Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    december 2017
    M T O T F L S
    « Nov    
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031

När man i ett oövervakat ögonblick bräker på Instagram

Det börjar med att jag är ute och springer i en gammal finisher-tisha från Stockholm Marathon och får feeling. Nån kvart senare har jag publicerat en bild på Instagram med texten som ni kan läsa nedan. Det hela sker i affekt på den där känslan jag har under mitt löppass. Jag är helt enkelt hög på något. Någon timme därpå inser jag att det kan bli svårt att få till några långpass, eller snarare det där långpasset…

”Min längtan efter att springa ett maraton har vuxit sig olidligt stor. Jag har gjort det förr, som bäst på 3.21 år 2011, men det var en annan löpar-Mia då. Jag visste inte vad kvalitetsträning var och tuffade på i 4.47-tempo genom livet, då det var min enda fart oavsett distans. Sedan dess har jag fött två barn och med hjärna, hjärta och min egna trygga hand i ryggen kommit tillbaka. Idag tränar jag annorlunda med mindre distans och mer kvalitet och styrketräning. Yngsta dottern har blivit 10 månader och jag känner mig väldigt glad, trygg och stark i min löpning. Litar liksom på att kroppen har ett maraton i sig och att det egentligen bara är att göra. Har dock lovat kroppen att den ska få ett långpass innan själva tävlingen… Så vad säger ni? Visst ska jag göra det här?”

Exakt så skrev jag och fick en herrans massa glada tillrop. Så nu finns det faktiskt ingen återvändo.

Jag ska springa ett maraton! Och det måste ske ganska snart så att feelingen inte hinner försvinna helt.

Bilden är från 30 kilometer på mitt första maraton, Stockholm Marathon 2010. Om ni tycker att mitt kroppsspråk är lite märkligt beror det på avsaknaden av just långpass och det faktum att jag är extremt skitnödig. Överlevde även det… Hoppas på mer atletiska och inte lika skitnödiga bilder 2017!