Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

”Förra veckan tränade jag så himla varierat!”

Guldstjärnor och fanfarer! I söndags kväll klappade jag mig själv på axeln och konstaterade att jag fått till en bra, nytänkande och väldigt varierad träningsvecka. Visst är det skönt att känna sig grym?

När euforin över min egen förträfflighet hade lagt sig gjorde jag en snabb summering av träningsveckan i huvudet.

1. Sprang några rundor – precis som jag brukar göra varje vecka.
2. Hängde på gymmet en gång – typ samma som alltid.
3. ”Simmade” – LÄS plaskade och kämpade för att hålla mig ovanför ytan och ta mig framåt i 50 minuter.

Så egentligen var det ju bara 50 minuter av hela förra veckan som var ny och varierad och den lilla stunden ligger på gränsen till att inte ens kännas som träning. Det var en helt annan typ av utmaning… *blubb blubb*

Ach, det är känslan som räknas. Heja varierade träningsveckor!

Idag var löpningen sista vägen ut…

Jag har ett jobb. Det kanske ni redan visste? Jag är jätteglad i det jobbet, men just nu känns det som om jag aldrig har tid att vara där. Är inte jag själv sjuk så är någon annan sjuk och är inte någon annan sjuk så måste (och vill) jag prioritera andra saker…och så vidare.

På mitt jobb sitter det skitmånga människor och förväntar sig saker av mig. De vill ha svar, leverans, input, output, möte, kaffesällskap och skärpa. Det enda de inte vill ha är nog min kropp…

Det är tur, för den behöver jag själv!

När jag insåg att jag inte kommer att kunna jobba imorgon heller puttade jag genast undan stress- och ångesttäcket och bytte om till löparkläder. Ombytet skedde ungefär tre sekunder efter att jag för första gången denna dag inte var ensam förälder på heltid. När barnen sover, springer morsan i mörkret. Det är sen gammalt.

Med äldsta dotterns pannlampa och mössa på huvudet (tur att hon sov för hon hatar svettlukt), reflexband från IKEA på hela kroppen och heltäckande löparkläder gav jag mig i beckmörker, blåst och regn. Här vid fritidshuset finns liksom inga gatlysen. Är man ute efter mörkrets inbrott är man under vissa sträckor den enda ljuskällan.

Jag sprang ikväll, så sent som jag aldrig brukar, för att det var den enda vägen ut. För när jag får landa mjukt innan sänggång och tänka över saker några extra gånger ifred så känns det faktiskt mycket bättre.

Nej, jag kommer inte att kunna jobba imorgon. Det är som det är. Jag kan inte påverka min livssituation och jag vill inte att den ska vara annorlunda heller.

Så alla de där människorna som sitter och väntar på saker, eller kanske inte ens får någonting, får glatt finna sig i det. Precis som jag finner mig i en hel massa saker precis hela tiden.

Pannlampelöpning förresten. WOW! Det var årets första för mig och jag fick mersmak!

Det bästa och mest oväntade uppvärmningstipset…

Jag vet att det här uppvärmningstipset kan bli svårt att ta efter, men känner ändå att jag måste dela med mig. Har du ingen båt eller har redan tagit upp den för säsongen, kan du spara det här tipset i din lilla pärm med viktigheter till någon annan gång.

Vi tar det från början…

Ni vet känslan när hela familjen är engagerade i projekt ”ta upp båten för säsongen ur stormigt hav”?

En båtkärra ska köras med bil till annan plats och en båt ska förflyttas över vågorna till samma plats. I bilen med morsan sitter en halvnöjd minimänniska och svär på bebisspråk. Kärran skakar oroväckande. Jag har glömt att ta av mig dunjackan, svettas ymnigt och svär på vuxenspråk. Kör fel och tvingas såklart backa med biljäveln och kärran. Går på känsla…

Genom vågorna plöjer farsan och den något större minimänniskan med båten. Vi möts på en brygga. Trots all min dunjackesvett, tvingas jag ner i den där båten och blir satt på uppgiften att hålla fast båten i bryggan så att den inte driver iväg ut till havs medan resten av familjen gör annat. Tar uppgiften på väldigt stort allvar, ställer mig bredbent och spänner skinkorna och bålen till jag inte längre känner de nedre regionerna. Står i den där positionen så länge att jag hinner odla skepparkrans.

När jag med stor möda och besvär får klättra upp på bryggan igen gungar hela världen och jag har utvecklat en knipmuskulatur utöver det vanliga.

