Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Det sista om Lidingöloppet. Jag måste bara få ur mig det här, sen får det vara bra.

Jag hade inga direkta mål innan loppet. Var mest tjurig och kände en stor ovilja.

Däremot hade människor i min omgivning snackat om ”silvermedalj” (sambon var helt säker på detta) och 2.30 (tack lillebror för att du tror på mig).

När startskottet gick för startgrupp 4 kändes det sådär. Några hundra meter in i loppet tvärnitade människor framför mig och bildade en mänsklig vägg. De hade visst sprungit på en liten lerpöl. Grrrrrr… INTE OKEJ! DET HÄR ÄR ETT TERRÄNGLOPP!

Efter 5.5 kilometer tung löpning, som färgades alldeles för mycket av minnen från förra året, stod sambon och hejade. Jag fick ny energi och bestämde mig för att ha kul. Så enkelt kan det vara ibland.

Därefter tog jag varje möjlighet i akt att skratta, spexa och flirta med både okända och kända ansikten i publiken.

Jag tänkte att jag nog var en sådan där ettrig djävul, som andra irriterar sig på. En sån som plöjer förbi uppe i skogen och dessutom med ett leende. Hade jag haft en dålig dag hade jag definitivt hatat mig.

Den stora belöningen kom efter två mil då jag träffade på min hejaklack och strax därefter uppmärksammades av speakern, som sa nåt i stil med ”Hon springer för klubben ”Men Mia!” Det måste vara det coolaste klubbnamnet!” Det är precis vad man behöver höra innan man beger sig ut på den sista och tuffa milen.

En bild säger mer än tusen ord ibland. Så här kan det kännas med två relativt snabba mil i kroppen och en backig mil kvar att springa…

Jag visste redan där och då att jag hade silvermedaljen, som hade blivit ett mål på vägen, i min hand. Jag var helt trygg i det och kunde till och med ta det lite lugnt. Andas och bromsa i nerförsbackarna eftersom jag hade nedrans ont i ena knät och stickningar i tån. Den fysiska smärtan i knän och tå, som jag hade räknat med, störde mig en aning, men det förtog inte tjusningen av själva grejen.

Tack förnekelse!

Sen rullade det bara på och jag fick en massa ticks för mig. Haha. vid varje kilometerpassering var jag till exempel tvungen att sträcka armarna i luften och göra segertecken. Jag hade också bestämt mig för att inte bli omsprungen av en endaste person i uppförsbackarna. Allt gick enligt plan.

Strax innan upploppet stod min hejaklack. När de skrek ”Bra jobbat Mia!” svarade jag ”I knooooooow!”. Ödmjukheten hade försvunnit för länge sedan och storhetsvansinnet hade tagit över… Jag pratade med mig själv på upploppet ”Fan vad bra du är!” Du är så gryyyyym!” vilket uppmärksammandes av några åskådare och jag blev generad.

I mål var jag i chock. Var det redan slut? Hade jag faktiskt lyckats hålla ihop ett lopp från start till mål? Hade jag inte skitit på mig? Allt var bara konstigt och jag grät inte ens. Inte en enda tår. Jag träffade en gammal bekant och pratade enbart om mig själv. Storhetsvansinnet ni vet. Sen kom sambon och tog hand om sin förvirrade älskling som varken visste ut eller in. Jag var ju pigg! Även om knäna ömmande och tån stack till förbannelse så var huvudet med.

Sen blev det några mysiga om än något kyliga timmar på fältet då jag bland annat äntligen fick träffa Lars. En person som drivit mig till positivt träningsvansinne och fungerat som motivation när skadorna har radat upp sig på löpande band och förstört min träning. Vår bloggutmaning har helt enkelt lett till många skratt och hejarop och jag hoppas på en fortsättning 🙂

Tillägg: Folk undrar. Ja, jag vann utmaningen. Gå in här och läs om Lars upplevelse den 25 september.

Nu i efterhand när storhetsvansinnet har lagt sig har jag faktiskt tänkt tanken ”Är jag värd det här?” Men jo. När jag inte har kunnat träna på grund av allt skit som har gjort ont, så har jag ju våndats istället. Lidingöloppet har tagit väldigt mycket av min vakna tid i anspråk även om jag inte har kunnat träna obehindrat.

Nu till the top of the tops. Senare på kvällen åkte jag, Ola, Hella och Anders till Stockholms mysigaste pub där vi käkade hamburgare och drack öl. Jag hann klämma tre stora stark innan kvällen var slut. Detsamma gällde Hella, som sprungit 15 km samma dag.

Det om något är tecken på god fysik!

Lidingöloppet 2010 är definitivt över. Nu blickar jag framåt mot en snabb mil bland annat 🙂

Men först ska jag läka ihop.

Over and out.

Lidingöloppet 2010: minnesvärda ögonblick del 1 ”I målfållan”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Grattis! Bra jobbat!

Hon skrattar ungt och frisk och försöker ge mig en medalj. Jag tittar ner, först på min Garmin och därefter på medaljen, och ryggar förskräckt tillbaka.

Mia: Näe hörru en sån där ska inte jag ha!

Surtant Mia är i sitt esse vägrar att förlora den här alldeles sista striden.

Liten tjej med flätor typ 12 år: Nähä. Eh?

Mia: Jag ska ha en silvermedalj! Var är silvermedaljerna!?

Jag spänner ögonen i henne och tänker ”Lös det här nu för sjutton!”

Liten tjej med flätor typ 12 år: Eh?

En man kommer springande till den lilla tjejens undsättning.

Mannen: Ta den här medaljen nu och så går du och byter den i tältet där borta.  Det är så vi jobbar här.

Mia: Okej…

Jag lommar skamset därifrån och tänker att mitt tillfälligt sjukt stora ego och storhetsvansinne kommer att slå tillbaka på något sätt. Jag får nog ingen silvermedalj. När jag kommer fram till det där tältet visar det sig säkert att någonting har gått fel.  Silvermedaljsgränsen för damer på Lidingöloppet (2.38) är förmodligen inte alls nådd. Min Garmin har kanske fått spunk?

Jo då, det löste sig, men allvarligt. Ett stort förlåt till den lilla tjejen. Jag var sjukt glad egentligen. Dock är jag jävligt ovan att inte känna mig helt död och typ böla av olika anledningar vid målgång, därav mitt obalanserade ego-beteende.

Jag börjar bakifrån, men fortsättning följer… På den här bilden har äventyret inte ens börjat.