Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Dagen då 11 + 11 blev 22

Jag kör franskt. Vissa brukar kalla det för italienskt. Kalla det vad ni vill. Jag är helt naken under kläderna. Freestylar. Jag har inga trosor på mig och det är obehagligt eftersom jag är hos svärfäräldrarna och är tvungen att ha kläder på mig ändå. Kläder utan underkläder.

Nivetvad samt röven vilar rakt mot understället. Över underställsbyxorna har jag ett par jeans. Inget riskerar med andra ord att ramla ut.

Har hon blivit störd? Är det här en helt ny utmaning? Nej så är inte fallet. Vi har varit på resande fot i snart två veckor och tvätten har inte riktigt hängt med. Vi tränar mycket och byter underkläder väldigt ofta. Då blir det så här ibland. Det hade säkert gått att undvika, men…

Nåväl. Idag har jag tränat två gånger. Oväntat va? Det tycker i alla fall jag. Vi kör ett enkelt bildspel på två bilder för att visa upp detta.

1. Dagens förmiddagspass bestod av 11 odramatiska, men kalla kilometer på skidor. Vid ett tillfälle frös i och för sig mina ögon ihop och jag fick panik, men ingen större skada skedd. Jag har inget bildbevis på min egen insats, men här har ni Monica och Ola och en massa vacker snö som glittrar och glimmar.


2. Dagens kvällspass bjöd på 11 kilometer ännu kallare löpning. Jag sprang bland annat på en becksvart skogsväg och trodde att jag hade koll på läget. Helt plötsligt stod jag på en åker med snö upp till knäna. Ingen större skada skedd denna gång heller. Här bjuder jag på mitt bästa bloggsmile. Grattis till er!

Den nakna sanningen

Det är så här man ser ut efter ett pass i tretton minusgrader på vintriga skogsvägar i nysnö sent en onsdagskväll. Inte ”snett uppifrån med ett leende” som i vanliga fall. Frost i skägget är den nakna sanningen. Jag ska sluta göra mig till så mycket. Från och med nu blir det naket och ärligt.

Livet är tufft. Idag påbörjar jag förresten ett helt nytt nakentema här i bloggen, som kommer att eskalera imorgon förmiddag. Ingen verkar vilja ha det, men det blir naket i julklapp till mina bloggläsare. Stå ut för bövelen!

För mig är 18.6 kilometer löpning på en helt vanlig torsdag jävligt långt

Därför känner jag en dag som denna att det kanske är dags att dra sig tillbaka. Stoppa huvudet i bag-in-boxen, gräva ner händerna i chipsskålen och leverera någonting helt annat än löpta kilometer. Dans kanske?

I vilket fall som helst. Det var fint igår. Sällskap hela vägen förutom sista fem. Sprang hemifrån till Härlanda tjärn med sambon på cykel vid min sida. Där mötte vi upp två vuxna och ett barn i vagn och sprang åttan. Sen hem igen och då lät jag sambon cykla i förväg eftersom jag var nedrans hungrig. Ola är grym på toast! Passet tog totalt 1.40 och bestod i sann Men Mia!-style av en massa tempoväxlingar. Pendlade mellan prattempo, spurt och skön ansträngning. Fint som sagt.

Jag har mången gång blivit anklagad för att mörka min träning här i bloggen och det har denna vecka bedrivits hetsjakt på mina löpta kilometer på Facebook. In your face! Hittills denna vecka, om jag nu har förstått min underanvända Garmin helt rätt: 40.7 km

Det finns egentligen andra saker än löpningen att jobba på. När ska sparrisen våga gå till gymmet? På riktigt.

Dagens inspirationsbild. Så ska jag bli giftig.

Den är vackrast i hela skogen, men blir ändå lämnad ifred. Det måste vara ett skönt liv att vara flugsvamp.

Nu kanske ni tror att jag har tagit någon form av svamp.

No way, men jag har banne mig bestämt mig för att bli lite mer ”giftig”…

Igår körde jag ett backpass som tog totalt 32 minuter. Hutlöst jobbiga minuter. Så jobbigt att jag ville kräkas ibland. Nu är jag frälst i mina 32 minuter. Jag hann aldrig få ont, men jösses vad mycket träning det rymdes däri.

