Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Springa med Ola

Det är inte alltid så lätt om man heter Mia och inte gillar att bli trött på träning.

Jag har mängden i benen medan Ola är härdad av tuffa intervaller, som han kört med Majorna OK under våren och styrketräning som han kört i flera års tid.

Det leder till att jag under våra gemensamma intervall/back/jadajada-pass är helt död. Efteråt däremot är det jag som är pigg och Ola lite mer livlös. Jag skulle gärna jogga ner i typ en mil, medan Ola nöjer sig med en kilometer.

He completes me but we destroy each other…

Nu ska jag sluta att vara en sån drama queen. Idag var vi inledningsvis två trötta sälar som joggade fyra kilometer längs med Fyrisån i Uppsala för att därefter bege oss till slottet. Där finns det backar. Där blir Mia alltid trött vare sig hon vill eller inte.

Vi inledde med löpskolningsövningar i uppförsbacke för att därefter riva av några askorta och explosiva rusher. Nästan uppe vid slottet finns en trappa med låååånga trappsteg som går genom ett valv. Där kan man smacka på rätt ordentligt med en fot på varje trappsteg så snabbt det bara går. Så det gjorde vi. Flera gånger.

Avslutningsvis blev det dödens jävla intervall. En alldeles för lång uppförsbacke med rullgrusunderlag. Efter nummer fyra började jag nästan att grina, men då var det ju bara en kvar så jag bet ihop.

Har blivit mycket kvalitetsträning den här veckan. Nån gång ska man ju börja. Gärna allt på en gång.

Näe, nu är det dags att packa väskan för att stämpla in på bruket imorgon.

Vi hörs!

Sälar med fart i.

Känn dig som en vinnare vad du än gör

Tre stubbar med djupt sittande rötter fick vi upp med handkraft igår. Ola var den som slet mest. Jag tog till exempel en paus för att springa en mil på landsväg. Skyndade mig de sista två kilometerna för att komma hem och konstatera att Ola hade gjort klart vårt gemensamma projekt medan jag var ute och finsprang längs med havet. Trots att jag verkligen slösprang de första fem, så gjorde fartökningen på andra halvan att jag gled in på en tid en bit under 50 minuter. Det gäller att ha något fint att komma hem till!

Kände mig som en dålig (arbets)fjälla, så idag bjöd jag till lite extra mycket och krattade för tronarvinge och fosterland, som om jag aldrig gjort annat.

Status? Ömma muskler och solbränd nästipp. Detsamma gäller för Ola. Som om vi varit på ett träningsläger med extra allt. Om det är så här att vara med stuga kan jag nog räkna med att vara vältränad och stark i överkroppen i mitten av juli ungefär. Ola är redan stark som en häst.

När den första roten var uppe, vilket ägde rum ungefär när jag loggade in på Facebook för att uppdatera min status med något klämkäckt för sjunde gången, så hände något märkligt…

Jag steg fram och tog plats!

Känn dig som en vinnare vad du än gör!

Efterarbete på komposten.

Från vandringsleder till gatukök

Har en hel del värdig friluftsinformation, men framför allt helt sjuka grejer att berätta om vår vistelse i Lidköping med omnejd. Kanske blir det till och med en och annan film. Men inte just nu. Hellströmskan är sliten i vandrings- och promenadmusklerna. Inte bara det. Jag är rosa också. Solbränd på mitt sätt.

Ställer mig dock än en gång frågan: Hur är det möjligt att jag och Ola fortfarande har rätten att vistas bland andra människor?

Ett rosa stycke kött framför köttluckan. Kärlek när den är som bäst och ett värdigt avslut på en fin och hilerious semester.

Ola och Mia på Kinnekulle. Ni borde ha varit där. Hahaha…

Det går bra med träningen trots att vi är på romantisk semester

Styrekträning i Grästorp.

Hur många av er har lyft ett Viggen-plan på era fingertoppar idag va?

Nej just det.

Fotograf är givetvis coach Ola Karlsson. Han är en stöttande pärla vilken träningsform jag än ägnar mig åt.

Baby, tonajt aj vant jo to flaj mi to tä moon.

Göteborgsvarvet var Olas igår

Han slog mig med 14 sekunder. Jag är så stolt över min älskling att jag nästan dör lite inombords.

Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta om gårdagens lopp. Hur vi inte startade samtidigt, men sen lyckades träffa på varandra under banan och (hör och häpna!) delvis sprang tillsammans och höll sams! Det har aldrig hänt förut…

Dessutom bjöd jag i vanlig ordning på lite argsint show.

Kanske kommer det ett särskilt inlägg vad det lider. ”Förlåt alla mina medtävlare – men skyll er själva när ni inte håller höger för i helvete!” Jobbar på den.

Ola har nu genomfört sitt första Göteborgsvarv. Jag mitt tredje. Slipade mitt gamla halvmararekord med fyra minuter.

Dock verkar de där 14 sekunderna, som Ola vann med, ha satt sina spår. Statusen på oss efter loppet var väldigt olika. Efter cirka 20 sekunder var jag on the go igen, mumsade kexchoklad, tjattrade och joggade till väskutlämningen. När vi skulle ta de traditionella efter-loppet-bilderna flög jag som skjuten ur en katapult upp från gräset. Ola lämnade aldrig marken.

Men 14 sekunder är 14 sekunder och Ola är gårdagens segrare – alla kategorier!

Mer information och en utförlig tävlingsrapport kommer ikväll från ett tåg nära dig.

Skillnaden mellan 1.36.23 och 1.36.09

”Dagens ris” i Lidingö tidning. På riktigt eller fejk?

Nu ska ni få veta sanningen.

Trots att min sambo verkligen håller fast vid att en arg mormor risade mig i Lidingö tidning efter att jag piskat upp hennes barnbarn i samband med min målgång på Lidingöloppet, så måste jag bekänna färg. Efter noggranna efterforskningar, googlingar och trixande med länkar har jag kommit fram till att insändaren inte finns.

Måhända är den alldeles på riktigt i min sambos finurliga och busiga hjärna, men på webben finns den i alla fall inte.

Hur som helst så fyllde den sin funktion. Jag blev skakig och tänkte att min löpar- och bloggkarriär förmodligen var över. Vem hejar på och läser en så ond människa liksom. En sån som ger sig på barn *burr*

Nu vill jag tillägga att jag inte skällde ut flickebarnet utan bara gav henne my very best evil eye och var otrevlig på ett sätt som är helt okej efter tre mil. Även vad gäller barn.


Här har ni den igen… All cred till min lilla snuttiplutt för detta bus! Men vänta nu… Who is the evil one?