Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Var springer du helst?

Jag svarar alltid ”Jag springer helst i skogen såklart!” Det är innan jag käkat sanningsserum med efterföljande självrannsakning…

För sanningen är ju den att jag bor mitt i stan minst fem dagar i veckan. Löpning på vardagarna är en oromantisk historia och löptiden är ytterst tidsbegränsad. Jag går utanför dörren och springer samma gamla rundor på asfalt. Ibland är jag lite wild and crazy och joggar till banan vid Ullevi. Där står det alltid ett gäng stora fordon parkerade (i bästa fall har de ställt dem bredvid banan). Börjar det bli mörkt blir det lite tokigare ändå då löparbanan saknar belysning.

Jag tänker att jag vill springa i skogen, men jag hinner aldrig dit…

Fast jag känner att det är okej vara en traillöpare i själen som springer sina flesta rundor mitt i stan på asfalt. Och så greppar jag varje möjlighet jag får att springa till skogs. Då kan jag lugnt fortsätta att säga ”Jag springer helst i skogen såklart!”

När jag ställde frågan på Instagram igår fick jag en varierad flora av svar. På asfalt, runt Nydalasjön i Umeå, på nya ställen och på Mölndalsvägen var några av dem.

Var springer du helst?

Jag har en kraftlös kropp

Vet tack och lov att det bara är tillfälligt. Idag joggade jag till skogs och samlade frost- och solenergi. Det var länge sedan jag såg solen överhuvudtaget faktiskt.

Jag njöt en helt kravlös och kuperad runda som avslutades med promenad när jag kände att träningspasset började ta energi istället för att ge. Hade sällskap i början, men herrarna jag sprang med ville springa för fort för min smak, typ i mitt mellanmjölkstempo. Så efter vissa våndor och massa ågren släppte jag iväg dem och fortsatte på egen hand. Det var ett bra beslut. Helt plötsligt hade jag tid att stanna och fotografera vackra mönster i isen och sitta på en frostig bänk till stjärten blev alldeles för kall och jag tvingades fortsätta.

LUCKA 12 i julkalendern blev därmed betydligt fler kilometer än 12 till skogs. Tack för det. I needed it.

Nej, vi är inte  i Göteborg i helgen…

Skogen och stimulansen

Det är då jäkligt gött att man trots sjuka kan ta sig ut och göra nåt i skogen, som faktiskt känns värt. Promenader är inte min grej och jag räknar det absolut inte som träning. Fast får jag en karta i handen och har lite fint sällskap vid min sida så känns det bra ändå. Klättra lite easy på berghällar. Sparka kottar på skogsstigar. Titta på havet. Trampa ner i en myr. Ja ni fattar. VÄRT.

Idag nio nya kontroller lite här och där på Hittaut-kartan i Göteborg. Ola har nu tagit alla i den här stan. Fast. Han har ju inte tagit en enda i Uppsala där jag har håvat in 49. Så vem som leder i lilla familjen är oklart…

Och. Jag hostade inte lungorna ur mig förrän vi kom hem #WIN!

Syns jag? Ny tävling i bloggen: Hitta Mia!
image

Maj, sköna maj! Hit me hard.

21 maj – Göteborgsvarvet (halvmarathon)
Det är inte distansen, placeringen eller tempot som oroar mig. Det är TRÄNGSELN! Jag blir förbannad bara jag tänker på alla dessa miffon som vägrar hålla höger *brrrrr* Dock är det bra att jag inte har seedat mig, startar i sen startgrupp och har otaliga trafikhinder i min väg. Varvet måste bli en lugn historia. Alla tider bättre än 1.42 ser jag som ett mentalt misslyckande. För veckan därpå är det dags för…

Vårruset den 26 maj i Uppsala (fem kilometer)
som jag planerar att springa med ett gäng fina brudar på jobbet. Förutom den sociala biten med picknick och grejer ser jag detta som uppvärmning inför…

Stockholm Marathon den 28 maj
Vilket jag inte längre oroar mig för, men det är klart att det kommer att göra ont på ett eller annat sätt. Och här hade man ju kunnat tänka sig att det var slut sen, men nej. Bara några dagar senare är det den…

31 maj och Blodomloppet i Uppsala (10 kilomter)
som jag planerar att springa med andra kollegor under förutsättning att mina trampdynor inte är skinnflådda efter maran.

Tur att inget av dessa lopp är säsongens stora mål, för då hade jag nog fått tuppjuck och kreverat.

Jag håller förresten fortfarande på och funderar över varför jag egentligen springer. 

Förutom det där med att vara snygg naken är det fortfarande ”dött lopp”.

Eller kanske är det för att orka vara med på så mycket som möjligt under kort tid? 🙂