Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, Mia Hellström, sprider träningsenergi, coachar motionärer och vill gärna få dig att skratta och må bra.

    Är du intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Löparmorgon längs den framtida blå linjen

Snortidigt i morse gav jag mig iväg och rekade delar av Göteborgvarvet. Jag är inte anmäld själv, men som Göteborgare känner jag ett visst ansvar för de tusentals människor som faktiskt ska ta sig an utmaningen…

På bilden nedan står jag på Eriksberg och blickar tillbaka mot Älvsborgsbron som jag för några kilometer sedan mästrade så galant. Denna morgon konstaterade jag än en gång att bron bara är jobbig i högt tävlingstempo. Tar man det lite lugnare så märks uppförsbacken knappt av och massor av skön utförslöpning och återhämtande löpning på flacken väntar därefter.

Nej, ska man oroa sig (vilket jag inte tycker att man ska) så är det Götaälvbron och Avenyn som kan vara lite tuff. Dels har du då sprungit lite längre och dels upplever jag Götaälvbron som brantare och återhämtningen därefter kortare innan det är dags att löpa uppför Avenyn. Men tat cool! Det här fixar du katten! Sen är det nämligen bara några kilometer upplopp kvar och du är i mål \o/

Nej, jag sprang ju inte hela Göteborgsvarvet idag och gjorde stora krokar från den ännu osynliga och magiska blå linjen. Förutom att reka för alla varvetlöpare var mitt personliga projekt att kolla om jag kunde starta ett längre distanspass vid 5-tiden på morgonen och fortfarande fungera som människa efteråt. Det gick bra. En stor bonus var att familjen fortfarande sov när jag kom hem så att jag kunde duscha i lugn och ro och göra plats för resten av min dag. Och här sitter jag nu och fungerar fortfarande som människa.

Vad härligt man kan ha det ändå på en helt vanlig torsdag, men min lilla morgontur på 16K skapade såklart ett sug efter Göteborgsvarvet som jag inte sprungit på flera år… Skulle kunna tänka mig en njutarrunda tillsammans med tusentals andra faktiskt.

Sälja startplats någon? 🙂

Häng med på vår morgonrunda!

Där alla bilder till blogg, instastories och instagram togs på ett och samma ställe… Men vad gör väl det när Härlanda tjärn ligger spegelblank och skogen, morgonsolstrimmorna och himlen reflekteras så vackert <3

Denna morgon testade jag ett nytt träningsgrepp som gav mersmak och som jag hoppas upprepas inom kort. Startade hemifrån och skrapade ihop några kilometer. Plockade upp min vän Johanna på vägen, drog till Skatås och sprang ett varv runt Härlanda tjärn och tillbaka. Lånade en toalett och kollade på fina tapeter med fåglar på och sprang sedan hem igen. Det lilla löparkalaset resulterade i 15 härliga kilometer som kroppen knappt märkte av eftersom det mest var så trevligt.

Om jag blir sugen på en ”satsning” på Marathon igen (jo tankarna finns där) ser jag framför mig att det är precis som ovan jag kommer att gå tillväga. Är ju inte så förtjust i långpass, men kan faktiskt tänka mig att springa runt och springa med folk jag gillar och få viktiga kilometer på köpet…

Nåväl.

När det var cirka 300 meter kvar dagens pass fick jag för mig att jag drabbats av soppatorsk och behövde fylla på. Så här i efterhand och med handen på hjärtat så inser jag ju att jag bara var väldigt sugen på choklad…

Ach, nu tittar vi på morgonens ögongodis istället!

Den springande coachen

Jag tog löparbenen till och från dagens coachinguppdrag. Tänkte att lite egen träning har väl ingen dött av precis. Älskar att jobba så – det vill säga förena stor nytta med ännu större nöje.

Förutom de 11 väldigt miljövänliga kilometerna löpning jag lyckades skrapa ihop till mig själv fick jag ytterligare en timme i rörelse ute i solen med hon på bilden. Ni som har hängt med här ett tag känner säkert igen ett av mina mest lovande löparlöften, som håller på att göra comeback i löparskor! 🙂

När det väl var tid för lunch och stegräknaren slog i taket hade jag kunnat äta vilken stor häst som helst, men jag lät bli och tog en falafel mä brö.

En extremt lyxig torsdag förmiddag om ni frågar mig.

