Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Därför kommer jag aldrig hava några andra gudar jämte mig

Jo för att jag lever som jag lär utan en massa blaj blaj, smet och ”göra sig till”.

Gick igenom en kasse med saker från förr och hittade mina pressklipp från 2011. Speciellt förtjust är jag i personporträttet i Göteborgsposten. Jag menar, hur många får i sitt liv möjlighet att skrävla om sig själv, sin löpning och sina livsmål på ett helt uppslag i GP? Journalisten Jan Larsson lyckas dessutom återge vår intervju på ett väldigt bra sätt. Det är Mia Hellström rakt igenom – från första bokstaven till sista. Och jag blir galet kär. I mig själv.

Så här avslutar jag intervjun.

Ett av framtidsmålen är att bli en bättre livsnjutare.
”Man ska tillåta sig sådant som man mår bra av. Om jag gillar att ta ett glas rödvin, eller om jag gillar att springa fem mil i motvind och regn, så får jag väl göra det. Med mindre förbud så blir man mer balanserad och slipper stress och andra symptom.”
Så mindre förbud och kanske mer humor?
”Ja, det låter som en utmärkt kombination, säger Mia och spricker upp i ett stort leende.”

Det finns en hel del klockrena citat i intervjun om löpningen och mitt förhållande till den, men detta får räcka. För den här gången.

Publicerat i Göteborgsposten den 14 februari 2011. Text och foto: Jan Larsson
image

Den sista resan och tankarna på framtiden

För sista gången någonsin tar jag denna måndag morgon tåget från hemmet i Göteborg till jobbet i Uppsala. Fortsättningsvis kommer tågresor i första hand innebära transport till vänner och familj. Jag vet inte om ni förstår storheten i detta, men det spelar ingen roll. Jag sitter insvept i en stor sjal, svarar på jobbmail, funderar på framtiden och bloggar ner mina tankar. Det är många tankar ska ni veta.

När jag slutar jobbet den 19 december har jag, om allt går som det ska, drygt två månaders ”ledighet” till nästa stora livsprojekt tar vid. Under den tiden ska jag frilansa (har redan några spännande projekt på gång), träna, må gott och ha det liv med Ola i Göteborg jag så länge saknat. Har också fått önskemål från några twitterkompisar om att jag borde skriva en bok om träning och graviditet, men det är en annan historia. Eftersom jag är allergisk mot floskler och allt som är klämkäckt hurtigt så måste jag säkerställa att jag kan författa en sådan bok utan innehåll av typen ”så behåller du formen under graviditeten”. Urk och blärk. Kanske är det inte ens i bokform detta projekt ska genomföras… Som sagt. Återkommer.

Tankarna snurrar. Jag har också en lätt ångest över att mitt månadskort på Friskis & Svettis i Uppsala gick ut förra veckan. Hur ska jag lösa mitt träningsbegär den korta tid som är kvar i stan. Japp. Vi har alla våra ångestar. Så är det 🙂 Men det löser sig.

Ha nu en fin dag!

hälsar
grubbelmia

Någon som kommer ihåg mitt veckopendlargästspel i Svenska Dagbladet? Sällan har en journalist och fotograf gjort ett sämre jobb. Tur att man har humor! Här hittar du mer info om artikeln i Men Mia:s pressarkiv.
image

Finn ett fel på nedanstående bilder!

Knivig uppgift vänner. För det finns inga fel. Hellströmskan har tankat energi i form av rödvin, chips och solskenspromenader i kustmiljö.

Så släpper man den verkliga världen för bara några timmar och kommer hem till Göteborg och informationen att man är med i Upsala Nya Tidning (UNT), idag.

Ungefär där slutar också informationsflödet. Nog för att jag var där under själva intervjun och fotograferingen. Hade till och med tagit på mig finlöparkläderna i rosa. Trots detta känner jag mig för närvarande helt maktlös och förvirrad. Vad sa jag egentligen? Är jag överhuvudtaget med på bild?

Herregud. Har tappat kontrollen över kändislivet och alla dessa pressklipp överallt.

Kommer ihåg när jag var med i GP för några veckor sedan. Det tog flera dagar innan jag fick se artikeln eftersom det visade sig vara helt omöjligt att få tag på en GP i Uppsala. Nu är jag liksom där igen…fast åt motsatt håll. GAH! Damn you pendlarlivet!

Eftersom artikeln handlar om mig och några andra löpare, på grund av att vi är just löpare känner jag dessutom pressen att ge mig ut och träna, trots att det är söndag. Helvete.

Hällebäck.

John Blund – come to mama!

Igår kväll tänkte jag ”Nej du fröken Hellström, du måste sova mer om du ska orka!”

Sagt och gjort. Jag har typ inte varit vaken sedan 19:30 igår kväll med några få pauser för att hämta tvätt, stänga av datorn och borsta tänderna. Skönt.

Att jag vid sidan om heltidsjobb, träning, blogg och vardagsliv har åtagit mig ett mycket fint uppdrag som journalist på ideell basis, så är det bara. Det kändes för kul för att låta bli.

Mitt uppe i allt så ringer pressen och vill träffa mig – IGEN! Snart är jag tvungen att skaffa mig en manager för att få ihop det.

Ja jösses.

Gäller att hålla sig vaken nu…

Nyårskrönikan som gick upp i rök

Eller den fanns aldrig.

Istället tänker jag lista saker jag har tröttnat på under 2010 med en förhoppning om ett ännu bättre 2011.

1. Anti-jantelagen, folk som envisas med att vara slav under den och hela tiden påpeka det. Om man nu är så cool, bra och tar för sig så behöver man väl inte berätta det. Eller? Då är vi tillbaka på ruta ett igen. Nej för bövelen! Slå er fri och lev istället! Det är vackert att prestera.

2. EGO. Behöver jag säga mer? Ödmjukhet är bättre. Jag tror att EGO-boomen dör ut och så blir det hett att ta hand om varandra och visa en massa kärlek istället. Och då menar jag inte länkkärlek, den är alldeles för enkel. En egoboost är ingenting värd om man inte får en kram efteråt.

3. Att jämföra sig med andra. Efter mitt inträde i ”löparbloggvärlden” har jag mött flera som mått dåligt under året för att de inte har tränat lika mycket/lika hårt/sprungit tillräckligt många kilometer och så vidare. HALLÅ! När slutade löpare att vara individer? Om nån bloggare fick mig att må dåligt så skulle jag sluta följa honom/henne och aldrig någonsin låta personen ha inflytande över mitt liv igen. Så enkelt är det faktiskt.

4. Pressen att vara en god förebild. Bakom varje blogg finns en helt vanlig människa. Ingen av de bloggar jag läser är varken några tränings- eller matproffs (med några få undantag) egentligen, men de skärskådas med lupp, som om de vore allvetare. Herregud. Låt folk vara ifred och skriva vad de vill. Det är väl det som är tanken bakom att blogga? Personligen väljer jag förebilder på elitnivå – typ Charlotte Kalla. Då är det väldigt lätt att ha distans…

Nu låter jag som en bitter gammal kärring, men jag tycker faktiskt bara att vi ska göra det lite enklare för oss. Huvudsaken är ju att vi mår bra. Jag hoppas att det framgick.

Ett gott nytt och bittert kärringår önskar jag er!

Ta hand om varandra och ha det gött!