Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Kretsloppet i Borås: Personligt rekord och kamp med mentala spöken

Uppladdning: MYCKET bättre än förra helgen. Vi har svärisarna på besök. Ola åker iväg tidigt på ett möte. Vår dotter är mer än gärna med sin farmor och farfar, vilket innebär att jag kan strosa runt lite i min egen värld. Äter en riktig dunderfrukost, men får tyvärr ont i magen. Av havregrynsgröt, ägg och bröd – en frukost som jag äter typ sex dagar i veckan. Typiskt. Är snäll mot mig själv sen. Går i väldigt god tid till busshållplatsen, där jag även ska möta upp mina kompisar. Kan sitta i solen och glo på folk. Det gör en ju inte så ofta nu för tiden.

Mikael och Ulrica kommer och vi har trevligt ända från busshållplatsen fram till startskottet går. I Borås skiner solen. Vi strosar runt och hyllar att arrangemanget är ett genomtänkt sådant utan köer. Allt flyter på.

Här kan en sitta och ta det lugnt. Mitt i folkfesten, men ändå lite på sidan av.
menmia-kretsloppet-borås-1
Jag stirrar på banan. Har ingen aning om vad som väntar, men hoppas på det bästa.
menmia-kretsloppet-1

Loppet: Under uppvärmningen får jag en överjävlig håll. Blir orolig, men så fort jag hamnar i min startfålla så känns det som att hållen släpper. Jag får en flygande start i nedförsbacke. Kroppen känns inledningsvis okej, men inte helt hundra. Det där lilla extra saknas. Ni vet vad jag menar va? Kopplar på autopiloten som fungerar utan problem till fem kilometer ungefär. Då kommer tvivlen. ”Du har sprungit för snabbt!” Du kommer  inte att hålla hela vägen till mål! Titta på karlarna runtomkring dig, vad starka de ser ut!” Jag får en rejäl dipp. Loppet är i huvudsak flackt, men ibland dyker det upp små kullar och lätta motlutar. Vissa svängar är rätt tvära och jag tappar fart. Ibland springer vi på grus. Kryper ihop och försöker därefter sträcka ut och få upp farten när det lutar nerför. Vid sju kilometer släpper det värsta och jag ökar farten igen. Blir lite stolt över mig själv och om jag hade orkat så hade jag gett mig själv en klapp på axeln…

Sista tre är sprängfyllda med mjölksyra och flås. Efter tappet mellan fem och sju kilometer måste jag trycka på för att komma in under 42 minuter. Och det vill jag för det är fanimej på tiden att den här kroppen gör det. Kämpar, kämpar, kämpar och trycker bort elaka hjärnspöken.

Jag gruvar mig lite inför de sista 500 meterna som går på knagglig kullersten i svag motlut. Och det ÄR sjukt jobbigt när jag väl kommer dit. Tack och lov känner jag doften av målportalen och juice från Brämhults, hör ett ”Heja Mia!” alldeles innan målgång och orkar hela vägen fram.

Går i mål på 41.22 på placering 12 av 1672 kvinnor. Med tanke på att det är några riktigt grymma tjejer som sprungit på mellan 33 och 38 minuter där i toppen, så är jag mer än nöjd med det. En får ju liksom välja sina strider… 🙂

Jo, igår var jag rätt nöjd efter målgång om än sugen på att anmäla mig till ytterligare ett millopp. Trots att det är så överjävligt när en springer, så längtar jag till nästa gång.
menmia-kretsloppet-mia-hellstrom

Efter loppet: Vi väntar in varandra, dricker äppelmust från Brämhults (kan vara det godaste jag någonsin druckit), köper godis och tar bussen hem till Göteborg. Tack Mikael och Ulrica för en era fina prestationer och för sällskapet. Det blev en strålande löpardag i Borås!

