Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Triss i kompressionsstrumpor!

Precis när det började gå maskor i mina gamla trotjänare ”de rosa kompressionsstrumporna” kom det ett pressutskick från Rehaboteket med tre par nya. Fräscha färger, material och funktioner är ett välkommet inslag i min träningsgarderob!

På bilden nedan bär jag en turkos färgklick, skavsårsfria kompressionstrumpor utan sömmar från COMP. Strumpan sitter bra på foten och materialet är tunt som en andra hud. Ett förstärkt kompressionsfält mitt på foten ska bidra till extra stöd runt mellanfoten. COMP kompressionsstrumpa för löpning är bekväm – därför är jag extra glad att paketet innehöll en likadan kompressionsstrumpa fast svart för de dagar turkos inte matchar min övriga outfit…

De här två strumpparen kommer ni att få se ofta är jag rädd och förmodligen lika länge som de rosa har hängt med.

Men i rubriken skriver jag ju ”Triss i kompressionsstrumpor!” Det är därför du bör börja scrolla nu…

Vi går mot kallare tider och då låter ju 40 % merinoull i kompressionsstrumporna inte helt fel. COMP kompressionsstrumpa med merinoull beskrivs som en optimal vandrings- och skidstrumpa, men eftersom jag har dem i mina ägor kommer de nog att få följa med på en och annan löptur i vinter. Det är ullstrumpan som hänger längst till vänster på det omkullvälta bord som fick agera rekvisita under förra helgens photoshoot.

För mig har kompressionsstrumpor blivit ett måste-ha-inslag i träningsgarderoben. Inte bara för funktionen utan också för att jag tycker att det är snyggt löparmode, som kan piffa till vilken löparoutfit som helst…

Använder du kompressionsstrumpor?

En seriös helg väntar

Det är dags att ta sitt ansvar som influencer. I helgen tänker jag arrangera en storslagen fotografering för att fixa härliga bilder att fylla mina sociala kanaler med.

Massor av saker kan gå fel…

Självutlösningsknappen på systemkameran kanske går sönder och då har jag ju ingen fotograf…

Naturen bjuder på extremt dåligt ljus och fotografen blir helt perplex.

Fotografens barn äter upp all tid och när de sover är till och med det dåliga ljuset puts väck.

Sessionen med jordfräsen i trädgården spårar ur och tar hela dagen.

Man kan ju inte ta träningsbilder utan att träna först, men när träningen väl är gjord blir fotografen kall och tappar suget för att fotografera.

Fast det finns också saker som kan går rätt…

Jag vaknar naturligt rödrosig och fräsch på lördag morgon och solen – den skiner ikapp med mitt humör!

Jag har kommit ihåg att ladda kamerabatteriet!

Vad ska du göra i helgen medan jag fotograferar?

Bilden är från ett riktigt photoshoot med Anna på ballabarn.se – det var lyxigt!

Finns det ”alternativ träning”?

Självklart har man sin favoritsport och ibland flera. För min del är det väl ganska enkelt att förstå att det är löpning som ligger mig varmast om hjärtat. Det är också med löpningen jag känner mig helt trygg. Jag vet vad jag ska göra, ibland hjälper jag till och med andra att ta reda på vad de ska göra.

För några år sedan var löpningen så stor och viktig för mig att jag såg på all annan träning som ”alternativ”. När man kallar något för alternativt känns det som om det inte är på riktigt…

Ur en motionärs synvinkel är all träning och rörelse ”på riktigt” och i min mening lika viktig. Kanske är det där Yoga-passet till och med viktigare än din huvudsport för under Yogan kopplar du av och kommer ner i varv. Eller när du väljer att klättra trots att du är höjdrädd och din självkänsla växer med flera miljoner – då har du gett dig själv en större present än om du utövat något du är trygg med.

Förstår du hur jag menar?

Jag menar inte att det är fel att jobba målinriktat med en idrott – det gör jag ju själv också i perioder

Fast jag har tänkt om och tänker aldrig på någon träning som ”alternativ” längre. Det är träning. Min träning. Och eftersom träningen är mitt val, kan den aldrig bli ”alternativ”.

Min träning går bra nu. Jag springer, cyklar, simmar och styrketränar. Jag har yogan som en ständig bubblare. Snart kommer det säkert att hända.

Många små spottloskor bygger en hel å ni vet.

Go with the flow och utvecklas!

Jag älskar att träna och röra på mig, men klarar inte av att göra våld på mig själv. Det måste kännas lustfyllt och utmanande på rätt sätt. Precis hela tiden…

Det är därför jag inte prioriterar långpass, trots att jag är anmäld till ett Marathon.

Det är därför jag inte bestämmer vad jag ska träna nästkommande dag förrän det börjar närma sig läggdags och jag måste packa väskan/lägga fram löparkläder.

Det är därför jag tar mig en träningsfri helg när jag känner för det.

