Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Den falska intervallpassionen

När jag är sjuk är det, förutom att bli frisk, bara en endaste grej jag längtar efter. Och det är att springa spyintervaller…

Under sjukveckan har jag promenerat på kvällarna och dregglat av åtrå när jag passerat löparbanan. Jag har ställt in nya intervallpass på klockan att längta efter. Snabbeskorna har faktiskt stått i hallen och bokstavligen skrikit efter mina fötter.

Så här intervallpassionerad är jag aldrig annars. I det verkliga och friska livet skjuter jag oftast upp veckans enda intervallpass till söndag eftermiddag alternativt hoppar över det och tar det söndagen därpå istället…

Någonstans där i bakhuvudet har det under helgen ändå gnagt ett litet, men ack så irriterande, sunt förnuft. Jag har känt att jag vill lägga band på mig, vara cool och leka den där bra förebilden, som jag egentligen inte är eller vill vara. Jag väljer till slut att lyssna på mitt sunda förnuft och inte skjuta pulsen i höjden direkt.

Det är lättare sagt än gjort, så för att inte finta mitt sunda förnuft ger jag mig helt enkelt ut på Skogsslingan

Jag är just nu väldigt ovan vid att springa terräng och trippar fram över stenar och rötter. Den muskel som arbetar mest är tungan som jag försöker hålla rätt i mun. Näe, det blir faktiskt inte en endaste pulstopp denna dag, men jag njuter maximalt av skogen, tystnaden och min långsamma strävan framåt. Jag blir till slut så disträ att jag lyckas springa fel trots att jag sprungit banan jättemånga gånger tidigare. Skogsslingan är ett perfekt val denna dag!

Kroppen är med på noterna och bjuder enbart på en kort sekvens kärringhosta efter avslutat pass. Jo, jag är frisk. Nu kan jag äntligen börja göra verklighet av alla de där intervallpassen jag lagt in i klockan. Och jag kan bosätta mig på löparbanan varje kväll! Med snabbeskorna på fötterna!

Eller inte…

Den där intervallpassionen har visst redan ebbat ut…

Racereport Helsingborg Marathon – ett oväntat topplopp!

Varje gång jag har stått på startlinjen för ett Marathon eller en längre distans har projektet känts mig övermäktigt. På startlinjen i Helsingborg är känslan faktiskt starkare än någonsin eftersom det är evigheter sedan jag sprang så här långt. Jag har ju dessutom envist prioriterat bort långpassen i min träning, vilket kommer över mig några minuter innan startögonblicket. GULP! HJÄLP! TA MIG HÄRIFRÅN!

Trots kronisk långdistansskräck väljer jag att stanna kvar vid starten ända till klockan slår 10:00…

På grund av osäkerhet väljer jag inledningsvis att springa jämsides med killarna med 3.30-ballonger…i cirka 300 meter. Sedan får jag feeling och ger mig iväg på egna och betydligt snabbare äventyr.

För till en början är det lättsprunget och jag har trevligt sällskap. Har aldrig någonsin under ett lopp lagt så mycket tid på att vara social. När jag inte pratar själv lyssnar jag på andras diskussioner. Folk kommer och går vid min sida och alltid med ett trevligt tillrop och ”Lycka till!”. Jag känner mig stark när det börjar gå uppför och oövervinnerlig när det är platt eller nerför. Kikar på klockan och ser att jag passerar milen på 46.30. Ett bra besked men samtidigt ”OH SHIT!”. Ska det här verkligen hålla hela vägen in i mål?

Min första stora hållpunkt är 14 kilometer i Ramlösa där min supporterstyrka står, men innan jag kommer dit hinner jag faktiskt dansa för en kille som sitter ensam med en förstärkare och poppar ”I feel good”. Marathondans – CHECK! Jag håller alltid vad jag lovar…

När jag passerar Ramlösa känner jag mig fortfarande på bra humör och gör segertecken, men om jag inte minns helt fel är det redan under den knixiga skogsslingan strax därefter, som kroppen börjar knaka. Ibland känns det som om jag inte tar mig framåt bland svängar, småbackar och rötter, men jag lyckas hålla farten uppe och den andra milen går konstigt nog på 46.23, vilket jag kommer att ångra lite senare…

För på vägen mot 30 kilometer är det förmodligen avsaknaden av långpass i kombination med den för mig höga marathonfarten som börjar göra sig känd i kroppen. Jag får slita och minsta lilla sväng, nivåskillnad eller motvind känns jobbiga att hantera. Jag verkar dock inte vara ensam om detta och det faktum att jag passerar folk gör att jag får upp hoppet och lyckas behålla min fart. Men den där maximala löparnjutningen är borta och jag kan inte längre ta in naturskönheten som förmodligen omger mig på sina ställen på samma sätt som tidigare.

