Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Vinn min startplats till Helsingborg Marathon #runhbgm

Har du precis sprungit Göteborgsvarvet och vill ha mer? Har du gruvat dig för att anmäla dig till ditt livs första Marathonlopp? Känns höstens tävlingskalender lite fattig? Är du sugen på utmaning och löparfest?

Vinn min startplats till Helsingborg Marathon!

Jag blev så sjukt glad och peppad när arrangörerna för Helsingborg Marathon skickade en startplats till loppet till mig i höstas. Sen kom det en liten detalj i vägen (även kallad kalaskulan), vilket har gjort att mitt marathonfokus har försvunnit och marathonträningen har uteblivit helt.

I samarbete med arrangörerna lottar jag nu ut min startplats till årets Helsingborg Marathon, som äger rum den 3 september (värde 850 kronor). Vinn startplatsen åt dig själv eller varför inte åt en vän.

Missa inte chansen att vara med om den positivt omtalade, populära och fräscha löparfesten, som växer så att det knakar. Vinnaren kommer givetvis att få springa loppet i sitt eget namn.

Så här tävlar du:

För att vara med i utlottningen vill jag att du motiverar varför just du ska vinna startplatsen.

Skriv din motivering i en kommentar till detta inlägg eller maila mia@menmia.se.

Jag vill ha ditt svar senast söndagen den 29 maj. Bästa motivering, som träffar mig rakt i hjärtat, vinner! Vinnaren meddelas via mail och här i bloggen måndagen den 30 maj.

Stort lycka till löparvänner <3

Jag lovar att heja på distans. Jag lovar också att delta i Helsingborg Marathon 2017 🙂

#runhbgm
helsingborg-marathon-menmia

Inlägget presenteras i samarbete med Helsingborg Marathon.

Race report Skogsmaran ”Ett klantarsle i terrängskor”

Ni kanske undrar varför jag gråter en skvätt tio sekunder efter start?

Är det för att det gick dåligt med grötätandet på morgonkvisten och jag redan har blivit hungrig? Är det för att en av tjejerna som startar har ett par leopardshorts som jag blir dödligt avundsjuk på? Är jag hög av glädje på löpningen och livet? Näe, så här är det… Tio sekunder efter startskottet ser jag att alla andra har fina gula band runt sina fotleder. På dessa band sitter det jättestora chip. Jag har glömt mitt chip i väskan. Det kommer att åka bil till Hindås medan jag springer. Domedagshjärnan slår på. ”Jag kommer inte att få någon tid! Jag blir diskad! Jag springer ett jävla maraton genom skogen i onödan!” Ja, det är därför jag gråter en skvätt. En väldigt liten. För jag skärper till mig snabbt och tänker att det kommer att lösa sig. Jag får helt enkelt se till att undvika en spurtstrid och snacka lite med folk vid varje vätskestation så att de vet att jag har varit där och sprungit hela banan.

Strax innan startskottet och tårarna…
skogsmaran-start

Löpningen går till en början fint, stabilt och mycket snabbare än jag tänkt mig. Välpreparerade skogsspår varvas med härliga skogsstigar med snubbelrötter och lera. Solen skiner och skapar ett magiskt ljus. Vi har helt perfekta förutsättningar för en kuperad Skogsmara. Backe upp och backe ner och några lättlöpta flacka partier gör att benen utmanas och älskar löpning. Min långdistansovana kropp börjar dock att knaka redan vid 18 kilometer, men jag väljer att inte bry mig.

Min egentligen enda stora dipp kommer strax efter 21 kilometer. Ett illamående utan dess like sköljer över mig och jag tänker ”Oh my, det här blir en tuff dag på löparjobbet!” Tack och lov verkar det bara vara sportdryck som landat lite fel. Illamåendet går över på fem minuter och jag fortsätter att mata på. Jag ser en eller ett  par löpare hela  tiden. Ibland ligger de framför mig och ibland bakom. Det är lite segt i benen mellan 25 och 31 kilometer, men sjön vi springer längs är så vacker att jag vill stanna och fotografera samt ringa dit familjen så vi kan sätta oss vid strandkanten och grilla korv. Sen viker vi av från sjön och plockar en hel del höjdmeter innan vi når vätskekontroll nummer tre. Undviker sportdrycken och halsar istället Coca Cola. Här blir jag också lovad av en trevlig funktionär att det kommer att lösa sig med min tid vid målgång.