Här är det. Kullerstensupploppet som satte många löparben på prov igår.
menmia-upplopp-kretsloppet

Men Mia! och Borås

Sist jag gick i mål i Borås, för bara några månader sedan, var jag väldigt rödhårig och såg ut som om jag tagit droger. Just det. En kuperad terrängultra på 56 kilometer hade jag lagt bakom mig också.

Jag tror inte att euforin kommer att vara densamma efter dagens mil. Inte är jag rödhårig heller. Det är en sådan väldigt annan grej och upplevelse att springa ett millopp. Absolut inte sämre, men väldigt annorlunda. Och i mitt huvud är Kretsloppet i Borås mycket värre än en terrängultra. En större utmaning för kropp och knopp helt enkelt.

Jag har haft en väldigt skön dag hittills. Det är bra. Jag inbillar mig dock att magen krånglar lite, men jag är snäll mot den och litar på att den skärper till sig.

Håll en liten tumme är ni snälla. Ett lopp hit och dit är liksom inte hela världen för mig, men det är ju kul om det går bra. Annars är risken stor att jag måste anmäla mig till ytterligare ett millopp. Vetteefan om jag har tid och råd med det…

Droger skapade inte denna stirriga blick och diffusa armföring. Ultra did.
menmia-borås

Förberedelser inför Kretsloppet i Borås

Det blir nya tävlingsrutiner på lördag. Dels ska jag åka buss till tävlingen och dels får jag åka utan min familj, som har annat för sig. Jag måste erkänna att det sistnämnda känns lite tomt. Det har blivit en god och bortskämd vana att ha Ola och Moa med sig som support och hejaklack.

Tack och lov får jag sällskap av min kompis Mikael som också ska springa Kretsloppet. Det blir kul! Då kan vi sitta på bussen och nörda ner oss i löpartermer 🙂 Sen hoppas jag att han hittar bättre än jag. Sist jag var i Borås sprang jag vilse efter 54 kilometers löpning och sumpade en solklar andraplats i Tjejmarathon. Haha. Mitt livs loppavslut, då jag hade alldeles för pigga och snabba ben i förhållande till hur tätt snitslarna satt.

Note to self: Spring inte vilse på lördag, det har du absolut inte tid med under ett millopp…

Göteborgs Jubileumslopp från i lördags är borta ur benen. Vad som däremot finns i benen är en lätt stelhet efter måndagens gymmande. Planerar jogg och några få och väl utvalda löpskolningsövningar idag. Imorgon blir det korta intervaller på bana för komma igång med snabbheten igen. Sen vilar jag till startskottet går.

Jag är inte lika stressad och uppe i varv den här veckan som förra. Planerar också att ta det lugnt på lördag förmiddag innan loppet. Med lite planering går det att skaffa sig bättre förutsättningar.

Så hoppas jag att jag har dagsformen med mig. Den är väldigt avgörande för om mitt PB ska putsas eller inte. Jag har stor tilltro till mina ben och min kropp. Jag vet vad jag går för. Nu vill jag bara ha ut det ur systemet, men om det inte händer, får ”det perfekta milloppet” vänta till nästa säsong. Värre än så är det inte. Livet är större än löparbesvikelser.

Efter lördagens millopp väntar nya förberedelser och en helt annan typ av löpning som jag och min kropp känner oss mycket mer bekväma med. Skogsmaran 42 kilometer terräng, vilket mentalt känns som en löparsemester… Men det ska jag inte tänka på nu. Nepp. Först milen. Den där jävla milen. Om någon hade sagt till mig för drygt ett år sedan att jag skulle satsa på att springa en snabb mil hade jag garvat…och garvat…och garvat… Det är INTE min grej, men jag hoppas att det kan bli.

Variation förnöjer! Nu kör  vi! Förresten… Gissa min tid här.

