Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Välja berg att bestiga

Det finns många berg i livet att bestiga och nu syftar jag inte bara på sådana som man kan ta sig an i löparskor även om de ligger nära till hands efter alla goa toppturer på Teneriffa… Vilken utmaning som helst kan i min värld likställas med ett berg att ta sig uppför. Väldigt floskligt, men oerhört sant.

Eftersom jag har mina livsprioriteringar (ganska) klara för mig vet jag också att jag måste välja berg att bestiga med omsorg. Det finns inte på kartan att jag hinner med att knata upp till alla toppar som verkar lockande. Om jag skulle välja alla berg skulle jag förmodligen bara komma halvvägs, eller ramla ner, utan att kunna slutföra någonting alls.

Jag är precis där just nu faktiskt. Ett gäng berg tornar upp sig framför mig och jag måste välja. Jag måste definitivt döda några darlings (BUHU!) och se till helheten samtidigt som jag försöker förverkliga delar av mig själv. Andra berg måste jag förändra och dessutom hänga upp några livlinor längs med vägen på. Och så har vi de där nya bergen, som definitivt måste till på listan. I fall det blir tid över…

Bergen handlar om träning, yrkeslivet, pivatlivet och det där lilla extra som jag brukar kalla good life. Alla delar hänger ihop. Inget fungerar utan det andra.

Rent fysiskt är jag i alla fall en bergsget. Jag älskar att springa uppför och det har alltid varit min styrka som löpare. Idag återvände jag till löparspåren här i Göteborg. Tog en sväng upp till Skatås för att runda femman. Löpturen skulle nog beskrivas som väldigt kuperad av någon. Efter Teneriffa-äventyren märkte jag inte ens av uppförsbackarna…

Berget blev ett helt annat. Efter fem kilometer började det hällregna iskalla regndroppar och vinden tilltog. Jag drabbades av akut brain freeze och sen domnade både händer och lår bort. De återstående åtta kilometerna var definitivt en kamp. En jävligt kall kamp. Fast samtidigt tänkte jag på humorn kring att min första löptur på hemmaplan blev den värsta möjliga. Då kändes det genast lite bättre. Och jag klättrade upp för berghelvetet och kom hem till en varm dusch. Värt!

Beat the mountain – and smile!

Det finns dåliga väder faktiskt

Kom nu inte här och släng er med en massa peppiga floskler om ”dåliga kläder” och ”efter regn kommer solsken” och så vidare. Det är för sent! Jag har redan sprungit i det där jävla skitvädret. Jag har redan nästan frusit ihjäl. Jag har redan varit så blöt att jag trodde att jag aldrig skulle få upp värmen igen. Så var tyst. Det är för sent!

Morgonjogg stod på schemat idag på grund av att 40 minuter där på morgonkvisten var den enda garanterade tiden för ombytt fysisk aktivitet. Rullade dottern inbäddad i vagnens regnskydd till förskolan. Jag blev dyblöt medan hon myste förnöjt. Njöt inne i den ombonade förskolevärmen och bävade lite för det som var på gång. Höll andan, öppnade dörren och gav mig iväg.

Efter 500 meter var det där med kroppsvärme bara att glömma. Älskade de få och korta stunder då jag hade regnet och den hårda vinden i ryggen. Skuttade mellan djupa vattenpölar och på de ställen det inte var möjligt, rakt igenom dem. Mötte till min stora glädje fler morgontränande i löparskor. Vi nickade inkännande till varandra.

Efter sex kilometer var jag så kall att det gjorde ont i kroppen och jag kände att det fick räcka. Den efterföljande duschen var magisk. Sen pälsade jag på mig regnkläder av bästa och vattentätaste sort och promenerade till jobbet i motvind. Vi lunch drev den riktiga stormen in. En sådan där som får fötterna att lätta från marken. Då var jag helt plötsligt glad att jag hade gjort mina utomhusaktiviteter för dagen…

Och jag drömmer om andra väder och andra förutsättningar. Jag älskar mitt Göteborg, men behöver omväxling. Det behöver inte vara så långt borta…

