Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Skogen is calling…

Den här helgen har jag bara tagit med mig ett par terrängskor att springa i. Förklaringen till det ser ni nedan. Det vore så dumt att slösa bort skön skogslöpning när skogen liksom finns utanför knuten hela tiden.

Till min stora glädje badade skogen i sol igår och jag kunde mycket lättklädd ta mig an en runda tillsammans med sambon. Dagsformen var så där. Båda hade redan blivit solstinna och eftermiddagströtta, men det händer något med en i skogen. Den frigör lite extra ork, dock inget klipp i steget…

Om du har tränat – hur har du rört på dig i helgen?

Besvikelsen var stor när plogbilen kom…

och förvandlade min lekfulla snölufs i mörk skog på skogsväg till en slirig och hal motorväg utan naturliga hinder. När började kommunen (eller vem det nu är) att prioritera den här vägen? Hade fått för mig att det skulle vara snösäkert i Björkmo.

I vilket fall som helst så tog jag mig friheten att plogbilsflirta och blinka med pannlampan. MY MISTAKE! När motorshabraket tände hellyset rakt i ögonen på mig för att svara blev jag tillfälligt blind och höll på att springa in i en snövall.

Nåväl. Premiärturen efter en- och en halv veckas sjukdom blev en stillsam milhistoria utan vurpor och med ett stort leende på läpparna. Tänk er känslan av att springa rakt ut i ett kolsvart mörker, som lyses upp av en helt pudrig och fantastiskt vit skog där träden liksom går på knäna av snötyngden. Samtidigt så fortsätter det att snöa. Och det är fullmåne.

För gatlysen finns det inte här och kommer nog aldrig att finnas heller. Det här är skogen. På riktigt. Förutom plogbilen mötte jag 0 människor och 0 bilar. Hur ofta händer det under en hel mil i vanliga fall?

Hälsingland alltså och framför allt Björkmo plockar fram det bästa ur mig och mina ben.

När jag publicerade den här bilden på min fanpage på Facebook igår blev jag överhopad av mail. Jag svarar här en gång för alla: Bilden är ett montage!

Ladda om. Ladda rätt. Ladda nytt.

Det pågår en hejdundrande planering i löparbloggar här och där. Folk sätter upp personliga mål, längtar efter silvermedaljer och drömmer om nya pers. Jag försöker läsa och lära. Och komma i fas.

För mig var säsongen 2010 något omvälvande. Jag trodde att jag var skadad och dålig. Jo, skadorna kom verkligen och gick, men det visade sig att jag är bra på att tävla och absolut inte dålig när det väl gäller. Okej, i samband med Stockholm Marathon räckte inte min kropp hela vägen fram, men det hade jag räknat med så det var ingen besvikelse. Snarare tvärtom. Jag var sjukt glad över att överleva och dessutom göra det på 3.48.06

Lidingöloppet gick som en dans och Finalloppet likaså. Göteborgsvarvet, som jag sprang i någon annans namn var bara ett test. Ett förjävla varmt sådant, som resulterade i min sämsta tid på Varvet någonsin. Så det räknar jag inte riktigt 😉

Jaha. Så nu ska jag liksom veta vad jag ska göra med min löpning nästa säsong? GAH!

Jag är anmäld till Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon, men jag är en rastlös själ. På något sätt känns dessa två lopp som en transportsträcka till någonting annat, som jag inte riktigt har hittat ännu. Något nytt. Fortsätter jag i den här takten kan jag säkert persa på dessa två lopp, men det räcker inte för att göra mig helt nöjd och tillfreds. Dessutom går loppen på asfalt, vilket min kropp och mitt hjärta inte är särskilt förtjusta i.

JAG VILL BLI ÖVERRASKAD – DET ÄR MITT MÅL!

Och helst vill jag överraskas i skogen. Någon som har ett bra förslag på vad en Skogsmulle kan göra?

*fortsätter leta*

Just smile and run… Bild från Finalloppet 2010. Årets roligaste och jobbigaste.