Jag har nämligen upptäckt att jag har en skadespärr. Någonstans mellan 12 och 13 kilometer kommer alltid smärtorna. Först ömmar tån och därefter gör vaden sig påmind. Sjukt trist, tråkigt och självförtroendeknäckande när man är mitt inne i sitt flow.

Långpassen har jag varit tvungen att skippa helt sedan strax efter Stockholm Marathon, men från och med nu är alla pass över sju kilometer uteslutna. Fast när jag väl springer mina kortare sträckor, ja då jäklar springer jag för livet.

Jag kommer än en gång att vara idioten, som inte har tränat uthållighet, men ändå väljer att satsa alla sina kort på säsongens största långlopp… Störd? Ja lite kanske.

Men jag ska stå på den där startlinjen och när jag väl gör det så ska jag tycka att det är kul, inspirerande, härligt och fantastiskt att ha 30 kilometer framför mig. Lidingöloppet ska genomföras, men det ska inte vara det sista jag gör som löpare. Det ska vara början på en ny satsning och nya mål.

Wanna taste? Gårdagens svampfynd var vackert i nyanser av rött, lila och grönt, men absolut inte ätbart. Allt har sin charm och sitt syfte.

Jag vet inte om jag ska stretcha eller gråta…

(OBSVERVERA ORDVITSEN I RUBRIKEN! NÄR NI HAR GJORT DET OCH SKRATTAT EN STUND ÅT MIN FÖRTRÄFFLIGHET ÄR DET OKEJ ATT FORTSÄTTA LÄSA.)

Nej jag vet faktiskt varken ut eller in. Jag vet egentligen bara en sak – jag ska inte älta och klaga. För innan allt blev aj och fel så körde jag 8.5 kilometer väldigt kuperad bana och kände mig überstark.

Jag inledde med att krossa två cyklister i den knappt fyra kilometer långa uppförsbacken till Safjället. Därefter mosade jag alla som kom i min väg i den korta men backiga slingan uppe på Safjället. Med alla menar jag X 40-taggare, en joggande kvinna med hund samt en ung kille i supersnygga träningskläder. Eftersom jag var på det goda löparhumöret så tog jag ett varv till på slingan för att få känna känslan av makt i några minuter till.

Det var först när jag skulle jogga hem som allt blev dumt. Det är ju då man ska få lov att njuta – låta benen rulla på i fyra kilometer nerförsbacke och hämta igen allt det där som man precis presterat. Men nej. Jag stapplade hem – halt och jävlig i ett tempo som fick mig att frysa.

Några cheeseburgare och en cola senare kunde jag knappt gå. Det kan jag idag.

Vad är det som händer med mitt vänsterben i år? Skadorna liksom bara vandrar runt. Som sagt. Jag ska inte älta och klaga.

Hellström är stark just nu. Jag får helt enkelt tänka om lite. Vila mer. Kanske göra något annat i några dagar och hoppas att det räcker. Lidingöloppet är galet nära.

Inga tårar, inget ältande – både för min och min sambos skull…

Siffror
Sträcka: 12.37 km
Tid: 1.06.05
Medeltempo: 5.21 min/km (Den pånyttfödda tävlingsmänniska i mig vill nu gärna berätta att joggen hem verkligen sinkade tiden! GAH!)
Maxtempo: 3.59 min/km
Medelpuls: 160
Maxpuls: 185

Bli en ”flåsare” med stil i löparspåret

Jag kan ju inte påstå att förra veckans torsdagspass var särskilt behagligt. Först någon som låg alldeles för nära och andades mig i örat, förmodligen helt utan onda avsikter (men ändå!) och därefter ett riktigt praktpervo, som kommenterade min röv. Träningspasset, som även innehöll en hel del lera, ledde till en ond vad och två dagars supervila. Välbehövligt. Så igår, en rödvinsfylla senare, var det då äntligen dags igen.

Jag hade inga förhoppningar alls när jag gav mig iväg. Ville bara ut och röra på mig, få ur alla myror i kroppen samt det kanske viktigaste av allt – känna på vaden. Därför blev det min välbekanta 13-kilometetersrunda.