Jag har ansträngt mig till den grad att jag tror att lördagens löppass kommer att brinna inne och att jag eventuellt ska ägna mig åt att knäcka nötter istället.

MEN. När jag ger mig iväg har jag en sällan skådad energi i kroppen och ordentlig fart under sulorna. Delar av passet är trail och jag tar gladeligen omvägar för att få hoppa över saker. Det känns som om jag är i mitt livs höstform!

Nu springer jag ju utan klocka, men ändå – DEN KÄNSLAN!

Så skriv ut det här blogginlägget och sätt in det i pärmen. Ta upp båt är grejen…

Årets träna-utan-klocka-period-är här

Det föll sig väldigt naturligt att det blev så, då jag i morse glömde bort klockan och tänkte ”Skitsamma!”

Jag är helt enkelt inte intresserad av att mäta något just nu. Därför blir det klockfri träning till mitten av november minst.

Det passar ganska bra på många sätt. Dels håller armbandet till klockan på att gå sönder och med tanke på att hur effektiv jag är när det gäller shopping lär det vara trasigt ett bra tag till. Jag är heller inte helt bekväm med att doppa klockan i vatten, trots att den är vattentät. Min storslagna simkarriär kommer ju att ta en hel del plats i mitt liv framöver.

Det bästa är ändå tidseffektiviseringen. Inte en endaste minut ska jag stå där ute på gatan vänta på satelliterna. Kommer att kunna ta sovmorgon varje dag…

Klockan jag älskar dig, men det är dags för en liten paus.

Gult är inte precis fult

Eller på mig är det ganska fult. Jag trivs därför inte alls i gult.

Längs med den här gula gatan i skogen däremot – där trivdes jag! Det krävdes ingen sol för att känna sig som en solskenslöpare. Trädens gula prakt fixade känslan av ljus och fägring.

Naturen är magisk just nu, precis som den är under alla andra årstider.

Mitt bästa drag i dag var därmed inte att jag stressade ner på stan och köpte en badmössa och simglasögon (återkommer till det…). Mitt bästa drag var att bege mig till skogs i förmiddags och samla kraft.

Tack gula gatan (som ni hittar bakom Brudarebacken längs med Skatåsmilen) för det!

Sunday is funday!

Eller är det runday? Eller precis som det låter – sunday? Vi kanske bara kan låta söndagen vara lite av varje. För denna dag har också varit barnkalasday och the big day.

Vi kan stanna kvar vid varför detta har varit en stor dag.

Idag inträffade nämligen något som jag längtat efter ända sedan den 6 mars 2013 då Moa kom till världen. Denna söndag genomförde jag och Moa vårt första riktiga distanspass tillsammans. Jag i löparskor och hon på cykel. Och vi tog oss fram på ett sådant sätt att båda fick sitt under 6.5 kilometer. Hur bra?! Kan jag utnyttja barnet och bli en sådan där person som samlar kilometer nu?

Eller distanspass förresten… Att springa med en fyraochetthalvtåring på cykel bredvid blir mer en rivig fartlek.

Bloggfotograferingen efter passet fick dock bli helt på barnets villkor. Säger vi…

Konsten att vara sig själv när man dejtar

Om dejten ska äga rum på lördag eftermiddag innebär det att jag med stor framförhållning bakar kladdkakemuffins på fredag kväll. När lördagen väl är här springer sambon runt och städar som en galning inför min dejt, som ska äga rum här hemma. Sambon slutför städningen med bravur och jag skickar iväg honom för att köpa färskost, marmelad och saft.  Efter avslutad löptur, som jag tar för att bli lätt rödrosig och få skarpt sinne, förbereder jag en sconesdeg som jag gräddar vid exakt rätt tillfälle. Bröden är helt lagom ljumma när dejten anländer.

Det är så skönt att bara vara sig själv. Avslappnad och härlig liksom!

Jag hoppas verkligen att min dejt Malin, även känd som Trail & Inspiration och två av hennes kids hade det trevligt här hemma hos mig idag. Jag menar, jag bakade faktiskt två gånger inom loppet av ett halvt dygn…

Och så kan man ju tycka att två morsor som bloggar en hel del om löpning och som bloggdejtar borde få till en barnfri löpdejt också. Det satsar vi på nästa gång våra vägar möts i Göteborg eller Alingsås. Då kanske jag måste göra som sambon gjorde inför första gången han löpdejtade mig: köpa sprillans nya och coola löparkläder att impa med!

Det kanske vore på tiden med något nytt ändå faktiskt. Jag menar, ni har ju sett paltorna nedan som jag bar idag ganska många gånger förut.

