Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Marathonlopp med snigelpost

Brukar du också få marathonlopp med posten? I så fall. Hur reagerar du? Vad gör du åt saken? Blir du glad? Peppad? Bestämmer du dig genast för att springa?

Jag blev lite tagen på sängen i förrgår, då jag var helt säker på att jag gick till ICA för att hämta en ny klänning och kavaj som jag hade beställt. När tjejen i kassan lämnade över paketet, som var litet, fyrkantigt och smyckat med ett snöre sa jag ”Är du säker på att det där är till mig?” Hon svarade ”Om du är Mia Hellström är det till dig.” Jag var tvungen att tänka efter en stund ”Jo, jag är nog Mia Hellström” sen tog jag emot paketet och gick hem, väl medveten om att det inte var någon klänning och kavaj däri.  

Jag slet upp paketet och satte tungan i halsen. I asken låg en startplats till HELSINGBORG MARATHON den 3 sept 2016. För mig som alltid anmäler mig till lopp två veckor innan startögonblicket är det så långt bort att det knappt är verkligt.

Fast det här var ett smart drag av arrangörerna. För trots att jag nog väntar med att anmäla mig till allra sista sekund så kommer loppet att finnas med mig i bakhuvudet under kommande löparår vare sig jag vill eller inte.

Själva distansen på 42 kilometer är inga problem, den ser jag som en trevlig munsbit. Om jag vill springa 42 kilometer riktigt snabbt däremot, ja då får jag banne mig börja träna. Vi får se varthän det bär… Det beror på hur jag mår och vad annat i livet som är på gång.

Jag vet ju att Anna är väldigt förtjust i Helsingborg Marathon och har hört många goda ord om loppet. Finns det fler Helsingborg Marathon-diggare som hänger här? Eller någon som funderar på att springa loppet nästa år?

By the way… Någon klänning och kavaj har ännu inte dykt upp med posten…

Bra post till en löpare! Tack superarrangörerna Andreas och Simon för att ni tänkte på mig. Vem vet. Det kanske blir en maratonlöpare av mig. Igen… 🙂
menmia-helsingborg-marathonhelsingborg-marathon-menmia

 

Mitt hetaste tips på löpartävling

Min mest angenäma löparupplevelse förra året kom inte förrän i oktober, då jag ställde mig på startlinjen i Skatås för att springa Skogsmaran längs med Vildmarksleden. Ett Marathon senare landade jag i målet i Hindås.

Förutom några dippar med glömda chip, illamående och sega ben var loppet helt fantastiskt. Naturen! Arrangemanget! Medlöparna! Det var ren och skär kuperad terränglycka uppblandat med lättlöpta partier och elljusspår. Allt satt som handen i handsken på något vis och skapade den perfekta löparupplevelsen för mig trots att jag knappt hade förberett mig alls (som vanligt…).

Förresten. Vi hade fint väder också. Här kan du läsa min racereport.

Jag låter köpt nu, men det är jag inte. När nyhetsbrevet från Skogsmaran damp ner i inkorgen kände jag helt spontant att jag vill uppmuntra människor jag tycker om att ta sig an denna sträcka den 3 oktober 2015. Ni har massor med tid att förbereda er. Årets nyhet är att du, om ett terräng-Marathon känns för långt, kan springa en halvmara också. Den starten äger rum i Härryda.

Anmäl dig nu för höstens, eller kanske till och med årets, bästa löparupplevelse! Mer info hittar du på Skogsmarans webb.

Tjilevipp.

Titta och njut…

Skogsmaran 2014 – Vildmarksleden from Mattias Bergström on Vimeo.

På språng mot nya mål!

Jag har härmed sagt upp mig från förkylningen! En vecka tog det att våga släppa taget helt. Igår joggade jag och kroppen en mil. Pulsen var lugn och fin hela vägen. Fick stanna några gånger och fräsa näsan, eftersom jag är alldeles för klantig för att våga göra detta i farten… Så särskilt effektiv löpning blev det inte, men ack så skön. I morse bytte jag och kroppen om igen och morgonjoggade i snålblåst och piskande snö och regn. Det var inte lika skönt, men ach… Känns fint att vara på banan igen.

Det har blivit mars och jag har fortfarande inga mål för säsongen. Känner inget sug efter något särskilt lopp. Det finns folk i min omgivning som tycker att jag ska ”Go Marathon!” och persa fett med mitt nya snabba löpsteg. Jag har 3.21 som PB och då hade jag ju aldrig sprungit en intervall. Det har jag nu, även om jag har legat lite lågt med snabbhetsträningen på sistone. Det finns andra som tycker att milen verkligen är min grej. Jag lyssnar och tar in, men bryr mig egentligen inte så mycket. Det blir vad det blir och det kommer att bli bra. Precis som förra säsongen.

Intar ställning på huk i en skogsdunge och blickar snett uppåt och framåt.
menmia-bajsposition

Ett Marathon och lite till

I höstsol som sipprade mellan träden, ner på skogsstigarna och mig. Nä, den här löparhelgen gick inte av för hackor precis.