När jag passerar 30 kilometer tänker jag på att det här är det längsta jag har sprungit på flera år och kroppen bestämmer sig för att strejka. Det är som att trycka på en knapp och jag har två krampande lår att tampas med och ett huvud som vill ge upp och ta en fika istället… Funderar på att vänta in löpar- och cappuccinodrottningen Anna (som jag vet ska ta det lugnt på grund av att hon nyss sprungit Ultravasan) och höra om hon vet något bra café längs med vägen…

Och här kommer inläggets första och helt ogenerade bildstöld från piggelina.se, som är ett bevis på att jag innan loppet gick till bajamajakön för att hitta cappuccinodrottningen. Och det gjorde jag…

Vid 32 kilometer springer jag om två killar som upplyser mig om att jag ser ut att gå för 3.20. Jag tackar för upplysningen, men själv har jag släppt alla tidsmål jag egentligen aldrig har haft. Jag ska bara ta mig i mål och allt annat känns oväsentligt. Mitt i misären klappar jag mig själv på axeln. Jag vågade försöka ordentligt. Det är modigt i en skakig marathoncomeback!

Jag sliter mig fram på tunga ben och vet att farten har sjunkit, men vägrar titta på klockan. Istället stannar jag så fort det finns sportdryck och vätska och ser till att få i mig ordentligt. Vägrar att stressa och betar metodiskt av kilometrarna. Folk skriker ”Du är topp-10!”, men det rör mig inte ryggen att jag passeras av två damer med bara några kilometer kvar och därmed också tappar placeringar. Istället så utdelas peppande ord och hejarop oss tjejer emellan. Är det inte härligt? Detta lopp är speciellt! <3

Min kropp är fortfarande överkänslig och sjukt trött, men mentalt är loppet faktiskt ”bara” 39 kilometer för mig. Några dagar tidigare har  arrangörerna postat en bild på strax innan 39-kilometersmarkeringen på Instagram. Där utlovas en skön utförslöpa och platt strandpromenad hela vägen in i mål.

Vad händer tror ni?

Jo, precis när jag kommer till den platsen laddas löparkanonerna på nytt. Jag får energi och klipp i steget (nåja…) och farten går från vad jag upplever som styrfart till räserfart i marathonmått mätt. De sista tre klipper jag i runt 4.30-fart utan att känna mig det minsta trött. I och för sig håller jag på att springa fel på den spikraka strandpromenaden, men visas rätt av en kvinna. Så lite trött är jag nog…

Marathonmagin har slagit till! Jag lever! Jag älskar att springa! Jag går i mål! Jag känner mig som en vinnare!

Funktionärer blir oroliga för min hälsostatus eftersom jag inte helt otippat börjar lipa strax efter målgång. Jag mår dock prima och försöker hulkandes förklara att jag bara är glad. Och hög. Jag har ju vägrat titta på klockan sedan jag passerade 30K, men ser på målklockan att jag trots motgångar och allt slit har lyckats ta mig i mål på runt 3.20, vilket lite senare visar sig vara 3.20.05.

Jag har precis upplevt min tuffaste dipp någonsin på en löpartävling, vilket gör Helsingborg Marathon till det mest oväntade topploppet och personbästat i hela mitt liv. Det är magiskt!

Jag får medalj, öl, apelsin och kexchoklad och följer strömmen mot utgången där familjen och fina vännerna väntar. Det är soligt, kramigt, härligt och glatt. En tillfällig benkramp botas av sambon som lyfter upp mina ben i högläge. Barnen trivs och jag mår oförskämt bra.  Men det känns som om något saknas…

Det var det här som saknades. En fortsättning på min och Annas bajamajadejt, fast nu i glassiga solstolar och med målgångschokladen som jag missade eftersom jag blev så lycklig av att få en öl i näven direkt efter målgång. Och bilden har jag precis som vanligt helt ogenerat stulit från piggelina.se

Tack Helsingborg Marathon – jag är i mål!