Jag hoppas på fler dagar av den här sorten nu i vår, men till nästa gång har jag massor att göra. Blogga står liksom inte på min to-do-list, men dagsformen bestämde visst att jag skulle blogga ändå…

Lyssna alltid på dagsformen!

Välja berg att bestiga

Det finns många berg i livet att bestiga och nu syftar jag inte bara på sådana som man kan ta sig an i löparskor även om de ligger nära till hands efter alla goa toppturer på Teneriffa… Vilken utmaning som helst kan i min värld likställas med ett berg att ta sig uppför. Väldigt floskligt, men oerhört sant.

Eftersom jag har mina livsprioriteringar (ganska) klara för mig vet jag också att jag måste välja berg att bestiga med omsorg. Det finns inte på kartan att jag hinner med att knata upp till alla toppar som verkar lockande. Om jag skulle välja alla berg skulle jag förmodligen bara komma halvvägs, eller ramla ner, utan att kunna slutföra någonting alls.

Jag är precis där just nu faktiskt. Ett gäng berg tornar upp sig framför mig och jag måste välja. Jag måste definitivt döda några darlings (BUHU!) och se till helheten samtidigt som jag försöker förverkliga delar av mig själv. Andra berg måste jag förändra och dessutom hänga upp några livlinor längs med vägen på. Och så har vi de där nya bergen, som definitivt måste till på listan. I fall det blir tid över…

Bergen handlar om träning, yrkeslivet, pivatlivet och det där lilla extra som jag brukar kalla good life. Alla delar hänger ihop. Inget fungerar utan det andra.

Rent fysiskt är jag i alla fall en bergsget. Jag älskar att springa uppför och det har alltid varit min styrka som löpare. Idag återvände jag till löparspåren här i Göteborg. Tog en sväng upp till Skatås för att runda femman. Löpturen skulle nog beskrivas som väldigt kuperad av någon. Efter Teneriffa-äventyren märkte jag inte ens av uppförsbackarna…

Berget blev ett helt annat. Efter fem kilometer började det hällregna iskalla regndroppar och vinden tilltog. Jag drabbades av akut brain freeze och sen domnade både händer och lår bort. De återstående åtta kilometerna var definitivt en kamp. En jävligt kall kamp. Fast samtidigt tänkte jag på humorn kring att min första löptur på hemmaplan blev den värsta möjliga. Då kändes det genast lite bättre. Och jag klättrade upp för berghelvetet och kom hem till en varm dusch. Värt!

Beat the mountain – and smile!

Det finns dåliga väder faktiskt

Kom nu inte här och släng er med en massa peppiga floskler om ”dåliga kläder” och ”efter regn kommer solsken” och så vidare. Det är för sent! Jag har redan sprungit i det där jävla skitvädret. Jag har redan nästan frusit ihjäl. Jag har redan varit så blöt att jag trodde att jag aldrig skulle få upp värmen igen. Så var tyst. Det är för sent!

Morgonjogg stod på schemat idag på grund av att 40 minuter där på morgonkvisten var den enda garanterade tiden för ombytt fysisk aktivitet. Rullade dottern inbäddad i vagnens regnskydd till förskolan. Jag blev dyblöt medan hon myste förnöjt. Njöt inne i den ombonade förskolevärmen och bävade lite för det som var på gång. Höll andan, öppnade dörren och gav mig iväg.

Efter 500 meter var det där med kroppsvärme bara att glömma. Älskade de få och korta stunder då jag hade regnet och den hårda vinden i ryggen. Skuttade mellan djupa vattenpölar och på de ställen det inte var möjligt, rakt igenom dem. Mötte till min stora glädje fler morgontränande i löparskor. Vi nickade inkännande till varandra.

