Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

En ny möjlighet att stå på startlinjen

Kommer ni ihåg att jag för ett tag sedan planerade att springa ett lopp på 14.9 kilometer, som ställdes in och inte blev av för första gången på 36 år? Jag tog det inte med vidare värst jämnmod eftersom loppet har blivit tradition i vår familj. Det är alltid någon av oss som springer just den här tävlingen.

Sist men inte minst så tänkte jag ju använda loppet som formtoppning inför marathonstarten, men det har jag kommit över eftersom marathonloppet gick bra ändå.

Igår nådde en fantastisk nyhet mig. Nyheten kom direkt från svärföräldrarna och idag har jag läst i Provinstidningen Dalsland att Hagenrundan räddas. Fatta bra?! Loppet som jag inte fick springa när jag tänkte springa det, får jag nu en ny möjlighet att springa.

Den 30 september står jag på startlinjen. Jippi!

Eftersom det inte längre ligger något Marathon och väntar på mig kommer jag förmodligen att springa den korta banan på 7.6 kilometer. Den kuperade lilla helvetesslingan, som utmanar och gör ont. Längtar!

Och det är nog inte bara för mig som det här är en positiv nyhet 🙂

Freudiansk felspringning

I måndags gick Vårruset av stapeln här i Göteborg. Jo, jag skulle ju ha sprungit det och fått en riktigt bra tid på fem kilometer var det tänkt. Istället var jag ute och lufsade 18K i skogen på förmiddagen.

Jag kallar det för en freudiansk felspringning. Jag gjorde per automatik någonting som jag hellre ville göra genom att på ett semi-omedvetet plan springa till skogs och därmed också sumpa min medverkan i Vårruset den dagen. Överjaget tog över och jag konstaterar att löpning är djup psykologi…

Så, har du gjort någon freudiansk felspringning på sistone?

Och ni behöver inte oroa er. Jag är inte tävlings- och prestationsrädd. Är helt säker på att jag kan göra en fin tid på 5K vilken dag i veckan som helst. Det var bara inte läge just nu och jag var inte sugen på tjejtävling.

Marathonlopp med snigelpost

Brukar du också få marathonlopp med posten? I så fall. Hur reagerar du? Vad gör du åt saken? Blir du glad? Peppad? Bestämmer du dig genast för att springa?

Jag blev lite tagen på sängen i förrgår, då jag var helt säker på att jag gick till ICA för att hämta en ny klänning och kavaj som jag hade beställt. När tjejen i kassan lämnade över paketet, som var litet, fyrkantigt och smyckat med ett snöre sa jag ”Är du säker på att det där är till mig?” Hon svarade ”Om du är Mia Hellström är det till dig.” Jag var tvungen att tänka efter en stund ”Jo, jag är nog Mia Hellström” sen tog jag emot paketet och gick hem, väl medveten om att det inte var någon klänning och kavaj däri.  

Jag slet upp paketet och satte tungan i halsen. I asken låg en startplats till HELSINGBORG MARATHON den 3 sept 2016. För mig som alltid anmäler mig till lopp två veckor innan startögonblicket är det så långt bort att det knappt är verkligt.

Fast det här var ett smart drag av arrangörerna. För trots att jag nog väntar med att anmäla mig till allra sista sekund så kommer loppet att finnas med mig i bakhuvudet under kommande löparår vare sig jag vill eller inte.

Själva distansen på 42 kilometer är inga problem, den ser jag som en trevlig munsbit. Om jag vill springa 42 kilometer riktigt snabbt däremot, ja då får jag banne mig börja träna. Vi får se varthän det bär… Det beror på hur jag mår och vad annat i livet som är på gång.

Jag vet ju att Anna är väldigt förtjust i Helsingborg Marathon och har hört många goda ord om loppet. Finns det fler Helsingborg Marathon-diggare som hänger här? Eller någon som funderar på att springa loppet nästa år?

By the way… Någon klänning och kavaj har ännu inte dykt upp med posten…

Bra post till en löpare! Tack superarrangörerna Andreas och Simon för att ni tänkte på mig. Vem vet. Det kanske blir en maratonlöpare av mig. Igen… 🙂
menmia-helsingborg-marathonhelsingborg-marathon-menmia

 

Uppladdning inför lopp då och nu

Då: Funderade och kände efter massor. Tänkte på vad jag åt och ibland även när jag skulle äta vissa saker. Blev stressad om jag inte fick vila enligt plan dagarna innan loppet. Drack Vitargo, som om jag skulle utsättas för svält hela det kommande året. Var alltid orolig för att energin skulle ta slut mitt under pågående lopp. Jag var ganska stressad och nervös med andra ord. Det var viktigt att det blev på mitt sätt. Avvikelser var som en kniv i magen och innebar extra oro.

