Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Facebook påminner mig om löparlycka

”Jag slutar aldrig att förundras över mig själv. Min längtan efter att bemästra ett maraton i kuperad terräng imorgon är helt sjukt stor. Om jag fick skulle jag springa NU. Helst nyss. Flera timmar till skogs kommer det att bli. Jag tänker älska varje steg.”

Enligt Facebook skrev jag meningarna ovan den 3 oktober 2014. Det var dagen innan Skogsmaran, vilket jag fortfarande hävdar är den finaste loppupplevelse jag har haft. Jag har blivit tre år löpning rikare med paus för barnafödande och sånt där, men ännu har inget knäckt de soldränkta skogarna mellan Skatås och Hindås 2014.

På lördag är det dags för årets Skogsmara. Jag kan själv inte vara med, då vi har en sådan där barnkalashelg och mellan kalasen ska jag förhoppningsvis träffa en väldigt speciell person. En så kallad kvinna i mitt liv som jag tidigare aldrig mött…

Eftersom jag inte kan springa loppet på lördag, så tänkte jag att du kan springa åt mig. Deal?

Läs gärna min racereport från Skogsmaran innan du startar, så att du inte glömmer chippet i väskan…

Jag har jobb att göra!

I förrgår mailade jag vinnaren av min diktsamling. Hon heter Malin och gissade att jag skulle genomföra Helsingborg Marathon på 3.22. I alla fall. Jag hade skämskudde när jag skrev mailet och ursäktade mig ”Du behöver liksom inte ta emot den…”. Men hon svarade att det ville hon visst så hon kan läsa den i väntan på nästa min bok.

Jag har jobb att göra! 🙂 Nu hoppas vi att det lugnar ner sig lite på andra fronter så jag har energi att ta tag i min fabulösa chicklit-roman igen.

Boken som inte handlar om mig, utan om någon som typ är rädd för fysisk aktivitet och inte lyfter på arslet i onödan. Hon som kärar ner sig i en marathonlöpare, har vänner som krisar, bokar löpardejter utan att ha sprungit en endaste meter och som anlitar en PT med tight röv och för små mjukisbyxor…

Jag har fantastiskt roligt när jag skriver detta, som ni förstår.

Den som väntar på något gott…går alltid i mål! Med ett leende och solsken i blick! 😉

Kroppsarbete och löpning

Idag tog jag på mig mina finaste kläder – en röd fleecetröja med brännhål på grund av närkontakt med en brasa hösten 2011, ett par noppiga gravidtights och rosa strumpor. Den här helgen pågår nämligen projektet ”måla huset X veckor för sent”. Vi målar vitt på vitt. Sällan har livet varit mer spännande…

Tror ni inte på att jag har kroppsarbetat frivilligt? Ola har som tur är spelat in en film, som han dessutom publicerade i min instafeed när jag inte såg.

Framåt kvällen, när vitfärgen tog slut, slog det mig att det kanske vore bra att riva av ett träningspass eftersom jag snart ska springa Marathon. Hade någon tanke på att jag under nio kilometer skulle försöka komma fram till vad som är min marathonfart och vad jag därmed kan ha för ett hemligt litet mål. Jag har fortfarande ingen aning. Hur jag än springer tycker jag antingen att det går för fort eller för långsamt. När en trevar i ingenmansland känns det lika bra att lägga ner målsökandet och springa efter dagsform.

Just nu oroar jag mig faktiskt inte alls lika mycket över mitt eget lopp som jag oroar mig för Annas Helsingborg-svit.

Snälla löparguden – gör Anna hel till Helsingborg Marathon, ty hon är ingen vanlig tant. Hon är en cool tant.

P.S. Gud, jag är inte stark nog att bära henne på ryggen i 42 kilometer, även om jag hemskt gärna vill. Får jag ha skottkärra kan vi diskutera saken.

Amen.

Läglig vila

Livet blir så där extra påtagligt att man faktiskt lever det när man beslutar sig för att ta en extranatt i huset vid havet och åka tidigt på morgonen direkt till jobbet inne i Göteborg. Bilfärden tar vanligtvis bara drygt en timme. Sen fastnar man såklart i bilkö utanför Kungälv och försöker därefter lite snyggt lämna in stora tjejen på en förskola som är stängd för studiedag…

Ach, allting ordnade sig och jag var väl bara cirka en timme sen till slut, men min dag blev ju inte kortare för det.

Som tur är har jag faktiskt en planerad vilodag från träning idag. En fågel viskade nämligen i mitt öra att ”det är dags att börja dra ner på träningen inför marathonstarten”. Det finns säkert en poäng med att göra det eftersom känslan i kroppen just nu är ”död fisk” alternativt ”tung säl” eller ”trött gammelhäst”.

