Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Facebook påminner mig om löparlycka

”Jag slutar aldrig att förundras över mig själv. Min längtan efter att bemästra ett maraton i kuperad terräng imorgon är helt sjukt stor. Om jag fick skulle jag springa NU. Helst nyss. Flera timmar till skogs kommer det att bli. Jag tänker älska varje steg.”

Enligt Facebook skrev jag meningarna ovan den 3 oktober 2014. Det var dagen innan Skogsmaran, vilket jag fortfarande hävdar är den finaste loppupplevelse jag har haft. Jag har blivit tre år löpning rikare med paus för barnafödande och sånt där, men ännu har inget knäckt de soldränkta skogarna mellan Skatås och Hindås 2014.

På lördag är det dags för årets Skogsmara. Jag kan själv inte vara med, då vi har en sådan där barnkalashelg och mellan kalasen ska jag förhoppningsvis träffa en väldigt speciell person. En så kallad kvinna i mitt liv som jag tidigare aldrig mött…

Eftersom jag inte kan springa loppet på lördag, så tänkte jag att du kan springa åt mig. Deal?

Läs gärna min racereport från Skogsmaran innan du startar, så att du inte glömmer chippet i väskan…

Tips: Träna på Vildmarksleden med Skogsmaran

Jag skrev ett inlägg för en tid sedan som hette Mitt hetaste tips på löpartävling. Inlägget handlade givetvis om Skogsmaran, loppet som går längs med Vildmarksleden och var min definitivt vackraste och härligaste löparupplevelse förra året. Eftersom det visades ett visst intresse för loppet när jag skrev om det sist kan jag inte låta bli att tipsa om detta.

Nu kan du träna på Vildmarksleden tillsammans med arrangörerna, vare sig du tänker springa loppet eller inte. Hur bra? Sträckan delas upp på två träningstillfällen.

Nedanstående information har jag kopierat direkt från nyhetsbrevet:

Första passet
Söndag 23/8 kör vi etappen som kommer att vara ”Halva Skogsmaran”, från Härryda IP (karta) till Hindås! Det blir ett pass på ca 20 km med gemensam start och löpning i fin skogsterräng.

– Vätska: ca 10 km och vid målet
– Start: Härryda IP 09:00, samling strax före.
– Transport till start i Härryda och hem från Hindås ordnar man själv.

Andra passet
Söndag 6/9 kör vi etappen som går från Skatås till Härryda IP. Även detta pass blir ca 20 km med gemensam start och löpning i fin skogsterräng.

– Vätska: ca 10 km och vid målet.
– Start: Skatås kl 09.00, samling strax före.
– Transport till start i Skatås och hem från Härryda IP ordnar man själv.

Jag lovar att ni får en riktigt fin naturupplevelse. Vi kanske ses där! 🙂

Läs mer om Skogsmaran.

Starten i Skatås förra året. Tio sekunder senare kom jag på att jag glömt chipet i väskan, men tack vare sköna och trevliga arrangörer ordnade det sig…
skogsmaran-start

Mitt hetaste tips på löpartävling

Min mest angenäma löparupplevelse förra året kom inte förrän i oktober, då jag ställde mig på startlinjen i Skatås för att springa Skogsmaran längs med Vildmarksleden. Ett Marathon senare landade jag i målet i Hindås.

Förutom några dippar med glömda chip, illamående och sega ben var loppet helt fantastiskt. Naturen! Arrangemanget! Medlöparna! Det var ren och skär kuperad terränglycka uppblandat med lättlöpta partier och elljusspår. Allt satt som handen i handsken på något vis och skapade den perfekta löparupplevelsen för mig trots att jag knappt hade förberett mig alls (som vanligt…).

Förresten. Vi hade fint väder också. Här kan du läsa min racereport.

Jag låter köpt nu, men det är jag inte. När nyhetsbrevet från Skogsmaran damp ner i inkorgen kände jag helt spontant att jag vill uppmuntra människor jag tycker om att ta sig an denna sträcka den 3 oktober 2015. Ni har massor med tid att förbereda er. Årets nyhet är att du, om ett terräng-Marathon känns för långt, kan springa en halvmara också. Den starten äger rum i Härryda.

Anmäl dig nu för höstens, eller kanske till och med årets, bästa löparupplevelse! Mer info hittar du på Skogsmarans webb.

Tjilevipp.

Titta och njut…

Skogsmaran 2014 – Vildmarksleden from Mattias Bergström on Vimeo.

Mitt varför till årets långlopp

Det finns alltid ett varför när jag anmäler mig till lopp. Ibland springer jag milen eller halvmaran med inriktning på snabba tider och pers. Ibland springer jag små lopp på landsbygden med fokus på pallplacering och fina priser… Och så har vi då min dragning till långlopp, trots att jag inte tränar för det alls. Det är en grym skjuts för egot och själen att klara långloppen galant ändå – javisst! Men årets två långlopp, Tjejmarathon och Skogsmaran, kom också att handla om något annat.