Finalloppet 2010: 1.32.18, placering 16 och en jävla massa härlig lera

Jag vill börja med att säga att jag är fantastiskt glad just nu. En helt galen och oplanerad ”satsning” höll från start och hela vägen in i mål. Finalloppet är i hamn.

För det började alldeles för fort i 4.20-4.30-tempo såväl uppför som nerför och fortsatte så hela vägen runt. Min räddning blev slingan i skogen då det helt automagiskt gick långsammare på grund av trängsel, lera och livsfarligt hala stenar och spänger. GOD! Jag behövde verkligen det. Ta det lite lugnare i 6-minuterstempo i några kilometer, gå ner i puls, mysa och njuta av naturen och en fin utsikt från banans högsta punkt 🙂

Sen var det bara påt igen för att kompensera den tid jag förlorat i skogen. 4.20…4.45…5.10…4.30…4.15… Skakiga ben, långa och branta uppförsbackar och en puls utan dess like. PUST!

Det här kan vara den roligaste, men också mest utmanande bana jag någonsin sprungit. Passade mig helt perfekt och rekommenderas varmt.

Säsongen är över! Nu ska jag dricka vin och äta McDonalds lyxpizza. SKÅL!

Innan start. Jag var fortfarande lite mysig här, men det gick över…

 Follow my lead guys… Detta kan vara det första löparkortet som tagits på mig, där det faktiskt ser ut som att jag springer. Tack Ola!

I (heart) terräng

Det här inlägget kan tyckas väldigt tråkigt. Bilder på träd liksom. Fast det är vad jag gillar.

Gårdagens träningspass i Hanebol i Åmål började i en vattenpöl, fortsatte genom lera, passerade en och annan solig skogsglänta, gick upp på några bergknallar, bjöd på ännu lite mer lera och ett djupt dike och så vidare i 7.4 kilometer.

Ibland var det löpbar, fin och barrig stig och ibland fick jag hålla i mig i träd och grästuvor för att inte ramla av stigen.

Till en början var jag lite mesig och sprang runt ler- och vattenpölarna. Mitt nuvarande innerstadsliv i Göteborg har gjort att jag tror att jag är city chick. Det var liksom bara handväskan i armvecket som saknades. Inte okej! Jag skärpte till mig och sen var det rakt på som gällde. Det är underbart att bli skitig. Jag lever då! Det är en fantastisk känsla att sjunka ner till knäna i lera och ta sig upp för att ta nästa löpsteg.

Gårdagens enda problem var att jag inte hade tid att ta ett varv till.

Varje gång jag springer ett sånt här pass tänker jag Aldrig mera asfalt! Aldrig! Och jag tror att det är precis den känslan som kommer att få ligga till grund för kommande säsongs mål, både vad gäller tävling och träning.

Här mår jag, mina knän och tåjäveln bra!

Jag tog den turkosa pilen genom vattenpölen till himlen…

Solen sipprade ner genom trädkronorna.

Och variationen var stor.

Vilar idag till förmån för Dalslands skogar

Regn, rugg, ruff…eller tittar solen faktiskt fram nu? Jag skiter i det som är utanför fönstret idag, stannar inomhus i värmen och vilar benen inför helgen som komma skall. Vi ska till Dalsland, Åmål närmare bestämt. Där finns ett av mina backigaste och bästa spårsystem i Hanebols friluftsområde. Sist jag var där var jag skadad, frustrerad och kunde inte ta ett löpsteg. Det kan jag nu.

Nu är det såklart fler saker som lockar i Åmål. Fina svärisar, en höstig trädgård och lugnet… Dalsland har kommit att bli lite som Hälsingland för mig, fast geografiskt närmre. Mörka och djupa skogar – natur som känns som hemma. En plats att andas på och där det är enkelt att koppla bort sånt som jag bör lägga åt sidan ibland. Hälsingland får jag inte återse förrän den 18 december.

Några timmar kvar i Göteborgs innerstad. Tuff tuff tåg sen är vi på plats.

Vad ska du göra i helgen?

