Men inte Mia. Idag firar jag mitt tidigaste träningspass någonsin här i Uppsala. Halv sju var det liksom över.
Kände mig extremt ensam där i början. Gångvägarna var orörda. Jag var den första som trampade hål i det tunna lagret pudrig snö.
När jag var på väg tillbaka däremot var det galet många reflexvästar i farten.
Gillar mitt sätt att pussla ihop veckorna nu för tiden.
Igår kväll. Hamburgare, kollegor, vin och musik.
Tweet
smackade jag in med start 06.15 denna morgon.
Väldigt oväntat. Kan inte påstå att jag var särskilt sugen på att ställa klockan igår kväll (ZZZZZZZZZZ 21.00). Jag var också totalt osugen att gå upp i morse. Ännu värre var det att tråckla på sig understället.
Men så fort jag kom ut på gatan bjöd Uppsala upp till löparfest. Strax under nollan på termometern och ett tunt lager pudersnö. Tack för det. Knappt 10K. Nu har jag bråttom.
Ni börjar känna igen den här mössan nu va?
Tweet
…men inte på jobbet 
Inte i övrigt heller för den delen.
Ni vet, när jag har förmånen att ha min älskling och min bästa vän i samma stad för en hel dag – ja då försvinner liksom tiden. Är ju inte van vid det direkt.
Det minst intressanta med gårdagen var träningspasset. Någon hade stelopererat mina ben under natten och joggen längs med Fyrisån som brukar vara så platt och lätt var minst sagt stolpig och smärtsam. Ändå var det skönt. Alltid dubbla känslor kring det här med träning.
Nåväl. Vad var gårdagens mest intressanta då? Kanske lunchen med Ola och Hella. Eller den trerättersmiddag Ola lagade till mig efter min stela jogg. Kanske var det till och med Olas och mitt spontana och ungdomliga besök på den irländska puben Buddys på kvällskvisten? Ach. Inte så noga. Det var en bra dag helt enkelt.
Vi spanade in Universitetshuset på lunchen like tourists…
Kvällens förrätt by Ola. Huvudrätt och efterrätt får ni inte se. För mycket naket…
Tweet
Det är inte alltid så lätt om man heter Mia och inte gillar att bli trött på träning.
Jag har mängden i benen medan Ola är härdad av tuffa intervaller, som han kört med Majorna OK under våren och styrketräning som han kört i flera års tid.
Det leder till att jag under våra gemensamma intervall/back/jadajada-pass är helt död. Efteråt däremot är det jag som är pigg och Ola lite mer livlös. Jag skulle gärna jogga ner i typ en mil, medan Ola nöjer sig med en kilometer.
He completes me but we destroy each other…
Nu ska jag sluta att vara en sån drama queen. Idag var vi inledningsvis två trötta sälar som joggade fyra kilometer längs med Fyrisån i Uppsala för att därefter bege oss till slottet. Där finns det backar. Där blir Mia alltid trött vare sig hon vill eller inte.
Vi inledde med löpskolningsövningar i uppförsbacke för att därefter riva av några askorta och explosiva rusher. Nästan uppe vid slottet finns en trappa med låååånga trappsteg som går genom ett valv. Där kan man smacka på rätt ordentligt med en fot på varje trappsteg så snabbt det bara går. Så det gjorde vi. Flera gånger.
Avslutningsvis blev det dödens jävla intervall. En alldeles för lång uppförsbacke med rullgrusunderlag. Efter nummer fyra började jag nästan att grina, men då var det ju bara en kvar så jag bet ihop.
Har blivit mycket kvalitetsträning den här veckan. Nån gång ska man ju börja. Gärna allt på en gång.
Näe, nu är det dags att packa väskan för att stämpla in på bruket imorgon.
Vi hörs!
Sälar med fart i.
Tweet
Är jag inte er bästa rubriksättare – ever! Haha. Jag övar inför framtiden. När kvälls- och skvallerpress får upp ögonen för mig menar jag. Kan tänka mig att de skriver så där floskligt och löparporrigt då.
Sitter här med en eftersvettning utan dess like och försöker samla mig för en dusch. Är sjukt nöjd över att jag även idag lyckades undkomma asfalt i 11 kilometer. Det tar sig. Rullgrus tar mycket bättre på mina ben. Gäller att effektivisera nu när det inte finns så mycket tid över för träning. Däremot så var dagens runda helt platt. Kände att jag kunde unna mig lite backfritt för en gångs skull. Jag har inte så mycket mer att berätta om passet. Det var inte bara backfritt, det var Garminfritt också. Så jag har ingen aning om hur fort det gick och sånt. Ibland jogg, ibland fart. Usch. Tråkig info.
Lev Mia! Lev!
Kan inte vänta ut den här eftersvettningen mer om jag ska komma i tid till jobbet.
I eftermiddag ska jag åka tåg hem till Göteborg. Hoppas få lite bloggro på tåget.
Hatar verkligen sådana här bilder på mig själv. Men jag hittade inget annat nytt i kameran. Och alla inlägg ska ju ha en bild – det lär jag ju själv ut när jag håller bloggkurs. Jobbigt.
Tweet
Tackar som frågar. Som vanligt går det käpp rätt åt helvete!
Om jag hade en tränare eller coach så skulle jag nog vara denne persons värsta mardröm.
När planerade jag in ett kvalitetspass senast?
SVAR: Det har aldrig hänt.
När disponerade jag min träning under en tidsperiod för att den ska ge så mycket som möjligt?
SVAR: Det har heller aldrig hänt.