I lördags åkte vi båt i solen och käkade varmkorv efter loppet. Alla nöjda och glada!
menmia-familj-lopp

Mölnlyckeloppet 2014: Det blev PB, men…

Jag springer i mål som fjärde dam (72 startande) på tiden 42.26. En tid ganska långt ifrån min måltid på ett millopp. Ändå är jag så sjukt nöjd med dagen. Ibland blir det helt enkelt inte som en tänkt sig. Det blir roligare…

Under förmiddagens nummerlappsutdelning ösregnar det. När vi anländer till Mölnlycke blir vi snabbt blöta och kalla. Så trots att arrangörerna har byggt en väldigt mysig tävlingscentral med torghandel och aktiviteter, ger vi upp och åker till Burger King. En och en halv timme innan loppet använder jag hamburgerkedjan som omklädningsrum. Jag käkar också en Whopper och dricker vatten. Glamour! Är så himla glad för min support, som är Ola och Moa. Utan dem hade regnet och mecket känts sååååå mycket jobbigare.

Vi åker tillbaka till Mölnlycke. Andra klasser har börjat starta. Solen kikar fram och den goa tävlingskänslan börjar infinna sig. När startskottet går klockan 13 känner jag mig taggad. Benen är pigga och det går i planerad fart  på raksträckan ut ur Mölnlycke centrum. Jag har hittat väldigt lite information om banan innan. Förväntar mig ett stadslopp med några backar vid 3 kilometer.

Den första backen kommer ganska snart. En liten jäkel som är snabbt avverkad. Asfalt byts ut mot grus, som är sumpigt efter förmiddagens störtskurar. Vi passerar under en väg och en ny och längre uppförsbacke med mjukt underlag uppenbarar sig och leder oss rakt ut på landsbygden. Helt plötsligt springer jag mitt i en hästhage på en nyregnad och jättelerig stig. WHAT? Mina kritvita cityskor utan grepp (Saucony Kinvara) börjar gråta, men jag biter ihop. Låter leran skita ner mig, halkar runt, sjunker ner, fastnar lite i en sväng och hoppar över vattenpölar i hopp om att hitta den snabbaste vägen. Passagen i lera är nog typ 800 meter och jag har roligt…

Sen springer jag in i en asfaltsvägg. Jag skämtar inte när jag säger att det är en av de brantaste uppförsbackar jag mött. Tack och lov är den kort, men syran sprutar!

Så når vi då äntligen tre kilometer där jag förväntar mig en backe. Åjo, den är där – på asfalt men lång och seg. Jag biter ihop och börjar inse att det här nog inte är ett lopp för den där supertiden på milen. Efter 3.5 kilometer belönas vi med 1.5 kilometer nedförsbacke och raksträcka mot varvningen och jag kan ösa på i min snabbingfart.

Jag varvar. Dags att göra allt jag redan skrivit ovan en gång till. Vid det här laget skiter jag i sluttiden och fokuserar på att jag är i bra form och känner mig stark. Har förstått att jag ligger 4:a och vill behålla den placeringen. Så andra varvet går ungefär lika fort som det första, men nu är jag mer förberedd. Och lite tröttare såklart.

Går i mål helt slut, men glad och nöjd. Jag fick inte alls det jag förväntade mig. Jag fick något roligare. En sådan där bana som tog mig med storm. Ett lopp jag gärna springer igen.

Den där riktigt snabba milen spar vi till framtiden. Jag vågar kaxigt säga att det finns minuter att tjäna på en typisk ”persbana”. Kom ihåg var ni läste det först…

Här finns resultat att spana på för den intresserade.

Typisk strax-efter-målgång-bild. Högröd i ansiktet, men glad och tacksam.
menmia-mölnlyckeloppet
En bild från varvningen, där världens bästa hejaklack stod. Ola och Moa såklart! Killen på bilden och jag hängde ihop stora delar av racet. Jag drog mest längs med banan. Sen gav han mig stordäng sista biten in mot mål. TYPISKT VA?!
menmia-varvning-mölnlyckeloppet
Och här är Mikael, som också fick bita ihop, men gjorde ett riktigt bra lopp!
menmia-mölnlyckeloppet-mikael