Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Konsten att uppskatta det man har gjort

Det vill säga att inte tänka på allt man hade kunnat göra bättre eller mer av.

Jag tycker ärligt att det är skitsvårt ibland.

Just nu kämpar jag med min marathonträning och det faktum att jag inte sprungit så många långpass. Mina tankar fastnar helt enkelt på det jag inte har gjort istället för att fastna på all den fina löpning jag faktiskt fått till. Urdumt, eller hur?

I nästa tanke blir jag irriterad på mig själv för att jag har slarvat med intervallerna. Också. Vad har jag pysslat med på sistone egentligen? Sprungit runt på en räkmacka i ingenmansland?

Näe, det är dags att vända på steken och skapa någon form av mantra.

Från och med idag ska jag tacka kroppen för alla löpsteg den har tagit och alla den kommer att ta. Jag ska värdesätta att jag kan springa så mycket och ändå vara skadefri *peppar peppar*. Jag ska höja blodsmak, njutarrundor och löpta kilometer till skyarna – alla typer av löpning har ju faktiskt tagit mig framåt, inte bakåt…

Och så ska jag påminna mig om att jag har gjort på mitt sätt på grund av hur mina prioriteringar i livet ser ut just nu.

Nu känns det genast mycket bättre.

För ärligt, vad är det värsta som skulle kunna hända? Att ett Marathon tar tid?

Mina största farhågor inför marathonstarten

Igår upplyste bästa Anna mig om att det är 33 dagar kvar till start. Det innebär att det idag är 32 dagar kvar till Helsingborg Marathon – marathonloppet där jag tänker göra min comeback som marathonlöpare.

Allt kan gå rätt, men precis lika mycket kan gå fel.

Nedan presenterar jag några potentiella fail-faktorer:

# Eftersom jag är en rastlös själ, som trots att jag inte har några tidsmål gärna vill ha loppet överstökat så fort som möjligt, går jag ut alldeles för hårt. Vid 15 kilometer har jag bränt krutet och spenderar återstende 27 med att överleva. Typiskt dåligt disponerat lopp…

# Jag börjar tänka på målgångschokladen alldeles för tidigt, hallucinerar och tappar fokus på löpningen. Snubblar på mina egna fötter och vevar desperat med armarna för att fånga den där chokladen som dansar framför mina ögon. Blir eventuellt tagen av banan för att inte skada någon annan…

# Snålvattnet rann visst till ordentligt och jag köpte aldrig några nya löparkläder. Får antingen brutala skavsår mellan benen av mina inte så funktionella ”löparshorts” från HM eller spenderar 42 kilometer med att gräva ut småbyxorna ur rumpan.

# Det blir för stort och högtidligt och jag grinar ögonen ur mig hela vägen till Råå, där den omtalade hejaklacken får det att brista lite till. Får faktiskt inte styr på känslorna förrän jag kommer till Sofiero.

# Jag tar rygg på helt fel snubbe och hamnar i Påarp.

I nästa inlägg om min marathonstart tänker jag lista allt som kan gå rätt!

Tävlingsoutfit?

Kan jag ställa mig på en startlinje i mina gamla gråa shorts med en mintgrön något för stor innerbyxa från HM och i ett linne jag fick i ett pressutskick för typ tre år sedan när jag fortfarande var lite het? Shortsen köpte jag när jag var gravid och skulle till Teneriffa, sen blev de på grund av sin tillgänglighet i garderoben ett par löparshorts. Mina svarta slinkiga småbyxor går bort, ty jag  har inte lust att gräva djupt i 42 kilometer…

Är det nu jag ska öppna storplånboken och köpa ett par tävlingsdugliga byxor, ett superfunktionslinne eller t-shirt och nya strumpor där det inte börjar gå hål på höger tå?

To be continued. Till dess kan ni ösa över mig lite shoppingtips. Jag gillar lila, turkos och svart.

Det är faktiskt för mycket begärt av mig och mitt psyke att behöva gå ner på stan eller surfa runt i webbshoppar. Jag menar, jag har ju faktiskt redan varit in i en butik (som inte är en matbutik) och köpt ett par löparskor denna sommar. Nån måtta får det faktiskt vara.

Jag hade i alla fall tur med vädret…

Nej (verkligen supernej!) det är inte alltid en dans på rosor att springa. Inte ens för den som gör det precis hela tiden och älskar det. Den där dansen på rosor byts då och då ut mot att dansa i taggiga björnbärssnår. Och en kliver. Och en överlever. Och en funderar vad som egentligen har hänt med kroppstackarn.