Come on…släpp sargen liksom…

Nu: Äter inget särskilt, förutom väldigt gott som vilken dag som helst. Vitargo är bannlyst då det faktiskt smakar tapetklister på riktigt. Vem fan äter frivilligt tapetklister?! Ibland tränar jag ganska mycket under en loppvecka, men inför lördagens lopp passade det bra med lugn sälvecka på grund av andra faktorer i livet, så då fick det bli det. Tänker på loppet, som faktiskt är imorgon, cirka en minut på förmiddagen, en minut på eftermiddagen och nu i skrivandets stund.

Det finns dock några grejer som lever kvar, som jag inte vill vara utan…

1. Inför-lopp-duschen! Sker alltid några timmar innan loppet för att jag ska vakna till.
2. Jag passar i samband med ovanstående på att raka benen, vare sig jag ska springa i shorts eller långbyxor. Känns som om jag blir några kilo lättare…
3. Det bör finnas en flaska rödvin hemma så att jag kan ta ett glas där på kvällen och fira min prestation.

Jag presterade ””, men jag är mycket bättre ”Nu”. Om inte annat är det mycket roligare att springa ett lopp utan att ha haft känslan av nervösa knivar och tapetklister i magen.

Nåväl. Jag är fortfarande frisk (peppar peppar…) och ser fram emot Göteborg halvmarathon imorgon. Hur det än går så kommer jag att ha roligt och bli riktigt jävla aptrött.

Lidingöloppet 2010(?) – glad under loppet, men ett stressat ras dagarna innan… lidingöloppet

 

 

 

Ytterligare ett Fun Run

Egentligen är ju alla lopp Fun Runs. Vore det inte roligt att springa lopp så skulle jag låta bli. Fast det är skillnad på att gå in en startfålla med ett ”Nu jävlar ska skåpet ställas. I am fierce!” eller ett ”Jippi! Wooohooo! ”. Det verkar bli det sistnämnda nu på lördag i samband med Fight Cancer and Run. Den form jag hade önskat mig till min ”comeback” har uteblivit på grund av förkylningen förra veckan.

När det gäller att springa snabbt är jag nämligen extremt känslig. Det är inget jag har i mig naturligt och förutsättningarna måste vara perfekta både fysiskt och mentalt.

Att jag ser det som ett Fun Run betyder inte att jag inte kommer att göra mitt bästa. Det gör jag alltid. Annars tycker jag inte att det är särskilt kul. Lufsa runt kan jag ju göra alla andra pass.

Så nu är löparfokuset inställt på lördag klockan 16.00 och ytterligare ett startögonblick att minnas.

Ikväll kör jag ett gäng korta intervaller i ett försök att väcka kroppen. Sen blir det nog mest vila faktiskt.

Och jag letar återigen med ljus och lykta efter ett lopp, som jag kan ge en ärlig chans med en formtopp.

Midnattsloppet och hoppet

Det är skymning och alla är klädda i blått. Stämningen är god och jag svär en löpared tillsammans med alla andra strax innan startögonblicket om att inte knuffas och sånt där. Jag skulle aldrig knuffa någon med flit, däremot är mitt mörkerseende något lurigt och det kommer jag på strax innan starten. Jag blir ju yr, illamående, snubblig och famlig i mörker. Fan också! Det mörknar….

Musiken är för hög för mina tantöron. Jag tänker på att jag brukar gå och lägga mig vid den här tiden. 21.40 är sent. PANG! Jag står långt fram och får en stabil start. Många rusar, men inte jag. Innan kilometer ett är klar har jag kommit ikapp och passerat många av dem. Tuffar på. Får lite mörkersvindel strax efter att vi rundat en upplyst löparbana och ger oss ut på knagglig grusväg. Jävla mörker alltså. Det borde jag ju ha tänkt på innan jag anmälde mig till Midnattsloppet…

Det är bökigt och trångt bitvis och jag passerar jättemånga löpare från tidigare startgrupper. Får tvärnita ibland och starta om maskinen. Tänker inte på tappade sekunder utan mer på kroppstackarn som får slita så förjävligt. Vi är dock betydligt bättre kompisar nu än under förra helgens race. I alla fall är det så det känns till kilometer sex. Sen krasch. Jag vet inte om det är åsynen av Masthuggskyrkan där uppe på toppen eller något annat som får mig att tappa drivet. Känslan av att trampa runt i skumgummi är tillbaka.

Jag klättrar uppåt i en evighet.  Det går långsamt och är brant. Vägrar titta på klockan och se ”milen på åtminstone 45 jävla minuter” försvinna. Återfår krafterna snabbt i nerförsbacken på andra sidan, men min framfart hindras av alla som vägrar hålla höger. Många går på autopliot nu, vilket inte är så konstigt eftersom de har sprungit uppför i en kilometer. Vem fan orkar tänka på att springa till höger då?

