Etikettarkiv: springa i Uppsala

En överhoppad kvällsrunda blev till amazing morgonlöpning

Postat av
6

Lite extra vila skadar aldrig har jag märkt. Igår kväll var det definitivt läge för den där extra vilan.

Ångesten över att ”NEJ! Nu tränar någon annan för att bli bättre än mig igen! Grrrrr…” dämpade jag med tvångströja och läderbälte.

Vad hände i morse klockan 06:30? Jo, av helgens mastodontpass i Skatås fanns inte ett spår vare sig i benen eller huvudet. Någon som däremot kastade in handduken så fort jag klev ut på gatan var min Garmin. Morgonens träning finns därmed inte registrerad någonstans. Den finns bara i min kropp. Skrämmande. Gills det överhuvudtaget då?

Nu tror jag mig veta, baserat på tidigare löparerfarenheter, att just den här rundan, längs med Fyrisån och upp på åsen, är cirka 11 kilometer. Jag tyckte mig också känna igen mitt klassiska distansvärldsmästartempo morgon som kväll: 4:47-5:15.

Mer spännande än så blir det sällan i den här bloggen. Att ni överhuvudtaget kommer hit äro fortfarande ett stort mysterium.

När jag kom hem från morgonrundan passade jag på att återuppleva gamla minnen. Hängde ”segerkransen” från Stockholm Marathon runt halsen och lyssnade till publiken jubel…

Krimskramset i rosa och rött, som hängdes kring min hals och orsakade lätt kvävning de sista 500 meterna av mitt livs lopp. Man måste ju bara älska sin hejaklack. Ola och Helena – I löv You för att ni vågade. Ett minne för livet!

Nylöpt, naken och åter vid gott mod

Postat av
4

Huggormen i mig trollades bort med 12 kilometer distans i ett kvavt Uppsala.

Hade alldeles för mycket kläder på mig. Har sällan svettats så ymnigt.

Det har jag rådit bot på nu.

Sveriges mesta löparblogg blir ikväll också…wait for it…Sveriges mesta nakenblogg!

Äntligen! Tänk vad jag bjuder på när mina fans blir 200 till antalet. Lämnar en hel del godis till er fantasi här.

Påtvingad kärlek till morgonlöpning

Postat av
7

Veckorna före Stockholm Marathon valde jag bort det och prioriterade sängen. Veckorna efter Marathon har det av viloskäl inte blivit av. Trodde för en stund att jag hade tappat mina goda rutiner och att det skulle bli svårt att få dem tillbaka igen. Jag gillar inte morgonlöpning egentligen, som ni vet. Jag har lärt mig att älska det.

Den påtvingade kärleken var tydligen tillräckligt stor för att jag denna morgon, när solen sipprade in genom mina felvridna persienner, skulle gå upp och ta på mig löparkläderna istället för att sova vidare.

Det blev precis så bra som jag tänkt mig. Uppsala hade ännu inte värmts upp till tropisk värme och jag fick morgonflukta på en hel del lättklädda människor längs med Fyrisån – både kvinnor och män. En bra start på dagen!

Förutom att det luktade så mycket bajs borta vid Kungsängen att jag höll på att smälla av kan detta ha varit årets bästa morgonlöpning.

Nu kommer skrällen… Lämnade min Garmin hemma eftersom jag hade annat att tänka på, så precis som i vanlig ordning får ni inga siffror.

Det sista som drabbar mig i sommar är nog motivationsbrist…

Sveriges mesta löparblogg är tillbaka!

Postat av
3

Men jag sprang så sakta ikväll att myggorna hann bita mig i steget. Myggbettsprickiga ben har ingen dött av vad jag vet.

Nu kanske ni tror att jag ska börja löpa kenyastyle direkt. Nej nej. Den närmsta veckan fortsätter jag att löpa i 5.30-fart genom livet och inte särskilt ofta eller långt heller. Totalvilan, blev därmed rätt snabbt en aktiv vila, men det känns som att det är så kroppjävuln vill ha det. Och jag lyssnar precis som vanligt ihärdigt på den.

Trots att jag nyligen blev omnämnd som smal kenyan i en av Sveriges mest tongivande löparbloggar, känner jag ingen press. Vet ju att mitt marathonresultat främst grundade sig på sjukt mycket träning och galet många sprungna mil, även om jag inte riktigt vet hur många. Dessutom blir jag rosa när jag solar. Där skiljer vi oss åt jag och kenyanerna.

Nu ska jag sova gott med en lufsig en mil bakom mig. En mil längs med Fyrisån som bara var skön och inte gjorde ont eller var stel någonstans.

Fortsätter dock att vila från löpning med puls och kraft i steget ett tag till. Det är så vi jobbar här i Kenya..eh..jag menar Uppsala.

Skrattattack innan start. I tårar efter målgång. Var är den här världen på väg?

Har deltagit i en härlig folkfest ikväll – Vårruset i Uppsala 2011!

Postat av
6

Nu trodde ni att jag hade gått och blivit knäpp va? Mia Hellström frivillig och glad deltagare i folkfest?

Nej nej.

Eftersom tävlingen gick av stapeln cirka tio minuter från mitt hem joggade jag dit och mötte upp kollegan och vännen Elin strax innan start. Vi hann väl tjata i några minuter, styra upp vissa moment vid väskinlämningen och tränga oss igenom klungan som gjorde Friskis-övningar innan tusentals skenande kvinnor begav sig ut på den fem kilometer långa rundan.

Nej, jag tog inte täten. Det var inte ens nära faktiskt. Däremot hakade jag på själva tätklungan. Höll mig lite cool så där i bakgrunden. Finsprang fast ganska snabbt. Trängdes inte med en endaste medsyster. Utdelade inte ett endaste hårt ord. Hade det gött. Njöt av de stigar och vägar jag sprungit på så många gånger förut.

