Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Marathonlopp med snigelpost

Brukar du också få marathonlopp med posten? I så fall. Hur reagerar du? Vad gör du åt saken? Blir du glad? Peppad? Bestämmer du dig genast för att springa?

Jag blev lite tagen på sängen i förrgår, då jag var helt säker på att jag gick till ICA för att hämta en ny klänning och kavaj som jag hade beställt. När tjejen i kassan lämnade över paketet, som var litet, fyrkantigt och smyckat med ett snöre sa jag ”Är du säker på att det där är till mig?” Hon svarade ”Om du är Mia Hellström är det till dig.” Jag var tvungen att tänka efter en stund ”Jo, jag är nog Mia Hellström” sen tog jag emot paketet och gick hem, väl medveten om att det inte var någon klänning och kavaj däri.  

Jag slet upp paketet och satte tungan i halsen. I asken låg en startplats till HELSINGBORG MARATHON den 3 sept 2016. För mig som alltid anmäler mig till lopp två veckor innan startögonblicket är det så långt bort att det knappt är verkligt.

Fast det här var ett smart drag av arrangörerna. För trots att jag nog väntar med att anmäla mig till allra sista sekund så kommer loppet att finnas med mig i bakhuvudet under kommande löparår vare sig jag vill eller inte.

Själva distansen på 42 kilometer är inga problem, den ser jag som en trevlig munsbit. Om jag vill springa 42 kilometer riktigt snabbt däremot, ja då får jag banne mig börja träna. Vi får se varthän det bär… Det beror på hur jag mår och vad annat i livet som är på gång.

Jag vet ju att Anna är väldigt förtjust i Helsingborg Marathon och har hört många goda ord om loppet. Finns det fler Helsingborg Marathon-diggare som hänger här? Eller någon som funderar på att springa loppet nästa år?

By the way… Någon klänning och kavaj har ännu inte dykt upp med posten…

Bra post till en löpare! Tack superarrangörerna Andreas och Simon för att ni tänkte på mig. Vem vet. Det kanske blir en maratonlöpare av mig. Igen… 🙂
menmia-helsingborg-marathonhelsingborg-marathon-menmia

 

Uppladdning inför lopp då och nu

Då: Funderade och kände efter massor. Tänkte på vad jag åt och ibland även när jag skulle äta vissa saker. Blev stressad om jag inte fick vila enligt plan dagarna innan loppet. Drack Vitargo, som om jag skulle utsättas för svält hela det kommande året. Var alltid orolig för att energin skulle ta slut mitt under pågående lopp. Jag var ganska stressad och nervös med andra ord. Det var viktigt att det blev på mitt sätt. Avvikelser var som en kniv i magen och innebar extra oro.

Come on…släpp sargen liksom…

Nu: Äter inget särskilt, förutom väldigt gott som vilken dag som helst. Vitargo är bannlyst då det faktiskt smakar tapetklister på riktigt. Vem fan äter frivilligt tapetklister?! Ibland tränar jag ganska mycket under en loppvecka, men inför lördagens lopp passade det bra med lugn sälvecka på grund av andra faktorer i livet, så då fick det bli det. Tänker på loppet, som faktiskt är imorgon, cirka en minut på förmiddagen, en minut på eftermiddagen och nu i skrivandets stund.

Det finns dock några grejer som lever kvar, som jag inte vill vara utan…

1. Inför-lopp-duschen! Sker alltid några timmar innan loppet för att jag ska vakna till.
2. Jag passar i samband med ovanstående på att raka benen, vare sig jag ska springa i shorts eller långbyxor. Känns som om jag blir några kilo lättare…
3. Det bör finnas en flaska rödvin hemma så att jag kan ta ett glas där på kvällen och fira min prestation.

Jag presterade ””, men jag är mycket bättre ”Nu”. Om inte annat är det mycket roligare att springa ett lopp utan att ha haft känslan av nervösa knivar och tapetklister i magen.

Nåväl. Jag är fortfarande frisk (peppar peppar…) och ser fram emot Göteborg halvmarathon imorgon. Hur det än går så kommer jag att ha roligt och bli riktigt jävla aptrött.

Lidingöloppet 2010(?) – glad under loppet, men ett stressat ras dagarna innan… lidingöloppet

 

 

 

Ytterligare ett Fun Run

Egentligen är ju alla lopp Fun Runs. Vore det inte roligt att springa lopp så skulle jag låta bli. Fast det är skillnad på att gå in en startfålla med ett ”Nu jävlar ska skåpet ställas. I am fierce!” eller ett ”Jippi! Wooohooo! ”. Det verkar bli det sistnämnda nu på lördag i samband med Fight Cancer and Run. Den form jag hade önskat mig till min ”comeback” har uteblivit på grund av förkylningen förra veckan.