Jag och sambon dejtade faktiskt på den här rundan för drygt två år sedan. En flåsig dejt som innehåller en hel del utmanande backar. Rekommenderas!

I alla fall.  Sträckningen går från Sten Sturegatan upp till Skatås, där jag rundar femman och sen springer hem igen. Vill man så kan man bli riktigt trött.

Och vet ni vad, helt plötsligt var det jag som låg och flåsade en ung tjej i nacken. Hon hade JÄÄÄÄTTELÅÅÅÅÅÅNGA ben och höll en fart en bit över tant Mias bekvämlighetstempo.

Nu ska jag presentera skillnaden på ”flåsare” och ”flåsare” samt vara lite kaxig över min egen excellens… Den här tjejen var ju helt klart till god hjälp. Hon fick mig att öka farten och tände den där gnistan, som ofta bara ligger och glöder lite lätt när jag tränar. Så när jag var klar med ”att hänga” PÅ BEHÖRIGT AVSTÅND sprang jag förbi, gav henne ett snällt leende och sa ”tack för draghjälpen”. Hon log tillbaka och verkade ytterst bekväm i mitt sällskap. Nu var ju min tanke att hon skulle hänga på mig en stund, men nej. Eftersom jag är så förbannat snabb, så hann hon helt enkelt inte med när min tempoökning kom. (HA!)

Och vaden då? Ja den känns, men löpsteget var ändå fint och lätt. Känslan? Igår var en bra dag. Jag blev aldrig trött. Vid varje backkrön ville jag bara ha mer mer mer… Under de sista tre kilometerna genomförde jag en konstant tempoökning, som kändes väldigt bekväm. Efter hemkomst och dusch var jag oberörd. Förutom att vaden var lite öm så var det ingenting i min kropp som berättade för mig att jag precis varit ute och tränat.

Siffror till Lars
Sträcka: 12.63 km
Tid: 1.03.48
Medeltempo: 5.03 min/km
Max: 4.07 min/km
Medelpuls: 159
Maxpuls: 181 (måste ha varit i nåt backkrön…)

Skål! Från och med nu och fram till Lidingöloppet skålar jag främst i vatten och sportdryck och mer sällan i något annat, vilket är en utmaning eftersom varje helg i september, förutom själva Lidingöloppshelgen, är en festhelg…

Löpningen förenklar livet

Jag låg lite risigt till kan man säga, när jag efter tre kilometer bestämde mig för att springa åttan i Skatås på under 40 minuter. Den tiden i sig är inga problem för mig om jag håller en jämn fart, men nu låg jag lååååångt efter i tidplaneringen och hade mycket att hämta upp. Det skulle helt enkelt vara tvunget med kilometertider neråt 4.10 – 4.15 för att nå målet. Pust. Det är snabbt i min lilla lata och bekväma snigelvärld. Som tur är så är åttan relativt lättsprungen.

Hur det gick?

Tackar som frågar. Med andan i halsen stannade jag klockan på 39.12, vilket ger ett medeltempo på 4.54 min/km (maxhastighet: 3:43 min/km)

Sen var det bara åtta kilometer kvar av passet…

Jag hade nämligen träningssällskap i spåret. Sambon var ute och promenerade samma åtta med sin kompis Sanna. Jag började springa motsols och innan passet var över hade jag hunnit träffa dem tre gånger samt springa tillbaka till startpunkten efter varje möte.

Det blev till slut en bra träningskväll, vilket jag inte trodde när jag strax efter middagen låg och lipade i soffan och tyckte att livet är skit. Det finns minst sagt en hel del saker som stör och bråkar i min hjärna just nu, men löpningen (om och när den genomförs) gör de svarta orosmolnen enklare att hantera. Det är lätt att glömma bort det ibland, när det är som mest Mia-dramatiskt.

Totalt: 16 kilometer
Tid: 1.20.00
Medelhastighet: 5.00 min/km
Maxhastighet: 3.43 min/km
Puls: Pulsbandet hade jag glömt hemma. Jag tycker ändå alltid att pulsen är för hög…

Framtidsplanering…
1. Jag måste få till ett sånt där långsamt långpass snart *snark*
2. Jag måste börja stretcha *dubbelsnark*

En stor och stark tjej innan startskottet i Lidingöloppet 2009. Tyvärr var jag långt ifrån lika kaxig efteråt… Snarare död och förtvivlad. Hur blir det i år månntro?