Strax därefter träffar jag Eva första gången denna dag. Hon skriker, hejar och peppar och erbjuder diverse ätbara ting. Jag avböjer denna gång, men blir så otroligt glad. Det är bara sista milen kvar nu, vi har en hel del höjdmeter kvar, men jag är på bra humör. Jag och Eva möts några kilometer senare igen och då tar jag tacksamt emot en gel. Tänk er att få en så fin spontansupport av en människa du tidigare aldrig har träffat på riktigt utan bara i de fantastiska sociala mediernas värld – det är lyxigt!

När det bara är några kilometer kvar börjar jag sega ihop. Springer ikapp och om några karlar,  men blir också ikappsprungen av en tjej, som jag snackar en hel del med. Det är väldigt trevligt. Vi håller ihop till det är en kilometer kvar. Då finns det ingenting som kan stoppa mig längre. Alla dessa långpass jag skitit i till förmån för korta intervaller på bana och styrketräning kommer äntligen till sin rätt. Jag laddar löparkanonerna skarpt och river av den sista kilometern i 3.45-tempo. Hör någon vid sidan av säga ”Jävlar vad hon springer!” och känner mig stentuff. På grund av detta slipper  jag en spurtstrid och kan i lugn och ro prata med funktionärerna efter målgång och få min tid trots avsaknad av chip runt fotleden.

Jag springer i mål på 3.58.50 på en fjärdeplats. Till min familj har jag sagt att ”Det här tar nog 4.30 ungefär” så de har inte hunnit dit för att ta emot mig vilket var planen. Men det går ingen nöd på mig. Pratar mer med Eva och tjejen som jag hade sällskap med i slutet av loppet. Softar ensam i solen. Skämtar med några grymma killar, som jag dock har spöat 😉 Tittar på alla som äter hamburgare, godis, bullar och chips – vilket arrangörerna bjuder oss löpare på. Jag är inte hungrig riktigt än. Det kommer senare.

Skogsmaran var loppet då jag överträffade mig själv en aning, men inte heller förtog mig. Att satsa på snabbhetsträning och gästspela lite på ett långlopp då och då verkar vara min nya grej.

Jag kommer att återkomma vid ett senare tillfälle med ett VARFÖR. Det finns faktiskt en anledning som överglänser alla andra till varför jag sprang Skogsmaran igår.

Glad och välbehållen i mål vid Hindås station.
menmia-skogsmaran-i-mål

Min bästa punktlista just nu

Imorgon är dagen D och jag kan äntligen sluta skriva inför-inlägg om Skogsmaran. Det blir lite tråkigt till slut. Som grädden på moset presenterar jag nedan min bästa och högst personliga punktlista inför loppet.

# Prestigelöst. Imorgon jagas varken tider eller placeringar.

# Springa lätt. Det vill säga inte släpa på något i onödan. Jag har inte hittat någon information om utrustning som en måste ta med sig, så jag lämnar löparryggsäcken hemma och tar eventuellt med mig en bar eller gel i bakfickan om jag kommer ihåg. Längs med banan finns fyra vätskestationer, vilket jag tycker känns generöst och lagom på 42 kilometer.

# Evert Enstöring. Imorgon är det bara jag som räknas. Precis som under Tjejmaran kommer jag säkerligen att gå in helt i mig själv och skita i vad alla andra gör eftersom det inte spelar någon roll för mig.

# Stay cool. Jag tänker inte låta mig luras av det har blivit höst. En t-shirt eller en tunn underställströja räcker säkert alldeles utmärkt. Däremot kör jag heltäckande på benen.

# Take it easy. Ett steg i taget och ingen hets. Känna efter hur dagsformen är och springa därefter. 42 kilometer är långt, speciellt när en (som vanligt) har fuskat med långpassen. Men distansen oroar mig inte egentligen – det gäller bara att springa i ”rätt” fart, precis som jag gjorde på Tjejmarathon, som var mycket längre och varmare. Och det gick ju bra.

# Mental styrka. Det har jag massor av. Jag ger inte upp i första taget. Ont gör det aldrig under tiden.

# Fysisk styrka. Jepp, det har jag också. Starka ben och en oövervinnerlig powerwoman-bål kommer en långt på. Om jag har fuskat med långpassen så har jag inte fuskat med styrketräningen och intervallerna, som ni vet.

Alltså, det här kommer ju att gå skitbra! Nästa inlägg kommer efter loppet. Vi hörs!

Det är banne mig kriminellt att vara så här grym. Därav den fyndiga bildserien nedan… Observera chipet, stort nog att ha kring tjurnacken. Undra om man får? ^^menmia-skogsmaranmenmia-skogsmaran-1

Life is like a box of kokostoppar

Livet är också kaffe i favoritmuggen, som jag köpte till mig själv för några år sedan.