Så nu ska jag vila i två veckor och äta potatis, grönsaker och godis.

Hurra!

P.S. När ni läser potatis ovan ska ni tänka på att den kan vara kokt, ungsbakad, stekt, friterad och räfflad… Möjligheterna är oändliga för världens bästa knöl.

Marathonförnekelsen fortsätter…

Det här var helgen då jag skulle springa mitt fjärde och sista långpass inför Helsingborg Marathon. På lördag morgon märkte jag nämligen att det återigen var så där länge sedan jag sprang långt att jag glömt bort att det överhuvudtaget hänt.

Vad tror ni hände med min storslagna långpassplan?

På lördagen förhandlade jag till mig ett gäng intervaller.

Idag söndag sprang jag sju kilometer åt ena hållet, tröttnade och förhandlade genast till mig sju kilometer snabbdistans så fort som möjligt hem.

Det kanske är bäst att förtydliga att det var mig själv jag förhandlade med.

Med tre veckor kvar väljer jag alltså fortfarande att förneka min marathonstart. Det man inte tänker på gör faktiskt inte ont någonstans…

När man i ett oövervakat ögonblick bräker på Instagram

Det börjar med att jag är ute och springer i en gammal finisher-tisha från Stockholm Marathon och får feeling. Nån kvart senare har jag publicerat en bild på Instagram med texten som ni kan läsa nedan. Det hela sker i affekt på den där känslan jag har under mitt löppass. Jag är helt enkelt hög på något. Någon timme därpå inser jag att det kan bli svårt att få till några långpass, eller snarare det där långpasset…

”Min längtan efter att springa ett maraton har vuxit sig olidligt stor. Jag har gjort det förr, som bäst på 3.21 år 2011, men det var en annan löpar-Mia då. Jag visste inte vad kvalitetsträning var och tuffade på i 4.47-tempo genom livet, då det var min enda fart oavsett distans. Sedan dess har jag fött två barn och med hjärna, hjärta och min egna trygga hand i ryggen kommit tillbaka. Idag tränar jag annorlunda med mindre distans och mer kvalitet och styrketräning. Yngsta dottern har blivit 10 månader och jag känner mig väldigt glad, trygg och stark i min löpning. Litar liksom på att kroppen har ett maraton i sig och att det egentligen bara är att göra. Har dock lovat kroppen att den ska få ett långpass innan själva tävlingen… Så vad säger ni? Visst ska jag göra det här?”

Exakt så skrev jag och fick en herrans massa glada tillrop. Så nu finns det faktiskt ingen återvändo.

Jag ska springa ett maraton! Och det måste ske ganska snart så att feelingen inte hinner försvinna helt.

Bilden är från 30 kilometer på mitt första maraton, Stockholm Marathon 2010. Om ni tycker att mitt kroppsspråk är lite märkligt beror det på avsaknaden av just långpass och det faktum att jag är extremt skitnödig. Överlevde även det… Hoppas på mer atletiska och inte lika skitnödiga bilder 2017!

Marathonlopp med snigelpost

Brukar du också få marathonlopp med posten? I så fall. Hur reagerar du? Vad gör du åt saken? Blir du glad? Peppad? Bestämmer du dig genast för att springa?

Jag blev lite tagen på sängen i förrgår, då jag var helt säker på att jag gick till ICA för att hämta en ny klänning och kavaj som jag hade beställt. När tjejen i kassan lämnade över paketet, som var litet, fyrkantigt och smyckat med ett snöre sa jag ”Är du säker på att det där är till mig?” Hon svarade ”Om du är Mia Hellström är det till dig.” Jag var tvungen att tänka efter en stund ”Jo, jag är nog Mia Hellström” sen tog jag emot paketet och gick hem, väl medveten om att det inte var någon klänning och kavaj däri.  

Jag slet upp paketet och satte tungan i halsen. I asken låg en startplats till HELSINGBORG MARATHON den 3 sept 2016. För mig som alltid anmäler mig till lopp två veckor innan startögonblicket är det så långt bort att det knappt är verkligt.

Fast det här var ett smart drag av arrangörerna. För trots att jag nog väntar med att anmäla mig till allra sista sekund så kommer loppet att finnas med mig i bakhuvudet under kommande löparår vare sig jag vill eller inte.

Själva distansen på 42 kilometer är inga problem, den ser jag som en trevlig munsbit. Om jag vill springa 42 kilometer riktigt snabbt däremot, ja då får jag banne mig börja träna. Vi får se varthän det bär… Det beror på hur jag mår och vad annat i livet som är på gång.

