Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Konsten att uppskatta det man har gjort

Det vill säga att inte tänka på allt man hade kunnat göra bättre eller mer av.

Jag tycker ärligt att det är skitsvårt ibland.

Just nu kämpar jag med min marathonträning och det faktum att jag inte sprungit så många långpass. Mina tankar fastnar helt enkelt på det jag inte har gjort istället för att fastna på all den fina löpning jag faktiskt fått till. Urdumt, eller hur?

I nästa tanke blir jag irriterad på mig själv för att jag har slarvat med intervallerna. Också. Vad har jag pysslat med på sistone egentligen? Sprungit runt på en räkmacka i ingenmansland?

Näe, det är dags att vända på steken och skapa någon form av mantra.

Från och med idag ska jag tacka kroppen för alla löpsteg den har tagit och alla den kommer att ta. Jag ska värdesätta att jag kan springa så mycket och ändå vara skadefri *peppar peppar*. Jag ska höja blodsmak, njutarrundor och löpta kilometer till skyarna – alla typer av löpning har ju faktiskt tagit mig framåt, inte bakåt…

Och så ska jag påminna mig om att jag har gjort på mitt sätt på grund av hur mina prioriteringar i livet ser ut just nu.

Nu känns det genast mycket bättre.

För ärligt, vad är det värsta som skulle kunna hända? Att ett Marathon tar tid?

Jag hade i alla fall tur med vädret…

Nej (verkligen supernej!) det är inte alltid en dans på rosor att springa. Inte ens för den som gör det precis hela tiden och älskar det. Den där dansen på rosor byts då och då ut mot att dansa i taggiga björnbärssnår. Och en kliver. Och en överlever. Och en funderar vad som egentligen har hänt med kroppstackarn.

För det går nästan alltid att härleda utebliven löpkänsla till något. Dåligt med mat i systemet eller bristfälllig vila händer väldigt sällan mig eftersom jag har en ät-och-sov-klocka som är bättre än Skalmans. Döda ben på grund av hög fart (läs: intervaller) dagen innan däremot – det händer lite oftare…

Igår kutade jag kuperade enminutare och en kuperad snabbdistans. Idag när jag skulle springa 20 kilometer kunde jag tyvärr inte välja bort den där kuperingen. Nej, den blev faktiskt ännu värre. Under stekande sol dansade jag genom taggiga björnbärssnår och svor inombords. Innan den första milen ens var slut hade jag tagit tre branta uppförsbackar på 600 meter vardera plus några småjävlar däremellan. Hur jag vet det? Jo, för det här var en sådan där dag då allt var så plågsamt att jag ville ha siffror på skiten…

Men vet ni. Det här är  faktiskt också en genväg till att bli marathonredo utan en massa långa långpass. Att springa ett kortare långpass på knakiga och dödströtta ben är faktiskt någonting positivt för mig just nu. Jag försöker lura kroppen att bli uthållig och tålig helt enkelt. Sen om den går med på det är en helt annan fråga.

Jag överlevde, kom hem och tömde typ en liter vatten innan saltet i pannan hade torkat in i huden av havsvindarna. Och då kändes allt bra igen. Imorgon är en annan och piggare löpardag.

Löpningen charmar  mig även de dagar då jag tvingas gräva djupt.

Letar genvägar…

Istället för att ta tjurnen vid hornen och prioritera och springa mina långpass hittar jag på träning som jag inbillar mig ska göra mig marathonredo. Jag faktiskt bokstavligen hittar på saker som känns roliga och inspirerande. Det bästa av allt? Nedanstående pass tog bara runt en timme att genomföra.

Om du också har fuskat och vill hitta på att du är marathonredo gör så här:

Uppvärmning: 2.5 km

Hårt jobb: 12 x 1 min i rejäl överfart baserat på vad du springer 5K på med 1 min vila mellan varje intervall.

Lätt jobb: Jogga ner pulsen i 1 km.

Hårt jobb: 4 kilometer snabbdistans en bra bit under din önskade marathonfart.

Nedvarvning: Frivillig mjukisjogg.

Tanken är att benen ska bli riktigt sura av enminutarna och inte vara helt återhämtade när du kliver på den där fyrakilometaren. Lite som det är under slutet av ett marathon, speciellt om du har fuskat med långpassen…

På något sätt tycker jag ändå att jag är väldigt smart. Och snygg.

