Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

För ett år sedan hade jag bröst

Inga jätteboobisar, men ändock ett par bröst…

För ett år sedan joggade och gick jag 11 kuperade terrängkilometer med kalaskulan skumpandes över marken. Viljan och styrkan var det inget fel på direkt.

För ett år sedan bestämde jag mig också för att typ lägga ner löpningen för en tid. Inte helt, men jag började med stavgång i uppförsbackar och annat som jag hoppades skulle ge någon form av endorfinpåslag. Det gjorde det inte.

För ett år sedan var vi ”bara” tre.

För ett år sedan hade jag solsken i blick och var full av förväntan. Det är lika som i år i alla fall. Även om det är grått utanför fönstret just nu…och jag inte väntar på att vi ska bli fler. Lovar!

För ett år sedan var jag i toppform. Det är jag idag också. För vet ni, toppform är inget fysisk tillstånd, det är en inre känsla. Det handlar faktiskt allra mest om hur du tänker på dig själv och vad du tänker om dig själv. Och hur du förvaltar det värdefulla du har.

Personligen är jag i toppform 365 dagar om året eftersom allt annat vore slöseri med min energi och tid.

För ett år sedan såg jag ut som på bilden nedan och skogen var vårig och varm.

För ett år sedan…

Förlossningsberättelse ”Jag kan väl för i helvete inte komma för sent till min egen förlossning!”

På Junis åttaveckorsdag kommer blogginlägget ni väntat på. Nedan finns förlossningsberättelsen för den som vill ha sig ett skönt garv, den som vill bota eventuell förlossningsskräck eller bara är väldigt nyfiken. Varsågoda! 

JUNIS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Natten mot onsdagen den 13 juli 2016 låg jag halvvaken och försökte framkalla värkar. Jag vet att detta är omöjligt, men har man gått över tiden i två veckor och klättrat på väggarna slutar hjärnan att fungera till slut. Klockan 08.00 morgonen därpå skulle jag alltså skrivas in på förlossningen och bli igångsatt. Jag var inte alls förtjust i det faktum att kroppen skulle forceras att göra något som den uppenbarligen inte var sugen på – att föda barn…

Morgonkaos

Jag vaknar och är irriterad. Jag äter frukost och är irriterad. Försöker skärpa mig för Moas skull och för svärmors, som så underbart snällt har bott hos oss i två(!) veckor. Jag och Ola har bestämt oss för att ta spårvagnen till Östra sjukhuset, då det är mycket smidigare än att ta bil. Vi har dock glömt bort att kolla när vi måste åka för att vara framme i tid. Det hela slutar med missad spårvagn och kaos. Vi har vår bil parkerad dryga kilometern från vårt hem. Ola springer i förväg för att hämta den. Efter kommer jag joggandes, höggravid (no shit!) och hulkandes med BB-väskan i ena näven och gastar ”JAG KAN VÄL FÖR I HELVETE  INTE KOMMA FÖRSENT TILL MIN EGEN FÖRLOSSNING! SKYNDA DIG!”. Eller BB-väska förresten. Det är en överdrift. Jag har slängt ner lite nödvändiga saker i en blommig plastpåse, som är blytung och gör ont i handen. Och jag springer…

Ja, vi kommer försent till förlossningen, men det verkar inte göra så mycket. På ytan råder värsta lugnet där inne och jag börjar tveka ”Nej, men vi kanske ska åka hem igen och vänta lite till?” När min barnmorska Karin kommer in i rummet får hon mig på andra tankar. En mer förtroendeingivande person har jag sällan träffat. Jag säger ”Vi kör!” och får på mig läckra sjukhuskläder, blöja och nättrosor.

Mitt i en förlossning mellan två värkar, men målinriktat och vid gott mod…menmia-förlossningsberättelse

Förlossningen tar fart

En igångsättning startar med att man sticker hål på hinnorna så att vattnet går. Det är precis lika härligt som det låter. Känslan när det ljumma vattnet sipprar ner i vuxenblöjan får en att känna sig ganska liten på jorden. Passar på att sms:a min bästa vän ”Nu har vattnet gått!”. Hon är en av få som vet att vi är där. Jag får rådet att vara uppe och röra på mig så jag och Ola vandrar runt ute i korridoren på förlossningen. Hetsäter några fullkornsskorpor som jag hittar och tar en pappersmugg kaffe. Varken jag eller Ola har läst på om igångsättning, så vi är helt inställda på att detta kommer att ta minst ett dygn. Barnmorskan Karin har dock en helt annan uppfattning ”Du är ju en snabbföderska så ni är nog föräldrar vid 14-15 ungefär!” Ja ba ”OMG! Det är ju snart!”