Tre kilometer kvar. Håll i nu Hellström! Tyvärr dör jag en gång till i en väldigt mycket mindre uppförsbacke. Jag vill byta sport, två kilometer känns som en oändlighet.

Går i mål på 44.42 och vill inte byta sport längre. Det är en bra tid just nu, speciellt med tanke på banan. Börjar genast planera för framtida millopp, som är platta och då jag har kroppen, farten, orken och jävlaranammat mig igen. Det här kommer att bli grymt ju! Och det är förhoppningsvis bara några veckor bort…

Sen blir det lite kaos och tumult på grund av helt andra grejer än min egen form och mitt eget lopp. Blir ledsen på ögat för andras skull. Springer på Ida i vimlet och blir glad. Tar mig till slut hem genom göteborgsnatten. Det var helt klart värt att utmana kropp och mörkerseende denna ljuvliga sommarkväll.

Vi lämnar inget åt slumpen…

Varje detalj ska vara perfekt inför Midnattsloppet i Göteborg på lördag, då löparlöftet springer sin första mil någonsin i sin allra första löpartävling 😉

Ni hajar att de blir en del grejer att fira efteråt va?

Idag efter jobbet begav vi oss till Slottsskogen där start och mål för Midnattsloppet äger rum. I den mån det gick sprang vi den första delen av banan, den nedriga och långlånga backen upp till Masthuggskyrkan inkluderad. Banan är riktigt tuff med många uppförsbackar och kräver sin kvinna.  Personligen fick jag mersmak och längtar redan tillbaka. Jag hoppas att löparlöftet gör det också.

Race week. Smaka på begreppet och tänk dig att du är en sådan som aldrig sprungit något lopp förut. Då blir det extra magiskt.

Om det gick bra? Självklart! Vi har till och med skaffat oss en plan för backen upp till Masthuggskyrkan och vet nu att den är förjävligt lång. Dessutom kan vi räkna bort dagens stekande sol och den tropiska temperaturen, vilket kommer att kännas som en bonus på lördag kväll.

Vi har skrattat massor sedan vi började springa tillsammans för några månader sedan. Då sa hon till mig att hon är ”en sådan som inte springer”. Pfffft. Nu ska vi skratta ännu mer hela vägen fram till mållinjen.

Väl värt vartenda svettigt och flåsigt steg när en väl kom upp till toppen.
menmia-ann-masthuggskyrkanmenmia-masthuggskyrkan

Hagenrundan: Race report med vinst!

1. Jag vann gårdagens lopp, Hagenrundan 7.6 kilometer!
2. Jag kunde inte värma upp före loppet då dottern helt plötsligt bestämde sig för att det  inte gick att släppa min hand. Hon utmanade mig förövrigt hela dagen. Så uppladdning och nedvarvning uteblev. Ach… 🙂 She is my sweetheart! Dessutom var det tropisk värme så jag var varm ändå.
3. Jag sprang enligt förväntningarna cirka två minuter långsammare än förra året.
4. Övermänniskan som brukar vinna loppet var inte med. Bra att eliten vill släppa fram oss andra ibland.
5. Jag hade konstant ont i magen på grund av alla förbannade järntabletter och övernyttig mat jag stoppat i mig den senaste tiden. Det är snart dags att släppa taget om det där och äta och dricka som vanligt folk. Skönt!
6. Jag var dödstrött från tre kilometer hela vägen in i mål. Ville lägga ner. Sprang vidare. Hatade den starka motvinden. Ville fly solen.
7. Det kändes som att jag joggade i skumgummi. Speciellt i uppförsbackarna som nog var fler än ifjol 😉 Inget drag under sulorna alls, ändå skittrött.
8. Jag snittade 4.28 min/km vilket jag i vanliga fall skulle betrakta som under all kritik. Igår tyckte jag att det var jättebra, speciellt med tanke på alla backar.
9. Jag visste inte att jag ledde, men anade då det var fattigt på kvinnor runtomkring mig. Det förtog kämparandan en aning antar jag.
10. Segerchocken och glädjen mattades av cirka 30 sekunder efter målgång. Det var inte så viktigt, men självklart var det kul.
11. Jag vann ett presentkort i min favoritklädbutik. Värt!
12. Tack till supporterstyrkan — svärmor, svärfar och Moa samt min vän Katrin med familj. Hon inte bara hejade under loppet utan bjöd på rödvin på kvällskvisten också.

