Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Läs om min spännande måndag!

Vaknar i tårar. Varför gråter Hellström? Har hon sålt smöret och tappat pengarna? Sitter i telefonkö gånger två och det är väldigt mycket måndagskänsla på det…

Släpar mig till jobbet, men småbölar fortfarande. Tappar huvudet (bokstavligen) men kämpar på till halv tio.

Lyckobölar en halvtimme senare när läkaren framför mig utesluter hjärnhinneinflammation. Inte för att jag någonsin tänkte i de banorna, men ändå… Han har frågat om jag gått från badhuset utan mössa och blivit kall. Jag har fått väga mig för första gången sedan jag var gravid i typ femte månaden. Jag har haft instrument i alla hål i huvudet. Jag får prata massor om mig själv. Min kroppstemperatur är 36.8 grader.

Lite senare sitter jag i labbet och får en nål uppkörd i armen och innan jag går hem kissar jag i en plastmugg.

Det ÄR en spännande måndag!

Och här sitter jag nu och ska äta nio tabletter om dagen i 10 dagar med uppmaningen om att ”försöka leva som vanligt”. Det kan vara så att jag inte var helt ärlig med farbror doktorn om hur det är att ”leva som vanligt som Mia Hellström”…

Muskelsmärtorna i nacken gör mig trött och rörelsemönstret är begränsat. Igår sprang jag två kilometer på löpband och toppade med mjuk rörlighet och lätta vikter. Det är inte att ”leva som vanligt som Mia Hellström”.

Men jag tänker inte köpa ”att leva som vanligt” för det är precis det som har gjort att jag har ont. Jag ska utreda vad som ger mig nacksmärtor eller vilken kombination av grejer som gör det. Sen kan jag börja ”leva som vanligt” fast på ett nytt sätt.

Låter inte det helt rimligt?

Nedan ser ni något som inte ger mig nacksmärtor. Löpning. Rörelse. Familjelivet. Fritid.

Finns det ”alternativ träning”?

Självklart har man sin favoritsport och ibland flera. För min del är det väl ganska enkelt att förstå att det är löpning som ligger mig varmast om hjärtat. Det är också med löpningen jag känner mig helt trygg. Jag vet vad jag ska göra, ibland hjälper jag till och med andra att ta reda på vad de ska göra.

För några år sedan var löpningen så stor och viktig för mig att jag såg på all annan träning som ”alternativ”. När man kallar något för alternativt känns det som om det inte är på riktigt…

Ur en motionärs synvinkel är all träning och rörelse ”på riktigt” och i min mening lika viktig. Kanske är det där Yoga-passet till och med viktigare än din huvudsport för under Yogan kopplar du av och kommer ner i varv. Eller när du väljer att klättra trots att du är höjdrädd och din självkänsla växer med flera miljoner – då har du gett dig själv en större present än om du utövat något du är trygg med.

Förstår du hur jag menar?

Jag menar inte att det är fel att jobba målinriktat med en idrott – det gör jag ju själv också i perioder

Fast jag har tänkt om och tänker aldrig på någon träning som ”alternativ” längre. Det är träning. Min träning. Och eftersom träningen är mitt val, kan den aldrig bli ”alternativ”.

Min träning går bra nu. Jag springer, cyklar, simmar och styrketränar. Jag har yogan som en ständig bubblare. Snart kommer det säkert att hända.

Många små spottloskor bygger en hel å ni vet.

Därför promenerar jag om kvällarna

Är det för att förbränna fett?

Nope, då skulle jag nog behöva gå lite fortare och inte släntra runt med dagdrömmande blick med siktet inställt på choklad på Willys…

Är det för att träna?

Näe, jag byter faktiskt inte ens om, ty svett och puls är det ont om under dessa kvällspromenader.

Samlar jag steg?

Inte det heller. Litar på att stegtotalen i mitt liv är tillräcklig.

Vill jag ut och träffa folk?

Absolut inte! Brrr. Folkskygg is my middle name.

Men varför går jag då?

För att få lugn och ro, vara ensam en stund och samla ihop mig efter dagar som går i ett. För att planera familjelivet och samtidigt få distans till det. För att leverera diverse snilleblixtar till mig själv. För att dämpa jobbvåndor och kunna sova. För att drömma om den träning jag tänker bita tag i när den här förkylningen är borta från min kropp. Jag tror det händer på lördag!

Det finns så många bra anledningar att röra på sig som inte alls har med träning att göra. Väldigt lite i mitt liv har faktiskt haft med träning att göra den senaste veckan, men det gör inget och jag har inte misströstat. För jag har fått min dagliga dos av frisk luft och tid för mig själv, vilket är mitt livselixir. Det gör att jag orkar springa på helt andra sätt än i löparskor, vilket i min mening är livets enklaste typ av spring…

Det är därför jag promenerar om kvällarna.

