Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Att ta itu med hälsan

Ni kanske tror att jag är den hälsosammaste och mest balanserade människan i hela världen? Om ni tror det så är jag väldigt ledsen att jag vaggat in er i den föreställningen…

Bra grejer med min hälsa är att jag:

– sover 7-9 timmar per natt (Helt sant. Går och lägger mig sjukt tidigt…)
– äter i min mening bra, näringsrikt och mycket
– tränar regelbundet och för tillfället också ganska måttligt
– kramas ofta
– har en familj jag älskar och som älskar mig tillbaka
– har nära till ett skönt garv och vardagligt småfniss precis hela tiden
– känner mig trygg och tillfreds i mitt sociala liv
– har inga alkohol- eller drogproblem

Almost perfect…

Dock har det den senaste tiden regelbundet uppstått sådana där dagar då jag slås ut helt rent fysiskt. Skallen vill, men inte kroppen – precis som i fredags natt och lördags då jag fick feber och frossa. Dessutom tycker jag att jag samlat  på mig lite väl många krassliga strödagar på sistone i jämförelse med andra år. Och jag kan inte skylla på barnet, då vi enbart har haft fyra vab-dagar sedan augusti. Hon är ju kärnfrisk! Men inte morsan…

Jag funderar såklart en hel del kring det här. Anar ju att det är kroppens sätt att berätta något för mig (”YOU ARE WEAK!”). I vilket fall som helst så är det nedrans irriterande och inget jag vill ha i livet. Återkommer med resultat och åtgärdsförslag när utredningen är klar.

Här är förresten morgonens quickfix – en håll-käften-and-get-well-smoothie:

Innehåll
1.5 dl frysta hallon
1 äpple
En näve blabyspenat
En skvätt vatten

Kör så det ryker med mixern och späd till önskad konsistens. Och vet ni vad. Den blev inte brun eller grön, vilket väldigt många smoothies i mitt sociala flöde verkar bli nu för tiden. Den blev helt magiskt vinröd och smakade lika bra som den ser ut. Win! Jag gör visst allt rätt…

Och 90 procent av allt jag gör toppas med kokos.
menmia-smoothie

Prioriteringar

Ser lätt vettskrämd ut på bilden nedan. Haha. Jag är inte rädd. Jag är bara allmänt uppskruvad. Urk. Öser på jobbet och njuter av de kollegor jag verkligen gillar. Vill utöver det hinna träffa alla vänner i Uppsala innan jag drar härifrån nästa onsdag. Och träna någonting whatever måste jag varje dag för att lindra, mjuka upp och hindra att ryggen går av.

Kanske är jag rädd ändå. Livrädd för att prioritera fel! Känna i efterhand att jag missat nåt jag borde gjort. Att jag valde ett träningspass när jag borde ha fikat och kramats. Att jag la lite för mycket krut på de sista rapporterna som ska skrivas istället för att skratta några minuter extra i lunchrummet. Jag försöker göra allt rätt, men känner mig knappast särskilt hälsosam.

Jävla välfärdsproblem! Någon som är bra på det här med stresshantering? Hon som brukar vara cool och rycka på axlarna har blivit ett ras. Tips mottages tacksamt.

Uppskruvad vid skrivbordet.
image

Det var bättre förr! (kvällsreflektion)

Ni vet när kaffekopparna var pyttesmå med ännu pyttigare små öron där fingrarna knappt fick plats. När porslinet var smyckat med söta rosor och man satt vid trevliga bord i lugn och ro och njöt av den beska drycken.

Detta var innan kaffet började serveras i gigantiska muggar med lock att ta med ”on the go” ut i det stressiga livet, där många dricker kaffe för att överleva och orka med.

Det är sällan jag stöter på det fina porslinet numera. Allt har blivit så stort och otympligt. Kaffet serveras dock fortfarande i pyttesmå koppar hemma hos mormor och morfar och på Güntherska Hovkonditoriet i Uppsala. Tack för det!

Det var bättre, lugnare och vackrare förr. Eller börjar jag bli gammal och nostalgisk?
image

Marathonvecka: Ta det lugnt och undvik stress! Ja men tjena…

Kroppen är ur fas. Försöker vila så hårt att klockorna stannar.

Pendlade till Uppsala igår. Har en stressig jobbvecka framför mig med mycket spring och huvudbry. I lördags avverkade jag Göteborgsvarvet efter att dagen innan ha pendlat hem till Göteborg och på lördag är det dags för Stockholm Marathon. Det här är en livsekvation som inte går ihop alls. Egentligen.