När det gäller att springa snabbt är jag nämligen extremt känslig. Det är inget jag har i mig naturligt och förutsättningarna måste vara perfekta både fysiskt och mentalt.

Att jag ser det som ett Fun Run betyder inte att jag inte kommer att göra mitt bästa. Det gör jag alltid. Annars tycker jag inte att det är särskilt kul. Lufsa runt kan jag ju göra alla andra pass.

Så nu är löparfokuset inställt på lördag klockan 16.00 och ytterligare ett startögonblick att minnas.

Ikväll kör jag ett gäng korta intervaller i ett försök att väcka kroppen. Sen blir det nog mest vila faktiskt.

Och jag letar återigen med ljus och lykta efter ett lopp, som jag kan ge en ärlig chans med en formtopp.

Midnattsloppet och hoppet

Det är skymning och alla är klädda i blått. Stämningen är god och jag svär en löpared tillsammans med alla andra strax innan startögonblicket om att inte knuffas och sånt där. Jag skulle aldrig knuffa någon med flit, däremot är mitt mörkerseende något lurigt och det kommer jag på strax innan starten. Jag blir ju yr, illamående, snubblig och famlig i mörker. Fan också! Det mörknar….

Musiken är för hög för mina tantöron. Jag tänker på att jag brukar gå och lägga mig vid den här tiden. 21.40 är sent. PANG! Jag står långt fram och får en stabil start. Många rusar, men inte jag. Innan kilometer ett är klar har jag kommit ikapp och passerat många av dem. Tuffar på. Får lite mörkersvindel strax efter att vi rundat en upplyst löparbana och ger oss ut på knagglig grusväg. Jävla mörker alltså. Det borde jag ju ha tänkt på innan jag anmälde mig till Midnattsloppet…

Det är bökigt och trångt bitvis och jag passerar jättemånga löpare från tidigare startgrupper. Får tvärnita ibland och starta om maskinen. Tänker inte på tappade sekunder utan mer på kroppstackarn som får slita så förjävligt. Vi är dock betydligt bättre kompisar nu än under förra helgens race. I alla fall är det så det känns till kilometer sex. Sen krasch. Jag vet inte om det är åsynen av Masthuggskyrkan där uppe på toppen eller något annat som får mig att tappa drivet. Känslan av att trampa runt i skumgummi är tillbaka.

Jag klättrar uppåt i en evighet.  Det går långsamt och är brant. Vägrar titta på klockan och se ”milen på åtminstone 45 jävla minuter” försvinna. Återfår krafterna snabbt i nerförsbacken på andra sidan, men min framfart hindras av alla som vägrar hålla höger. Många går på autopliot nu, vilket inte är så konstigt eftersom de har sprungit uppför i en kilometer. Vem fan orkar tänka på att springa till höger då?

Tre kilometer kvar. Håll i nu Hellström! Tyvärr dör jag en gång till i en väldigt mycket mindre uppförsbacke. Jag vill byta sport, två kilometer känns som en oändlighet.

Går i mål på 44.42 och vill inte byta sport längre. Det är en bra tid just nu, speciellt med tanke på banan. Börjar genast planera för framtida millopp, som är platta och då jag har kroppen, farten, orken och jävlaranammat mig igen. Det här kommer att bli grymt ju! Och det är förhoppningsvis bara några veckor bort…

Sen blir det lite kaos och tumult på grund av helt andra grejer än min egen form och mitt eget lopp. Blir ledsen på ögat för andras skull. Springer på Ida i vimlet och blir glad. Tar mig till slut hem genom göteborgsnatten. Det var helt klart värt att utmana kropp och mörkerseende denna ljuvliga sommarkväll.

Vi lämnar inget åt slumpen…

Varje detalj ska vara perfekt inför Midnattsloppet i Göteborg på lördag, då löparlöftet springer sin första mil någonsin i sin allra första löpartävling 😉

Ni hajar att de blir en del grejer att fira efteråt va?

Idag efter jobbet begav vi oss till Slottsskogen där start och mål för Midnattsloppet äger rum. I den mån det gick sprang vi den första delen av banan, den nedriga och långlånga backen upp till Masthuggskyrkan inkluderad. Banan är riktigt tuff med många uppförsbackar och kräver sin kvinna.  Personligen fick jag mersmak och längtar redan tillbaka. Jag hoppas att löparlöftet gör det också.

Race week. Smaka på begreppet och tänk dig att du är en sådan som aldrig sprungit något lopp förut. Då blir det extra magiskt.