Löpning från himlen. Löpning från helvetet. Och från någonting där mitt emellan.

Jajemän Lars, nu läggs löparkorten på bordet igen för jag har en historia att berätta.

*harkel*

I torsdags förstår du hade jag en helt magisk och stark upplevelse i löparskorna. Nej, jag sprang inte särskilt långt och absolut inte supersnabbt, men ändå… Under stora delar av passet, som gick på grus och asfalt, hade jag havsutsikt. Hällebäck är fantastiskt på det sättet – alltid vackert alltid hav. Hur fort eller långsamt jag än sprang så var känslan densamma. ”Jag är stark! Jag orkar hur mycket som helst!” Luften var något kvav, men klibbet kändes konstigt nog behagligt och sambon stod hemma i köket och tillredde krabba.

De första kilometerna gick i behagligt 5-5.30 tempo, men strax före 5.5 km kände jag att det var läge att öka och pendlade därefter mellan 4.05-4.40

Sträcka: 11.67 km
Tid: 57:32 (medel 4.56/km max: 4.05/km)
Men vad sjutton hände nu? Bjöd Hellströmskan precis på lite siffror?!

När jag gick i mål var jag helt säker på att jag inom kort kommer att bli världsmästare i den här sporten.

Igår däremot trodde jag att domedagen var nära. Mer än så orkar jag inte älta skiten egentligen. Det blev väl en 11 kilometer till slut. I stadsmiljö och i Skatås. Förbannat långa kilometer eftersom pulsen skenade till 180 när jag såg en uppförsbacke på håll. Jag fick till och med kasta in handduken och gå här och där och blev omsprungen av en liten gubbe på typ 80 år som hade skägg. Kul liv… Det var bara en morot som funkade. ”Om du springer en kilometer till så får du gå sen”

När jag gick i mål tänkte jag att jag skiter i den här sporten.

Idag gjorde jag det enda rätta. Lämnade pulsband och klocka hemma och lät fötterna pinna på. Och minsann, det kändes gött att leva och springa igen. Sjukommafem kilometer med mig själv i skymningen. Bekvämt och lustfyllt.

Världsmästartiteln är inom räckhåll.

Som avslutning på detta dravel bjuder jag på dagens badflicka som cyklade till Delsjön i strålande solsken, men överraskades av att himlen helt plötsligt började kaskadkräkas vatten. Tjurig? Lite kanske… Bada? Never ever *burr*

Alla löparkorten på bordet

Igår fick jag den här kommentaren av Lars:

Känns som om det måste bedrivas en väldig massa fuskträning (alltså träning som inte redovisas) i Västsverige just nu…

Förutom mig själv är Lars den enda jag kommer att tävla mot i samband med Lidingöloppet den 25 september. Det är hittills en fin kamp med övervägande pepp och lyckönskningar bland kommentarerna. Nåja, nåt tjyvnyp delas väl ut emellanåt.

Som svar på Lars kommentar kan jag bara säga: Ja, jag mörkar min träning, men det är absolut inte medvetet. Det beror snarare på att det inte har blivit så många pass att hänga i julgranen. Jag skriver helst om min löpning när jag utfört något extraordinärt, typ sprungit ett marathon och nästan skitit på mig eller hållit på att dö av vätskebrist i samband med ett långpass.

Mina fisiga semesterpass har blivit ganska många, men de har inte gjort mig till någon superlöpare direkt. Idag till exempel blev det 10 km återhämtningslöpning med sambon. Milen tog knappt 54 minuter. Återhämtning? Ja det betyder ju att jag sprang igår också. Då blev det 7 km varav jag pressade mig till kräkgränsen de sista trekommafem. Ganska typiska pass så här i semestertider. Det finns där, men tar inte så mycket av min tid i anspråk och följer absolut ingen plan.

Men lugn Lars, jag kommer definitivt att orka tre mil i september. Jag lovar!

Övar på mina löparposer vid flaggstången på berget. Som bloggare är det nästan lika viktigt som själva löpningen.  OBS! Det är inte flaggstången som är sned utan fotografen som är full eller trött 🙂