Den här dagen är livet förhållandevis lugnt. Det krävs dock en ansträngning för att ta det lugnt, vilket känns motsättningsfullt.

Jag har en promenad ner på stan på cirka en kilometer framför mig för att hämta en nummerlapp. Och sen ska jag ju hem också, vilket känns tufft. Dock tycker jag det är värt att ha nummerlappen i mina ägor dagen innan loppet, så det är bara att bita ihop. Kämpa Mia! You can do it!

Jag ska försöka orka hitta kläder att springa i imorgon. Jag ska orka ta fram min Garmin och ladda den. Jag ska orka äta mängder av mat, kokostoppar, choklad, nötter och frukt. Och vatten måste jag ju dricka också. OMG! Jag kanske blir utbränd!

Vad jag däremot inte orkar är att spana in någon banprofil eller väderleksrapport. Skogsmaran får komma till mig i morgon. Jag vet att den är griskuperad och mestadels går på skogsstig och grus. Vidare hoppas jag på sol. Det får räcka. Någon måtta får det vara på förberedelserna.

Förutom allt detta hästgöra kring löpningen har jag min vanliga vardag. Familjen, datorjobbet, livspusslet och så vidare.

En godmorgonslurk kaffe och en kokostopp på det.
menmia-kokostoppar

Maten under en marathonvecka

Jag får ganska ofta frågan om vad jag äter under veckan när jag ska springa långt. Svaret är alltid lika tråkigt (eller bra beroende på hur man ser på det). Jag äter mat. Jag äter det jag skulle ha ätit vilken vecka som helst. MAT. Samma mat som min familj äter då vi sitter ner vid bordet och äter tillsammans. Det vore ju jättekonstigt om jag satt och petade i mig något annat bara för att jag ska ut och springa en sväng. Mitt enda önskemål denna vecka var en Pasta Carbonara på fredag. Och det gick de med på 🙂

Carbonaran samsas under veckan med kött och potatisgratäng, grekisk pastasallad, ärtsoppa och pannkakor och fiskgryta med ris. Som vilken vecka som helst.

Men jag äter inte bara mat, då jag har en stark dragning till kokostoppar. Sådana ska jag baka mig en plåt mot slutet av veckan. Snickerskakorna, som jag meckade ihop inför Tjejmaran, kommer att bytas ut mot chokladbollar på grund av chokladbollslängt. Ja, jag får det ibland och det ska vara den riktiga varan med smör och socker. Och så har jag köpt nötter som ska rostas i ugn. Det får gärna slinka ner lite smågodis också  – helst choklad eller syrligt. Min nyfikenhet har beställt hem en flarra rödbetsjuice för 29 spänn, men tycker jag inte om det så låter jag bli.

Jag kör inte med någon kolhydrattömning. Har aldrig gjort. Jag dricker inte kolhydrater som smakar klister, dock finns detta med i min historik som marathonlöpare, men jag vet inte… Jag har fått avsmak.

Nej, det kommer inte att gå någon nöd på mig den här veckan direkt. Det gör det aldrig, vare sig jag ska springa ett Marathon eller ej. Så nu vet ni. Det är inte svårare än så att ladda en kropp. Inte min kropp i alla fall. Och det brukar ju gå bra.

Men vi är alla olika och har olika grejer för oss. Det är ju det som är så kul!

Har du något du måste äta eller göra under en marathonvecka?

Kvällens middag – grekisk pastasallad  som serverades med tzatziki & surdegsbröd.
menmia-vanlig-pasta-salladmenmia-grekisk-sallad-pasta

Att jämföra en förlossning med ett marathonlopp

Vissa påstår till och med att det är som två marathonlopp i rad. I mina öron låter det lite enkelt och floskligt att beskriva något som är så individuellt och unikt på det sättet. Oftast är det också personer som aldrig i hela sitt liv har sprungit ett Marathon som uttrycker sig så. Det hände senast igår, när vi premiärbesökte en föräldragrupp. Helt plötsligt kom frågan ”Vad är det främst man behöver för att ladda inför ett Marathon?”

”Kolhydrater” skrek Mia Hellström och kände sig hemma, erfaren och speciell.

Sedan började jag fundera. Jag har sprungit tre Marathonlopp och några ultradistanser på kul. Och vilken skillnad det har varit mellan dessa lopp och prestationer. Att jogga runt i sexminuterstempo i fem-sex timmar och stanna och fika efter vägen ger mest blåsor under fötterna, har aldrig slitit särskilt mycket på min kropp eller gjort ont dagen efter.