Härligt och balanserat beteende…

När det spöregnar på tvären och åt alla håll, blåser hårda vindar och är iskallt ute stannar den som är härlig och balanserad inomhus och delar kanske en bild på en brasa eller några tända ljus på Instagram och skriver nåt om hur viktigt det är att våga vila och prioritera annat än träning. På nästa instagrambild är personen ute och promenerar i full regnmundering och hävdar att det är ju ändå rörelsen som är det viktigaste.

HUR TRÅKIGT LÅTER INTE DET?!

Not for me…

Jag tycker att vi en gång för alla byter ut hashtagen #balans mot #baluns och lever lite mer utan att tänka på hur vi lever 🙂

Jag hade verkligen inte behövt springa idag. Med tanke på hur mycket jag redan sprungit under veckan hade det kanske varit ett mer ”balanserat” beslut att låta bli oavsett väderlek.

Men jag gjorde det \o/ Med  regntunga shorts, extra klistriga kompressionsstrumpor och sambons för stora och dyngsura t-shirt smiskande runt kroppen kammade jag hem totalt 14 kilometer med 3 x 3000 meter i en bit under marafart där på mitten. Jag frös så jag skakade, svor, blev nerstänkt av bilar och pekade finger. Jag hatade det i motvinden. Jag älskade det i medvinden. Jag längtade hem. Jag längtade bort. Jag ångrar ingenting.

Det är BALUNS när det är som bäst!

Min marathonsvaghet

…är de stora tårarna som rullar nerför mina kinder.

I samband med varje Marathon jag har sprungit har jag nämligen börja storgrina fem minuter innan start och haft snorig andnöd i startögonblicket och under hela första kilometern. Värst har det varit när starten gått på Stockholm Stadion. Det är för fint och högtidligt med alla dessa människor som precis ska förverkliga sig själva och springa 4.2 mil. Det spelas pampig musik, peppas på alla möjliga vis och spänningen och förväntningarna går att ta på.

Jag klarar inte av det. Jag storbölar.

Undantaget är Skogsmaran 2014 då jag hade fullkomlig panik i starten eftersom jag hade glömt chipet i väskan och trodde att jag skulle bli diskad. Det kom en och annan tår då också, men inte inte på grund av att det var högtidligt…

Hur ska jag komma förbi det här lilla gråtproblemet i september? Med hörselkåpor och ögonbindel till starten går och folkmassan börjar trycka mig framåt?

Det ”har hänt” att jag gråtit vid målgång också, men då gör det ju ingenting.

Att välja mellan stark kupering

…eller stark kupering. Det är alternativen som bjuds här vid havet när det vankas långpass. Det finns en raksträcka på dryga kilometern som är nästan platt (bilden nedan) som kan inleda och avsluta din långpanna om du väljer att springa åt det hållet, men i övrigt är det bara att ta fram hornen och mata backar efter bästa förmåga.

Bilden nedan är förövrigt inte dagsfärsk för under dagens backiga tremilare (som jag äntligen fick till) blev det inte en endaste paus eller fotosession. Det blev heller inga snacks eller någon vätska. Jag fick feeling och bestämde mig för att mata på från start till mål.

Jag har inte hittat någon bra långpassrunda här, så löparkalaset började med att jag sprang och vände för att sedan snurra runt runt på några mindre rundor. Under fötterna fanns både barriga stigar, asfalt, grusvägar och rullsten.

Underlaget och den lantliga och salta luften gjorde att jag inte blev uttråkad förrän efter 28 kilometer ungefär och den starka kuperingen hjälpte mig att hålla nere farten. Eller så var jag bara lat. Ach… Toppbetyg till dagens långpass!

Det roligaste med att springa långt är ändå att se vad kroppen kräver efteråt. Idag var en McFlurry på Donken det allra viktigaste målet. På god andra plats kommer en påse saltlakrits från IKEA och en pizza med tonfisk, lök och ägg. Precis som jag tränar efter dagsformen, så äter och dricker jag också därefter.

Vi får se vilken placering kvällens chips, choklad och glas rött hamnar på. Förmodligen väldigt högt…

Ska jag ge upp?

Jag prioriterar aldrig löparrätt. Eller så kommer det något i vägen. Oftast barn 🙂

Jag är en småbarnsmorsa med halvstora löparambitioner och ett minst sagt hektiskt familjeliv som nu ska springa ett Marathon. Men. Jag får aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, till några långpass. Jag har hittills två tremilare i benen, som jag tyvärr sprang alldeles för fort.