Tack för idag Malin! <3

Nöjdheten

Jag kan inte påstå att jag tränar vare sig målmedvetet eller med edge den här veckan. Väldigt många veckor nu för tiden är jag glad att jag kommer ut. Jag är nöjd över varje steg, varje lyft och varje litet uns av frisk luft. Jag orkar sällan samla ihop mig för någon form av kvalitetsträning.

För det finns liksom inga garantier att jag ska hinna med någonting i träningsväg. Ska det bli av så sker det på lånad tid, då antingen alla andra sover, mina egna barn sover och i steget mellan olika aktiviteter.

Men jag gör det. Jag byter om och rör på mig dagligen. Jag mår bra i varje löpsteg och bland vikter och skivstänger.

Därför är jag extra nöjd denna torsdag.

Att vara nöjd med något är en skön känsla. Nej, jag är inte nöjd med precis allt i min vardag, men att jag håller fast vid det som får mig att må bra – det räcker långt!

Nöjd. Punkt.

Väldigt mycket måndag

…med regntunga skyar, plaskfest i skorna, ett sönderblåst paraply, konstant hutter och ett gäng rövhattar.

Det är inte så lätt att vara en energisk, glad och bra människa då.

Jag har jobbat hårt för att inte tappa humöret och skrika fulare svordomar än du kan stava till. En stund under dagen funderade jag faktiskt på att bli en rövhatt själv. En rövhatt med extra mycket röv.

Om det är så här människor som pratar om en viss måndagskänsla har det varje måndag, så har jag nu fått förståelse för vad de menar. DET ÄR FÖRJÄVLIGT MED MÅNDAG! GE MIG TISDAG! Eller fredag…

Och så hade man ju tänkt träna också. Idag vill jag inte löpning även om det är det som ligger närmast till hands när den sena kvällen och ”min tid” kommer. Jag har aldrig varit på ett BOX-pass (visst slår man på saker då?), men nu längtar hela min kropp efter det. Jag skulle nästan kunna ställa mig i en boxningsring och improvisera. Och förmodligen åka på stryk. Men i min tanke är det inte vad som händer. Jag äger den där ringen – snabbare än en vessla och hårdare än en noshörning.

Kanske ska jag knyta på mig löparskorna ändå och sluta drömma om att slå på saker. Springer jag, får jag dessutom vara helt ifred far away from rövhattar. Eller så vilar jag.

De som brukar dra saker till sin spets säga ”Måndag hela veckan!” måste ha fel!

Imorgon tänker jag känna så här…

Den falska intervallpassionen

När jag är sjuk är det, förutom att bli frisk, bara en endaste grej jag längtar efter. Och det är att springa spyintervaller…

Under sjukveckan har jag promenerat på kvällarna och dregglat av åtrå när jag passerat löparbanan. Jag har ställt in nya intervallpass på klockan att längta efter. Snabbeskorna har faktiskt stått i hallen och bokstavligen skrikit efter mina fötter.

Så här intervallpassionerad är jag aldrig annars. I det verkliga och friska livet skjuter jag oftast upp veckans enda intervallpass till söndag eftermiddag alternativt hoppar över det och tar det söndagen därpå istället…

Någonstans där i bakhuvudet har det under helgen ändå gnagt ett litet, men ack så irriterande, sunt förnuft. Jag har känt att jag vill lägga band på mig, vara cool och leka den där bra förebilden, som jag egentligen inte är eller vill vara. Jag väljer till slut att lyssna på mitt sunda förnuft och inte skjuta pulsen i höjden direkt.

Det är lättare sagt än gjort, så för att inte finta mitt sunda förnuft ger jag mig helt enkelt ut på Skogsslingan

Jag är just nu väldigt ovan vid att springa terräng och trippar fram över stenar och rötter. Den muskel som arbetar mest är tungan som jag försöker hålla rätt i mun. Näe, det blir faktiskt inte en endaste pulstopp denna dag, men jag njuter maximalt av skogen, tystnaden och min långsamma strävan framåt. Jag blir till slut så disträ att jag lyckas springa fel trots att jag sprungit banan jättemånga gånger tidigare. Skogsslingan är ett perfekt val denna dag!

Kroppen är med på noterna och bjuder enbart på en kort sekvens kärringhosta efter avslutat pass. Jo, jag är frisk. Nu kan jag äntligen börja göra verklighet av alla de där intervallpassen jag lagt in i klockan. Och jag kan bosätta mig på löparbanan varje kväll! Med snabbeskorna på fötterna!

Eller inte…

Den där intervallpassionen har visst redan ebbat ut…