Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Men K:t då? Inte ens lite!

Idag har jag upplevt yrkesmässig skam. För någon utomstående kanske det inte låter så farligt, men för mig som enligt diverse personlighetstester är en introvert perfektionist, var det dödsstöten.

Jag hade stavat fel! Inte idag utan för två veckor sedan. En artikel, som först publicerades på vår lite mindre myndiga webb och sedan spreds vidare på en jättestor myndighetswebb, hade en felstavad rubrik. Jag hade stavat Competence med K [KOMPETENCE]. Och ingen har förmått sig att säga något till mig förrän idag, trots att det står med VERSALER under artikeln att det är jag som har skrivit den. DÖR!

Annars då? Jo, bakom flötet inte så mycket nytt. Var ute och promenerade helt ofrivilligt i morse eftersom jag missade bussen och fick en kvart över. KABOOM RASSEL RASSEL RASSEL OCH PLING i stegtävlingen med andra ord. Gymmade i en halvtimme och noterade att jag inte ska träna triceps på ett tag då jag börjar få skavsår där hud möter hud alldeles nedanför armhålan. Funderade först på om det var ett gäddhäng på G, men beslöt mig för att det var en ny muskel som orsakade skavet…

Nu sitter jag här inväntar ”the moment” för ett progressivt löppass och kommer på nya skämt.

– Vad heter du då min lilla vän?
– Ompetence!
– Men K:t då?
– Nej din jävla idiot. C!

Även denna dag har ett slut…
menmia-skrot

Stegtävling på jobbet

En kan ju tycka vad en vill om stegtävlingar och liknande. Personligen tillhör jag förmodligen inte kategorin som behöver en spark i röven för att aktivera mig fysiskt… Den goda stämning som uppstått på jobbet i och med stegräknandet gillar jag däremot jättemycket. VI HAR KUL och skrattar massor.

Och vet ni vad. För första gången på flera år har jag vardagsmotionerat helt frivilligt. På stegtävlingens första dag har jag nämligen vilodag från träning. Typiskt va? Så då tog jag promenadbenen hemifrån till gratisbåten vid Rosenlund. Båten går direkt till min jobbport. Och tvärtom på vägen hem. Vips så hade jag skrapat ihop över 10000 steg och fått lite frisk luft – HELT GRATIS och utan att anstränga mig. Älska gratistransport… Tyvärr var det alldeles för kallt för den tunna lilla vårstass jag hade tagit på mig. Jag höll bokstavligen på att frysa ihjäl.

En har ju lite av en vinnarskalle trots allt. Kanske bidrar stegtävlingen till att jag faktiskt springer ett långpass eller två? En kan ju hoppas. Allt för laget ni vet. Vi måste ta hem det här.

Iskallt klädd för vardagsmotion. Och med dum uppsyn…
menmia-vardagsmotion

 

Gårdagen: Dödsångest och missat VM-guld

Jag morgonflyger till danska Århus i världens minsta flygplan och tror att jag ska dö. Vill hålla en kollega i handen, men forskarna som är män, verkar inte särskilt intresserade. Dödsångesten dämpas något när frukostpåsen innehåller en chokladcroissant…

Vi bilar genom den danska landsbygden i vad som känns som en evighet och hamnar på ett företag. Där jobbar jag och är så social och fantastisk att jag helt glömmer bort att herrarna kör 15 km i Skid-VM. Vid arbetsdagens slut sörjer jag att jag missat mitt första svenska VM-guld på säkert 20 år. Jaja. Får efterhandsrapport från sambon och genom Facebook. I LOVE YOU JOHAN OLSSON!

Strax efter midnatt är jag hemma i Göteborg igen. Hemresan har varit kämpig för mitt förkylda huvud, som efter dagens tre starter och landningar vill säga ”Hej då!” och explodera. MEN. Jag har också haft det väldigt trevligt med en kollega. Våra vägar skiljs dock åt redan på Kastrup, där hon kan ta tåget direkt hem till Malmö. Jag fortsätter resan mot Göteborg och då uppstår stunder då jag ångrar att jag avböjde kvällens middag och sociala aktiviteter på dansk mark med möjlighet att vila bihålorna, men…

När en väl är hemma alltså. DÅ. Så värt. Att få vakna hemma istället för på hotell. Ta några timmar ”ledigt” på morgonen (Läs: Jobba hemma på halvfart). Svida om till kjol, då det är kjoltorsdag. Åka till jobbet lite senare eftersom det bokats in utelunch med roliga kollegor. Så värt.