Hälsingelöpning i jul blir fint. Det här är ett typiskt bra hälsingeväder!  mia-löpning

Löpning med ett grymt gäng

På bilderna nedan hittar vi:

1. Ola – killen som efter ett långt uppehåll har börjat att löpträna med regelbundenhet igen. Eftersom han är en talang som aldrig tappar greppet håller han, trots uppehållet, jämna steg med mig och kanske till och med springer ifrån mig… Karlar alltså!
2. Moa – som numera alltid ropar ”Snabbare! Snabbare!” när hon sitter i vagnen. Vi gör vad vi kan får att hon ska få som hon vill.
3. Lars – killen som egentligen kräver ett helt eget inlägg. Vår bästa vän Larsa, som på två års tid gått från att inte träna alls till att springa en halvmara på under 1.30 på träning – vilken dag i veckan som helst. Detta har han dessutom gjort helt på egen hand. Imponerande! Karlar alltså…som sagt.
4. Mia – joggtanten med en spirande vårform i benen. Hon som vaknade typ stelopererad i morse, men bjöds upp till löparfest längs med milspåret i Skatås.

Det fanns inte mycket att klaga på idag. Möjligtvis var det en aning blåsigt och kallt när en stod still. Jag förväntade mig en tuff dag på löparjobbet med minnet av gårdagens bökiga tvåtusingar alldeles färskt. Stelt var det till en början minsann, men benen pinnade på rätt bra Speciellt sugna var de på att trycka på i uppförsbackar. Som tur är bjuder Skatåsmilen på en hel del sådana. Så jag sa ”tack tack” till mina pigga ben och till karlarna som kämpade med barnvagnen den största delen av passet. Jag ryckte enbart in på slutet och spände musklerna där det var som brantast på baksidan av Brudarebacken…

Här kan en vara en solig söndag, men det var inte varmt på en fläck. Brrrrr…
skatås-olaochmoamenmia-familj-larsmenmia-i-skatås

Att ha byxor eller inte när man springer

Byxlös löpning behöver inte innebära löpning med bar underkropp… Det kan också betyda att en under transportlöpningen till jobbet får en isande känsla längs med ryggraden. TOG JAG HEM JOBBYXORNA FRÅN JOBBET FÖRRA VECKAN?! Stegen fortsätter framåt, men känslan släpper inte.

Till slut är det bara att vända, springa hem och fylla löparryggsäcken med byxor för det finns inte på kartan att jag skulle kunna jobba med bar underkropp eller i löpartights. Mina närmsta kollegor skulle nog inte höja på ögonbrynen över det sistnämnda för de ser mig sån nästan varje dag på morgonen och på eftermiddagen. De externa kontakterna däremot. Han på stora företaget jag ska ringa upp via videokonferens för att se om systemet funkar. Eller alla de där personerna jag ska sitta i möte med. Nej, det går liksom inte i löpartights. Och absolut inte i bar underkropp.

Jag hade ett par byxor i väskan på jobbet såklart. Och nu har jag två, vilket jag ska anteckna någonstans.

Vi kan i alla fall glädjas åt 7.5 kilometer morgonjogg istället för de fem jag hade tid för (= 75 kronor till Cancerfonden istället för 50). Och stressen rann av mig i samband med en kopp kaffe och frukost nummer två vid skrivbordet.

Sen jobbade jag som en flitig arbetshäst och kunde ta en omväg även under löpningen hem. Så ja, det har gått bra med springandet och insamlingen idag.

Exakt så här avslappnad och smart ut såg jag ut när jag kom fram…
menmia-transportlöpning-Göteborg

Lättklädda intervaller!

Jag var lite småfrusen och hade lätt huvudvärk på eftermiddagen. Tänkte att de där tio fyrahundringarna inte kändes så kul just idag. Klädde på mig min gamla finishertisha från Stockholm Marathon 2011 och en löparjacka över. Inte nog med det. Mössa och vantar åkte också på. Frusen var det ja…

Efter bara några hundra meters jogg fick jag dock tantvallningar och bestämde mig för att strippa av ett lager lagom till intervall nummer ett med en förhoppning om att känna mig sval, ung och fräsch…

Det hjälpte faktiskt något. Oket av matthet försvann med kläderna som jag dumpade i en skogsdunge bakom Bäckmans grillkiosk. Att ha tio fyrahundringar, med dagen till ära en hel minuts vila mellan varje framför sig, kändes inte så hopplöst längre.