Efter sex kilometer var jag så kall att det gjorde ont i kroppen och jag kände att det fick räcka. Den efterföljande duschen var magisk. Sen pälsade jag på mig regnkläder av bästa och vattentätaste sort och promenerade till jobbet i motvind. Vi lunch drev den riktiga stormen in. En sådan där som får fötterna att lätta från marken. Då var jag helt plötsligt glad att jag hade gjort mina utomhusaktiviteter för dagen…

Och jag drömmer om andra väder och andra förutsättningar. Jag älskar mitt Göteborg, men behöver omväxling. Det behöver inte vara så långt borta…

Hälsingelöpning i jul blir fint. Det här är ett typiskt bra hälsingeväder!  mia-löpning

Löpning med ett grymt gäng

På bilderna nedan hittar vi:

1. Ola – killen som efter ett långt uppehåll har börjat att löpträna med regelbundenhet igen. Eftersom han är en talang som aldrig tappar greppet håller han, trots uppehållet, jämna steg med mig och kanske till och med springer ifrån mig… Karlar alltså!
2. Moa – som numera alltid ropar ”Snabbare! Snabbare!” när hon sitter i vagnen. Vi gör vad vi kan får att hon ska få som hon vill.
3. Lars – killen som egentligen kräver ett helt eget inlägg. Vår bästa vän Larsa, som på två års tid gått från att inte träna alls till att springa en halvmara på under 1.30 på träning – vilken dag i veckan som helst. Detta har han dessutom gjort helt på egen hand. Imponerande! Karlar alltså…som sagt.
4. Mia – joggtanten med en spirande vårform i benen. Hon som vaknade typ stelopererad i morse, men bjöds upp till löparfest längs med milspåret i Skatås.

Det fanns inte mycket att klaga på idag. Möjligtvis var det en aning blåsigt och kallt när en stod still. Jag förväntade mig en tuff dag på löparjobbet med minnet av gårdagens bökiga tvåtusingar alldeles färskt. Stelt var det till en början minsann, men benen pinnade på rätt bra Speciellt sugna var de på att trycka på i uppförsbackar. Som tur är bjuder Skatåsmilen på en hel del sådana. Så jag sa ”tack tack” till mina pigga ben och till karlarna som kämpade med barnvagnen den största delen av passet. Jag ryckte enbart in på slutet och spände musklerna där det var som brantast på baksidan av Brudarebacken…

Här kan en vara en solig söndag, men det var inte varmt på en fläck. Brrrrr…
skatås-olaochmoamenmia-familj-larsmenmia-i-skatås

Att ha byxor eller inte när man springer

Byxlös löpning behöver inte innebära löpning med bar underkropp… Det kan också betyda att en under transportlöpningen till jobbet får en isande känsla längs med ryggraden. TOG JAG HEM JOBBYXORNA FRÅN JOBBET FÖRRA VECKAN?! Stegen fortsätter framåt, men känslan släpper inte.

Till slut är det bara att vända, springa hem och fylla löparryggsäcken med byxor för det finns inte på kartan att jag skulle kunna jobba med bar underkropp eller i löpartights. Mina närmsta kollegor skulle nog inte höja på ögonbrynen över det sistnämnda för de ser mig sån nästan varje dag på morgonen och på eftermiddagen. De externa kontakterna däremot. Han på stora företaget jag ska ringa upp via videokonferens för att se om systemet funkar. Eller alla de där personerna jag ska sitta i möte med. Nej, det går liksom inte i löpartights. Och absolut inte i bar underkropp.

Jag hade ett par byxor i väskan på jobbet såklart. Och nu har jag två, vilket jag ska anteckna någonstans.

Vi kan i alla fall glädjas åt 7.5 kilometer morgonjogg istället för de fem jag hade tid för (= 75 kronor till Cancerfonden istället för 50). Och stressen rann av mig i samband med en kopp kaffe och frukost nummer två vid skrivbordet.

Sen jobbade jag som en flitig arbetshäst och kunde ta en omväg även under löpningen hem. Så ja, det har gått bra med springandet och insamlingen idag.

Exakt så här avslappnad och smart ut såg jag ut när jag kom fram…
menmia-transportlöpning-Göteborg

Lättklädda intervaller!

Jag var lite småfrusen och hade lätt huvudvärk på eftermiddagen. Tänkte att de där tio fyrahundringarna inte kändes så kul just idag. Klädde på mig min gamla finishertisha från Stockholm Marathon 2011 och en löparjacka över. Inte nog med det. Mössa och vantar åkte också på. Frusen var det ja…

Efter bara några hundra meters jogg fick jag dock tantvallningar och bestämde mig för att strippa av ett lager lagom till intervall nummer ett med en förhoppning om att känna mig sval, ung och fräsch…

Det hjälpte faktiskt något. Oket av matthet försvann med kläderna som jag dumpade i en skogsdunge bakom Bäckmans grillkiosk. Att ha tio fyrahundringar, med dagen till ära en hel minuts vila mellan varje framför sig, kändes inte så hopplöst längre.