Av misstag läste jag en sådan där artikel om hur man bäst laddar inför en mara. Ta det lugnt och undvik stress, var ett av de snusförnuftiga råden. Det gjorde mig superstressad! För om man lever ett helt vanligt liv med löpning som ett av sina stora intressen, går det ju liksom inte att stänga av allt annat för löpningens skull.

MEN!

Om någon vill förgylla min sunkiga motionärstillvaro och investera i lite vila till mig så tar jag gladeligen emot några tusenlappar och kopplar bort vardagens alla måsten och krav.

Till dess får mikropauserna duga. Framstupa sidoläge för mig själv.

Fler som gillar framstupa sidoläge… I detta fall med segertecken!

Jag fixade inte att springa denna morgon eftersom jag har drömt hela natten om att springa…

Det var en ond dröm. Tävlingsdax. Nummerlappen gick inte att hämta ut någonstans. Trots detta hade jag lite senare glömt den. Chipet också. Och Garmin. I vilket fall som helst så skulle jag få springa ändå. Ett millopp. Däremellan hoppade jag ner i Lillfjärden i Hudiksvall, som är fyllt med fågelbajsvatten, för att hämta en badboll åt ett litet barn. Inte hann jag värma upp heller.

Då kommer det värsta…

– VAR ÄR MINA SKOILÄGG!?

Jag har alltså även glömt det enda som jag verkligen behöver för att ta mig framåt i löparskor. Det är sant. Inte ett löpsteg kan jag ta utan mina älskade ilägg för då bultar tåjävlen som en liten iller.

Usch. Jag var verkligen inte löpsugen denna morgon. Det kommer nog att ta några månader innan jag är tävlingssugen också. Fick faktiskt avsmak för hela grejen. BLÄ.

Istället för löpning så hann jag med att hitta en gammal pennkjol i garderoben. Det kommer någonting gott av allt! I detta fall – pure beauty!

Jag har samlat kraft idag och försöker intala mig själv att…

mitt nya liv som startar till veckan i Uppsala faktiskt inte är något att stressa upp sig över. Självklart är det mysigt att vara pirrig. Det vill jag vara. Stressen däremot klarar jag mig gärna utan.

Now me, myself and the evil I are cool again, trots att det är många bitar, som inte riktigt fallit på plats.

Vi skippade en tänkt tur till Skatås idag och tog en promenad till Magdalena, Elias och Love i Majorna istället. Och nu då? Nån som tycker att jag borde springa skiten ur mig? Själv är jag inte helt säker på att det är vad jag behöver just idag. Fröken är snarare på peta-näsan-och-äta-choklad-humör. Återkommer.

Men Mia! Från katastrof till knuffa ner sandslott med underlivet.

Jag förvandlades till en levande katastrof idag vid femtiden. Jag är ganska bra på att hantera stress i vanliga fall och är en riktig hålla-många-bollar-i-luften-klyscha, även om jag förnekar det och vill vara så där rycka-på-axlarna-cool.

Vad var det då som fick bägaren att rinna över? Jo, jag blev blixtkallad till Uppsala imorgon. Ett skitviktigt möte. Inte ett sånt där möte som man bara genomlider.

Den här veckan är lite tjock ändå om man säger så och det är ju inte direkt promenadavstånd till Uppsala från Göteborg. Jag ringde till Ola med gråten i halsen och förklarade att jag var döende och att det inte fanns på kartan att jag skulle hinna med någonting på listan.

Och så skulle jag då ta min Afro Power Dans-oskuld strax efter det. Hm.

Men vet ni vad. JAG HADE SKITKUL. Jag lydde villigt instruktören när hon sa åt oss att knuffa ner sandslott med underlivet och flyga som svalor. Slängde en blick i spegeln och tyckte att jag såg bra ut. Fri och lössläppt som en spinkig trasdocka. Afro Power Dance var verkligen något för mig. Man skulle nästan kunna tro att jag härstammar från Afrika faktiskt.

Nåväl. Slutet gott allting gott och jag är vid gott mod. Förutom det viktiga mötet, så är det många fina människor i Uppsala som ska förgylla min dag och då hinner jag ändå inte träffa alla finingar som bor där. Och så blir det en natt i Stockholm hos min BFF. Inte illa pinkat.

Jag gillar Uppsala. Sist jag var där var jag en riktig rockstar och föreläste skiten ur en jättestor publik. Hoppas jag är en rockstar imorgon också…