Ska jag ge upp mitt Marathon eftersom jag inte lyckas optimera min träning? OBS! Med optimera menar jag inte att träna helt optimalt, utan jag menar att hinna springa långt åtminstone ibland…

Nej, jag kommer såklart inte att ge upp. Dels så har jag frågat om jag får springa på Annas BUS-meriter (If she lets me… Hallå! Kvinnan sprang över åtta mil. Lite kan hon väl dela med sig?!) och dels får jag väl ta det för vad det är. Ett Marathon bland tusentals andra. En folkfest. Fast det känns viktigt att jag orkar dansa någonstans längs med banan…

Så för dansens skull tänker jag fortsätta att gräva djupt i tidbanken för att hitta timmarna som krävs för att ta sig några mil den kommande veckan.

Jag ger aldrig upp. Inte på grund av sådana här smågrejer i alla fall. Sådana som säger att man blir bra på det man tränar ljuger. Jag tänker att man blir bra på det man vill bli bra på.

Träningsplaneringstankar igen…

Jag börjar få koll på mitt nya jobb och ska hänga i några veckor till innan jag går på sommarsemester. Tycker verkligen att jag förtjänar min semester i år 😉

I alla fall. Jobbkalendern börjar fyllas med möten, to-do:s och deadlines. Jag ser en fet arbetstopp i augusti, vilket är alldeles i anslutning till det Marathon jag ska springa. Det kommer knappast att finnas utrymme eller energi för någon marathonspecifik träning under arbetstoppen utan snarare handla om rörelse till och från jobbet under en ganska lång period.

Så jag tänker träna klart under sommaren och framför allt under semestern. Springa mina distanspass och vänja kroppen vid belastningen, så att jag kan luta mig tillbaka från träningen i augusti och jobba som ett svin.

Om jag håller mig skadefri och frisk känns det som en väldigt stabil och skön träningsplan, som går hand i hand med livet och inte känns övermäktig på något sätt. Jag känner mig också väldigt trygg med mina tre nyckelpass i veckan.

Rimliga ambitioner och att vara dagsformsstyrd – det är verkligen grejen!

Ville bara säga det.

Måndag = riva av långpassplåstret…

Ja ni vet ju vid det här laget att långpass inte är min favoritgren. Därför är det bra när de sker på känsla, det vill säga att jag får sådan feeling att ingenting kan stoppa mig. Långpass hände i påskas om än med en dags framförhållning och långpass hände idag med betydligt mindre framförhållning. Jag hade ätit min gröt och tog på mig löparkläderna för en runda och då kom det över mig ”Idag ska jag springa 30K!”

Så jag gick ut på gatan, väntade otåligt in min TomTom och sen var det bara att tuta och köra….

När jag springer långpass springer jag alltid för fort (om vi ser till vad som rekommenderas) eftersom jag blir rastlös och uttråkad annars. När jag springer långpass finns det inget utrymme för sköna fikastopp. När jag springer långpass ska det vara långt, men helst över så fort som möjligt…

Å ena sidan borde jag kanske jobba på den där otåligheten och låta löpningen ta tid. Å andra sidan är ju tid inget jag har i överflöd direkt.

Så jag fortsätter nog att springa långpass som mig själv. På feeling och alldeles för fort. Sen får vi se hur långt det bär. Förmodligen så långt att det räcker…

När träningspass brinner inne

Då kan man antingen sura ihjäl sig och skita i träningspasset dagen efter också. Kanske är det lika bra att lägga ner träningen för veckan eftersom allt redan är förstört? Näe du, skärp dig! Välj att rycka på axlarna och var lite kreativ istället!

Jag hade en sådan dag igår då det var helt omöjligt att få in mitt planerade pass. När båten var sjösatt, maten uppäten och barnen sussade sött var jag alldeles för trött och solmosig. POFF! Lördagens intervallpass hade helt enkelt brunnit inne och på söndagen ville jag ju springa distans och samla kilometer. Jo, det är sådana dumheter man håller på med nu när det vankas Marathon…

När söndagen kom och regnet stod som spön i backen klurade jag på hur jag på något sätt skulle kunna kombinera lugn distans och hög puls. Kollade klockan och såg att jag skulle hinna riva av 14 kilometer om jag inte sölkorvade för mycket. Så jag gjorde så här:

1. Sju kilometer i bekväm nära sölkorvsfart
2. Sju kilometer en bit under önskvärd fart på kommande Marathon

Voila! Ett bra pass, som kanske inte ersatte, men funkade alldeles utmärkt istället för två. Jag fick nog på ett ungefär den träningseffekt jag önskade av min helg.