Om vi då kikar på mina genomförda Marathon…

Stockholm Marathon 2010 – premiären! Jag var oförberedd och hade inga långpass i kroppen på grund av skada under våren. Det gick ganska bra ända till den berömda linjen vid 30 kilometer då min mage pajade och jag fick stappla framåt, rejält jävla skitnödig, de sista 12 kilometerna. ALDRIG har 12K känts så långa och smärtsamma. ALDRIG har det varit så skönt att gå i mål. Korsade mållinjen på 3.48.06 och kände mig efter omständigheterna nöjd med min maradebut. Läs mer om mitt Stockholm Marathon 2010.

Stockholm Marathon 2011 – revanschen! Jag hade sprungit mina långpass och varit fokuserad i nästan tre månader på uppgiften. Mycket riktigt gick det som en dans. Målet på 3.30 var jag säker på att krossa redan efter 15 kilometer då jag gled förbi farthållaren. Gick i mål på 3.21.41 med mer kvar att ge. Grät för att jag kände mig så jävla cool och bra. Läs mer om mitt Stockholm Marathon 2011.

Jubileumsmarathon 2012 – dålig uppladdning! Blev frisk från en 10 dagars influensa med en vecka kvar till loppet. Innan det hade jag fått till nån bra träningsvecka, men också varit ännu mera långsjuk samt lidit av järnbrist och inte kunnat träna alls under perioder. Kämpade mig runt med en ytterst ödmjuk inställning till folkfesten och gick i mål på 3.30.35 på den backiga banan. Kroppen var inte helt med på noterna, men jag var ändå galet nöjd. Två dagar efter loppet gjorde jag ett graviditetstest och det visade att mitt tredje Marathon genomfördes i v.8 🙂 Det gick upp ett litet ljus så att säga… Läs mer om mitt Jubileumsmarathon 2012.

Alltså. Helt olika upplevelser och därmed också totalt olika behov av återhämtning efteråt.

Vad jag vill säga med det här? Well. Om min förlossning blir som något av mina Marathonlopp är jag att betrakta som en mycket lyckligt lottad kvinna.

No pain. No game. Lets go!

I vilket fall som helst hoppas jag på glädjetårar efteråt…

Min tid kvalificerar mig till NYC Marathon

Alltså allvarligt. Det är ju dötufft att 3.21.41 faktiskt räcker. Eller har jag missuppfattat allt? Skitsamma. Jag tänker leva i den här bubblan ett litet tag till 🙂

Lilla spädgrisen Mia Hellström med bambibenen har sprungit så snabbt att hon varken behöver betala dyra stålars till researrangör eller delta i ett lotteri för att få vara med i NYC Marathon. Jag får vara med för att jag har kvalificerat mig.

När Madde uppmärksammade mig på detta idag så pirrade det till i maggropen på ett väldigt mysigt sätt.

Nu är det här inget jag har läst på om eller planerat för. Jag har heller inte sparat några pengar. Förmodligen är det redan för sent att anmäla sig. Har noll koll, men ändå… Om organisationen ”Vi som klubbar sälar” hörde av sig och ville sponsra min resa – skulle jag tacka ja då? Kan jag stå utanför Hemköp och skramla med sparbössa till veckan?

Enligt den där tabellen är kvaltiden för tjejer (18-39 år) 3.23 och för män i samma ålder 2.55. Är det verkligen rättvist? Är det så stor skillnad bland oss vanliga motionärer?

I alla fall. I smyg kanske jag slutar att lägga pengar på korv med brö och sparar dem till mitt livs resa…

När jag tänker på Stockholm Marathon 2011

…tänker jag att det kommer att bli ungefär som förra året. Förhoppningsvis lite behagligare och inte så jävla skitnödigt.

För om jag måste välja en timme under förra året som jag aldrig kommer att glömma och som förmodligen har skapat ett livslångt trauma, så är det den sista timmen under Stockholm Marathon 2010. Att krafterna tog slut – ja det kunde jag liksom leva med. Skitnödigheten däremot – nej den önskar jag inte ens min värsta fiende.

Trots att jag tillhör en högriskgrupp vad gäller magproblem så tänker jag alltså utsätta mig för detta igen.

Tokigt va?

3.48.06 utan ordentliga långpass eller någon form av kvalitetsträning i kroppen. Undrar vad det kan bli i år då jag bara har slarvat med kvalitetsträningen?

Var är bajamajorna?!, tänker jag nog här med ett stort leende och fantastisk armföring…