Efter Tjejmarathon, 56 kilometer genom skogen mellan Hindås och Borås, såddes ett litet frö i huvudet. Vi satt hos Olas bror med familj i Bollebygd och fikade något gott. Går det inte en led mellan Skatås och Hindås också? frågade jag förstrött. Lite snack och google och sen var det kört.

Självklart skulle jag under 2014 ta mig från Göteborg till Borås genom skogen iklädd löparskor. Utmaningen skulle då fördelas på två etapper, vilket känns mer än nog för någon som mest rantar runt på löparbanan, och den första och längsta delen var redan gjord.

Den ursprungliga planen var att tvinga med mig Olas brorsa på ett egenkomponerat långpass för att klara del två av utmaningen. Några dagar senare hittade jag Skogsmaran, som gick precis den sträcka jag ville springa mellan Skatås och Hindås.

Det var som ett tecken från ovan. Loppet hade inte gått sedan 70-talet och skulle nu återuppstå, precis det året när jag fått dille på just detta. Så jag anmälde mig.

Så. 56 km terrängultra mellan Hindås och Borås + 42 km terrängmarathon mellan Skatås och Hindås = 98 kilometer härlig löparupplevelse i terräng år 2014. Jag ångrar inte ett endaste löpsteg!

Det var mitt varför. Varför springer du vissa saker? Vad driver dig?

Täten i Tjejmarathon 2014. Vi har här cirka åtta kilometer kvar…
tjejmarathon-menmia-täten

Race report Skogsmaran ”Ett klantarsle i terrängskor”

Ni kanske undrar varför jag gråter en skvätt tio sekunder efter start?

Är det för att det gick dåligt med grötätandet på morgonkvisten och jag redan har blivit hungrig? Är det för att en av tjejerna som startar har ett par leopardshorts som jag blir dödligt avundsjuk på? Är jag hög av glädje på löpningen och livet? Näe, så här är det… Tio sekunder efter startskottet ser jag att alla andra har fina gula band runt sina fotleder. På dessa band sitter det jättestora chip. Jag har glömt mitt chip i väskan. Det kommer att åka bil till Hindås medan jag springer. Domedagshjärnan slår på. ”Jag kommer inte att få någon tid! Jag blir diskad! Jag springer ett jävla maraton genom skogen i onödan!” Ja, det är därför jag gråter en skvätt. En väldigt liten. För jag skärper till mig snabbt och tänker att det kommer att lösa sig. Jag får helt enkelt se till att undvika en spurtstrid och snacka lite med folk vid varje vätskestation så att de vet att jag har varit där och sprungit hela banan.

Strax innan startskottet och tårarna…
skogsmaran-start

Löpningen går till en början fint, stabilt och mycket snabbare än jag tänkt mig. Välpreparerade skogsspår varvas med härliga skogsstigar med snubbelrötter och lera. Solen skiner och skapar ett magiskt ljus. Vi har helt perfekta förutsättningar för en kuperad Skogsmara. Backe upp och backe ner och några lättlöpta flacka partier gör att benen utmanas och älskar löpning. Min långdistansovana kropp börjar dock att knaka redan vid 18 kilometer, men jag väljer att inte bry mig.

Min egentligen enda stora dipp kommer strax efter 21 kilometer. Ett illamående utan dess like sköljer över mig och jag tänker ”Oh my, det här blir en tuff dag på löparjobbet!” Tack och lov verkar det bara vara sportdryck som landat lite fel. Illamåendet går över på fem minuter och jag fortsätter att mata på. Jag ser en eller ett  par löpare hela  tiden. Ibland ligger de framför mig och ibland bakom. Det är lite segt i benen mellan 25 och 31 kilometer, men sjön vi springer längs är så vacker att jag vill stanna och fotografera samt ringa dit familjen så vi kan sätta oss vid strandkanten och grilla korv. Sen viker vi av från sjön och plockar en hel del höjdmeter innan vi når vätskekontroll nummer tre. Undviker sportdrycken och halsar istället Coca Cola. Här blir jag också lovad av en trevlig funktionär att det kommer att lösa sig med min tid vid målgång.

Strax därefter träffar jag Eva första gången denna dag. Hon skriker, hejar och peppar och erbjuder diverse ätbara ting. Jag avböjer denna gång, men blir så otroligt glad. Det är bara sista milen kvar nu, vi har en hel del höjdmeter kvar, men jag är på bra humör. Jag och Eva möts några kilometer senare igen och då tar jag tacksamt emot en gel. Tänk er att få en så fin spontansupport av en människa du tidigare aldrig har träffat på riktigt utan bara i de fantastiska sociala mediernas värld – det är lyxigt!

