Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Motivera kvällsträning

Jag har inte sprungit mitt pass idag, men jag ska… Tänkte att jag skriver det här för att motverka att jag låter bli. Det ligger inget borde eller tvång bakom, men jag vet ju hur bra jag kommer att må efteråt. Jag kommer att sova bättre, kvällsfikat kommer att smaka mer och det sista lilla pysslet innan sänggång kommer inte att kännas lika jobbigt.

Frisk luft är bra. Den friska luften blir extra frisk för mig om jag andas den medan jag springer.

För någon som väljer morgonträning alla dagar i veckan sitter ett kvällspass väldigt långt inne. Det är som om det byggs upp en jäkla mur under dagen. Som om träningskläderna blir för små och passar bättre på stolen där jag hängt fram dem…

Jag borde inte, men jag ska. För att jag vet att det får mig att må bra.

När jag ger mig iväg ikväll kommer jag att ha nattat minst ett av mina barn och blivit gosig i hela kroppen. Det där mörkret som fanns där när  jag vaknade i morse kommer att vara tillbaka. Jag kommer att titta drömmande på min egen säng. Nej, jag är ju ingen nattuggla precis…

Fast ikväll tänker jag gilla det. Jag tänker uppskatta kvällsträningen och vara tacksam för varje steg jag tar.

Och nu har jag skrivit det här. Vi ses imorgon, förhoppningsvis på andra sidan kvällsträningen…

Just nu är det ju ändå ganska lätt. Snart kommer löpningen att kräva fler lager kläder, mössa och pannlampa ibland 🙂

Vad betyder Ego i #Egoåret2016?

Det betyder inte att försaka någon annan eller sina åtaganden. Det betyder inte att kräva mer så kallad ”egentid” för till exempel träning (inom fnutt fnutt på grund av vedervärdigt ord starkt missbrukat av bland annat småbarnsföräldrar). Ego i #Egoåret2016 handlar om att ge mer av sig själv, både till sig själv och andra.

Under långa perioder av 2015 hade jag ett tungt ok av grejer hängande över mig som jag inte kunde kontrollera eller göra något åt, men som jag av någon anledning ändå kände mig ansvarig för. Det betydde att jag i långa perioder gick runt och mådde ”bara ok” och alltid med något otyg som gnagde. När det var som värst hade jag både sömnproblem och svårt att koppla av när det var meningen att jag skulle koppla av. Det var svårt att vara närvarande i situationer där jag ville vara det allra mest. Helt ohållbart i längden såklart!

Jag är så rädd att fastna i det där mönstret igen trots att jag inte behöver vara där längre.

Ego i #Egoåret2016 kan bland annat betyda:

Jag och lillan vaknar upp till en kall och strålande vinterdag i Göteborg. Hur ofta händer det? Istället för morgonstress åker vi pulka på Heden och kiknar av skratt. Jag har löparkläderna på mig och hinner ta en runda efter lämningen. Kommer senare än jag brukar till jobbet, men är sjukt glad och nöjd i hela kroppen = jag har gett guld till mig själv och kan därmed ge guld till andra.

Förra året hade jag svårt att planera långsiktigt. Saknade lugn i sinnet och därmed också verktygen och förmågan för planering. I år är familjesolsemestern, viktiga kompishelger och annat roligt redan inbokat och spikat innan januari ens är slut. Saker blir av för att jag vill att de ska bli det och inget kan stå i vägen.

Jag vill gärna vara andra till lags och absolut inte till besvär. Snark… Lär mig just nu att bolla vidare saker, precis som andra gör till mig ibland. Isället för att ha mail, med för mig personligen olösbara uppgifter i inkorgen, blir jag bättre och bättre på att skicka dem vidare direkt. Förhoppningsvis leder det till att uppgifterna blir snabbt gjorda av rätt person. Jag har åtminstone försökt be om hjälp… ^^

Jag blir bättre på att tacka ja till roliga saker samtidigt som jag blir bättre på att tacka nej. Om något ”extra” som inte ingår i vardagsbestyren kittlar och lockar, har jag nu energi att åtminstone undersöka om det är möjligt. Precis lika viktigt är det att kunna säga nej när en känner att en inte räcker till och kanske mest av allt längtar efter en skön hemmakväll eller ett löppass på egen hand.

Det var bara ett smakprov på #Egoåret2016 som har börjat sjukt bra. Det är smått och stort, högt och lågt – sammantaget blir det förhoppningsvis ett bra år med några krusiduller på vägen 🙂

Kul ska det vara!
menmia-dans

Varannan-dag-träningskonceptet som faktiskt funkar

…för mig alltså. Först blev det så av en slump. Sen märkte jag att det funkade och att jag mådde bra av det så då bestämde jag mig för att hålla fast vid konceptet så länge det känns kul och stärkande.