Det kan bara bli bättre faktiskt. Och det här var mer ett värdefullt snabbdistanspass än en seger för mig. Nu riktar jag blicken framåt – mot en hel och stark Mia!

Nästa helg blir det ytterligare ett ”fun run” i samband med Midnattsloppet. I slutet av september nån gång lovar jag att ni ska få se på andra springbullar. Det känns lagom och rimligt.

Loppet var snabbt överstökat, men jag hann ta tre bilder! 🙂menmia-hagenrundan-moa

menmia-hagenrundan2015
menmia-hagenrundan

Den viktiga löparskallen

Tankens kraft alltså. Kanske är det den jag jobbar allra mest med just nu både hos mig själv och mina löparlöften. Inställningen till sig själv, sin kapacitet och sin egen kropp kan kapa sekunder. Sekunderna spelar ingen roll för världsfreden, men för det egna självförtroendet och den egna kroppsmedvetenheten är de guld värda.

Nu ska jag bjuda in er till dagens tankekraft hos Men Mia! Om några timmar ska jag springa ett lopp som mäter 7.6 kilometer och är kuperat. Det kommer minst sagt att bli en svettig och mjölksyrastinn historia.

Jag skulle kunna tänka:
Jag är inte i lika bra form som förra året. Jag kommer att få en sämre tid. Jag är dålig.

Jag tänker:
Jösses vad min kropp är cool. Och jag är grym på att lyssna på och ta hand om den. På bara en vecka har jag gått från att knappt orka jogga sju kilometer till att faktiskt ställa mig på en startlinje med syfte att springa det bästa jag kan.

Jag skulle kunna tänka:
Det kommer att ta tvärstopp i den där backen jag kallar för ”Väggen”, eftersom jag är i så dålig form.

Jag tänker:
Upp kommer en alltid. Sen är faktiskt backhelvetet slut…

Jag skulle kunna tänka:
Jag kommer inte ha några krafter kvar i den sista 1.6 kilometer långa stigningen mot mål.

Jag tänker:
Jag är en smart människa och van löpare med en förmåga att disponera mitt lopp. Det är bara att springa – uppför!

Jag skulle kunna tänka:
Jag brukar alltid hamna på pallen i det här loppet. Det kommer jag aldrig att göra nu.

Jag tänker:
Ähmen vafan, de lottar ju ut en hel del fina priser också. Kanske har jag tur och vinner en brödrost?

Jag skulle kunna tänka:
Det är inte ens värt att ställa upp i ett lopp i den här formen.

Jag tänker:
Jag längtar dit! Till speakerröst, mingel, fika, startskott och knattelopp för dottern. Solen skiner utanför fönstret och vi kommer att få en härlig eftermiddag i Hagenberg. Då är det lika bra att passa på att springa en sväng eftersom löpning faktiskt är något jag gillar väldigt mycket.

Jag älskar löpning. Idag tänker jag ha roligt och springa det  bästa jag kan!

Förra året ösregnade och åskade det. Superhärligt! I år blir det andra väderförutsättningar med tropisk värme…
menmia-hagenrundan-regn

”Formtopp” inför mitt lopp

Jag får träningsidéer och då genomför jag dem. Igår kväll när jag satt hemma på kammaren och moffade salta mandlar kände jag att benen nog ville ha en skjuts i rätt fartriktning ändå inför lördagens 7.6 kilometer hutlöst kuperade lopp. I vanliga fall hade jag satsat på ett tempo så nära 4 min/km som möjligt under loppet. I alla fall på de få lättsprungna partierna 🙂

Nu är det lite annorlunda. Jag vill gärna hålla en jämn och förhållandevis hög fart, men det får inte vara för tufft och mjölksyrastinnt för kroppen. Den känslan sparar jag till ett senare och bättre tillfälle.

I all fall. Idag hade jag ingen tid över egentligen. Så jag drog ut och formtoppade min obefintliga form på lunchen med:

1 km uppvärmning
5 x 1 min (1 min vila mellan varje intervall)
2 min vila
2 x 1000 m (2 min vila mellan tusingarna)
1.5 km nerjogg
Ris med köttfärssås och grönsaker
Efterrättsfrukt

Det gick sådär men kändes, trots avsaknad av den riktiga Men Mia-farten, stabilt. Jag körde något liknande inför Vårruset, då förutsättningar inte heller var helt ultimata (fast inte riktigt så här kassa) och det funkade ju bra.

Imorgon helvilar jag. Inte ett onödigt steg ska jag gå. Hissen och bussen får bli mina bästa vänner. Dessutom ska jag till frissan och klippa av några kilo hår för att få en lätt och fräsch känsla på lördag. Allt för löpningen ni vet 🙂

Och sola skiner då alltid på mig nu för tin.
menmia-sol-lindholmen