Jag förstår att ni sitter som på nålar och väntar på en racereport från Helsingborg Marathon nu. Tyvärr måste jag meddela att den inte är klar. Den är faktiskt inte ens påbörjad. För så fort loppet var över kom familjelivet emellan och satte krokben för min blogg- och löparkarriär.

Istället för att skriva racereport har jag under dagen bland annat spenderat tre timmar i en lekpark under stekande sol. Tackar löpargudarna för snabb återhämtning från gårdagen. Kids tar liksom inte hänsyn till att morsan sprungit Marathon…

Vill ni veta hur det gick då?

Jo, förutom kilometer 28 till 39 gick det som en härlig löpardans. Under dippen, då jag bokstavligen trodde att jag skulle dö, jämnade loppet på något sätt ut sig. Jag menar det hade ju varit onödigt att få en för bra tid och en för bra placering…

Mitt nya personbästa på marathondistansen är *trumvirvel och fanfarer* 3.20.05 vilket gav mig en niondeplats i damklassen. HURRA!

Jag är extra nöjd med ett pers, då Helsingborg Marathon knappast är att betrakta som en snabb bana. Inte för mina ben i alla fall, men mer om det i racereporten när jag skriver den. Det bästa med ett nytt pers är dock att jag från och med nu slipper komma dragandes med gamla meriter från Stockholm Marathon 2011…

Min marathoncomeback innehöll också mitt första möte IRL med en alldeles speciell Anna. Före start hittade jag henne i bajamajakön och efter målgång letade jag upp henne så hon kunde guida mig till målgångschokladen. Hon gjorde mig inte besviken. Förutom att vi faktiskt pratade med varandra var hon också väldigt noga med att dokumentera vårt möte, vilket innebär att jag inom kort kommer att göra helt ogenerade bildstölder från Sveriges i särklass bästa löparblogg – piggelina.se!

Idag mår jag som jag förtjänar – helt fantastiskt! Det känns bra att min marathoncomeback är i hamn och dessutom med en fet guldstjärna.

Fast nu kära vänner är det det nästan mer spännande än själva loppet. NU ska jag nämligen kika vilken stackare det var som vann min diktsamling…

Min fredagsfeeling och tävling!

Min fredagsfeeling formas såklart en hel del av att jag ska springa Helsingborg Marathon imorgon.

I onsdags gick jag och handlade ”sånt jag var sugen på”, det vill säga det där lilla extra som jag, utöver alla vanliga måltider, tänker stoppa i mig idag för att ha ordentligt med energi i systemet i morgon. Det blev en blandad kompott med gott bröd, en budgetvariant av Risifrutti, nötter, choklad och kex. Frukten får komma direkt från fruktkorgen på jobbet. Jag ser det som spons…

Så ska jag ju jobba som ett svin också, men som längst till klockan slår 15, då jag tänker sätta mig i bilen och åka till Helsingborg. Det finns en liten chans att jag hinner hämta min nummerlapp i Dunkers Kulturhus redan ikväll, så att jag slipper den detaljen imorgon bitti.

Imorgon klockan 10 går starten och några timmar senare är jag i mål.

På söndag vaknar jag hemma i Göteborg igen och då finns det förhoppningsvis en racereport att skriva och ett par trötta ben att ta hand om.

Under tiden får ni gärna underhålla er med att gissa min tid 🙂 Vad tror du att jag springer på?

Den som gissar närmast vinner ett signerat exemplar av den tvivelaktiga diktsamlingen ”Längtan att höra ihop” som kräver världens största skämskudde. Jag slänger med en personlig hälsning också.

Lycka till i tävlingen! Eller inte…

Jag det är författaren till den här bloggen som har skrivit bokjäveln!

Onsdagens hälsostatus

Har fått en låsning i nacken, vilken är helt och hållet mitt människojobbs fel. Jag sitter, står och tänker för mycket. Tror att en snabbmassage av sambon på fredag kväll kommer att råda bot på eländet. Jag vill liksom inte springa 42 kilometer med en sämre armföring än den jag redan har. Så roligt ska publiken inte få ha det…

Under morgonens testjogg insåg jag att jag nog får räkna med ett och annat snorsläpp och en irriterad känsla i höger fot. Fast tantknäna har slutat knaka och jag är inte sjuk, så jag väljer ändå att se det som något positivt…

I morse sprang jag sju kilometer och konstaterade lite krasst att jag ska springa sex sådana rundor till innan jag är i mål på lördag. Känslan av uthållighet var denna morgon noll, men då hade ju klockan inte ens slagit halv sju när jag gick i mål, så jag väljer att inte dra för stora växlar på uthållighetsbristen.