För det går nästan alltid att härleda utebliven löpkänsla till något. Dåligt med mat i systemet eller bristfälllig vila händer väldigt sällan mig eftersom jag har en ät-och-sov-klocka som är bättre än Skalmans. Döda ben på grund av hög fart (läs: intervaller) dagen innan däremot – det händer lite oftare…

Igår kutade jag kuperade enminutare och en kuperad snabbdistans. Idag när jag skulle springa 20 kilometer kunde jag tyvärr inte välja bort den där kuperingen. Nej, den blev faktiskt ännu värre. Under stekande sol dansade jag genom taggiga björnbärssnår och svor inombords. Innan den första milen ens var slut hade jag tagit tre branta uppförsbackar på 600 meter vardera plus några småjävlar däremellan. Hur jag vet det? Jo, för det här var en sådan där dag då allt var så plågsamt att jag ville ha siffror på skiten…

Men vet ni. Det här är  faktiskt också en genväg till att bli marathonredo utan en massa långa långpass. Att springa ett kortare långpass på knakiga och dödströtta ben är faktiskt någonting positivt för mig just nu. Jag försöker lura kroppen att bli uthållig och tålig helt enkelt. Sen om den går med på det är en helt annan fråga.

Jag överlevde, kom hem och tömde typ en liter vatten innan saltet i pannan hade torkat in i huden av havsvindarna. Och då kändes allt bra igen. Imorgon är en annan och piggare löpardag.

Löpningen charmar  mig även de dagar då jag tvingas gräva djupt.

Letar genvägar…

Istället för att ta tjurnen vid hornen och prioritera och springa mina långpass hittar jag på träning som jag inbillar mig ska göra mig marathonredo. Jag faktiskt bokstavligen hittar på saker som känns roliga och inspirerande. Det bästa av allt? Nedanstående pass tog bara runt en timme att genomföra.

Om du också har fuskat och vill hitta på att du är marathonredo gör så här:

Uppvärmning: 2.5 km

Hårt jobb: 12 x 1 min i rejäl överfart baserat på vad du springer 5K på med 1 min vila mellan varje intervall.

Lätt jobb: Jogga ner pulsen i 1 km.

Hårt jobb: 4 kilometer snabbdistans en bra bit under din önskade marathonfart.

Nedvarvning: Frivillig mjukisjogg.

Tanken är att benen ska bli riktigt sura av enminutarna och inte vara helt återhämtade när du kliver på den där fyrakilometaren. Lite som det är under slutet av ett marathon, speciellt om du har fuskat med långpassen…

På något sätt tycker jag ändå att jag är väldigt smart. Och snygg.

Min marathonsvaghet

…är de stora tårarna som rullar nerför mina kinder.

I samband med varje Marathon jag har sprungit har jag nämligen börja storgrina fem minuter innan start och haft snorig andnöd i startögonblicket och under hela första kilometern. Värst har det varit när starten gått på Stockholm Stadion. Det är för fint och högtidligt med alla dessa människor som precis ska förverkliga sig själva och springa 4.2 mil. Det spelas pampig musik, peppas på alla möjliga vis och spänningen och förväntningarna går att ta på.

Jag klarar inte av det. Jag storbölar.

Undantaget är Skogsmaran 2014 då jag hade fullkomlig panik i starten eftersom jag hade glömt chipet i väskan och trodde att jag skulle bli diskad. Det kom en och annan tår då också, men inte inte på grund av att det var högtidligt…

Hur ska jag komma förbi det här lilla gråtproblemet i september? Med hörselkåpor och ögonbindel till starten går och folkmassan börjar trycka mig framåt?

Det ”har hänt” att jag gråtit vid målgång också, men då gör det ju ingenting.

Ska jag ge upp?

Jag prioriterar aldrig löparrätt. Eller så kommer det något i vägen. Oftast barn 🙂

Jag är en småbarnsmorsa med halvstora löparambitioner och ett minst sagt hektiskt familjeliv som nu ska springa ett Marathon. Men. Jag får aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, till några långpass. Jag har hittills två tremilare i benen, som jag tyvärr sprang alldeles för fort.

Ska jag ge upp mitt Marathon eftersom jag inte lyckas optimera min träning? OBS! Med optimera menar jag inte att träna helt optimalt, utan jag menar att hinna springa långt åtminstone ibland…

Nej, jag kommer såklart inte att ge upp. Dels så har jag frågat om jag får springa på Annas BUS-meriter (If she lets me… Hallå! Kvinnan sprang över åtta mil. Lite kan hon väl dela med sig?!) och dels får jag väl ta det för vad det är. Ett Marathon bland tusentals andra. En folkfest. Fast det känns viktigt att jag orkar dansa någonstans längs med banan…

Så för dansens skull tänker jag fortsätta att gräva djupt i tidbanken för att hitta timmarna som krävs för att ta sig några mil den kommande veckan.

Jag ger aldrig upp. Inte på grund av sådana här smågrejer i alla fall. Sådana som säger att man blir bra på det man tränar ljuger. Jag tänker att man blir bra på det man vill bli bra på.

När träningspass brinner inne

Då kan man antingen sura ihjäl sig och skita i träningspasset dagen efter också. Kanske är det lika bra att lägga ner träningen för veckan eftersom allt redan är förstört? Näe du, skärp dig! Välj att rycka på axlarna och var lite kreativ istället!