Ta den där lunchpromenaden

Man vet liksom aldrig vilka skatter man kan hitta i sitt närområde, som man trodde att man kände utan och innan.

Jag trodde att jag redan hade sett det där vattnet och den där bron ur alla möjliga vinklar och vrår. Det hade jag inte.

Och så fick jag kollegialt samkväm och frisk luft på köpet.

Ta den där lunchpromenaden!

När känner du meningsfullhet?

Om vi lägger allt det där livsviktiga åt sidan, det vill säga familj och nära relationer, och funderar en smula kring när vi i övrigt känner allra mest meningsfullhet.

Vad tänker du på då? Var landar tankarna?

Nedan listar jag, utan inbördes ordning och i stort och smått, ett axplock av min meningsfullhet.

Rörelsen

Att jag gillar att röra på kroppen har väl inte gått någon som läser den här bloggen obemärkt förbi. Rörelse i alla dess former (vissa former mer än andra) skapar välmående här och nu och på lång sikt. Jag rör mig mot specifika mål, men också för ett starkt (och förhoppningsvis långt) liv med energi. Jag skulle definitivt kunna leva utan prestationsinriktade mål och bara röra på mig för rörelsens skull. Löpartävlingar och liknande är bara en krydda. Fast jag gillar ju såklart…

Utmaningarna

När jag utmanas på rätt sätt. Utmaningarna måste gå hand i hand med det andra i livet, kittla och kännas hållbara. Man ska aldrig behöva tvivla på varför man utmanas eller väljer att utmana sig. Det är skillnad på att anmäla sig till ett Marathon för att man vill och att anmäla sig för att man tycker att man bör springa ett. Det är skillnad på pirr i kroppen och på ångest.

Skrivandet

När jag genomför lustfyllda skrivprojekt, till exempel författar min bok, skriver smarta och/eller humoristiska blogginlägg, eller åtar mig roliga skrivuppdrag, frigörs en massa bra saker i kroppen som får mig att må toppen. I bloggen och i andra sociala kanaler har vi ju också interaktionen med andra människor som (oftast) tillför en hel del till själva skrivandet. Fint!

Leda och guida andra

Det är ju ingen slump att jag extraknäcker som tränings- och löpcoach då och då, men det är inte bara den typen av ledarskap jag syftar på. Jag känner meningsfullhet när andra väljer mig som bollplank, stöd eller en trygg punkt oavsett vad det gäller.

Naturen och havet

Jag behöver inte stå i skogen eller vid strandkanten. Det kan räcka med att jag befinner mig på en plats där de är alldeles nära för att jag ska må gott inifrån och ut och känna meningsfullhet. Naturen och havet är som två stabila kompisar som är snälla och vackra i alla väder.

I mina egna tankar

Kanske låter det lite creepy, men jag befinner mig ofta inne i mitt eget huvud och där har jag det väldigt bra. Jag känner stor meningsfullhet när jag får reflektera, planera och drömma utan att bli störd.

Om vi flätar samman allt jag skrivit ovan – vad blir då livsmålbilden?

Summa summarum så ligger väl crazy catlady i en stuga i skogen inte så långt borta för mig. Haha. Men som tur är har jag en familj och stora sociala behov också. Och galna kattanten springer knappast särskilt mycket och inte skriver hon chicklit heller…

Livsmålbilden handlar snarare om en lugn, trygg och naturnära plats för rörelse, lustfyllt skrivande och reflektion. Dit ska jag. Men inte ensam.

Veckans klantigaste

Jag har två miljoner gym på promenadavstånd att välja på. Näe, kanske inte riktigt så många men ni fattar… Gymmen är verkligen JÄTTEMÅNGA!

När lilla träningsluckan dyker upp där på morgonkvisten, väljer jag för kul skull ett gym jag inte brukar gå till på förmiddagarna.

Jag spatserar glad och peppad i hågen genom ett soligt Göteborg med gymväskan slängd lite coolt över axeln som värsta ungdomen. Det ska verkligen bli kul att träna idag. Träningsglädjen lyser i ögonen. Tralalalala… Och så vidare.

Döm om min förvåning när gymmet är stängt och inte öppnar förrän 10.00 då det i min värld typ börjar gå mot kväll. Världen raseras inte, men tidplanen gör det. För jag hinner verkligen inte gå till ett annat gym – jag måste träna nu! Eller gå tillbaka dit jag var och fortsätta med det jag höll på med…

Så nu sitter jag här otränad och alldeles för lunchmätt med en ny träningslucka som uppenbarar sig alldeles strax. Jag har trippelkollat öppettiderna. Inget gym i stan har stängt vid 13.30, fast den där känslan jag hade i morse är borta.