Om det gick bra? Självklart! Vi har till och med skaffat oss en plan för backen upp till Masthuggskyrkan och vet nu att den är förjävligt lång. Dessutom kan vi räkna bort dagens stekande sol och den tropiska temperaturen, vilket kommer att kännas som en bonus på lördag kväll.

Vi har skrattat massor sedan vi började springa tillsammans för några månader sedan. Då sa hon till mig att hon är ”en sådan som inte springer”. Pfffft. Nu ska vi skratta ännu mer hela vägen fram till mållinjen.

Väl värt vartenda svettigt och flåsigt steg när en väl kom upp till toppen.
menmia-ann-masthuggskyrkanmenmia-masthuggskyrkan

Hagenrundan: Race report med vinst!

1. Jag vann gårdagens lopp, Hagenrundan 7.6 kilometer!
2. Jag kunde inte värma upp före loppet då dottern helt plötsligt bestämde sig för att det  inte gick att släppa min hand. Hon utmanade mig förövrigt hela dagen. Så uppladdning och nedvarvning uteblev. Ach… 🙂 She is my sweetheart! Dessutom var det tropisk värme så jag var varm ändå.
3. Jag sprang enligt förväntningarna cirka två minuter långsammare än förra året.
4. Övermänniskan som brukar vinna loppet var inte med. Bra att eliten vill släppa fram oss andra ibland.
5. Jag hade konstant ont i magen på grund av alla förbannade järntabletter och övernyttig mat jag stoppat i mig den senaste tiden. Det är snart dags att släppa taget om det där och äta och dricka som vanligt folk. Skönt!
6. Jag var dödstrött från tre kilometer hela vägen in i mål. Ville lägga ner. Sprang vidare. Hatade den starka motvinden. Ville fly solen.
7. Det kändes som att jag joggade i skumgummi. Speciellt i uppförsbackarna som nog var fler än ifjol 😉 Inget drag under sulorna alls, ändå skittrött.
8. Jag snittade 4.28 min/km vilket jag i vanliga fall skulle betrakta som under all kritik. Igår tyckte jag att det var jättebra, speciellt med tanke på alla backar.
9. Jag visste inte att jag ledde, men anade då det var fattigt på kvinnor runtomkring mig. Det förtog kämparandan en aning antar jag.
10. Segerchocken och glädjen mattades av cirka 30 sekunder efter målgång. Det var inte så viktigt, men självklart var det kul.
11. Jag vann ett presentkort i min favoritklädbutik. Värt!
12. Tack till supporterstyrkan — svärmor, svärfar och Moa samt min vän Katrin med familj. Hon inte bara hejade under loppet utan bjöd på rödvin på kvällskvisten också.

Det kan bara bli bättre faktiskt. Och det här var mer ett värdefullt snabbdistanspass än en seger för mig. Nu riktar jag blicken framåt – mot en hel och stark Mia!

Nästa helg blir det ytterligare ett ”fun run” i samband med Midnattsloppet. I slutet av september nån gång lovar jag att ni ska få se på andra springbullar. Det känns lagom och rimligt.

Loppet var snabbt överstökat, men jag hann ta tre bilder! 🙂menmia-hagenrundan-moa

menmia-hagenrundan2015
menmia-hagenrundan

Den viktiga löparskallen

Tankens kraft alltså. Kanske är det den jag jobbar allra mest med just nu både hos mig själv och mina löparlöften. Inställningen till sig själv, sin kapacitet och sin egen kropp kan kapa sekunder. Sekunderna spelar ingen roll för världsfreden, men för det egna självförtroendet och den egna kroppsmedvetenheten är de guld värda.

Nu ska jag bjuda in er till dagens tankekraft hos Men Mia! Om några timmar ska jag springa ett lopp som mäter 7.6 kilometer och är kuperat. Det kommer minst sagt att bli en svettig och mjölksyrastinn historia.

Jag skulle kunna tänka:
Jag är inte i lika bra form som förra året. Jag kommer att få en sämre tid. Jag är dålig.

Jag tänker:
Jösses vad min kropp är cool. Och jag är grym på att lyssna på och ta hand om den. På bara en vecka har jag gått från att knappt orka jogga sju kilometer till att faktiskt ställa mig på en startlinje med syfte att springa det bästa jag kan.

Jag skulle kunna tänka:
Det kommer att ta tvärstopp i den där backen jag kallar för ”Väggen”, eftersom jag är i så dålig form.

Jag tänker:
Upp kommer en alltid. Sen är faktiskt backhelvetet slut…

Jag skulle kunna tänka:
Jag kommer inte ha några krafter kvar i den sista 1.6 kilometer långa stigningen mot mål.

