Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

30 kilometer njutningslöpning – är det möjligt?

Vad är det egentligen att springa 30 kilometer? För någon är det helt oöverkomligt. För någon annan är det vardagsmat. För mig var det idag mest spännande att se hur kroppen skulle reagera på sin första riktiga långrunda på flera år. Ja, jag är marathonstörd. En marathonstörd person tycker nämligen att man måste upp i runt 30K för att det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt långpass. Fast jag är medveten om och tycker det är bra att ett långpass kan betyda en betydligt kortare distans för någon annan. Har jag ryggen fri nu?

Nåväl.

Dagens långpass

Planen är att först springa 13 kilometer landsvägslöpning på egen hand, plocka upp sambon och hans bror Filip och dra till skogs i minst en mil och till slut få spurten helt själv. Vaderna känns knöliga där på morgonkvisten och mina förväntningar på själva löpupplevelsen är låga, fast jag tvivlar aldrig på att ska fixa mina 30K.

Jag börjar springa och får direkt svårt att hålla igen trots att kuperingen bitvis är ganska brutal. Det går alldeles för fort för min nypremiär som långdistansare. Fast jag hatar verkligen att lägga band på mig själv när benen är pigga så jag skiter i det nästan helt. De första 13 går i strax under 5-minuterstempo, men jag vet att milen därefter kommer att gå långsammare. Dels har sällskapet beställt 5.20-tempo och dels ska vi ta oss an en ännu mer kuperad runda till skogs.

Det flyter på och Olas bror bestämmer sig efter vår tur i skogen att haka på en bit till. Vi ger oss ut på landsvägarna igen och strax innan jag når 25 kilometer skiljs våra vägar åt och jag får horn i pannan…

Så de sista fem går i 4.20-4.40-tempo lite beroende på kupering, men det är faktiskt inte förrän jag når målet och stannar klockan på 2.34 som jag känner att jag är lite trött. Fast jag har njutit hela vägen. Det har aldrig känts tufft mentalt och det gör inte ont någonstans i hela kroppen. Sen blir jag hög, drabbas av hybris och börjar googla marathonlopp att persa på, medan jag promenerar den sista biten till dörren…

Min återkomst som långdistansare får i alla fall väl godkänt och jag konstaterar att 30 kilometer varken är oöverkomligt eller vardagsmat för mig. Det kommer heller inte att bli vardagsmat just nu då tiden med en niomånaders bebis och en fyraåring fylls av så mycket annat roligt. Däremot vet jag nu att jag kan springa 30K (eller längre) i princip vilken dag i veckan som helst. Och det är precis där jag vill vara som löpare.

I am back!

Tack för idag kroppen! Och tack sällskapet mellan 13-25 kilometer!

Säsongen 2016 del 1: Springa långt!

Jag lämnade visst efter mig en cliffhanger i gårdagens blogginlägg. Ohps. Det var inte meningen utan berodde enbart på att jag inte har formulerat tankarna kring 2016 för mig själv än.

Idag släpper jag ett första mål: År 2016 tänker jag springa långt.

Det är inga konstigheter med långdistanslöpning i mitt liv ty det är sån jag är egentligen. Seg och uthållig som fan.

Nu kanske ni undrar ”Hur ska hon som aldrig har någon tid få tid att springa långpass?!” Jag tänker att det löser sig och i värsta fall får mina tänkta utmaningar också bli själva långpassen… Lite som jag gjorde med Tjejmarathon, vilket jag ställde upp i utan långpass i kroppen (Eller hann jag springa ett helgen innan?) och fixade med (i min ögon) bravur. Långt i kuperad terräng – det passar mina ben och mitt psyke och känns inte svårt.

Så, nu vet ni att jag tänker springa långt. Återkommer med info om var och när. Arrangörer runt om i Sverige och världen slåss just nu om min uppmärksamhet och mina pengar 🙂

Det är dock fortfarande 2015 och jag och mina skinnflådda händer är för närvarande väldigt peppad på styrketräning. Så jag fokuserar på det, i kombination med löpning, fram till jul. Sen kommer min kropp att få en grym start 2016.

Mina andra mål, som inte är långdistanslöpning, släpper jag sen nån gång. Välkommen tillbaka!

Med långdistans i blick… Foto: Anna Grahn, ballabarn.se
Men-Mia-Mia-Hellström-Träningsblogg

 

Att springa en tremilare

Jag skulle bara ut och testa benen lite med siktet inställt på att springa tre mil. Varför kan man ju undra. Jo, Hellström har den senaste tiden gått och suktat lite i smyg efter att plocka fram långdistanslöparen i sig. Det här med att springa en tremilare var förövrigt ett infall jag fick igår under vilodagen.

Senast jag sprang 30K var Lidingöloppet 2012. Då var jag gravid i vecka 18 och tog mig runt på 2.39. Sen blev jag ännu mera gravid och lade ner det där med långdistans. Till slut kom en bebis. Och jag riktade om fokuset till kort och snabbt för att det kändes mycket roligare och mer passande i familjepusslet.

Sedan december förra året har det dock blivit några längre pass mellan 17 och 22 kilometer, men inte mer. Idag var det dags för eldprovet.

Den första milen var lite småvidrig och trist på grund av grått väder och mindre inspirerande omgivningar. Den andra milen rejält kuperad genom vacker landsbygd så där kom jag igång lite. Den tredje milen gick allra snabbast. Jag avverkade den tre kilometer långa slutspurten i 4.20-tempo och kroppen kändes fortfarande fräsch.

Köpte riskakor och lip balm igår för att förhindra nariga läppar i det råfuktiga klimatet och för att kunna fylla på energidepåerna med riskakor (smörade med jordnötssmör) om det behövdes. Jag hann aldrig med något sånt. Vid mitt enda depåstopp vid 27 kilometer tömde jag ett glas vatten och gav mig snabbt iväg igen.

Så ja, visst finns den där  gamla långdistansaren kvar i mig. Hon är bara lite ringrostig om än ganska snabb.

Dagens bragd
Distans: 30 kilometer
Tid: 2:35:52
Medeltempo: 5.12 min/km
Känsla: Flygande

En väl spenderad ledig förmiddag!

Tyvärr är jag inte helt perfekt utan misslyckades med den självutlösta bilden efteråt. Dock symboliserar den dagens pass ganska bra. Det behövdes aldrig något pannben, det var bara att springa. Benen och hjärtat gjorde jobbet! Februariform?
mia-tre-mil