Rev ju av mitt långpass redan på lördagen i preparerade terrängspår utan direkta tekniska inslag. Fick uppförsbackar och nedförsbackar på mjukt underlag så att jag teg.

Igår vände jag blicken mot urskogen, snubbelrötter, mördarstenar och fotledsdödare. Trail när den är som allra bäst med tungan rätt i munnen. Kom på där och då varför jag har utrustats med så långa armar som jag annars tycker mest är i vägen – de håller balansen bra när jag springer i skogen.

Helgen gav mig till slut ett Marathon och lite till. Kroppen samarbetade och kändes stark från start till mål, trots att det var några månader sedan jag sprang någon form av mängd och långdistans. Det är som om de där uthållighetsränderna aldrig går ur.

Nåväl. Min quickfix inför Skogsmaran nu på lördag är därmed slutförd. Den här veckan blir av den lökigare sorten. Och jag kommer att vara lugn i sinnet medan jag lökar, käkar kolhydrater och längtar kuperad terräng…

Ett lättlöpt parti på mitten av gårdagens bana, där en kan sträcka ut och ösa. Älskart!
trail-menmia

Testa om understället håller måttet i Baikal Ice Marathon

Våren är här! Uppdateringarna på Facebook berättar i alla fall inget annat. Löpare förvandlas till kalvar på grönbete. Nu ska det testas på barmark om grundträningssäsongen (om man har någon sådan…) har gett resultat. Mitt i all denna våreufori får jag ett isigt mail från Olas bror Björn. Ett ryskt kraftprov – ett Marathon på snö och is – ja det var banne mig precis vad jag behövde läsa om just nu.

”När jag når halvmaratonmålet ute vid sjöns mittpunkt är det med en bra känsla, första halvan har gått rätt fort och jag tänker mig att jag kan utmana mitt personbästa på 3 timmar och 47 minuter. Men sen börjar snön. Andra halvan av banan är täckt av ett rejält lager, hårt, bitvis ankeldjupt och löpningen blir enormt tung. Någonstans runt 35 kilometer tvingas jag gå en bit för att ge musklerna en chans till återhämtning, och loppets bottennapp är för min del när jag passeras av en mycket utröttad japansk löpare och det tv-team på snöskoter som följer honom.”

Hela artikeln kan du läsa i Di – Iskallt Maraton över världens djupaste sjö.

Mäh. Har Ola redan varit med?!
image

Hur mår kroppen efter helgens Marathon?

Det är många som frågar och jag vet faktiskt inte eftersom jag inte har testat löparspirorna än. Benen har varit precis som vanligt. Inte en endaste blånagel eller blåsa har uppkommit på fötterna, vilket brukar vara mitt stora problem efter distanser över 35 kilometer. 

Lite trött i söndags och totalt osugen på att springa var jag förstås. Då passade jag ju på att trädgårdsarbeta vid sommarstugan istället. Och där kära vänner har ni anledningen till att jag pjostat och stönat både igår och idag. 

När jag rör mig i vardagen finns inte en tillstymmelse till träningsvärk i benen. I överkroppen däremot och nederdelen av ryggen, som fick slita ont i söndags har det varit smärtsamt. Jag kände redan då att det var ovana rörelser att skövla träd och bära ris. Något som givetvis har satt sina spår. 

Jag ser det som något positivt. Det är bra att bli påmind om att man har en kropp ibland. För även om det går skitlätt, skitbra, man är värsta bästa superwoman och känner sig supertuff emellanåt, så måste man ju vila. 

Nu är ju det här med vilan inget problem för mig direkt. Det är ju oftast så att en massa annat kul puttar undan träningspass efter träningspass efter träningspass… Dock verkar det ju vara en vinnande strategi. För mig alltså. Ni andra kan få hålla på och planera och ha ångest hur mycket ni vill. Jag bryr mig inte.

Efter löparkarriären kanske jag ska börja med balett? DET vore en utmaning. Verkar finnas även talang även för det. 

långpass Jonsered
Balett i Jonsered.

Ett Marathon ger då mycket sol och frisk luft i alla fall

Det är säkert därför jag är lite trött och mosig nu. 42 195 meter innebär att jag har varit ute och andats i 3h och 53min. Fatta vad mycket frisk luft det blir. Helt galet friskt och fräscht.

Jag har svårt att formulera mig när jag har sprungit. Vad är grejen liksom? Den ena foten framför den andra. Måste vara dötrist att läsa om.

Började i vanlig ordning att löpa upp till Skatås. Inte så långsamt som jag tänkt mig eftersom jag var sen. Möttes av nya och gamla löparkompisar, bland annat tjejen som formulerar sig så vackert på engelska. Därefter bar det av mot Jonsered. Släppte tankarna på marathondistansen efter några kilometer. Helt plötsligt kändes det lite väl magstarkt en vanlig lördag.

The crew tar viktiga vägvalsbeslut.