Vid den tidpunkten på dygnet kändes dessutom 5.10-tempo (under korta sekvenser) som räserfart, så jag ligger lite lågt med att gå i mål på 3 h och 15 min, vilket ”någon” har gissat. Jag tror fortfarande att min bästa chans är att ta rygg på denna ”någon”…

Aptiten är tillbaka med råge. TACK! Känner mig så fattig, trött och som ”ingen alls” utan min aptit och mina stora matlådor. Tänk liksom, i inledningen av veckan förlorade jag min identitet och nu har jag fått den tillbaka.

Imorgon måste jag blogga något annat än sånt här inför-Marathon-bjäfs. Det börjar bli tjatigt. Till och med för mig…

Tack för att du orkar läsa ändå!

Om jag får ge mig själv några goda råd inför marathonstarten

1. Gå ut lugnt älskling! Jag vet att du kommer att vara hög (och eventuellt lite gråtig) och fyraminuterstempo kan kännas helt rimligt…den första kilometern. Men älskade du, det är inte värt det.

2. Var inte för kaxig sötnos. Även om första milen går sjukt bra så behöver det inte betyda att sista milen gör det. Ha respekt för distansen, som du faktiskt inte är van vid.

3. Energi är för superhjältar och därmed också för dig Wonder Woman. Se till att få i dig något regelbundet.

4. Tänk på att du är en bjussig och härlig person. Använd stödet du får från publiken, men glöm inte bort att ge något tillbaka. Det blir roligare att springa då.

5. Darling! Stressa inte upp dig över att du inte har vilat ordentligt under veckan och förmodligen sovit lite dåligt under natten. Det kan du ta igen. På söndag…

6. Just nu känns loppet inte ens i närheten av något som är ”på liv och död” eller superviktigt för din existens som människa. Eller hur fining? Behåll den känslan från start till mål. För hur det än går så vet jag att du har gjort ditt allra bästa.

7. Gullefjun, glöm för gud skull inte bort allt det där andra som du ska njuta av! Du ska få bo hos en nära vän och hennes familj. Du kommer äntligen att få träffa Anna, vars blogg du följer i ur och skur. Du har med dig hela din familj till Helsingborg, vilka är att betrakta som dina allra bästa supporters.

Kramiz darling! Följ bara mina råd och du kommer att få en fin upplevelse i Helsingborg på lördag!

Uppladdningen inför ett marathonlopp

Jag är ganska obrydd av mig när det kommer till uppladdning inför lopp. Jag äter och lever precis som vanligt, förutom att jag tränar betydligt mindre under själva veckan det vankas tävling.

Idag till exempel åt jag choklad precis som vanligt, vilket betyder att man gör en måttlig uppdelning av chokladkakan medan storbarnet tittar på och sen när hon inte tittar längre äter jag upp resten… Sådana små tilltag gör att jag slipper dricka kolhydratdrycker som smakar tapetklister. Jag litar på att det räcker att lägga till några extra mellanmål på fredagen så är jag liksom hemma i energibanken.

Jag kollar heller inte upp vilken energidryck som serveras under loppet och håller på och testar den. Det skulle bara göra mig stressad. Nä, jag bara kör och hoppas att tarmen och kroppen håller.

Nåväl.

Träningen kommer jag i alla fall att ligga lågt med under veckan, inte bara på grund av stundande tävling utan även för att det vankas arbetstopp på jobbet som förmodligen kommer att sluka all min energi.

Så idag sprang jag mitt sista ”riktiga” pass med smashing målgång. Jag hoppas målgången i Helsingborg är lika vacker och framförallt hoppas jag att jag hittar dit helskinnad…

Så kliver jag utanför komfortzonen!

I fredags bloggade jag en miniutmaning inför den här veckan och vet att åtminstone tre till har hakat på. Kul! 🙂

Utmaningen handlar i sin enkelhet om att träna utanför komfortzonen, äta gott och vara snäll.

För egen del har det inte blivit några efterlängtade laxburgare än och i morse var jag alldeles för trött för att orka kliva utanför komfortzonen på gymmet. Eftersom det bara är måndag har jag inte hunnit anstränga mig och vara en bra människa heller.

Fast nu vet jag i alla fall vad veckans ”utanför komfortzonen” kommer att bli. Zonen kommer att klivas över på fler olika sätt.