Varannan-dag-träningskonceptet innebär att jag springer/utövar alternativ konditionsidrott (det alternativa har dock inte hänt än…) varannan dag och styrketränar de andra dagarna. Just nu har jag faktiskt mer gnista för styrketräning. Springer är något jag ”bara gör” medan jag är något mer planerad på gymmet. Har oftast i alla fall lite hum och vilken/vilka muskelgrupper jag ska träna.

Trots att jag inte är jättemotiverad för löpning just nu, håller varannan-dag-träningskonceptet igång löparbenen 3-4 gånger i veckan, utan att det tar emot. Tummen upp för det! För jag vet ju att jag kommer att vilja ha starka löparspiror vad det lider.

Det kommer såklart att bli en och annan fail på varannan-dag framöver. Det är inte alltid jag kan träna exakt det jag vill när jag vill. Och i helgen väntar minus tio grader och välpreparerade längdskidspår. Tänker inte grotta in mig på gymmet då precis… 🙂

Just nu behöver jag bara något att hålla mig i utan några direkta piskor och prestationskrav och då passar det perfekt med dessa lite lösare ramar.

Varannan-dag-träningskonceptet är det nya lyckoträningspillret för mig.

 

Jag älskar när träningen blir av

Det behöver inte alltid vara med världens engagemang och driv. Jag menar sådana där tillfällen då en typ nästan dömt ut träningsmöjligheten på förhand, men det ändå händer. Både igår kväll och snortidigt i morse var sådana tillfällen.

Igår hade jag firat härliga grejer med så stark indisk mat att det typ brann i hela systemet. En känner sig inte jättelätt och pigg efter en sådan måltid precis. Dessutom doftar en starkt av kryddor… På något sätt lyckades jag ändå masa mig genom kyla och snöfall till gymmet med en förhoppning om att jag skulle hitta motivationen på plats. Det gjorde jag väl inte direkt, men lyckades ändå driva mig själv till utmattning och muskeltrötthet på en dryg halvtimme. Det var VÄLDIGT skönt att gå hem till TV-soffan sen…

Imorse stod klockan på 05:00. Denna gång var förhoppningen att jag skulle orka starta en lugn morgonjogg vid 05.30. Efter några koppar kaffe gick även detta lilla äventyr vägen och jag mötte ett Göteborg som låg under ett tunt snötäcke och jag kunde roa mig med att fånga snöflingor på tungan. Benen och huvudet var inte helt med på noterna, men vad gör väl det. Att slå sig ner till framdukad grötfrukost med familjen sen var som balsam för själen.

Så ja. Att ta tillvara på förhand nästan utdömda träningsmöjligheter var väldigt mycket värt både igår och idag för mig. Nu är det dags att fira fredag och helg. Välbehövligt efter två arbetsdagar… 😉

Alla träningstillfällen är tyvärr inte sådana här njutbara, när en springer till skogs i minusgrader och solsken. Fast det är ju det som gör träningen intressant på nåt sätt. menmia-vinter

Att hantera (löpar)besvikelser

Ni vet när en har högt uppsatta mål och har tränat inför ett lopp. Sett fram emot det. Drömt om det både dag och natt. Lagt ner mycket tid och svett. Berättat för vänner och bekanta som hejar, hurrar och tycker en är helt fantastisk. Kanske har du till och med delat en bild på Instagram alldeles innan loppet för att få den sista peppen?

Det kan vara som ett stort företag med aktiviteter kring en motionärs deltagande i ett lopp. Mitt i denna big business står en individ till svars för var som händer och sker – personen som faktiskt ska prestera. Hen som ska använda benen, kroppen och huvudet för att förverkliga sig själv, nå sitt mål och leva upp till diverse förväntningar.

Om det inte går som tänkt, tänk på att:

1. I första hand: Glöm inte bort vad du egentligen kan, hur bra du har mått, vad du har vunnit och hur kul det har varit på resan mot målet.

2. De flesta som hyllar dig är vänner som vill dig väl. Om något händer och du misslyckas med din målsättning kommer de inte att tycka annorlunda om dig som person. Den som gör det kan bokstavligt talat dra åt helvete. Unfrienda genast på Facebook!

3. Människor imponeras av dig för att du har försökt och för att du är en person som vågar sätta upp ett tufft mål. Det är den bilden de har av dig, inte att du missade ditt mål.

4. Gråt en skvätt  – det får man göra. Det är helt normalt att känna besvikelse. När tårarna tar slut och du har bearbetat det som skett ska du se på dig själv som en krigare! En sådan som ser nya möjligheter och vägar att ta sig dit.

5. Var det en löpartävling – DET DÄR LOPPET – det gällde? Oh well. Varje helg arrangeras horder med lopp. Fråga någon som har koll och kan guida dig rätt i loppdjungeln. Du kommer snart att hitta din nya grej att längta efter och sporras av.