De tre första gick lekande lätt. Sen vände jag och sprang in i en vägg. Av vind. Jag började svära, frusta och eventuellt dregla lite, men bet ihop. En vill ju inte tappa farten bara för att väderhelvetet jävlas med en. Sen vände jag igen och fick två intervaller i medvind. Hur väderförhållandena var på de två sista kan ni räkna ut själva. MOT. VIND. TAGGTRÅD. Jag överdriver inte när jag skriver att jag lättade en aning från marken under den sista fyrahundringen.

Dagens fart i benen var helt ok. Kanske kan jag till och med ge mig själv med beröm godkänt eftersom det fanns vissa störningsmoment, såsom huvudvärk, tantvallningar och vind, inblandade.

I ran Stockholm Marathon and all I got was this lousy t-shirt… Bra å ha ikväll dock.
stockholm-marathon-finisher

Intervaller på bana med snubbelolycka

Jag hade planerat min löpträning innan och följde planen till nästan punkt och pricka. STORSKRÄLL! Att jag hade önskat lite mer fart och något lättare ben spelar mindre roll. Igår handlade det främst om att genomföra träningen och så snabbt som möjligt få springa hem till en falafel i bröd. Ja och familjen då såklart… 🙂

Min plan:
Jogga ca: en kilometer till den trasiga och 320 meter korta banan vid Ullevi.
Riva av en intervallstege: 1000 m – 800 m – 600 m – 400 m – 200 m -100 m
Vila lite, känna efter och eventuellt ge kroppen några bonusintervaller.
Jogga en kilometer hem. Äta mat. Gulla med nyvaccinerad dotter. Hänga med sambon.

Planen höll, men den där assnabba tusingen som jag hade tänkt inleda med gick i stöpet. Snubblade, tappade fotfästet (höll mig tack och lov på benen) och förlorade därmed också både fart och driv framåt. Herregud! Snubbla på bana!? Tror ni jag blev förbannad eller? Well. Samlade ihop kroppen och tankarna och fortsatte på min stege. Ett varv och en intervall i taget. Helt plötsligt var det klart och det fanns mer att ge…

Bonusen denna kväll blev två extra fyrahudringar som jag toppade med två tvåhundringar. Totalt mätte löpasset 6.5 kilometer och avverkades på nästan ingen tid alls. Helt min stil numera. Bra träning, men mer tid över till annat. Snabbt, jobbigt och effektivt är grejen!

Som en extraextrabonus gjorde jag med Olas STORA hjälp fem chins när jag kom hem också. DÄR finns det saker att jobba på. Jag är fortfarande betydligt snabbare än vad jag är stark 🙂

Eftersom passet gick så fort hann jag inte ta någon bild. Vad jag däremot hann fota igår är min uppladdningslunch. Just nu verkar jag gå på korvdieten…
image

Vad som får en löpare att le

Igår efter träningspasset som Gud och alla andra glömde var det dags för fotografering. Ja, har man en blogg så har man… Lätt rödgråten med med bultande och såriga knän så funkade det inte. Jag ville inte vara med på bild. Ni läste rätt. JAG VILLE VERKLIGEN INTE. Då kom Ola med det magnifika förslaget att jag skulle ge honom ett Ola-leende, det vill säga stort, frikostigt och framför allt brett. Resultatet ser ni nedan. Haha…

Det må vara ett stort jävla leende, men jag ser inte glad ut på en fläck. Fast det braiga i kråksången är att Olas förslag muntrade upp och inom några minuter skrattade jag på riktigt igen. I vanlig ordning åt mig själv och mina dråpliga tilltag.