Efter att vi trängt oss igenom en skara jonseredsbor som stod i kö för att köpa frimärken (ja det är helt sant) togs nya beslut och gruppen splittrades. Tre av oss bestämde oss för att nöta vidare till Lerum, medan de andra sprang tillbaka till Göteborg.

Mot Lerum. Snart är det dags för backarna!

Efter några minst sagt kuperade kilometer blev vi helt plötsligt bara två eftersom den tredje hoppade på ett tåg. Jag och Johan passade på att turista lite i Lerum. Fyllde på vätskan inne på Tempo och skådade Lerums stolthet – Vattenpalatset.

Vattenpalatset i bakgrunden. För fint att missa.

Sen hade vi egentligen bara ett vägval att ta – hem till Göteborg. Typ samma väg fast lite kortare eftersom det nu stod 25 kilometer på min Garmin. Ja för fan. Inte långt kvar nu. Kan nog bli en mara ändå.

Vi ökade farten. Långpasstempot var ett minne blott. Jag påpekade detta för mitt sällskap, men bad honom i samma mening att hålla farten uppe. Dumt att inte utnyttja draghjälp liksom.

Sjukt glad här. Bara en mil kvar. Bilden tog jag i farten.

Sen gick det bara fortare och fortare och för den här fröken började det att bli jobbigt på riktigt. Trots att vi sprang i 4.40-tempo på slutet så trodde jag att de sista sju kilometerna aldrig skulle ta slut. Bara att bita ihop.

Låt aldrig karlarna springa ifrån dig. Håll åtminstone jämna steg. I bästa fall utdelar du en rejäl dos tjejdäng! Det lyckades jag tyvärr inte med idag. Han löpte som en hind. Ja, en manlig då.

Den löpande hinden i fin jonseredsmiljö.

När jag nådde marathondistansen tog det tvärstopp. Lämpligt nog hände detta EXAKT vid SKF spårvagnshållplats så jag kunde ta 6:an hela vägen hem till dörren. MAGIC!

Och hinden. Han löpte vidare. Ska bli kul att höra hur långt det blev och hur fort det gick sen när han blev av med stoppklossen – moi!

Och nu då? Känner väl att jag kan dra mig tillbaka och göra något annat i några dagar. Kanske till och med hela året ut.

Men strax kära vänner ska jag i vanlig ordning svida om till något fräsigt och gå på tillställning.

Min Garmin är död. Jag behöver ett extrajobb!

Som den domedagsmänniska jag är ser jag det som ett tecken. På vad vet jag inte. Kanske är Garmin arg för att den hamnat hos just mig? Jag har aldrig laddat upp ett endaste träningspass på datorn och springer sällan med pulsband. Det har ju gått bra att äga andra löpare ändå liksom. Oj oj oj vad många människor mina små bambiben har ägt under året…

Ny dator, träningskort, eventuellt en ny Garmin, dubbla hyror och betala av SJ årskort. Ja ni fattar. Glömde… Ska snart vara med i tidningen igen. Denna gång enbart i egenskap av löpare. Måste ha nya färgglada träningskläder och bli het! Viktigt.

Dags att skaffa sig ett extraknäck! Börja frilansa lite på kvällarna kanske, som på den gamla frilansande tiden.

Var ute och joggade i morse förresten. Ett pass som egentligen inte finns, eftersom det inte registrerades någonstans. Ingen aning om hur långt och i vilket tempo.

Ja jag är lite less nu, men det går nog över om fem minuter ungefär.

Imorgon siktar jag in mig på marathondistansen. Hur fan jag ska hålla koll på kilometerna vet jag inte. Någon som vill springa och hålla mig i handen i 42? Jag lovar att bete mig som folk…

Idag mötte jag en marathonlöpare – en till!

Det hände över en kaffekopp vid förmiddagsfikat. Den där frågan jag så ofta får. Det där samtalsämnet som alltid kommer upp förr eller senare i vilken situation jag än befinner mig i utan att jag för den sakens skull behöver säga något om det själv.

Mia, jag har hört att du springer. Stämmer det?

Så satt vi där, två målmedvetna kvinnor vid fikabordets kant och snackade marathontider och om att springa för att det är kul. Vi pratade Uppsalarundor och mål, drömmar och Lidingöloppsbackar och slutligen om gemensamma morgonrundor.

Jag bet mig i tungan där. Ingen kollega ska någonsin behöva se mig före kaffe, makeup och nakenmorgondans. Sen tänkte jag att det är något jag kanske kan bli bättre på. På Uppsala Universitet finns en hel del fantasifulla kurser. Jag undrar om de har någon i Morgonkunskap eller varför inte Så blir du trevlig före klockan 08:00.

I vilket fall som helst. Ni som bor i Uppsala har nu automatiskt blivit mina bästisar. Om ni ser mig virra runt nere på Kvarnen, löpandes längs med ån eller full på krogen mitt i veckan – så säg hej! 😉 Då blir jag tokglad!

Sitter just nu och väljer mellan löpning och ett glas vin… Vad främjar mitt Stockholmmarathonresultat 2011? I min värld är det inte helt självklart. Varför är livet så komplicerat?