6. Vägen hit har förmodligen varit fylld med svett och tuff träning. Tänk, då har du det redan gjort! Nu gäller det att underhålla, förbättra och finslipa det grymma arbete du utfört efter bästa förmåga.

7. Livet och kroppen är oförutsägbara ting. En kan förbereda sig hur mycket som helst, men saknar ändå fullständig kontroll och makt över vad som händer och sker. Det gäller alla människor i alla situationer.

8. Ditt lopp är jätteviktigt för dig och det ska du inte förminska eller skämmas över. Fast ibland när jag stöter på svårigheter brukar jag tänka på människor i världen som har det riktigt jävla fruktansvärt dag ut och dag in. Då känns mina egna problem helt plötsligt hanterbara och överkomliga.

Jag jobbar med och tänker mycket på det här just nu. Går det att ha roligt mitt i misären? Vad säger man till någon som är sjuuuukt besviken?  Kommer att berätta mer om detta inom kort.

To be continued…
menmia-ha-kul

 

 

 

 

Ifrågasätt mig inte. Ta tillvara mig.

Jag känner mig ofta väldigt förfördelad så att säga. Vad jag än hittar på och vad jag än gör så står det ett gäng människor bredvid och skriker ”Heja Mia!” Kanske inte bokstavligen, men ni fattar…Det är peppande och glad stämning!

Den som tränar mycket kan mötas av både det ena och andra. Tro mig. Kanske har du också blivit utsatt för skepsis, misstro och avundsjuka för att du väljer att träna mycket och dessutom tycker att det är roligt?

Det var länge sedan några negativa vibbar nådde mig. Antingen beror det på att jag bara har sköna typer omkring mig, eller så har jag blivit så härdad att skitsnack och dravel bara går mig förbi.

Mina kollegor möter mig ofta svettig, blöt i håret och allmänt rufsig. Mina vänner och familj likaså. Och de gillar det! Istället för att ifrågasätta har de insett att den energi och rörelseglädje jag har är något de kan dra nytta av. Och jag tänker gladeligen låta dem göra det.

I vår kommer mycket roligt att hända. Personer som aldrig har sprungit kommer att ta sina första löpsteg. En kvinna som en gång i tiden trodde att hon aldrig skulle springa långt kommer att springa över tre mil på träning. Och så vidare.

Det bästa är att jag får vara med och hjälpa dem framåt 🙂

Du kommer också att få vara med på ett hörn här i bloggen. Den här bloggvåren kommer att bli härlig och full av rörelse. Inte bara för mig.

Men Mia – någon att hålla i handen när stegen behöver bli fler, träningsmotivationen tryter eller när du bara behöver lite gött och roligt träningssällskap *asg*
menmia-löpartävlingar

 

Mitt varför till årets långlopp

Det finns alltid ett varför när jag anmäler mig till lopp. Ibland springer jag milen eller halvmaran med inriktning på snabba tider och pers. Ibland springer jag små lopp på landsbygden med fokus på pallplacering och fina priser… Och så har vi då min dragning till långlopp, trots att jag inte tränar för det alls. Det är en grym skjuts för egot och själen att klara långloppen galant ändå – javisst! Men årets två långlopp, Tjejmarathon och Skogsmaran, kom också att handla om något annat.

Efter Tjejmarathon, 56 kilometer genom skogen mellan Hindås och Borås, såddes ett litet frö i huvudet. Vi satt hos Olas bror med familj i Bollebygd och fikade något gott. Går det inte en led mellan Skatås och Hindås också? frågade jag förstrött. Lite snack och google och sen var det kört.

Självklart skulle jag under 2014 ta mig från Göteborg till Borås genom skogen iklädd löparskor. Utmaningen skulle då fördelas på två etapper, vilket känns mer än nog för någon som mest rantar runt på löparbanan, och den första och längsta delen var redan gjord.

Den ursprungliga planen var att tvinga med mig Olas brorsa på ett egenkomponerat långpass för att klara del två av utmaningen. Några dagar senare hittade jag Skogsmaran, som gick precis den sträcka jag ville springa mellan Skatås och Hindås.

Det var som ett tecken från ovan. Loppet hade inte gått sedan 70-talet och skulle nu återuppstå, precis det året när jag fått dille på just detta. Så jag anmälde mig.

Så. 56 km terrängultra mellan Hindås och Borås + 42 km terrängmarathon mellan Skatås och Hindås = 98 kilometer härlig löparupplevelse i terräng år 2014. Jag ångrar inte ett endaste löpsteg!

Det var mitt varför. Varför springer du vissa saker? Vad driver dig?