De tre första gick lekande lätt. Sen vände jag och sprang in i en vägg. Av vind. Jag började svära, frusta och eventuellt dregla lite, men bet ihop. En vill ju inte tappa farten bara för att väderhelvetet jävlas med en. Sen vände jag igen och fick två intervaller i medvind. Hur väderförhållandena var på de två sista kan ni räkna ut själva. MOT. VIND. TAGGTRÅD. Jag överdriver inte när jag skriver att jag lättade en aning från marken under den sista fyrahundringen.

Dagens fart i benen var helt ok. Kanske kan jag till och med ge mig själv med beröm godkänt eftersom det fanns vissa störningsmoment, såsom huvudvärk, tantvallningar och vind, inblandade.

I ran Stockholm Marathon and all I got was this lousy t-shirt… Bra å ha ikväll dock.
stockholm-marathon-finisher

Intervaller på bana med snubbelolycka

Jag hade planerat min löpträning innan och följde planen till nästan punkt och pricka. STORSKRÄLL! Att jag hade önskat lite mer fart och något lättare ben spelar mindre roll. Igår handlade det främst om att genomföra träningen och så snabbt som möjligt få springa hem till en falafel i bröd. Ja och familjen då såklart… 🙂

Min plan:
Jogga ca: en kilometer till den trasiga och 320 meter korta banan vid Ullevi.
Riva av en intervallstege: 1000 m – 800 m – 600 m – 400 m – 200 m -100 m
Vila lite, känna efter och eventuellt ge kroppen några bonusintervaller.
Jogga en kilometer hem. Äta mat. Gulla med nyvaccinerad dotter. Hänga med sambon.

Planen höll, men den där assnabba tusingen som jag hade tänkt inleda med gick i stöpet. Snubblade, tappade fotfästet (höll mig tack och lov på benen) och förlorade därmed också både fart och driv framåt. Herregud! Snubbla på bana!? Tror ni jag blev förbannad eller? Well. Samlade ihop kroppen och tankarna och fortsatte på min stege. Ett varv och en intervall i taget. Helt plötsligt var det klart och det fanns mer att ge…

Bonusen denna kväll blev två extra fyrahudringar som jag toppade med två tvåhundringar. Totalt mätte löpasset 6.5 kilometer och avverkades på nästan ingen tid alls. Helt min stil numera. Bra träning, men mer tid över till annat. Snabbt, jobbigt och effektivt är grejen!

Som en extraextrabonus gjorde jag med Olas STORA hjälp fem chins när jag kom hem också. DÄR finns det saker att jobba på. Jag är fortfarande betydligt snabbare än vad jag är stark 🙂

Eftersom passet gick så fort hann jag inte ta någon bild. Vad jag däremot hann fota igår är min uppladdningslunch. Just nu verkar jag gå på korvdieten…
image

Vad som får en löpare att le

Igår efter träningspasset som Gud och alla andra glömde var det dags för fotografering. Ja, har man en blogg så har man… Lätt rödgråten med med bultande och såriga knän så funkade det inte. Jag ville inte vara med på bild. Ni läste rätt. JAG VILLE VERKLIGEN INTE. Då kom Ola med det magnifika förslaget att jag skulle ge honom ett Ola-leende, det vill säga stort, frikostigt och framför allt brett. Resultatet ser ni nedan. Haha…

Det må vara ett stort jävla leende, men jag ser inte glad ut på en fläck. Fast det braiga i kråksången är att Olas förslag muntrade upp och inom några minuter skrattade jag på riktigt igen. I vanlig ordning åt mig själv och mina dråpliga tilltag.

Nåja. Gårdagens träning är glömd. Det gör inte ont någonstans längre och jag startade faktiskt denna dag med en morgonjogg i Göteborg eftersom det är jobba-hemifrån-måndag. När det var bara 200 meter kvar av rundan sprang jag på en vän som jag inte sett på väldigt länge. Att på riktigt kunna säga ”Jag flyttar hem på heltid vid årsskiftet. Då kan vi börja hänga igen!” kändes minst sagt skönt.

Back to the träning. Denna morgon lade löparbenen och barbakroppen 6.5 kilometer bakom sig. Good enough.

Gör någon rädd! Bjud på ett leende!
image