Favorit i repris. I Dalsland finns goda möjligheter till härligt friluftsliv…

Jag kom hem alldeles för tidigt igår…

och var till en början väldigt besviken på min egen uthållighet.

För det var en trevlig fest med fina människor, skönt soffhäng, löparsnack (de finns överallt och det var en bra snackis att ha sprungit tre mil tidigare under dagen), gott käk, underbart födelsedagsbarn och god öl. Ändå började kroppen att strejka strax innan 00:00 med ett lätt illamående och svettningar. Så jag gjorde det enda rätta och tog vagnen hem.

När jag lite senare svepte täcket runt kroppen och somnade in var det ett sant halleluja-moment. Jag prisade allt och alla och drömde om kottar, barr och fluffiga lövhögar.

Jepp, idag ska Hellström ut i skogen och lufta sig lite. Lugn bara lugn. Jag ska inte springa en meter.

Jag som hade gjort mig så fin igår… Suck.

Men Mia! Det luktar skit i vår lägenhet!

Jag nickar skamset och kan inte annat än att hålla med min sambo samt bekräfta att det mitt fel. Det luktar verkligen skit, lite som katturin faktiskt. Men nej, jag duschar som jag ska, sköter mina tandhygien och håller magen i form. Det är mina löparskor som osar. Har Hellströmskan en vedervärdig fotsvett kanske ni undrar nu. Nej, den är nog ganska normal den också, men mina löparskor kan i nuvarande skick döda mina Lidingöloppsmotståndare. Inte bra. Det blir så ensamt då.

Problemet, som egentligen inte är något problem, är att jag har svårt att hålla mig på torra vägar och stigar när jag springer. Det är inte helt ovanligt att jag väljer den lerigaste sträckan, springer rakt ut i skogen eller plumsar över en sunkig myr – bara för att det är så roligt! Jag mår väldigt bra av detta, men det gör inte mina löparskor. De återhämtar sig aldrig.

Nu kommer den stora frågan. Vilket är det bästa sättet att rengöra sina löparskor ordentligt på? Helst skulle jag vilja lägga dem i ett klorinbad, men inser ju också att detta knappats är bra för skorna.

Jag köpte dessa godbitar i våras för 1400 spänn och känner väl att de inte levt upp till sitt värde riktigt än. Jag funderar på att köpa ett par till lite snabbare, färggladare och läckrare, men inte med syfte att kassera mina nuvarande trotjänare.

What to do with my precious?

Dagens outfit – allt klär en skönhet!

Någon som kan gissa varför vi var tvungna att bege oss ut i skyfallet i skogen idag? Vi väntade åtminstone ut det knalliga och härliga åskvädret…

I skogen var det mycket vatten, men också väldigt mycket av något annat. Som sagt, gissa!

Ledtrådar: Dalsland, Åmål, gult, besatthet…

Allt klär en skönhet som vågar posera och bli ett med sina kläder.

Liten tjej kräver stort utrymme

Jag minns den dagen som igår. Hur snaran knöts åt kring min hals och jag fick svårt att andas. Hur väggarna hotfullt lutade sig emot mig. Hur himlen sänkte sig flera kilometer.

Det var dagen då jag insåg att hela världen inte har allemansrätt.

Jag kände mig frihetsberövad och trängd. Helt sjukt, men jag hade liksom inte fattat att alla inte får plocka sina egna kantareller i vilken skogsglänta de vill. Bor man i Sverige kan man faktiskt få för sig att världen är fri, de dagar man glömmer bort att tänka efter…

Var jag vill komma med detta? Jo jag fällde en liten paniktår i morse framför nyheterna. Inte för min egen skull, utan för gruvarbetarna i Chile som sitter instängda i en kollapsad gruva. Nu har de fått besked – det kan dröja ända till jul innan de kan komma ut. Kan ni förstå den känslan? *burr*

Jag ska sluta att uppröra mig över att hela världen inte har allemansrätt och vara glad för det jag  har istället. Mitt utrymme räcker faktiskt ganska långt.

Min skog. Mitt rum. Mitt Hälsingland. Som jag delar med väldigt många.