Stängde av klockan på exakt 21:45, gömde mig för Peter Siepen som hade en mikrofon i sin hand och lämnade tävlingsområdet direkt.

På vägen hem fick jag helt ofrivilligt se en snopp. Mannen som var kissnödig blev jättegenerad och bad om ursäkt. Det finns bättre ställen att ställa sig och kissa på än på tävlingsområdet för Vårruset, tänkte jag då… Smart kille!

Picknicken ordnade jag och Elin själva i ett undanskymt hörn av Stadsparken.

Heja folkfester!

Elin och Mia är Uppsala universitets nya löparstoltheter…och matvrak!

Fråga inte varför det står åtta löpare framför Universitetshuset och leker Rambo…

Postat av
5

Acceptera det bara. Gilla läget.

Har hört att killen som fotograferar oss ska vara en riktig klippa.

Jepp, det blev den rosa fintröjan idag när det var dags att, i egenskap av löpare, möta media igen. Som tur är var jag denna gång mest med som utfyllnad på bilderna. Huvudpersonerna var några helt andra stjärnor, men det tänker jag berätta mer om en annan gång.

Tuff vecka det här. Pressaktiviteter, Vårruset och Stockholm Marathon… Viktigt att inte låta glöden falna nu. Håll huvudet högt Hellström!

Tips från coachen: Visualisera Marathon som årets längsta ligg

Postat av
15

”Stick ut och spring en sexa i det tempo där du känner dig som mest bekväm”

Orden är Olas och eftersom han är karl i huset så gjorde jag precis som han sa ikväll.

Nästan.

Det blev en helt flack sjuochenhalva längs med Fyrisån. En sjufemma om man vill vara lite rolig. Fattar ni? Aja.

När benen vill ha det bra och får bestämma tempo helt själva lägger de sig alltid i 4.48-fart. Där känns det lätt och starkt. Trots att jag drabbades av akut tantkramp och smärta i lårmusklerna (förmodligen sviter efter Göteborgsvarvet) så var kanske dagens pass inte så illa ändå.

Måste dock erkänna att jag var totalt panikslagen när jag kom hem. Katastrof! Det gör ju asont i låren! Jag är toksliten! Hur fan ska bambibenen lyckas sprätta iväg 42 kilometer på lördag?

Har släppt mina krämpor nu kan jag meddela. Precis som förra helgen låter jag loppet komma till mig. Försöker tänka på det som 42 kilometer älskog. Hur jag och löpningen liksom förenas och blir ett. Ett jävligt långt ligg med andra ord.

Jag är helt säker på att ni förstår precis hur jag tänker.

Idag får ni en skål med godis! Direktimporterat av kollega, som semestrat i USA.

Gudars skymning. Jag har gått från löpare till säl.

Postat av
6

Höll allvarligt på att smälla av ikväll. Eller egentligen började det redan tidigare under dagen då jag tyckte det var asjobbigt att promenera till och från jobbet. En promenad som tar 10 minuter enkel väg.

Igår kväll var jag frivilligt lat. Åt blodpudding och petade näsan i flera timmar – med glädje! Idag däremot hade jag planerat att vara fysiskt aktiv. Ni vet näst sista rycket. Lattja lite och känna på de fantastiska benen som presterat stordåd på träning under våren.

Ja men tjena.

Nu förtäljer inte den här spännande historien vad jag väger, eftersom jag inte är helt säker på den siffran själv. Däremot kan jag konstatera att jag kände mig dubbelt så tung som i vanliga fall. Bambibenen var inte längre bambiben utan sällabbar. Jag hade lika gärna kunnat ligga på en sten och grymta så där som sälar gör och haft betydligt roligare.

Precis som vanligt överdriver jag och är dramatisk så in i helvete. Ingen större skada skedd. Jag mår efter omständigheterna bra och har ätit blodpudding. Igen.

Åter till själva passet då. Kvällen bjöd på 7.3 kilometers spontan och ostrukturerad fartlek på helt platt och grusigt underlag. Tog typ 36 minuter av min tid i anspråk. Alldeles lagom så här inför Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon. Tror jag.

Konstaterade strax efter passet att jag har för mycket fritid. Igår sorterade jag mina örhängen två gånger. Idag har jag hängt mina kläder i garderoben efter färg.

Imorgon kväll ska jag tack och lov inte vara hemma och sortera saker, men mer om det en annan gång.

En bild från den gamla goda tiden i mars då jag var ung, frisk och stark.

Att springa för att bli älskad

Postat av
2

Skrev igår på Men Mia:s Facebooksida (Ja, det finns faktiskt en sån. Där händer allt som inte händer här. *Gilla*om du vill ha mer! Höhö…) att ”Glass i solen måste vara den bästa uppladdningen EVER för vad man än ska ägna sig åt senare under dagen”.

Det är de där små sakerna som fixar grejen. Skapar den där balansen som alla strävar efter och skriver om, men väldigt sällan verkar uppnå.

Nu skulle jag inte kalla mig själv för någon jättebalanserad person direkt, men jag är i alla fall jävligt bra på att njuta av både stort och smått. Lägger inte så mycket värderingar i det jag gör. Jag varken tränar eller äter glass för att få bekräftelse från omvärlden, utan gör det jag har lust med.

MEN!

Jag är helt säker på att ni, om ni hade haft möjlighet, skulle ha stått längs vägen och applåderat när jag rev mitt morgonpass på 30 minuter för en liten stund sen.

Det känns tryggt.

Gårdagens bästa glassätarteam. Jag och Hellan på St. Eriks torg.