1. Det värsta är att jag ska ha en nummerlapp på bröstet. Eller snarare kommer jag att ha nummerlappen så där ungt och tillknycklat på magen, men ändå… Den kommer att sitta där som ett jäkla onödigt frimärke medan jag springer.

2. Jag ska tävla på en bana som mäter 14.9 kilometer och är jättekuperad. Kuperingen kan jag leva med, men hur sjutton springer man 14.9 kilometer? I min värld är 14.9 kilometer varken långt eller kort. Det är bara en siffra liksom. Jätteobehagligt…

3. Tanken är att detta ska vara en riktig urblåsning inför Helsingborg Marathon. Det vill säga en anledning att slippa springa långpass även denna helg. För om jag springer knappa 15 kilometer med blodsmak och mjölksyra på lördag så kan jag liksom inte utsätta kroppen för ett långpass också . I regelboken är skaderisken alldeles för hög…

Så jag kliver utanför min komfortzon genom att slänga in en extra tävling på menyn. Härligt! Eller inte…

Hade det varit härligt hade ju 14.9 kilometer kuperad landsvägslöpning varit inom min komfortzons smala ramar och därmed inte heller fått vara med som ett festligt inslag i veckans lilla utmaning.

Tre löparmyter jag vill slå hål på

…utifrån mitt perspektiv på löpning alltså.

1. Intervaller måste vara spyjobbiga, varierande, långa, korta och fullständigt vedervärdiga. Helst ska man gå och vara nervös hela dagen innan sitt intervallpass.

TUT TUT FEEEEEL: Det är mycket bättre att hitta sitt sätt att höja pulsen på än att inte göra det alls. Hur liten fartökning du än gör i förhållande till ditt ”bekväma tempo” så kommer det att ha en positiv effekt på din löpning och ditt vackra hjärta. Vips så kanske din ansträngning har gjort att din bekväma fart är snabbare än förut. Vi har alla olika mål med vår löpning och att alla motionärer ska vilja ut och springa blodsmakande fyraminutare är fullständigt orimligt.

2. Jag måste köra strukturerad löpskolning och löpstyrka minst en gång i veckan för att hålla mig skadefri.

TUT TUT FEEEEEL: Det finns egentligen väldigt få måsten med löpning, men styrketräning är bra för dig såklart. Fast strukturerad? Njae, se hellre till att det lilla blir av i anslutning till något av dina löppass än inte alls. Skaffa dig till exempel en bank med 8-10 bra övningar som du kör rullande då och då. Jag har några favoriter som du kan googla på och apa efter: draken, utfall med vridning över det främre benet, knäböj med upphopp, kliva upp på en bänk från oilka håll och vinklar, höga knän, indianhopp, hälkick, grodhopp framåt… Lägg till några bra bålövningar också och du är hemma!

3. Träning som min löparklocka inte har registrerat har aldrig hänt.

TUT TUT FEEEEEL: Jag vet, det är skitsvårt att lämna klockan hemma och bara ge sig ut. Men faktum är att det kan vara bra både för huvudet, kroppen och löpkänslan att ”bara vara” emellanåt. Våga testa en gång och gör det gärna till en regelbunden vana.

Det viktigaste av allt är du fullständigt ska skita i vad jag, grannen, superinstagrammaren eller någon annan gör. Inspireras gärna, men var ärlig mot dig själv och gör löpningen till din grej.

Väldigt fin post

Igår när jag kom hem från min tremilare låg ett kuvert och väntade på mig på köksbordet. Det var inte ett fönsterkuvert, så jag slet upp det illa kvickt…

Innehållet gjorde mig väldigt glad.

I samband med Vårruset i Gävle berättade Malin i en kommentar att jag var med på bild i Gefle Dagblad och erbjöd sig att skicka sidan till mig. Jag svarade ”Det vore ju toppen!” med en plan på att maila henne min adress. Fast det glömde jag bort.

Så idag är jag väldigt glad att jag har snälla bloggläsare med driv och engagemang när jag själv är en virrpanna.

Tack Malin!

Mitt sammanbitna ansiktsuttryck strax innan startögonblicket går inte av för hackor precis. Man kan faktiskt se att jag vet att jag strax ska tugga taggtråd.

Förresten, jag kallar denna eminenta post för ett kärleksbrev eftersom det är så sällan jag får sådana nu för tiden…