Jag tänker:
Jag är en smart människa och van löpare med en förmåga att disponera mitt lopp. Det är bara att springa – uppför!

Jag skulle kunna tänka:
Jag brukar alltid hamna på pallen i det här loppet. Det kommer jag aldrig att göra nu.

Jag tänker:
Ähmen vafan, de lottar ju ut en hel del fina priser också. Kanske har jag tur och vinner en brödrost?

Jag skulle kunna tänka:
Det är inte ens värt att ställa upp i ett lopp i den här formen.

Jag tänker:
Jag längtar dit! Till speakerröst, mingel, fika, startskott och knattelopp för dottern. Solen skiner utanför fönstret och vi kommer att få en härlig eftermiddag i Hagenberg. Då är det lika bra att passa på att springa en sväng eftersom löpning faktiskt är något jag gillar väldigt mycket.

Jag älskar löpning. Idag tänker jag ha roligt och springa det  bästa jag kan!

Förra året ösregnade och åskade det. Superhärligt! I år blir det andra väderförutsättningar med tropisk värme…
menmia-hagenrundan-regn

”Formtopp” inför mitt lopp

Jag får träningsidéer och då genomför jag dem. Igår kväll när jag satt hemma på kammaren och moffade salta mandlar kände jag att benen nog ville ha en skjuts i rätt fartriktning ändå inför lördagens 7.6 kilometer hutlöst kuperade lopp. I vanliga fall hade jag satsat på ett tempo så nära 4 min/km som möjligt under loppet. I alla fall på de få lättsprungna partierna 🙂

Nu är det lite annorlunda. Jag vill gärna hålla en jämn och förhållandevis hög fart, men det får inte vara för tufft och mjölksyrastinnt för kroppen. Den känslan sparar jag till ett senare och bättre tillfälle.

I all fall. Idag hade jag ingen tid över egentligen. Så jag drog ut och formtoppade min obefintliga form på lunchen med:

1 km uppvärmning
5 x 1 min (1 min vila mellan varje intervall)
2 min vila
2 x 1000 m (2 min vila mellan tusingarna)
1.5 km nerjogg
Ris med köttfärssås och grönsaker
Efterrättsfrukt

Det gick sådär men kändes, trots avsaknad av den riktiga Men Mia-farten, stabilt. Jag körde något liknande inför Vårruset, då förutsättningar inte heller var helt ultimata (fast inte riktigt så här kassa) och det funkade ju bra.

Imorgon helvilar jag. Inte ett onödigt steg ska jag gå. Hissen och bussen får bli mina bästa vänner. Dessutom ska jag till frissan och klippa av några kilo hår för att få en lätt och fräsch känsla på lördag. Allt för löpningen ni vet 🙂

Och sola skiner då alltid på mig nu för tin.
menmia-sol-lindholmen

När en är ur form och ska springa ett lopp

Då tycker jag att det känns lite extra småmysigt och trevligt. En kan gå dit, köra sitt race och bli nöjd med vad det än blir. Ibland blir det helt enligt de låga förväntningarna. Ibland blir det bättre. Det kan inte bli sämre ty förväntningarna och prestationskraven är så låga att det är stört omöjligt.

Lite så känner jag inför mitt närmsta lopp, som äger rum nästa helg. Min kropp har åkt på en hel del stryk på sistone (inte bokstavligt) och är just nu i en återhämtningsfas där jag är väldigt försiktig med den. Och så äter jag i vanlig ordning massor med bär och bladspenat eftersom jag har fått för mig att det ska göra susen.

I den bästa av världar hinner jag träna på att springa lite snabbt minst en gång och kan därmed också locka fram en gnutta tävlingsdjävul. Efter en lökig sommar med typ två kvalitetspass skulle det faktiskt vara både skönt och kul med ett par horn i pannan. De fattas mig! 🙂

Tävlingen kommer i vilket fall som helst att fylla sitt syfte inför framtida löpartävlingar jag har på agendan. Att tävla sig i form är den enklaste vägen att nå nya och snabba nivåer. Så är det bara.

Good for me! menmia-bär

Men Mia:s summering av löpartävlingarna 2014: Halvnöjd med det mesta

Jag körde på min vanliga stil och anmälde mig till samtliga tävlingar i sista stund.

Gick ut hårt med Mölnlyckeloppet i maj med hopp om att göra en riktigt bra miltid. Hade dock läst på lite dåligt. Att stundvis springa med sina kritvita Saucony med lera över fotknölarna och tackla tuffa uppförsbackar är inte ultimat, när en jagar milttiden of a lifetime. Sprang i alla fall i mål på 42.26 och kände mig nöjd med tanke på naturens motstånd. MEN. Jag var nog i årets allra bästa snabbform här. En känsla som är värd väldigt mycket i sig.