När det bara är några kilometer kvar börjar jag sega ihop. Springer ikapp och om några karlar,  men blir också ikappsprungen av en tjej, som jag snackar en hel del med. Det är väldigt trevligt. Vi håller ihop till det är en kilometer kvar. Då finns det ingenting som kan stoppa mig längre. Alla dessa långpass jag skitit i till förmån för korta intervaller på bana och styrketräning kommer äntligen till sin rätt. Jag laddar löparkanonerna skarpt och river av den sista kilometern i 3.45-tempo. Hör någon vid sidan av säga ”Jävlar vad hon springer!” och känner mig stentuff. På grund av detta slipper  jag en spurtstrid och kan i lugn och ro prata med funktionärerna efter målgång och få min tid trots avsaknad av chip runt fotleden.

Jag springer i mål på 3.58.50 på en fjärdeplats. Till min familj har jag sagt att ”Det här tar nog 4.30 ungefär” så de har inte hunnit dit för att ta emot mig vilket var planen. Men det går ingen nöd på mig. Pratar mer med Eva och tjejen som jag hade sällskap med i slutet av loppet. Softar ensam i solen. Skämtar med några grymma killar, som jag dock har spöat 😉 Tittar på alla som äter hamburgare, godis, bullar och chips – vilket arrangörerna bjuder oss löpare på. Jag är inte hungrig riktigt än. Det kommer senare.

Skogsmaran var loppet då jag överträffade mig själv en aning, men inte heller förtog mig. Att satsa på snabbhetsträning och gästspela lite på ett långlopp då och då verkar vara min nya grej.

Jag kommer att återkomma vid ett senare tillfälle med ett VARFÖR. Det finns faktiskt en anledning som överglänser alla andra till varför jag sprang Skogsmaran igår.

Glad och välbehållen i mål vid Hindås station.
menmia-skogsmaran-i-mål

Min bästa punktlista just nu

Imorgon är dagen D och jag kan äntligen sluta skriva inför-inlägg om Skogsmaran. Det blir lite tråkigt till slut. Som grädden på moset presenterar jag nedan min bästa och högst personliga punktlista inför loppet.

# Prestigelöst. Imorgon jagas varken tider eller placeringar.

# Springa lätt. Det vill säga inte släpa på något i onödan. Jag har inte hittat någon information om utrustning som en måste ta med sig, så jag lämnar löparryggsäcken hemma och tar eventuellt med mig en bar eller gel i bakfickan om jag kommer ihåg. Längs med banan finns fyra vätskestationer, vilket jag tycker känns generöst och lagom på 42 kilometer.

# Evert Enstöring. Imorgon är det bara jag som räknas. Precis som under Tjejmaran kommer jag säkerligen att gå in helt i mig själv och skita i vad alla andra gör eftersom det inte spelar någon roll för mig.

# Stay cool. Jag tänker inte låta mig luras av det har blivit höst. En t-shirt eller en tunn underställströja räcker säkert alldeles utmärkt. Däremot kör jag heltäckande på benen.

# Take it easy. Ett steg i taget och ingen hets. Känna efter hur dagsformen är och springa därefter. 42 kilometer är långt, speciellt när en (som vanligt) har fuskat med långpassen. Men distansen oroar mig inte egentligen – det gäller bara att springa i ”rätt” fart, precis som jag gjorde på Tjejmarathon, som var mycket längre och varmare. Och det gick ju bra.

# Mental styrka. Det har jag massor av. Jag ger inte upp i första taget. Ont gör det aldrig under tiden.

# Fysisk styrka. Jepp, det har jag också. Starka ben och en oövervinnerlig powerwoman-bål kommer en långt på. Om jag har fuskat med långpassen så har jag inte fuskat med styrketräningen och intervallerna, som ni vet.

Alltså, det här kommer ju att gå skitbra! Nästa inlägg kommer efter loppet. Vi hörs!

Det är banne mig kriminellt att vara så här grym. Därav den fyndiga bildserien nedan… Observera chipet, stort nog att ha kring tjurnacken. Undra om man får? ^^menmia-skogsmaranmenmia-skogsmaran-1

Life is like a box of kokostoppar

Livet är också kaffe i favoritmuggen, som jag köpte till mig själv för några år sedan.

Den här dagen är livet förhållandevis lugnt. Det krävs dock en ansträngning för att ta det lugnt, vilket känns motsättningsfullt.

Jag har en promenad ner på stan på cirka en kilometer framför mig för att hämta en nummerlapp. Och sen ska jag ju hem också, vilket känns tufft. Dock tycker jag det är värt att ha nummerlappen i mina ägor dagen innan loppet, så det är bara att bita ihop. Kämpa Mia! You can do it!

