Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Jag är en liten kyckling

En liten kyckling som hatar att be om hjälp. Igår var jag typ grön i ansiktet av handledssmärta, men vägrade ringa sjukvårdsrådgivningen. Ola, som är en betydligt smartare person, mutade mig med ”Jag går och köper choklad om du ringer!” Choklad fixar det mesta…Till slut ringde jag. Det var inga stora råd jag fick, men en antiinflammatorisk kur och vila har såklart gjort susen. Dessutom fick jag rådet ”Rensa inte sly på ett tag”. Nähäpp. Ja ba ”Va ska ja göra dårå? VA?!”

Svullnaden har gått ner och jag kan göra mer med min högerhand, vilket är bra med tanke på att jag är högerhänt. MEN. Jag är inte bara emot att söka hjälp, jag är emot att äta värktabletter också, så nu känner jag mig typ som en knarkare.

Att det ska vara så svårt att vara människa!

Löparbenen är det fortfarande inget fel på, så dem har jag använt till och från jobbet idag igen. Träningen blir måhända lite enahanda den här veckan, men det får vara okej. Den blir ju av. Jag är inte så sugen på att börja bröta runt i gymmet eller maxa pulsen förrän handleden känns helt återställd. En vet ju aldrig vad som triggar igång smärtan. Och jag har fixat mig ett handledsstöd! Tänkte att det skulle vara skönt och det kommer med posten om några dagar.

En glad handledsonsdag önskar jag er alla!

Självklart springer jag trots att det gör jätteont

Allt annat vore helt fel. För det är i höger handled jag har ont och de enda stunderna jag inte tänkte på/kände det onda idag var nog när jag sprang till och från jobbet.

Nu kanske ni tänker att jag har varit på gymmet och lyft något jättetungt för att förtjäna den här smärtan. Näe, inte det heller. Jag har inte lyft skrot på över två veckor. Däremot har jag släpat ris och träd och förmodligen överansträngt handleden i samband med det.

Jag kan jobba smärtfritt framför datorn, vilket är jättebra med tanke på att jag började jobba idag igen efter en lång julledighet. Jag kan lyfta mitt barn om jag gör det med en arm. Däremot har jag svårt att diska, ösa upp mat på tallriken och knyta skorna.

Det här mitt livs första onda som verkligen känns som en skada. Jag har varit förskonad i över 35 år. Så istället för att sura, så tänker jag på min superfysik som stått ut med både det ena och andra hittills och aldrig klagat nämnvärt. Och ben, fötter, knän och röv – som jag använder allra mest – är helt fräscha och friska. Imorgon är en ledig från jobbet igen. Då kan jag ligga hemma på sofflocket och vila handleden hur mycket som helst. Eller ta en löptur som lindrar.

Självklart fick jag inte löparknä, hälsporre, hopparknä eller någon annan vanlig löparskada. Jag fick ont i handleden.

Ett plus för att jag ser ut som en mimare när jag bär svarta kompressionstights och svart underställströja!
menmia-mimare

Ola behöver ert stöd!

Sent i fredags kväll hände det tragiska. Ola råkade kliva på en liten leksakskanon. Sedan dess har ingenting varit sig likt för Ola. Det lilla hålet under trampdynan hindrar honom från att gå normalt. Att springa finns numera bara i hans drömmar.

Det är inte lätt för Ola just nu och jag ger honom allt mitt stöd – finns där till 100 procent och peppar. Slänger mig med floskler som ”Allt har sin tid!” ”Du är stark! Du fixar det här!” och ”Det är bara de som tar i för lite som aldrig skadar sig.”

Ibland känns det som om jag inte riktigt når fram. Han är som i  sin egen bubbla av smärta och djupa funderingar.

Nu ber jag er om positiva tankar och pepp. Håll tummarna för att han kan genomföra sitt planerade benpass idag. För det är han värd!

Damaged foot.
ola-menmia-fotskada

Jag älskar 99 procent av min kropp

Det är bara en liten del jag är något missnöjd med – min högra häl. Jag skulle kunna ge bort några magrutor för att få en icke irriterad häl igen 😉

Hälen är inte så illa däran egentligen. Den stör mig aldrig i vardagen och knappt när jag springer heller, förutom de första trevande stegen. Som den hobbyläkare jag är har jag redan uteslutit allt allvarligt. Jag tror att lösningen stavas noggrann vadstretch och tålamod på balansplattan. I alla fall så känns det mycket bättre när jag sysslar med tålamodskrävande aktiviteter.

Kanske är det en ålderskrämpa? Sådana tenderar ju att dyka upp när man blivit några år över 30, fött barn och så vidare. Well.

Jag sprang igår kväll ändå, men bara lätt och inte så långt. Kom hem, hoppade upp på balansplattan och stretchade därefter noga. Som ett riktigt praktexemplar. Idag känns det faktiskt lite bättre. Skönt.

Jag är ingen balanskonstnär direkt, så att stå på en balansplatta och se så här dum ut är bra på många sätt för mig.
image

Jag kan springa (men jag är lite rädd)

Nästan sex vilodagar alltså på grund av en trasig vad. En förmåga att vänta ut och ha tålamod. Är det jag?

Ja men tjena… I helgen fick sambon brotta ner mig på golvet och ta polisgrepp för att jag inte skulle smita ut i Hanebols friluftsområde i Åmål iklädd tights och löparskor. ”Hallå! Jag kan ju gå i trappor nästan helt normalt nu! Då är det väl ingen fara? Jag ska bara springa liiiiite…”

Att ha myror i kroppen och befinna sig nära sitt favoritspårsystem är en tortyrmetod som verkligen fungerar. Vi tog långa skogspromenader och plockade svamp. Ja visst, det var njutningsfullt, härligt och rehabiliterande på alla sätt och vis, men jag var ändå inte helt nöjd och tillfreds. Om nätterna och på dagarna drömde jag våta drömmar om den backiga milen… Hur blev det så här?

Igår var sambon inte hemma 🙂 Nä, men på fullaste allvar så hade det känts bra hela dagen och någon gång måste man ju börja igen.

Med stor tillförsikt tassade jag ut på Sten Sturegatan och började springa. Kan väl inte påstå att jag kände mig pigg och fräsch trots sex ofrivilliga vilodagar, men jag tog mig runt 9.5 kilometer i stadsmiljö, undvek branta backar och hade aldrig ont. Det var den enda bekräftelsen jag ville ha igår. Inte ont.

Idag ska jag lägga band på mig själv. Inte stressa. Inte slita upp det onda igen.

Luften har blivit höstig, klar och doftar framgång och nytt PB, men jag måste vara smart nu. Det är 24 dagar kvar till Lidingöloppet.

Jag lyssnar fortfarande inte på musik när jag springer, men igår hade jag refrängen till den här låten på hjärnan hela varvet runt. Ytterst irriterande. Efter 3 kilometer kände jag mig lätt hjärndöd.