Det är inte godis i kroppen idag heller direkt. Att flyga var inte särskilt snällt mot mina täppta bihålor och sömnbristen syns en aning. Men ach. Jag trivs och har det bra. Då håller en ihop utan att tveka.

När en flyger typ mitt i natta med ett huvud som håller på att explodera kan en bli stört glad över ett gratis juicepaket. Stört glad. Så glad att det liksom blir ett ”moment” att föreviga och dela med eventuella framtida barnbarn… #theglamorouslifeof
menmia-flyga

Flexa ut från jobbet. Flexa in på spinning.

Klart man ska unna sig lite träning på arbetstid ibland, speciellt när förmånen friskvårdstimme finns. Ibland får jag känslan av att folk tycker att man ska ha lite dåligt samvete när man nyttjar sin betalda träningstid. ”Du har det bra du som har tid med sånt.” ARGH! URTÖNTIGT! Jag tycker att vi borde ha minst två obligatoriska timmar i veckan till träning, massage eller något annat som är fint och bra för kroppen och friskvårdsbidraget borde vara betydligt större. Jag ska framföra det här i en rapport innan jag slutar den 19 december 😉

Med väldigt gott samvete drog jag från jobbet vid 15 för att hinna hem, byta om och transportjogga till Friskis & Svettis och min älskade spinningcykel, som just nu är det enda som får upp mig i puls. Räddaren i nöden för en uppsvälld pulsknarkare vars löpsteg blir segare och segare för var dag som går. Hade inga storartade ambitioner med passet, men genomförde det i vanlig ordning med bravur. Det är så jag jobbar. Med nöjda och trötta steg joggade jag därefter hem genom ett Uppsala täckt i snö. Väldigt harmoniskt på något sätt. Jag var INTE harmonisk på jobbet idag, men nu är jag det. Där ser ni vad lite friskvård kan göra. Saker som stört mig och gjort mig frustrerad betyder inte längre någonting alls. För jag är stark. Jag är bra. Och det är det viktigaste.

Mia <3 friskvårdstimmen = sant. Jag strålar som en stjärna!

Att vara en god förebild på jobbet

Människor som hela tiden måste hävda sig genom att alltid köra på i 180 på jobbet har aldrig imponerat på mig. Jag tycker snarare att de är lite korkade. Finner de en prestige i att eventuellt bli utbrända? Hur det än är så vägrar låta mig smittas av osunda beteenden.

Isället förespråkar jag en mer laid back style. Koppla bort och våga ta en stödvila i de mest pressade situationer.

Här presenterar jag ”lägga sig på kontorsmattan och pusta ut” när ögonlocken helt plötsligt börjar hänga tunga och koncentrationen försvinner.

Så värt! Efter mitt besök på mattan har jag producerat flera artiklar, skickat iväg sjukt många smarta mail och läst en tung rapport.

Våga ta det lugnt! Då presterar du bättre. Foto: kollegan Gunilla Sthyr

Aldrig känns ett Marathon så långt borta…

som när jag sitter på ett tåg någonstans i Sverige. På väg hem eller på väg bort. Snart är jag, i vilket fall som helst, någon annanstans än där jag var alldeles nyss. Kroppen är iklädd finbyxor, blus, kavaj, klackar och sjal. Och med vita pärlor i öronen och kring handlederna som pricken över i. En kvinna som slavar för staten 40 timmar i veckan och omger sig med text, kommunikationsstrategier och vård av relationer till andra människor tills hon vill springa till skogs och gömma sig under ett löv.

Och det gör jag ju också. Springer till skogs alltså. På fritiden.

Två så helt olika världar. Byråkratins snaror, problemlösande och våndor. Löpningen och friluftslivets frihet. Så olika. Jag vill inte vara utan någon av dem.

Fast aldrig känns ett Marathon så främmande, som i precis de här ögonblicken. På tåget.