Äh jag går dit och hoppas att jag får feeling. Tar promenadvänliga skor på fötterna om kroppen kommer på att den hellre vill samla några solskenskilometer steg.

För rörelsen behöver jag verkligen efter en dag framför datorn. Och löparbenen behöver vila.

Skogen is calling…

Den här helgen har jag bara tagit med mig ett par terrängskor att springa i. Förklaringen till det ser ni nedan. Det vore så dumt att slösa bort skön skogslöpning när skogen liksom finns utanför knuten hela tiden.

Till min stora glädje badade skogen i sol igår och jag kunde mycket lättklädd ta mig an en runda tillsammans med sambon. Dagsformen var så där. Båda hade redan blivit solstinna och eftermiddagströtta, men det händer något med en i skogen. Den frigör lite extra ork, dock inget klipp i steget…

Om du har tränat – hur har du rört på dig i helgen?

Träning enligt en 4-åring

Vilodagarna från träning är lätträknade i mitt liv och de är heller inget jag planerar in. Vilodagar infaller enbart när jag är förlamande trött i kroppen eller när vardagen helt enkelt inte tillåter ett träningspass. Eftersom det sistnämnda sällan inträffar var beslutet enkelt i morse, då min morgon var just förlamande trött. Vila för fan!

Fast det finns en hel del fysisk aktivitet här i livet som man aldrig kan vila sig ifrån. Det tillåts liksom inte…

I förmiddags hängde jag på Heden med 4-åringen som i vanlig ordning hade så mycket spring i benen att jag knappt hann med. Till min Instastory fångade jag en sekvens när hon visade mig sin träning.

”Det här är bra träningsövningar mamma. Dom kan du köra med dina kompisar!”

Med kompisar menar hon de härliga människor som brukar dyka upp och träna mitt pass Utomhusfys på Heden. Nej, Utomhusfys på Heden har inte självdött medan jag har varit på semester. Det kommer att starta upp inom kort igen.

Den här familjen måste bara återfå lite rutiner och struktur. Mars månad har varit som en enda lång familjesemester…som fortfarande pågår. Och jag har så nedrans mycket att tänka på och göra, vilket jag aldrig riktigt hinner med när vi är hemma allihop.

Fast det är det värt.

Nå, nu får ni avgöra. Ska jag lägga in träningsövningarna nedan i mina kommande Utomhusfys på Heden?

En minitopptur på Teneriffa

Det är väldigt varmt här på Teneriffa just nu och vi skäms bort med en temperatur på över 30 grader den mesta av vår vakna tid. Löpningen fixar jag därför helst i ottan innan solen går upp. Det skulle funka fint sent på kvällen också, men eftersom jag är kvällstrött har jag somnat ifrån alla sådana pass…

Igår eftermiddag tyckte jag och sambon, trots värmeböljan, att det skulle vara skönt att komma ut och röra på oss en sväng utan barn och barnvagnar. I utkanten av byn ligger en fin kulle med utsikt över havet. Det kändes som ett lagom utflyktsmål innan middagen.

Vi tog på oss träningskläderna på grund av hög svettrisk, men valde att promenera upp. Uppförsbacken till toppen visade sig vara drygt två kilometer och jag planerar att lägga till den kroken till någon av mina morgonlöprundor sen. För dammet runt löparskorna var härligt och utsikten gjorde oss inte besvikna direkt, trots att diset låg tjockt över havet.

Nedan följer ett bildspel över vår topptur. Det börjar bra, men blir bara bättre och bättre…

Hit vill jag tillbaka och njuta minst en gång till innan vi åker hem!

Error i tanthjärnan

Samtidigt som en stirrar genom ett smutsigt flyplansfönster kan en passa på att summera sin dag och reflektera.

Det är roligt att vara ute och röra på sig lite. Speciellt när en landar i ett vinterparadis utan dess like. Heja Luleå och tusen tack för snöprakten idag!

MEN. Ja det finns faktiskt flera stora MEN.

Att skrutta runt på flygplatser där allt kostar skjortan och tvingas starta och landa jättemånga gånger under loppet av bara några timmar är inte hälsosamt för en tanthjärna. Dels går jag och ojar mig och förblir hungrig för att allt är så dyrt och dels känns det som att huvudet ska explodera. Dessutom tvingas en sitta ner alldeles för mycket, vilket ger kli i benen och myror i brallan.

Fast jag har tack och lov inte så många resdagar i jobbet på ett år. Därför gör det inget att arbetsdagen blev sjukt lång och att jag mår skräp just nu. Och själva jobbandet på plats i Luleå var ju faktiskt, precis som väntat, väldigt roligt.

Imorgon kompenserar jag detta med en riktigt skön, rörlig och hälsosam dag. På hemmaplan. Där jag passar och trivs allra bäst till vardags.

Nästa gång jag reser är det semester som gäller. Det är en helt annan grej… ^^