Killen på bilden var mitt största motstånd för dagen. Han vann.
menmia-varvning-mölnlyckeloppet

En vecka senare kom Göteborgsvarvet och jag startade med mitt livs värsta dagsform. Kände mig bakfull trots noll droppar sprit och huvudvärken dunkade ända fram till startögonblicket. Bestämde mig för att försöka satsa ändå. Storknade och säckade ihop efter 13 kilometer och sprang de åtta sista med svidande håll och med kass hållning. Gick i mål på 1.32.11 och återhämtade mig förvånansvärt snabbt. Hade jag verkligen gett allt?

Bäst med helgen var besöket från Stockholm, som också sprang.menmia-helena-göteborgsvarvet

Att stå på startlinjen och ha minst 50 kilometer kuperad terräng framför sig med bara ett långpass från helgen innan i kroppen kan tyckas korkat. Det tyckte inte jag, jag tyckte det var jätteroligt och var lugn som en filbunke inför mitt första ultralopp – Tjejmarathon. Jag och ett gäng andra startade med att springa 2.5 kilometer fel, men sen flöt det på bra i backarna till det var drygt en kilometer (av totalt 56) kvar. Då följde jag fel snitsel och sprang vilse mitt inne i Borås centrum och sumpade en andraplats. Med hjälp av mina intervallben lyckades jag ändå spurta till mig ett brons. Inte illa. Jag var mycket nöjd och glad efter detta lilla äventyr.

Cirka 30 km löpta. Bara 26 kvar…
menmia-30k-Tjejmarathon

O-Ringen är mer en upplevelse än en tävling och vi hade en helt fantastisk vecka i Skåne. Solen stekte oss konstant. Vi sprang, badade, semestrade och åt en hel del chips. Jag sprang den längsta klassen såklart och knep en tredjeplats i klassen Open 12.

Moa trivdes under sitt andra O-Ringen i livskarriären.
menmia-oringen-moa

Årets favoritlopp, Hagenrundan 7.6 kilometer startade i sol och avslutades i ösregn. Jag kollade in startfältet innan och visste att jag skulle komma 2:a. Det förtog kämparandan en aning, men jag kämpade på längs med de kuperade landsvägarna och putsade mitt pers från 2013 med 2 minuter och 16 sekunder. Sprang lätt i mål på 31.30 och fick jättefina priser.

Glad löpare? Hade här sprungit cirka 400 meter.
menmia-hagenrundan-kul

Till Göteborgs Jubileumslopp anmälde jag mig dagen innan bara för att jag kunde. Startade storstilat en aningens för hårt i den tryckande värmen. Hade tydligen glömt bort den en kilometer långa stigningen från Majorna över Älvsborgsbron strax före fem kilometer. Fick slita efter det. Att slita är eventuellt en underdrift… Gick i mål på 42.16, vilket var ett nytt PB på milen, men eftersom jag inte hade sprungit som mitt bästa jag tyckte jag inte riktigt att det räknades…

Ett skönt startögonblick!
menmia-jubileumslopp-start

Tog bussen till Borås och Kretsloppet tillsammans med Mikael och Ulrika. Vi hade det fantastiskt trevligt och loppet gick helt okej. Jag lämnade Borås med ett nytt PB på milen, trots att jag hade slagits med en hel del mentala hjärnspöken under loppet. Det bästa var det direkta suget efter fler millopp, då jag är helt säker på att jag egentligen är närmare sub40 än de 41.22 jag lyckades klämma ur kroppen denna dag…

Mys i parken innan start.
menmia-kretsloppet-borås-1

Skogsmaran var loppet då jag glömde chipet i väskan och trodde att jag skulle bli diskad. Det blev jag inte, vilket var skönt eftersom det gick riktigt bra. Inte heller denna gång hade jag sprungit några långpass innan, men att lufsa runt i skogen i flera timmar verkar jag ha en gnutta talang för. Banan var fantastiskt fin. Jag njöt hela vägen och avverkade den sista kilometer i 3.45-fart och drog ifrån mitt motstånd med över en minut de sista 800 meterna… Gick i mål på 3.58, vilket var en överraskning då jag trodde att det skulle ta cirka 4 timmar och 30 minuter.

10 sekunder efter start gråter jag på grund av glömt chip.
skogsmaran-start

Det var min tävlingssäsong. Jag är nöjd. Det blir inga fler lopp i år.