Då blir vi lite stressade. Ola stackarn måste ju få i sig lite lunch samt hinna köpa Marabou Saltlakrits och kexchoklad till mig. Så i samma stund som jag får min första dos värkförstärkande kilar han iväg. På monitorn bredvid mig har värkarna varit igång en stund, men de molar bara lite som mensvärk ungefär och Chippens (bebisens arbetsnamn) hjärtslag pendlar upp och ner precis som de ska. Jag får frågan om smärtlindring och säger ”Vi får se!”. Om en liten stund kommer lustgasen att vara min allra bästa vän…

Sysselsätter mig. Vad gjorde folk förr? Spelade Yatzy?menmia-förlossning-sysselsättning

Tilltagande smärta

För nu börjar det hända grejer i kroppen och det känns som om det är läge att ringa till Ola och säga åt honom att skynda sig tillbaka. Den här festen ska han fan inte få missa…

Aj liksom. AJAJ! Smärtan ökar i snabb takt och i samband med varje värk kastar jag mig fram och tillbaka i sängen. Måste ju spara på den där lustgasen till det gör ont på riktigt. Ola är åter vid min sida tillsammans med en påse full med choklad. Jag är dock inte så sugen på godis just nu då det främst handlar om att överleva. Jag håller hårt i Olas hand, han är helt fantastisk och tålmodig, men jag är förbannad av smärta. Tycker att han pratar för mycket. Dessutom tar han kort på mig med systemkameran när jag är mitt inne i en värk, något jag uppskattar först i efterhand (hysteriskt rolig bild som jag inte vågar publicera). Det enda jag vill är att han ska hålla koll på monitorn så att jag är beredd när värkarna kommer.

Ni får den här bilden istället…menmia-förlossning-ola

Pajasar i förlossningsrummet

Karin återvänder med en ”praktikant” vid sin sida, en yngling som är max 12 år. Han sticker in fingrarna i mig och säger på knagglig engelska ”Four centimeters!”. Jag firar! Jag är på gång! Karin släcker strax därpå min glädje med orden ”No, two centimeters”. Precis SÅ HÄR glamoröst är det att föda barn. Jävla amatör…

Nu greppar jag lustgasen och blir ännu mer förbannad. När Ola släpper monitorn med blicken blir jag rasande. ”DU MÅSTE HÅLLA KOLL!” Det börjar bli extremt viktigt att inhalera lustgasen vid exakt rätt tillfälle.

Då kommer en pajas in i rummet och börjar jonglera. Näe, inte riktigt, men det är precis så det känns. Vi har tidigare under dagen fyllt i ett formulär om att donera blod från navelsträngen. Och när jag är mitt i en värk kommer kvinnan som gav oss formuläret tillbaka och frågar mig(!) om vi är färdiga och om hon kan få det. Allvarligt!? Jag väser ”Försvinn!” och min barnmorska motar ut henne.

Rädda mig från smärtorna!

Fan också, håller jag på att bajsa på mig? Jag gastar om att jag måste på toa, men informeras om att det är krystvärkar. Jag blir också tillsagd att inte skrika så mycket utan fokusera och lägga min kraft på rätt saker istället. Och jag kämpar. Jag släpper Olas hand och tar tag i Karins. Kvinnor kan liksom…och hon har blivit min tillfälliga hjälte här i livet. Lustgasen hjälper inte längre i värktopparna, men är ändå som en kär kompis att hålla i handen när det smäller. Fast det börjar faktiskt att göra för ont och jag tappar kontrollen. Ber om smärtlindring och säger att jag vill ha extra av allt. Okej, säger barnmorskan och tar sig en titt där nere. ”Mia, det är snart färdigt det här. Det blir ingen smärtlindring för dig. Kämpa på nu sista minuterna. Barnet är snart ute!”

Barnet kommer!

Det har gått så himla snabbt från två centimeter öppen till nästan bebis. Jag kan inte tro att det är sant och inte kan jag sluta skrika heller. Jag klämmer ut ett barn, som väger 3980 gram och är 51 centimeter långt. Kastar genast ett öga på min dåvarande löparklocka Polar M400 som sitter fastklistrad på min svettiga arm. ”13.47!” Barnmorskan tackar för informationen och för in det i min journal. Sen tappar jag allt.

Hög som ett hus börjar jag svamla och babbla oavbrutet om hur bra jag själv är, om hur bra Ola är och framför allt om hur bra Karin är. Hon måste ha fått sig en riktig yrkesboost, eller så tyckte hon att jag var dum i huvudet… När barnet, som visar sig vara en tjej, landar på mitt bröst tappar jag allt lite till och döper henne på direkten ”DET ÄR EN JUNI! OH LILLA JUNI JAG ÄLSKAR DIG! BLA BLA BLA…” Jo, namnet Juni fanns med på vår lista, men ändå…

Jag är väldigt nöjd med den här bilden… The real shit liksom. Haha.
menmia-förlossning-nyfödd


