Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Att hantera (löpar)besvikelser

Ni vet när en har högt uppsatta mål och har tränat inför ett lopp. Sett fram emot det. Drömt om det både dag och natt. Lagt ner mycket tid och svett. Berättat för vänner och bekanta som hejar, hurrar och tycker en är helt fantastisk. Kanske har du till och med delat en bild på Instagram alldeles innan loppet för att få den sista peppen?

Det kan vara som ett stort företag med aktiviteter kring en motionärs deltagande i ett lopp. Mitt i denna big business står en individ till svars för var som händer och sker – personen som faktiskt ska prestera. Hen som ska använda benen, kroppen och huvudet för att förverkliga sig själv, nå sitt mål och leva upp till diverse förväntningar.

Om det inte går som tänkt, tänk på att:

1. I första hand: Glöm inte bort vad du egentligen kan, hur bra du har mått, vad du har vunnit och hur kul det har varit på resan mot målet.

2. De flesta som hyllar dig är vänner som vill dig väl. Om något händer och du misslyckas med din målsättning kommer de inte att tycka annorlunda om dig som person. Den som gör det kan bokstavligt talat dra åt helvete. Unfrienda genast på Facebook!

3. Människor imponeras av dig för att du har försökt och för att du är en person som vågar sätta upp ett tufft mål. Det är den bilden de har av dig, inte att du missade ditt mål.

4. Gråt en skvätt  – det får man göra. Det är helt normalt att känna besvikelse. När tårarna tar slut och du har bearbetat det som skett ska du se på dig själv som en krigare! En sådan som ser nya möjligheter och vägar att ta sig dit.

5. Var det en löpartävling – DET DÄR LOPPET – det gällde? Oh well. Varje helg arrangeras horder med lopp. Fråga någon som har koll och kan guida dig rätt i loppdjungeln. Du kommer snart att hitta din nya grej att längta efter och sporras av.

6. Vägen hit har förmodligen varit fylld med svett och tuff träning. Tänk, då har du det redan gjort! Nu gäller det att underhålla, förbättra och finslipa det grymma arbete du utfört efter bästa förmåga.

7. Livet och kroppen är oförutsägbara ting. En kan förbereda sig hur mycket som helst, men saknar ändå fullständig kontroll och makt över vad som händer och sker. Det gäller alla människor i alla situationer.

8. Ditt lopp är jätteviktigt för dig och det ska du inte förminska eller skämmas över. Fast ibland när jag stöter på svårigheter brukar jag tänka på människor i världen som har det riktigt jävla fruktansvärt dag ut och dag in. Då känns mina egna problem helt plötsligt hanterbara och överkomliga.

Jag jobbar med och tänker mycket på det här just nu. Går det att ha roligt mitt i misären? Vad säger man till någon som är sjuuuukt besviken?  Kommer att berätta mer om detta inom kort.

To be continued…
menmia-ha-kul

 

 

 

 

Kom igen nu ditt lata stycke!

Pratar ni med er själva under ensamlöpning? Det gör jag och det är banne mig inga snälla saker som hoppar ur käften precis.

Igår skulle jag ut och jogga 5.5 kilometer, vilket i vanliga fall inte är något jag brukar reflektera över utan bara gör. MEN IGÅR! GOD!

Sista passet innan Finalloppet satt benen som fastgjutna i asfalten och jag kände mig sjukt tung. Vid sådana tillfällen är det bra att kunna peppa sig själv lite. Eller peppa och peppa. Hm. Skulle någon annan säga dessa saker till mig skulle jag bli rasande.

”Kom igen nu ditt lata stycke!”
”Är det här nån flodhästgympa eller?”
”Du kan lika gärna lägga ner det här ditt fetto och bara äta bullar istället!”
”LOOSER! LOOSER! LOOSER!” haha! ”LOSER! LOSER! LOSER!”

Listan, på de mysiga meningar som ploppade ur min mun igår, kan göras lång. Om jag förde träningsdagbok skulle jag kalla passet för ”30 minuters lidande med självtuktning”.

Grejen är ju den att jag har lärt mig. Imorgon är alltid en annan dag. Kroppen kan bete sig som ett praktarsle ena dagen och vara smidig och snabb nästa. Nu hoppas jag på det bästa.

Det är nämligen lite problem i maskineriet uppe i skallen. Hjärnan är inte med. Den tänker på helt andra grejer än 18.8 kilometer terräng.

Det ska ni få hjälpa mig med lite senare idag hade jag tänkt.

Här är jag tillsammans med en av Lidingöloppets framgångsfaktorer – Lars, som definitivt fick mig att ge det lilla extra och hålla huvudet högt i tre mil.