Jag hade en sådan dag igår då det var helt omöjligt att få in mitt planerade pass. När båten var sjösatt, maten uppäten och barnen sussade sött var jag alldeles för trött och solmosig. POFF! Lördagens intervallpass hade helt enkelt brunnit inne och på söndagen ville jag ju springa distans och samla kilometer. Jo, det är sådana dumheter man håller på med nu när det vankas Marathon…

När söndagen kom och regnet stod som spön i backen klurade jag på hur jag på något sätt skulle kunna kombinera lugn distans och hög puls. Kollade klockan och såg att jag skulle hinna riva av 14 kilometer om jag inte sölkorvade för mycket. Så jag gjorde så här:

1. Sju kilometer i bekväm nära sölkorvsfart
2. Sju kilometer en bit under önskvärd fart på kommande Marathon

Voila! Ett bra pass, som kanske inte ersatte, men funkade alldeles utmärkt istället för två. Jag fick nog på ett ungefär den träningseffekt jag önskade av min helg.

Tre nyckelpass i veckan

Mitt träningsfokus ligger från och med nu på att bli marathonstark – det vill säga fixa mitt kommande marathonlopp utan att gå sönder och behöva ligga i gipsvagga efteråt.

Att få till tre bra träningspass varje vecka känns alldeles lagom då jag snart växlar upp och börjar arbeta heltid (om än bara i några veckor innan semestern). All träning och rörelse utöver mina tre pass är en bonus som jag tacksamt tar emot…

Nyckelpass? Vilka är det för mig i det här sammanhanget?

1. Distanspass

Ett distanspass mäter 15-35 kilometer och hur långt det blir varje vecka beror på tiden jag har till förfogande. I den bästa av världar hinner jag med två pass på 30-35 kilometer innan loppet, men flera 15-kilometerspass är också viktig distans. Så egentligen är jag inte så noga med långpassen.

2. Träning i överfart

Näe, jag tänker inte tappa bort den lilla snabbhet jag har byggt upp. Dessutom kommer mitt marathon att kännas bekvämare om kroppen är van att piskas upp i högt tempo då och då. Jag kommer att fortsätta som förut att varva korta och långa intervaller i olika tempon.

3. Löpstyrka och bålträning

Här kommer jag att låta kreativiteten flöda och varvar pass med maxlyft i marklyft för hela kroppen med betydligt ”mindre” övningar som betraktas som löpspecifika. I min repertoar av löpstyrka ingår också en hel del överkroppsträning (rygg, axlar och bröst) så att jag orkar hålla kroppen upprätt 🙂 Min bål får vad den tål varje gång jag tränar styrka, så inga förändringar där.

Svårare än då behöver det inte vara va?

På bilden springer jag Tjejmarathon, 56 kilometer kuperad terräng. Det gick bra trots bara ett långpass på 30K i februari och Göteborgsvarvet nån helg innan… Det är jägarns mycket som sitter  i huvudet.

Långpass och drömmar om fårfiol

Idag sprang jag en halvmara modell tyngre. Redan efter 13 kilometer var benen sopslut. Istället för att deppa ihop använde jag slutklämmen till att tänka på att när jag har åtta kilometer kvar av mitt kommande Marathon så kommer jag att vara ännu tröttare. Det är liksom bara att njuta av att vara enbart sopslut i åtta kilometer. Smart va?

Trots trötta ben hann jag ändå njuta av en del grejer längs med vägen. Hade sambo och bebis med mig en bit, vilket ju alltid är trevligt. Vår gemensamma löpning piffades till med fårjakt och förmånen att få dirigera trafik. Makten man känner när man får stå och vifta en stor SUV runt ett stackars får som kommit ut på vägen alltså. POWER!

Och så är det ju lite hett när sambon tar fram sin manliga jakinstinkt och jagar ett djur. Fast näe, det blir inte fårfiol till middag ikväll…

När jag hade lämnat av sambo och bebis gav jag mig helt ensam ut i lupinhav och sommarregn. Ibland var det nästan så att den lantliga fräschören tog bort den trötta känslan, men bara nästan. Ty kuperingen längs med landsvägarna här i Åmål är inte att leka med. Jag försökte verkligen att fokusera på att luften var ljuvlig att andas. Bitvis kändes det ändå som en mer lockande idé att ligga helt stilla och andas i ett avgasrör.

När jag kom hem stod jag på tå en stund. Det händer inte ofta direkt. Så det var ju också en nytt och fräscht inslag. Det var också här, när alla bloggbilder var färdigfotade, som jag insåg att jag kommit åt en knapp på kameran som gör att alla bilder ser ut som skit. Det är ungefär lika klantigt som när jag råkade skicka en fet tumme upp på messenger till en kompis som berättade att hon hade fått öroninflamation. Jag ska sluta trycka på saker…

Men hörrni. Ett tungt pass är också ett pass. Och framför allt är det lite skrälligt att jag helt frivilligt sprang en distans som kvalar in som långpass. Det är ju bra att jag gör det med tanke på det där marathonet som jag skrävlar om hela tiden…