Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

När jag tänker på 2018…

ser jag följande framför mig:

1. Jag springer ett Marathon på senvåren och ett på höstkanten. Det innebär att jag kommer att springa långt två gånger nästa år och dessutom jämt fördelat över tid. Stockholm Marathon och Helsingborg Marathon ligger väldigt bra till för anmälningsklick.

2. Ingen av marorna kommer att vara något supermål för året. Nej, nästa år vill jag göra mitt bästa och roligaste Lidingölopp någonsin! Då är det ju bra om jag har sprungit långt (och helst inte för fort) två gånger på marorna innan…

3. Jag ska genomföra min swimrun och mitt minitriathlon enligt plan. Jag menar, nu går jag ju ändå en crawlkurs och blir blöt en gång i veckan. Här är det bara ett genomförandemål som gäller. Jag kommer inte att köpa på mig en massa utrustning utan cyklar på det gamla cykelskrälle jag har, trots att den inte är så snabb. Våtdräkt däremot kan vara bra så jag slipper frysa ihjäl och bli manetbränd samt ett par skor som funkar för swimrun.

4. Det där med att springa ultralångt är något jag har i kroppen, men väldigt sällan gör. Nu finns dock en längtan att ”kliva över gränser” och springa riktigt långt igen. Vi får se hur det blir med det.

Inget, förutom grejerna med simmomenten, är spikade.

Fast det känns skönt att ha en lös plan som jag kan mixtra med hur mycket jag vill 🙂

Börjar bli redo för 2018…

Hur kan det vara så svårt att bara andas?

I morse 06.40 satt jag nervös vid bassängkanten igen redo för cool crawlkurs. Till skillnad från förra veckan tänkte jag plumsa i snyggt, utan att få kallsup och orsaka svallvågor. Det gick sådär. Uppenbarligen låser sig det motoriska när jag närmar mig vattenytan…

Vi simmade igång våra morgontrötta kroppar med några vanliga längder bröstsim och repeterade förra veckans bensparksövningar. Jag kunde skönja framsteg och blev glad. Framsteg i mitt fall handlar om att ta sig framåt och helst inte dra åt höger och glida in under det där repet som skiljer banorna åt.

Sen skulle vi kombinera bensparken med att andas och det gick åt helvete direkt. Jag går och andas. Jag springer och andas. Jag andas faktiskt vad jag än gör. I mitt nya element – vatten – kommer dock andningen att bli en riktig utmaning.

Jag lärde mig i alla fall en viktig läxa idag. Andas inte in när du är under vattenytan.

Så med den lärdomen i bakfickan ser jag glatt fram emot nästa veckas simträning, som jag måste bossa över själv då det inte är någon crawlkurs på grund av höstlov.

Fast först vill jag tillbaka till min komfortzon – löparskor och tights på torra (men väldigt regniga) land. Att inte tänka. Bara göra. Den ena foten framför den andra och andningen som i en liten ask.

Jag vet aldrig om crawl kommer att kännas vare sig naturligt eller bekvämt för mig, men jag gör det.

Det gör jag.

Här ska jag simma nästa sommar! <3

Slitna tankar och drömmar

Med gårdagens intervaller kvar i benen gav jag mig i eftermiddags ut på ett distanspass på tolv kilometer. Jag var så schleten, det tog sjukt lång tid för att vara jag och jag hann på gott och ont tänka på väldigt många saker…

Jag tänkte på att jag som är så lättpåverkad, speciellt av vad Anna gör, nu ligger i riskzonen att anmäla mig Ultravasan. Shit. Det skojar man inte bort utan långpass i kroppen. Kanske bäst att ta tjuren vid hornen och börja samla kilometer direkt?

Sen tänkte jag på att jag förmodligen kommer att vara precis så här sliten, om inte ännu slitnare, när jag passerar 30K på Helsingborg Marathon. Vid den insikten försökte jag öka farten. Det gick inte… Jag tröstade mig med att inte en endaste meter under min marathoncomeback kommer att gå i fyraminuterstempo som igår. Då kändes det lite bättre.

Sen gick jag i mål vid havet och levererade mig själv årets skräll. Nästa år ska jag vara med på både det triathlon och det swimrun som anordnas här utanför husknuten. Skakade hand med mig själv på den saken och såg mig själv i våtdräkt och badmössa. Den synen gjorde min kväll…

Hoppas ni har haft en fantastisk helg!