Nåja. Gårdagens träning är glömd. Det gör inte ont någonstans längre och jag startade faktiskt denna dag med en morgonjogg i Göteborg eftersom det är jobba-hemifrån-måndag. När det var bara 200 meter kvar av rundan sprang jag på en vän som jag inte sett på väldigt länge. Att på riktigt kunna säga ”Jag flyttar hem på heltid vid årsskiftet. Då kan vi börja hänga igen!” kändes minst sagt skönt.

Back to the träning. Denna morgon lade löparbenen och barbakroppen 6.5 kilometer bakom sig. Good enough.

Gör någon rädd! Bjud på ett leende!
image

Jakten på de pigga benen fortsätter

Idag i ett spöpissregnigt Göteborg, som hade kunnat skapa skandal av min vita löparjacka om jag inte hade haft något under. Kände att jag, trots skylande tischa och spårtbehå, ändå bjöd på bröstvårtschock utanför barnfamiljernas Universeum. Aja. ”Nothing to see here! Just a runner having to much fun… I am not pointing at your kids!”

Regn och vind gjorde valet enkelt. Tog mina joggande små bambispiror till skogsdungen bakom Liseberg med förhoppning om lä och torka. Jag fick lite mindre blåst och lera att halka runt i. I ”min” dunge hade jag dock lite extra kul och satsade allt i en kort backe typ sex gånger innan jag med vinden i ryggen sprang hem igen.

Snipp snapp snut, efter lite drygt 8K var denna fantastiska löparsaga helt slut.

Trevlig kväll på er vänner! Nu måste jag kvällsfika och pussas förstår ni.

Känner att det är läge att dölja överkroppen idag…

Sub53Mia löper tacksamt i sitt Göteborg

Varje liten minut jag kan kapa på milen just nu känns som ett JÄTTEKLIV framåt. Den har blivit min måttstock, någonting att hålla sig i när vinden blåser. Startade om kroppen i måndags. Joggade milen på 59 minuter. Kände mig svag och håglös, som om det här med att springa tillhör en svunnen tid. Något som aldrig kommer att bli roligt igen. Laddade om batterierna på tisdagen, kapade fyra minuter och var således nere på 55. Vilodag igår. Och idag var det dags igen. Före frukost. I ett Göteborg som badade i sol. Kallt förvisso, men ändå. Jävlars vad fint.

Tack vare vad jag just nu kallar för en sanslös spurt, lyckades jag kapa ytterligare två minuter och är nu nere på 53. Att jag höll på att dö de sista 1.5 som gick i 4.30-tempo ja det bryr jag mig faktiskt inte om.

Det känns i hela kroppen att det vänder. Trots allt den har utsatts för den senaste tiden, både kroppsligt och mentalt, så är kroppen med mig. Den läker. Jag läker. Tillsammans är vi oslagbara. I en löparälskande motionärs perspektiv.

Tacksam.

Vaknade. Tittade ut genom fönstret och såg det här. Vem kan motstå?
image
Ett litet skogsparti i centrala Göteborg som jag betraktar som mitt… Psst. Ligger bakom Liseberg. Slingan runt mäter ca:700 meter. En perfekt och lätt kuperad intervall.
image

Skatås vår fina vän

Pust. Jag är tillbaka. Om än något trevande och försiktigt, så fick jag smaka på vårlöpning av bästa sort idag. Vaknade med sug efter skatåsmilen och så fick det bli. Alldeles lagom långt och inte jobbigt alls. Allt beror ju faktiskt på vilket tempo benen pinnar på i. Idag tog jag det lugnt och lät milen ta 55 minuter medan Ola körde intervaller. Vi lyckades komma i mål nästan exakt samtidigt trots att vi genomförde två helt olika träningspass. Dessutom fick jag se hans vackra ansikte vid hans vilor då jag kom ikapp. Helt perfekt juh. Bjöds till och med på pusskalas innan Ola blev för trött för sånt trams…

Nöjd efter min comeback i löparspåret. Ach, har bara varit sjuk i 1.5 vecka…
image
Ola vilar efter sin första intervall. Jag kommer joggandes och fotograferar.
image
Efter genomfört pass var en av oss tröttare än den andra. Med all rätt 🙂
image
Sopplunch i Skatås egen restaurang. Nästan lika fint som snus.
image