Det är därför jag gladeligen plockar bort all kvalitetsträning under långa perioder eftersom den typen av hård träning inte passar in i livet i övrigt.

Crawlen är ett undantag – det innebär nämligen en gnutta våld på mig själv att gå till simhallen 06.20. MEN. Jag vill lära mig och jag är väldigt mycket i behov av att ha en ledare/livräddare vid bassängkanten… Därför blir det ändå lustfyllt.

Kan det lustfyllda go-with-the-flow-tänket leda till idrottsspecifik utveckling?

På en motionärsnivå – svar ja! Och på köpet kommer du att lära dig massor om dig själv och hur du fungerar.

Våga testa!

En måndag

Vaknar väldigt tidigt pigg och utvilad ty jag har haft en absolut inte fysiskt ansträngande helg. Strax efter halv sex tuggar jag igång maskinen ute på gatan och springer iväg. Det blir nog typ en mil. Tränar fortfarande utan klocka, men man kan ju sina rundor i Göteborgs innerstad och denna morgon bjuder inte på några överraskningar direkt. Det är bökigt och halt, men alldeles underbart friskt.

Fortsätter dagen med frulle och snack med familjen och säkert en miljon pussar och kramar innan jag kommer iväg. Klockan är strax före åtta innan jag når min kontorsplats.

Betar av, lägger till och våndas ibland. Lunchmötet är trevligt, samtidigt stör det mig alltid när jag inte får äta min lunch i lugn och ro med människor jag själv väljer. Ach. Life liksom.

Kommer hem och fortsätter det där pusskalaset som startade på morgonkvisten. Jorå, lite kaos bjuder mina små skatter på, men det är hanterbart. Denna kväll nattar jag den minsta och vid halv åtta ger jag mig ut i natten…

Och här sitter jag nu med min fina vän Anna och upplever ett så kallat ”Skymningskaffe” – den bästa typen av kaffe om ni frågar mig. Det här är nämligen en typ av kompiskaffe som innefattar massor med kreativitet och idéer, som ett arbetsmöte light för sig själv och sina egna projekt. Någon att prata med om det som är viktigt på riktigt. Älskart.

En måndag mitt i livet. En bra sådan.

Köpa hus som sportromantiker…

Det är ingen hemlighet att vi vill lämna stan och skaffa oss ett nytt boende och en annan typ av liv. Det tog inte särskilt lång tid innan vi fattade var huset ska ligga. I detta inlägg lämnar jag (nästan) alla sådana där familjepraktiska detaljer därhän och lever ut min sportromantiska sida. Platsen vi vill bo på är nämligen sportromantisk så att det gör ont!

Jag lever just nu med några väldigt starka drömbilder på näthinnan.

# Jag morgonjoggar i våtdräkt ner till sjön och crawlar. Att jag i dagsläget varken äger en våtdräkt eller kan crawla skiter min sportromantiska dröm i.

# Jag jobbar hemifrån minst två dagar i veckan alternativt skaffar mig en annan sysselsättning så att jag aldrig behöver lämna denna plats. När jag måste in till Göteborg transportcyklar jag några mil på starka ben. I verkligheten har jag ju gått på ett spinningpass och har en cykel som just nu inte har några hjul. Ach, detaljer.

# När jag har mycket tid transportspringer jag skogsleden hela vägen in till Göteborg och startar min arbetsdag med en mara i benen. Okej, nu får jag fan bli lite realistisk. När hade jag ”mycket tid” senast?

# Jag kan äntligen kombinera mitt yrkesliv med min outdoorsjäl och samlar massor med dagsljus året om. Den där sidan av mig som är orolig, grottar ner sig i jobb och har svårt att lyfta blicken på dagtid får inte riktigt plats i mitt nya liv. Dags att släppa taget?

# På vintern hänger vi i välpreparerade skidspår och dricker varm choklad! Tro det eller ej, men detta kan faktiskt vara den plats i anslutning till Göteborg där längdskidåkning faktiskt är möjlig vintertid.

# Kidsen kan hålla på med hur många sportaktiviteter de vill eftersom idrottshall, fotbollsplaner och skogsrika spårcentraler bara ligger ett stenkast bort. Nåväl, inte för många aktiviteter om jag ska kunna leva ut min sportromantiska dröm…

Nu ska vi bara hitta det där huset. På den här platsen.

Och idag när vi lämnade stället och brummade hem längs med motorvägen brann himlen.

When the magic happens…

I ottan. Eller jättesent på kvällen. Det är då det händer. Aldrig vid lunch. Aldrig på eftermiddagen. Tyvärr aldrig i dagsljus…

Jag är en murvel som rör mig ute på gatorna när nästan ingen annan är där. Ibland möter jag någon likasinnad och vi nickar i tystnad och samförstånd.

