Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Lidingöloppet 2010: minnesvärda ögonblick del 1 ”I målfållan”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Grattis! Bra jobbat!

Hon skrattar ungt och frisk och försöker ge mig en medalj. Jag tittar ner, först på min Garmin och därefter på medaljen, och ryggar förskräckt tillbaka.

Mia: Näe hörru en sån där ska inte jag ha!

Surtant Mia är i sitt esse vägrar att förlora den här alldeles sista striden.

Liten tjej med flätor typ 12 år: Nähä. Eh?

Mia: Jag ska ha en silvermedalj! Var är silvermedaljerna!?

Jag spänner ögonen i henne och tänker ”Lös det här nu för sjutton!”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Eh?

En man kommer springande till den lilla tjejens undsättning.

Mannen: Ta den här medaljen nu och så går du och byter den i tältet där borta.  Det är så vi jobbar här.

Mia: Okej…

Jag lommar skamset därifrån och tänker att mitt tillfälligt sjukt stora ego och storhetsvansinne kommer att slå tillbaka på något sätt. Jag får nog ingen silvermedalj. När jag kommer fram till det där tältet visar det sig säkert att någonting har gått fel.  Silvermedaljsgränsen för damer på Lidingöloppet (2.38) är förmodligen inte alls nådd. Min Garmin har kanske fått spunk?

Jo då, det löste sig, men allvarligt. Ett stort förlåt till den lilla tjejen. Jag var sjukt glad egentligen. Dock är jag jävligt ovan att inte känna mig helt död och typ böla av olika anledningar vid målgång, därav mitt obalanserade ego-beteende.

Jag börjar bakifrån, men fortsättning följer… På den här bilden har äventyret inte ens börjat.