Fast bilden är från Gran Canaria…
image

Som ett 40 timmar långt högpulspass

Den här arbetsveckan är en sådan. Inte en lugn stund och jobbgrubblerierna följer med mig ner i sängen. Tänka på artiklar som ska skrivas. Annonser som ska produceras. Deadlines som ska hållas. Relationer som ska vårdas. Tänka på allt det där som man är tvungen att prioritera bort. Dålig sömn och svårt att koppla av. I och för sig mycket och god mat, kollegorna från heaven och ett och annat restaurangbesök med fruktdrinkar. Så nej jag klagar inte ändå.

För har man det bra utanför stressen, är högtrycksperioderna faktiskt stimulerande. Känner mig som queen of fuckin everything varje dag jag kommer hem.

Men det ska bli skönt att komma hem till Göteborg imorgon. Springa långpass, kuta intervaller och gå på gym. Ni vet sånt där man gör när man är ledig. Ett långpass är ju ungefär som att ligga i framstupasidoläge och samla energi.

Ikväll ska jag också samla energi, fast ett långpass hinner jag nog knappast med. En fin och lite kortare löprunda i nysnön däremot, som jag kombinerar med att hämta ut tågbiljetter – ja det vill jag ha! Ångrade mig.

Till vänster ser ni en bild på mig när jag åker tåg. Jag ser med andra ord ut så där väldigt ofta. Frånvarande, sval och skör. Som en vindpust längs med rälsen. En vän kraft som rätar ut solkurvor. Med en blick som spränger snövallar.

Ja ni fattar.

Balanced monday

Äh skämta bara. Här har det inte varit mycket balans kan jag lova. Snarare karusellkänslor och en pyrande ångest. Någon som läser den här bloggen som jobbar med stora trycksaksproduktioner? Jag brukar inte göra det så ofta längre, har mer och mer gått över till att arbeta med webb. Dels för att webb är mycket coolare än trycksaker och dels för att jag kan ändra hur många gånger som helst när det blir fel.

Skulle jag råka skriva BAJS med stora bokstäver här så kan jag ju liksom ta bort det imorgon eller vilken dag som helst. Råkar jag däremot skriva BAJS med stora bokstäver i en trycksak på över 300 sidor som trycks i X tusen exemplar, ja då skulle det kosta typ en årslön att göra om. Så INTE värt.

Nu har inte jag ansvaret för den stora delen i dagens trycksak (det finns andra superstjärnor/toppkollegor till det), men det har gjort mig lagom skitnödig ändå att ansvara för en liten del av den. Att dessutom hålla 17 andra bollar i luften samtidigt som man sitter och korrekturläser gör det lite extra skakigt och NOT BALANCED AT ALL. Tur att jag har mycket humor… Och thank God it is Monday.

En insyn i min jobbvardag. Tufft. Det får ni inte så ofta. Vad jag skulle komma till egentligen var dagens walk-in-the-park-löppass. Ni vet ett sånt där som knappt finns eller känns, men som man bara gör. Kompenserade knappt tio timmars jobb med 11.5 km fridfull löpning i 5.28-tempo med snö under skorna hela vägen. Det var så mysigt ska ni veta. Önskar att ni hade kunnat vara med mig allihop!

10 jobbtimmar mot 11.5 kilometer – löpningen vinner alltid matchen.

Godnatt vänner.

En gammal bild på snö. Orkade inte ta någon ny ikväll. Det var typ samma.

Välkommen till min jobbvardag

Just nu står jag och fotar mig själv i spegeln inne i Green room, vilket är namnet på vårt kontor. Det heter så för att det är grönt. Ni kanske tror att jag maskar från ordinarie arbetsuppgifter, men så är inte fallet. Jag övar och testar inför en jobbgrej.

Det är väldigt bra att ha Men Mia! och alla bloggens övriga kanaler som testmiljö för saker som jag i ett senare skede ska göra i skarpt läge för statlig verksamhet.

Känn er hedrade! Ni är helt enkelt min testpanel.

Om några timmar byts jobboutfiten ut mot en glammig klänning och glittrande accessoarer… Min stela datornacke uppmanar till mycket mjukgörande dans ikväll.image