Känslorna efter förlossningen

Efter en stund piggnar jag till, kommer till sans och känner mig, precis som efter förra förlossningen, oväntat hel och fräsch. Har ett stort behov av få av mig de vedervärdiga sjukhuskläderna och byta till torr blöja…på mig själv alltså. Barnet som ligger och snuttar på mitt bröst får bekanta sig med pappan en stund medan jag går på toa, kissar och byter om till mina egna kläder. Skulle nog inte hoppa frivilligt, men det känns bra i kroppen och kurrar i magen. Nu kommer den där chokladen väl till pass. Det är dags att fira! Och framför allt är det dags att slappna av och njuta efter en grym fysisk prestation. Den känslan…

Har piggat på mig och har en liten nyföding vid mitt bröst. Livet känns lätt och smärtfritt.menmia-förlossning-1

Reflektion med siffror

Så här i efterhand tycker jag faktiskt att en igångsättning var spännande – det var roligt att få vara med på varje steg av en förlossning och få allt förklarat för sig. Jag känner mig också lyckligt lottad. Precis som när Moa kom till världen (här är hennes förlossningsberrättelse) har jag tagit mig igenom en graviditet och en snabb och smidig förlossning helt oskadd.

Min förlossning må ha känts som en evighet när jag var mitt upp i den, men sanningen är den att mina värkar började lite smått 10:00, klockan 11.30 var de etablerade som det så fint heter, alltså märkbart kännbara och effektiva. 13.30 startade krystvärkarna och 17 minuter senare var Juni född.

13:47 – en magisk tidpunkt den 13 juli 2016.

Välkommen till oss Juni. Vi väntade länge på dig, men det var det värt <3

Ola var även denna gång en utmärkt förlossningscoach. Tack älskling för att du stod ut med mitt något sviktande humör. Det har jag ju i och för sig alltid annars också…menmia-förlossning-ola

Bara några timmar gammal får Juni besök av storasyster Moa och farmor Gunnel.
menmia-förlossningsberättelse-storasyster

Jag valde att stanna en natt på BB och dagen efter mådde jag som en prinsessa. Levde på choklad, apelsinsaft och bebisdoft. Hur ofta får man göra det liksom.menmia-förlossning-BB

Startar tisdagen som ett ras

Fast bara om en liten stund, när den första koppen kaffe är uppdrucken, ska jag starta projekt ”this is a good day”. Varför är jag då ett ras? Vågar nästan inte skriva det här eftersom jag inte vill framstå som värsta toffeln, men…

Sambon och dottern har inte sovit hemma i natt. Det har jag. Då sover jag skitdåligt. I vanliga fall är jag kvällstrött och sover gärna före elva. Igår låg jag och brottades med täcket till 01.30 och sen vaknade jag med jämna mellanrum med hjärtklappning. TYPISKT. Att somna tidigt, sova gott och bli väckt av barnet strax efter 06.00 är såklart mycket bättre.

Nåväl. Idag ska jag tack och lov packa kappsäcken och återförenas med familjen på annan ort. Fast det är några timmar till dess.

Att-göra-listan som ligger bredvid mig  på bordet ska prickas av och brännas upp. Jag ska köra mitt favoritpass på gymmet, vilket innebär en sjuhelvetes massa roddövningar. Sist men inte minst ska jag leta upp lite orienteringsprylar. Det finns tydligen möjlighet att provspringa banor på orten dit jag åker i eftermiddag. Roligt! Trots att benen ska sparas på till på söndag kan jag inte motstå möjligheten att bege mig till skogs med karta och kompass. En liten tur kan en väl unna sig.

Kör du också projekt ”this is a good day” eller är dit liv liksom helt perfekt ändå?

Dagens målbild. Bilden är dock halvgammal och dottern har växt och förändrats. Sambon däremot ser ut precis som han ska.
menmia-familj

Mamma och hälsa = gilla läget

Vissa dagar blir inte som man tänkt sig. Igår var en sådan dag. Alla mina planer och to-do:s gick i stöpet på grund av att jag var tvungen att serva en annan liten individ, som ville ha min uppmärksamhet nästan precis hela dagen. Stressen kom krypande innanför skinnet. Känslan av otillräcklighet likaså. Den där efterlängtade löpturen på kvällskvisten gick åt helvete på grund av ren och skär utmattning. Tack och lov är dessa dagar (hittills) väldigt få. Och på kvällen vände det. Jag och Moa hade världens bästa samarbete igen, så där som vi brukar ha i vanliga fall. Nu låter det som om vi har en frånvarande pappa här, men nej 🙂 Han hade bara lite annat för sig efter jobbet så där som man kan ha ibland.

Gilla läget. Och anpassa sig efter det. Det är precis vad det handlar om och jag måste bli bättre på det. Idag är en ny dag som har börjat mycket bättre än gårdagen. Jag känner mig redan piggare.

Vad sägs om att inleda dagen med en vuxen frukoststund vid köksbordet?image

För efter morgonens bestyr slöt den lilla sina ögon igen redan vid sju…image