Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Två träningspass utanför komfortzonen

Jag, kroppen och huvudet försöker tillsammans hitta tillbaka till tempo, flås och jävlaranamma. Vi har som vanligt vår egen strategi. Det fysiska motståndet är stort, men hanterbart. Två snabba pass långt utanför komfortzonen har ägt rum sedan jag skrev sist.

Så här gör vi:

Gårdagens snabba
Igår valde jag att sparka igång kroppen med passet som alltid är lika jobbigt. Samtidigt är det snabbt överstökat och mentalt hanterbart när det känns tufft och motigt.

Kort uppvärmning, 4 x 4 minuter med två minuters vila mellan varje intervall och en kort nedvarvning passade mig perfekt både fysiskt och mentalt.

Den första intervallen lyckades jag tajma med en lång och seg uppförsbacke, vilket kanske inte var skitsmart. Det är dock svårt att få till flacka pass där vi har vår lillstuga vid havet. Var en än tittar är det kullar och berg. Efter avslutat pass kände jag mig mycket nöjd och jag har faktiskt inte ens kollat kilometertider och sånt där, då det spelar väldigt liten roll just nu.

Dagens tuffa och sociala
Idag har jag äntligen fått springa med ett av mina löparlöften igen. Vi jobbade oss galet trötta båda två i en tuff backe som finns nära vårt jobb. Sex vändor i den och en blev en blöt liten fläck…

Då Midnattsloppet i Göteborg (vilket vi båda ska springa) är kuperat och bjuder på en riktigt lång och seg backe upp till Masthuggskyrkan gäller det att benen, hjärnan och hjärtat är med. Så det övade vi på idag.

Vi pressade benen och hjärtat maximalt, men sprang samtidigt smart och pratade under gåvilan nerför backen om hur en kan tänka och göra för att tackla både själva backen och tröttheten. Löparlöftet har hållit igång löparkroppen med regelbundna distanspass hela sommaren, vilket verkligen märktes.

Midnattsloppet i Göteborg är hennes lopp. Vad jag presterar betyder noll. Jag tänker bara finnas på plats som stöd och löparkompis och för att skåla i bubbel efteråt…

I alla fall… 
Jag glädjer mig åt två bra springdagar och en kropp som verkar vilja och hänger med. Nu är det dock dags att bromsa och äta extra mycket bär och bladspenat.

Så jobbar vi – jag, kroppen och huvudet.menmia-snabbhetsträning

 

Presentplundring pågår

Det finns presenter. OCH SÅ FINNS DET PRESENTER. Ni vet när en sitter på röven på kontoret en helt vanlig tisdag förmiddag och någon helt plötsligt sticker åt en mängder med godis, snitsigt paketerat i snygg mugg och inslaget i celofan med knallrosa snören. Då blir en glad. Och rörd.

Vad jag har gjort för att förtjäna detta? Jag har varit ute och sprungit med och bestämt över en väldigt härlig kvinna. Ibland har jag till och med fått henne att må lite dåligt… Lättförtjänt godis om ni frågar mig 🙂

Och humorn när löparlöftet uppmärksammar mig på att hon köpt coachen riktigt sportiga power bars. Haha… Bättre än en påse chia – vilken dag i veckan som helst!

Tacksam. Rörd. Mätt…
menmia-presentmenmia-godispresent

Löparlöften och löparkultur på jobbet

Som en väldigt tidig förberedelse inför en 21 kilometer lång utmaning som löparlöftet har anmält sig till nästa år (Gissa vilken!) besteg vi idag Götaälvbron här i Göteborg. Det gick ju såklart hur bra som helst och jag frågade ”Varför har du egentligen en löpcoach? Du är ju typ bäst på det här med löpning efter bara drygt två månader som löpare?” Hon svarade något väldigt fint, som jag inte vågar skriva här då det skulle kunna uppfattas som skryt…

Nu är inte 21K den första löparutmaningen hon har på sin agenda. Vi ska fixa den där milen först, gärna på en viss tid eller bättre.

Jag och löparlöftet är inte ute och känner efter och vänjer oss vid löpning längre (vilket vi gjorde under flera veckor) – nu tränar vi mot ett konkret mål med tuffa pass blandat med lätt distans och styrka. Det är fantastiskt roligt att ha någon på jobbet att i första hand träna och i andra hand träna med.

Att komma ut på en löptur på lunchen (eller morgonkvisten för den delen) gör sjukt mycket för det goda humöret på jobbet. Var jag än jobbar och vad jag än jobbar med i framtiden ska jag alltid se till att skapa en löpar- och träningskultur kring mig själv 🙂 Precis som jag har det just nu, där transportlöpning och lunchpass är lika normalt som 10-kaffe. Alla gör det inte, men alla gillar det, uppmuntrar det och inspireras på ett eller annat sätt. Okej, det finns såklart undantag…men undantag behöver en ju inte lyssna vidare värst mycket på.

En löparkultur skapar man inte genom sina prestationer eller resultat. Det handlar mer om ett sätt att vara och en attityd till träning och omgivande människor. Då spelar det ingen roll vilken tid en har på 10K eller vilket distansrekordet är. Faktiskt.

Jag kan inte coacha alla på jobbet. Den tiden finns inte. Däremot kan jag dela med mig av tips och erfarenheter hur mycket som helst.

Här jobbar vi. Här springer vi. Här äter, andas och lever vi stora delar av våra dagar.
menmia-löparlöfte-chalmers

Bästa löpardagen (med en gnutta vardagsdramatik)

Springer i godan ro till jobbet för att möta upp mitt löparlöfte för hennes morgonpass. Helt plötsligt börjar min mobil att ringa väldigt ilsket. Ja, jag hör typ hur arg den är. På andra sidan finns löparlöftet som berättar att hon står avklädd nere i omklädningsrummet. Problemet är bara att hon har glömt väskan med sina träningskläder hemma, vilket hon inte kommit på förrän nu. Garvet inom mig då alltså. DET. Ja, jag blir ibland kallad för ”the evil coach”…

Samtidigt, som jag är lite nöjd över att det inte är jag som står för vardagsdramatiken denna dag, blir jag putt då jag tänker på att det inte kommer att bli något gemensamt morgonpass. Men löparlöftet säger ”Jag ska banne mig träna!” så hon hoppar på bussen och åker hem, hämtar sin väska och cyklar tillbaka till jobbet. Bara 10 minuter efter utsatt tid ger vi oss iväg.

Vi joggar oss varma och sedan får jag förmånen att introducera henne för löpskolning. Har valt ut fyra prova-på-övningar: höga knän, hälkick, indianhopp och ”sprättsteg” (vette fan vad det heter egentligen). Det är skitkul och jobbigare än en kan tro om en är ovan. Samtidigt känns det lite som att vara på dagis. Efter löpskolningen kör vi korta rusher på en gräsplan för att spara benhinnorna innan vi joggar tillbaka till vår arbetsdag. Alla är i denna stund väldigt nöjda och glada.

Passen vi kör tillsammans nu under våren är det meningen att hon ska köra själv i sommar när Men Mia! är på semester. Därför försöker jag göra träningen så lättillgänglig, rolig och varierad som möjligt. Jag tror banne mig att jag lyckas, ty löparlöftets leende efter varje pass är JÄTTESTORT.

En arbetsdag senare får jag möjlighet att knyta ihop dagens träningskalas med transportlöpning hem också. En ska inte klaga.

Tar en bild från arkivet. Att träna någon som snudd på är en större linslus än en själv. Ovant, men väldigt roligt att rodda fotografering efter träningspassen.
menmia-linslusar