Täten i Tjejmarathon 2014. Vi har här cirka åtta kilometer kvar…
tjejmarathon-menmia-täten

Marklyft, mening och mål

Ännu en helg har sprungit förbi. En helg som innehållit brudar, shopping och träning i kombination med en sjuk sambo och en jättepigg och konstant jollrande bebis. Har inte suttit ner på röven i många minuter, men klagar inte ändå.

Jag har också tänkt en del. Funderat över varför jag inte alls känner mig så pepp på löpning just nu trots att det börjar kännas helt okej och den där dinosauriekänslan har försvunnit. Jag är fortfarande i allra högsta grad ”beroende” av att röra på mig varje dag, men det som förut var så självklart, det vill säga löpningen, är det inte längre. Funderar vidare på det och springer lite ibland på en höft så där. MEN. Jag trodde verkligen att löpningen skulle bli den stora lyckan efter graviditeten. Nu har det bara gått knappt nio veckor sedan Moa kom till världen, så det kanske kommer.

Helgens träning då?

Fredag: Sju kilometer transportlöpning till gymmet. En sträcka som egentligen är 600 meter. Råkade förlänga lite. Fokuserade på bröst och axlar, men hann även med lite triceps och bål.

Lördag: Efter en ganska hektisk dag med vänner, fikor och shopping blev det träningstid först klockan 20.00 på lördagkvällen. Trodde jag skulle vara ensam löpare på festgatorna, men näe… Det märks att det närmar sig Göteborgsvarvet. Och jag tog milen.

Söndag: Drog till gymmet sent på kvällen för att lyfta tungt. Och det gjorde jag 😉 Marklyft är min nya grej. Det är bland annat där motivationen finns.

Eh, va fan… Ska jag bli tyngdlyftare nu då eller?

image

Att vilja löpning. Att kunna annat.

Det är när bakslagen kommer och svagheterna visar sig, som det helt plötsligt finns massor med tid att stanna upp och tänka efter. Just nu tänker jag jättemycket. Både på möjligheter och begränsningar. På sånt som känns värt och ovärt. Tankarna handlar till viss del om löpning och min mediokra motionärskarriär, som ändock betyder väldigt mycket. Jag tänker på förra årets fokus under våren med långpass varje helg, minst 60 löpta kilometer per vecka och 3.21.41 på Stockholm Marathon med mer kvar att ge. Lättheten, snabbheten, uthålligheten och hur roligt det var och hur motiverad jag kände mig precis hela tiden. Allt annat jag presterade ifjol fick jag på grund av satsningen jag gjorde mot just den där maran. För sen började det gå utför. I perioder ville jag jättemycket. Andra perioder inte alls. Dock alltid med en fin tid, en tävlingsvinst, prispengar, pallplats eller ett nytt PB som belöning. I slutänden blev det värt hur det än hade känts på på vägen dit.

Så blev det 2012. PEPPEN kring jul och i januari med massor med mil och ett träningspass på 53 kilometer. Nemas problemas. Sen PANG. Tomhet. Svaghet. Personliga händelser som satte sina spår och vände fokuset åt annat håll. Känslomässig och fysisk berg-och-dal-bana. Skräll på Göteborgsvarvet med nytt PB. Måste ha berott på solhydraterna och de starka fruktdrinkar jag inmundigade under två veckor på Gran Canaria…

Därefter en släng av ny motivation inför Jubileumsmaran den 14 juli. Då kom sjukdomarna. Två långvariga i framstupa sidoläge. Kroppen ställde därefter upp på ett Marathon på nåder och gjorde det ganska bra. Om inte annat så var jag galet lycklig efteråt. Det kändes värt igen, trots att jag helt ärligt kan säga att jag inte återhämtat mig ordentligt förrän typ nu.

Den här veckan har jag känt mig stark igen. Har förvisso haft ont i ena skinkan, men energin och kraften är tillbaka. Men. Jag tänker fortfarande jättemycket. Både framåt och bakåt. På varför och för vad benen ska få springa. Var jag vill att de ska bära mig?

Shit. Det är inte enklt att vara motionär nu för tiden. Få sticker ut och springer regelbundet för att må bra. Nej vi motionärer, som aldrig kommer att tjäna miljoner på vår löpning, har numera högt satta mål och springer alltid för PB. Även jag bär denna smitta, som verkar vara på gott och ont för de flesta. För mellan raderna kan vi nästan alltid utläsa en stress och press, som jag tror att motionärer har undkommit tidigare.

Egentligen skiter jag ju i vad andra gör. Och jag tror att jag är en av de lyckligt lottade, som inte påverkas alltför mycket och kan behålla distansen. Men ändå. Varför springer jag? Och vart är jag på väg?

Det här med att finna glädjen i en lugn jogg på fem kilometer och känna sig helt nöjd med det. Det är något fint. Precis det upplevde jag idag. image