Tack vare mitt murvelliknande beteende lyckas jag få till (en för mig) bra och varierad träningsvecka under en vecka som egentligen är helt full. Den här veckan har hittills bjudit på spinning, simning, löpning och gym. Passen är inte särskilt långa och ibland blir det två på en och samma dag. För tränar man klockan 6 på morgonen är det lätt hänt att man har glömt bort det 14 timmar senare och råkar ta en lätt löptur innan läggdags…

Tränings- och rörelseenergin finns där. I ett minst sagt stirrigt liv har jag ett behov av att lyfta bort blicken och göra något som bara är för mig. Träningen är bara för mig. Det känns fint att jag prioriterar det och att jag har lärt mig att jag är viktig.

Fast idag blir det inga två pass. Kroppen berättar att den behöver vila och morgonens styrketräning börjar redan göra sig påmind med något som kommer att utvecklas till en träningsvärk utöver det vanliga. Det känns. Det känns fint. Jag har prioriterat mig. I och för sig på tidpunkter då ingen annan människa behövde mig. Men ändå… 😉

När jag tänker på 2018…

ser jag följande framför mig:

1. Jag springer ett Marathon på senvåren och ett på höstkanten. Det innebär att jag kommer att springa långt två gånger nästa år och dessutom jämt fördelat över tid. Stockholm Marathon och Helsingborg Marathon ligger väldigt bra till för anmälningsklick.

2. Ingen av marorna kommer att vara något supermål för året. Nej, nästa år vill jag göra mitt bästa och roligaste Lidingölopp någonsin! Då är det ju bra om jag har sprungit långt (och helst inte för fort) två gånger på marorna innan…

3. Jag ska genomföra min swimrun och mitt minitriathlon enligt plan. Jag menar, nu går jag ju ändå en crawlkurs och blir blöt en gång i veckan. Här är det bara ett genomförandemål som gäller. Jag kommer inte att köpa på mig en massa utrustning utan cyklar på det gamla cykelskrälle jag har, trots att den inte är så snabb. Våtdräkt däremot kan vara bra så jag slipper frysa ihjäl och bli manetbränd samt ett par skor som funkar för swimrun.

4. Det där med att springa ultralångt är något jag har i kroppen, men väldigt sällan gör. Nu finns dock en längtan att ”kliva över gränser” och springa riktigt långt igen. Vi får se hur det blir med det.

Inget, förutom grejerna med simmomenten, är spikade.

Fast det känns skönt att ha en lös plan som jag kan mixtra med hur mycket jag vill 🙂

Börjar bli redo för 2018…

Nu är jag en sån där som cyklar också

Jag chockar mig själv och ”tar tag i cyklingen” en tisdag morgon 06.30.

Senast jag var på ett spinningpass var det i universitetsstudiesyfte och gången innan dess var jag gravid i nionde månaden. Nu ska jag trampa som mig själv och för mig själv. Jag kommer att få plats mellan sadeln och styret och slippa gravidklåda efter halva…

Passet heter Spinning distans play och det låter ju lekfullt tänker jag. Vad det egentligen innebär är att jag (och två till morgonpigga) spinnar till en förinspelad video. Cykeln på det lilla podiet längst fram gapar instruktörstom, men på den stora skärmen bredvid trampar en kvinna för glatta livet och guidar oss genom passet. Vilken överraskning! Att liksom slippa mänsklig kontakt bara så där…

Jag vänjer mig rätt fort vid kvinnan på bildskärmen och har det roligt och svettigt på cykeln.

Eftersom jag fortfarande inte monterat några klossar på cykelskorna jag fick i ett pressutskick för över ett år sedan trampar jag i ett par slitna gympadojor. Det funkar det med.

Så där ja! Nu är jag en simmande, cyklande och springande person. JAG ÄR TRI! Eller inte…

Fast jag har åtminstone startat resan mot 400 meter simning, två mil cykling och fem kilometer terränglöpning som en go finish.

Landsväg att träningscykla på när det bli lite varmare!

Äntligen fattar jag!

För några år sedan härjade folk som galningar (främst kvinnor tror jag) om 50 nyanser i grått. Fifty shades of grey var filmen på allas läppar och jag fattade nada.

Den här novemberhelgen har jag själv varit där, som en skojfrisk statist mitt i den gråa sörjan. För när min dovt vinröda tröja blir en riktigt kalasfin färgklick, ja då är det väldigt grått…på säkert 50 olika sätt.

Några år senare har jag alltså äntligen fattat grejen och är beredd att ansluta mig till snacket om gråskalan. Jag vill prata om hur bra jag trivdes i det gråa och hur skönt det var. Jag vill prata om rosiga kinder, puls, svett och eufori. Jag vill berätta om mina trånande blickar mot horisonten och hur fri jag kände mig – som om alla repknutar liksom löstes upp. Tankarna blev klara som om de fått ett uppfriskande piskrapp!

Hade jag vetat att det var så här gött med Fifty shades of grey hade jag anslutit mig till hyllningskören för länge sedan.

Nu när jag har förstått att filmen handlar om löpning i grå och murriga landskap känns det nästan som om jag måste se den.

Recension kommer!