Jag ska försöka orka hitta kläder att springa i imorgon. Jag ska orka ta fram min Garmin och ladda den. Jag ska orka äta mängder av mat, kokostoppar, choklad, nötter och frukt. Och vatten måste jag ju dricka också. OMG! Jag kanske blir utbränd!

Vad jag däremot inte orkar är att spana in någon banprofil eller väderleksrapport. Skogsmaran får komma till mig i morgon. Jag vet att den är griskuperad och mestadels går på skogsstig och grus. Vidare hoppas jag på sol. Det får räcka. Någon måtta får det vara på förberedelserna.

Förutom allt detta hästgöra kring löpningen har jag min vanliga vardag. Familjen, datorjobbet, livspusslet och så vidare.

En godmorgonslurk kaffe och en kokostopp på det.
menmia-kokostoppar

Ett Marathon och lite till

I höstsol som sipprade mellan träden, ner på skogsstigarna och mig. Nä, den här löparhelgen gick inte av för hackor precis.

Rev ju av mitt långpass redan på lördagen i preparerade terrängspår utan direkta tekniska inslag. Fick uppförsbackar och nedförsbackar på mjukt underlag så att jag teg.

Igår vände jag blicken mot urskogen, snubbelrötter, mördarstenar och fotledsdödare. Trail när den är som allra bäst med tungan rätt i munnen. Kom på där och då varför jag har utrustats med så långa armar som jag annars tycker mest är i vägen – de håller balansen bra när jag springer i skogen.

Helgen gav mig till slut ett Marathon och lite till. Kroppen samarbetade och kändes stark från start till mål, trots att det var några månader sedan jag sprang någon form av mängd och långdistans. Det är som om de där uthållighetsränderna aldrig går ur.

Nåväl. Min quickfix inför Skogsmaran nu på lördag är därmed slutförd. Den här veckan blir av den lökigare sorten. Och jag kommer att vara lugn i sinnet medan jag lökar, käkar kolhydrater och längtar kuperad terräng…

Ett lättlöpt parti på mitten av gårdagens bana, där en kan sträcka ut och ösa. Älskart!
trail-menmia

Jag genomförde mitt långpass

Ja, nu är det gjort. Och det är dumt att göra det enkelt för sig. Fick skjuts till träningsmeckat Hanebol som är fullproppat med vackra skogsstigar. De är inte bara vackra utan väldigt kuperade också. En får som aldrig någon rast och ro i de små löparbenen. Tänk er sista milen på Lidingöloppet, fast hela tiden och minus Abborrbacken. Jag tog milen, som är knappt en mil, två varv och kryddade med en sexa. Sen fick  jag nog och kände att det var dags att lufsa hemåt.

26.5 kilometer på 2.22.  Snittade alltså på 5.23 min/km, vilket kan tyckas vara lite snabbt med tanke på kuperingen. Oh well. Jag blir så uttråkad och trött av att springa långsamt, så jag vill ha lite driv i steget, både för att orka och hålla motivationen vid liv. Så är det.

Med tanke på att  jag inte har sprungit några långpass sedan Big Bang är jag mer än nöjd med dagens insats på löparjobbet och börjar bli så där pirrig och flamsig inför Skogsmaran nästa helg.

Att få ladda med hembakade kokostoppar och snickerskakor igen. Bara en sån sak.

Starka terrängben. I like you!

menmia-trailrunning

Framåtblick och en liten kik bakåt

Nästa anhalt är Skogsmaran 42 kilometer den 4 oktober. Jag antar att den är kuperad som fan. Givetvis är det terräng, det förstår en när det står skogs före själva maran. Det är…eh…låt mig räkna efter…12 dagar till den 4 oktober. Jag har med andra ord en träningsvecka på mig att lämna de korta intervallerna på bana och samla distans på skogsstig istället. Sen måste jag vila upp mig inför själva loppet. No stress. Det är luuuugnt. Jag gjorde exakt så här inför Tjejmarathon också.

Så nu vet ni vad jag ska göra den närmsta tiden. Eller i alla fall den närmsta veckan. Med start imorgon ska jag springa till skogs. Idag har jag gymmat en halvtimme och vill jogga senare ikväll om det finns tid.

Nåväl. Tog mig en tillbakablick i bildarkivet. Hittade njutningsbilden nedan, som är knappt ett år gammal. Förra året deltog jag i OK Orintos Terräng KM 10.5 kilometer med en fantastiskt rolig och bitvis brötig bana. Lyckades springa fel, men vann ändå. Måste kolla upp om de kör i år igen och om jag i så fall har möjlighet att vara med.

Den ena delen av min supporterstyrka var lite mindre då.

mia-moa2.jpg