Jag vet ju att Anna är väldigt förtjust i Helsingborg Marathon och har hört många goda ord om loppet. Finns det fler Helsingborg Marathon-diggare som hänger här? Eller någon som funderar på att springa loppet nästa år?

By the way… Någon klänning och kavaj har ännu inte dykt upp med posten…

Bra post till en löpare! Tack superarrangörerna Andreas och Simon för att ni tänkte på mig. Vem vet. Det kanske blir en maratonlöpare av mig. Igen… 🙂
menmia-helsingborg-marathonhelsingborg-marathon-menmia

 

Mitt hetaste tips på löpartävling

Min mest angenäma löparupplevelse förra året kom inte förrän i oktober, då jag ställde mig på startlinjen i Skatås för att springa Skogsmaran längs med Vildmarksleden. Ett Marathon senare landade jag i målet i Hindås.

Förutom några dippar med glömda chip, illamående och sega ben var loppet helt fantastiskt. Naturen! Arrangemanget! Medlöparna! Det var ren och skär kuperad terränglycka uppblandat med lättlöpta partier och elljusspår. Allt satt som handen i handsken på något vis och skapade den perfekta löparupplevelsen för mig trots att jag knappt hade förberett mig alls (som vanligt…).

Förresten. Vi hade fint väder också. Här kan du läsa min racereport.

Jag låter köpt nu, men det är jag inte. När nyhetsbrevet från Skogsmaran damp ner i inkorgen kände jag helt spontant att jag vill uppmuntra människor jag tycker om att ta sig an denna sträcka den 3 oktober 2015. Ni har massor med tid att förbereda er. Årets nyhet är att du, om ett terräng-Marathon känns för långt, kan springa en halvmara också. Den starten äger rum i Härryda.

Anmäl dig nu för höstens, eller kanske till och med årets, bästa löparupplevelse! Mer info hittar du på Skogsmarans webb.

Tjilevipp.

Titta och njut…

Skogsmaran 2014 – Vildmarksleden from Mattias Bergström on Vimeo.

På språng mot nya mål!

Jag har härmed sagt upp mig från förkylningen! En vecka tog det att våga släppa taget helt. Igår joggade jag och kroppen en mil. Pulsen var lugn och fin hela vägen. Fick stanna några gånger och fräsa näsan, eftersom jag är alldeles för klantig för att våga göra detta i farten… Så särskilt effektiv löpning blev det inte, men ack så skön. I morse bytte jag och kroppen om igen och morgonjoggade i snålblåst och piskande snö och regn. Det var inte lika skönt, men ach… Känns fint att vara på banan igen.

Det har blivit mars och jag har fortfarande inga mål för säsongen. Känner inget sug efter något särskilt lopp. Det finns folk i min omgivning som tycker att jag ska ”Go Marathon!” och persa fett med mitt nya snabba löpsteg. Jag har 3.21 som PB och då hade jag ju aldrig sprungit en intervall. Det har jag nu, även om jag har legat lite lågt med snabbhetsträningen på sistone. Det finns andra som tycker att milen verkligen är min grej. Jag lyssnar och tar in, men bryr mig egentligen inte så mycket. Det blir vad det blir och det kommer att bli bra. Precis som förra säsongen.

Intar ställning på huk i en skogsdunge och blickar snett uppåt och framåt.
menmia-bajsposition

Ett Marathon och lite till

I höstsol som sipprade mellan träden, ner på skogsstigarna och mig. Nä, den här löparhelgen gick inte av för hackor precis.

Rev ju av mitt långpass redan på lördagen i preparerade terrängspår utan direkta tekniska inslag. Fick uppförsbackar och nedförsbackar på mjukt underlag så att jag teg.

Igår vände jag blicken mot urskogen, snubbelrötter, mördarstenar och fotledsdödare. Trail när den är som allra bäst med tungan rätt i munnen. Kom på där och då varför jag har utrustats med så långa armar som jag annars tycker mest är i vägen – de håller balansen bra när jag springer i skogen.

Helgen gav mig till slut ett Marathon och lite till. Kroppen samarbetade och kändes stark från start till mål, trots att det var några månader sedan jag sprang någon form av mängd och långdistans. Det är som om de där uthållighetsränderna aldrig går ur.

Nåväl. Min quickfix inför Skogsmaran nu på lördag är därmed slutförd. Den här veckan blir av den lökigare sorten. Och jag kommer att vara lugn i sinnet medan jag lökar, käkar kolhydrater och längtar kuperad terräng…

Ett lättlöpt parti på mitten av gårdagens bana, där en kan sträcka ut och ösa. Älskart!
trail-menmia