När sprang jag ett kvalitetspass senast?
SVAR: ???
Idag till exempel blev det ett sånt där typiskt Men Mia!-pass. Totalt oplanerat började benen att öka farten när de kom upp på skogsstigen på åsen. Väl nere på grusvägen längs med Fyrisån ökade jag ytterligare några snäpp, kikade på klockan och såg att det gick skitsnabbt.
Först blev jag jätteglad eftersom jag inte har sprungit riktigt snabbt en endaste gång efter Stockholm Marathon. Sen när jag började tänka på hur snabbt det är blev jag trött och var tvungen att ta en paus. Men Mia… Ja just det. Som en skitunge i trotsåldern.
Ska ta mig en funderare till på vad jag egentligen håller på med? Återkommer…
Tweet
Löpningen var inte någonting att hurra över denna morgon. Benen var, för ovanlighetens skull, sömnigare än huvudet och gäspade sig genom morgonjoggen.
Men ändå… HIGH LIFE!
Det enda som saknas nu är en jordgubbsfrukost i lugn och ro med utsikt mot vilket vatten som helst. Istället trycker jag i vanlig ordning i mig fil och müsli samtidigt som jag bloggar och stirrar in i en vit vägg.
Snart. Snart semester. Nedräkningen har banne mig börjat.
En helt normal bloggbild. Den heter ”Flickan vid gärdesgården”. Tur att jag hade min superfotograf med mig i morse när det var så fint och soligt ute…
Tweet
Ja gudars skymning vilken sommardröm vi fick uppleva ikväll, jag och Elin.
I löparskor.
I vanliga fall sitter vi piffiga och fokuserade bakom varsitt skrivbord på jobbet alternativt konfererar på fancy places eller dricker vin med andra kollegor. Idag tog vi vår vänskap till en helt ny nivå. En svettig, peppande och fantastisk nivå.
Eftersom Elin är inföding så litade jag på att hon skulle hålla koll på var vi var och hur långt det skulle bli. Började ana oråd när hon gång på gång frågade mig om jag kände igen mig. Förlåt Uppsala, du är fantastisk på många sätt, men jäkligt många fält som ser precis likadana ut bjuder du minsann på. Så nej, jag kände aldrig igen mig.
Det slutade med att kollegan, på grund av diverse snåriga felspringningar, tog sin löpning till oanade höjder och betydligt fler kilometer än vad hon hade förväntat sig. You are damn good Elin. Jag är så stolt och glad att jag nästan spricker. Var det en liten tår jag såg i din ögonvrå när vi skildes åt?
Men Mia! då? Med transportlöpning till och från Elin blev det totalt 18.5 kilometer för mig ikväll. Hade räknat med typ 15, men när man springer med hemliga superlöpare från Uppsala universitet så blir det ju automagiskt lite längre.
Fina Elin i ett somrigt Uppsala.
Tweet
…var att jag höll på att flyga i taket (om det funnits något) när jag sprang förbi en GB-glass-gubbe borta vid Studenternas. Är helt säker på att den jävuln sa något… Döläskigt. Särskilt klockan 06:15 på morgonen då det inte finns så många andra människor ute att dela sina upplevelser med.
I övrigt verkar den krämiga latten på Ofvandahls med Anneli och kalaskulan och den gräddiga pastan och vinet med Hellan på Pub 19 bara ha haft god effekt på huvudet och löparbenen.
Använde alltså dagens enda timme för egentid till X kilometer löpning. Ja jag vet. Garmin ligger äntligen på laddning nu så snart kära vänner kommer jag att styra upp det här med distans och tid. I alla fall. Från 08.30 till sen kväll är jag i klorna på jobbet. Fast på ett bra sätt. Kanske får jag sparken om jag öppet börjar referera till vår lilla arbetsgrupp som Uppsala universitets ”Fantastic four”?
I så fall var det värt det.
Undra om jag ska hälla i mig en Resorb just in case? Äch.
Helena var mycket stolt över sin nyslingade bena…
Jag bara fånlog och sippade på mitt vin.
Tweet
Lite extra vila skadar aldrig har jag märkt. Igår kväll var det definitivt läge för den där extra vilan.
Ångesten över att ”NEJ! Nu tränar någon annan för att bli bättre än mig igen! Grrrrr…” dämpade jag med tvångströja och läderbälte.
Vad hände i morse klockan 06:30? Jo, av helgens mastodontpass i Skatås fanns inte ett spår vare sig i benen eller huvudet. Någon som däremot kastade in handduken så fort jag klev ut på gatan var min Garmin. Morgonens träning finns därmed inte registrerad någonstans. Den finns bara i min kropp. Skrämmande. Gills det överhuvudtaget då?
Nu tror jag mig veta, baserat på tidigare löparerfarenheter, att just den här rundan, längs med Fyrisån och upp på åsen, är cirka 11 kilometer. Jag tyckte mig också känna igen mitt klassiska distansvärldsmästartempo morgon som kväll: 4:47-5:15.
Mer spännande än så blir det sällan i den här bloggen. Att ni överhuvudtaget kommer hit äro fortfarande ett stort mysterium.
När jag kom hem från morgonrundan passade jag på att återuppleva gamla minnen. Hängde ”segerkransen” från Stockholm Marathon runt halsen och lyssnade till publiken jubel…
Krimskramset i rosa och rött, som hängdes kring min hals och orsakade lätt kvävning de sista 500 meterna av mitt livs lopp. Man måste ju bara älska sin hejaklack. Ola och Helena – I löv You för att ni vågade. Ett minne för livet!
