Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

En ny möjlighet att stå på startlinjen

Kommer ni ihåg att jag för ett tag sedan planerade att springa ett lopp på 14.9 kilometer, som ställdes in och inte blev av för första gången på 36 år? Jag tog det inte med vidare värst jämnmod eftersom loppet har blivit tradition i vår familj. Det är alltid någon av oss som springer just den här tävlingen.

Sist men inte minst så tänkte jag ju använda loppet som formtoppning inför marathonstarten, men det har jag kommit över eftersom marathonloppet gick bra ändå.

Igår nådde en fantastisk nyhet mig. Nyheten kom direkt från svärföräldrarna och idag har jag läst i Provinstidningen Dalsland att Hagenrundan räddas. Fatta bra?! Loppet som jag inte fick springa när jag tänkte springa det, får jag nu en ny möjlighet att springa.

Den 30 september står jag på startlinjen. Jippi!

Eftersom det inte längre ligger något Marathon och väntar på mig kommer jag förmodligen att springa den korta banan på 7.6 kilometer. Den kuperade lilla helvetesslingan, som utmanar och gör ont. Längtar!

Och det är nog inte bara för mig som det här är en positiv nyhet 🙂

Jag har jobb att göra!

I förrgår mailade jag vinnaren av min diktsamling. Hon heter Malin och gissade att jag skulle genomföra Helsingborg Marathon på 3.22. I alla fall. Jag hade skämskudde när jag skrev mailet och ursäktade mig ”Du behöver liksom inte ta emot den…”. Men hon svarade att det ville hon visst så hon kan läsa den i väntan på nästa min bok.

Jag har jobb att göra! 🙂 Nu hoppas vi att det lugnar ner sig lite på andra fronter så jag har energi att ta tag i min fabulösa chicklit-roman igen.

Boken som inte handlar om mig, utan om någon som typ är rädd för fysisk aktivitet och inte lyfter på arslet i onödan. Hon som kärar ner sig i en marathonlöpare, har vänner som krisar, bokar löpardejter utan att ha sprungit en endaste meter och som anlitar en PT med tight röv och för små mjukisbyxor…

Jag har fantastiskt roligt när jag skriver detta, som ni förstår.

Den som väntar på något gott…går alltid i mål! Med ett leende och solsken i blick! 😉

Det är svårt att raka en bikinilinje man inte ser

Det enda av min underkropp som kvalar in till BEACH 2016 är vaderna. Jag förstår nu också varför man blir ”uppmjukad” i kroppen under graviditeten. Det är för att det uppenbarligen krävs akrobatiska övningar för att klippa tånaglarna. Och jag sitter och fyller i papper från MVC ”Har du tankar kring amning och flaskmatning?” Och tänker ”Nej, borde jag ha det?” Jag är inte så brydd och tänker att det blir som det blir ändå. Med precis allt.

Sen kommer jag på att det är på grund av att jag går igenom allt det här som gör att ni kan vinna min startplats till Helsingborg Marathon den 3 sept. Jag har fått många fina tävlingsbidrag både som kommentarer och i mailboxen, men det avgörs inte förrän efter midnatt.

Lycka till!

Önskar
Håriga damen

Ingen bild på det…

Minivarvet: 250 meter leende och mallighet

Sedan vi introducerade Moa för ”Älskling, i helgen ska du få springa i Slottsskogen med nummerlapp precis som mamma!” har det varit den stora snackisen här hemma. Att hon sedan i sann tvååringsanda började strejka precis innan vi skulle bege oss till Slottsskogen för hennes första löpartävling är en helt annan femma…

Det blir alltid bra till slut. Minivarvet bjöd på skön löparkänsla och full aktivitet denna söndag förmiddag.

Med goodiebagen i ena handen och pappa i den andra var det så glad och stolt stämning ute på löparbanan att den gick att ta på. Själv var jag den där töntmorsan som sprang runt med systemkamera och ropade hejaramsor…

Vid målgången serverades bananer och medalj. Precis som det ska vara med andra ord.

250 meter löparglädje. moa-minivarvet-menmia
Målgången. Morsan har på stela ben sprungit i förväg för att kunna ta ett kort…
minivarvet
Segergest.
mia-moa-menmia-minivarvet

Mjukstarten

Det här året känns det helt rätt att mjukstarta med det mesta. Efter världens bästa julledighet sitter jag nu i kökssoffan och pysslar med jobbevent som ska äga rum i Danmark och Stockholm. Snubblar lite i engelskan, då jag de senaste veckorna tänkt, pratat och bräkt på hälsingemål. Hade visst även glömt bort alla mina olika inloggningsuppgifter för en kort stund. Ach. Det ger sig. En behöver bara vara bäst när det gäller.

Igår mjukstartade jag även träningsåret med ett soft distanspass. Kände mig pigg och fräsch, men valde ändå att ta det lugnt och fundera. Jag har ju som gigantiska problem att bestämma mig för vad och varför jag ska springa i år, så jag använder träningstiden till det. Att fundera och inte blir det minsta klokare.

Har du några förslag på löpartävlingar eller annat kul som är träningsrelaterat? Jag tar  tacksamt emot förslag på aktiviteter som får de miljoner myrorna i brallan att hålla sig lugna även detta år…

Göteborgs Jubileumslopp: Från surkart till vinnare

Uppladdning: Obefintlig. Klev upp klockan 06.20 med ungen och satt nog inte en minut på röven innan starten som gick 14.00. Slevade i mig lite pasta och bacon på två minuter till lunch. Toppade med en dryg halvtimmes stressad promenad till starten vid Rosenlund. Blev överhettad och trött och ville hoppa i vattnet. Istället skulle jag springa ett millopp om tio minuter. Näe, som motionär har en sannerligen inte möjlighet att ladda optimalt varje gång. Idag var en sådan dag. Nästa helg när det är dags för Kretsloppet kommer det att bli helt annorlunda. Då finns det en plan. Det fanns det inte idag. Därför fick det bli lite hur som helst.

Glad var jag ju ändå. Det ska man alltid vara. By the way. Ola har tagit alla bilder.
menmia-göteborgs-jubileumslopp
Loppet: Satsar fullt ös från start såklart. Ligger i runt fyraminuterstempo de första fyra kilometerna på pin kiv mot gammelkroppen. ”Nu ska du allt få veta att  du lever!” Det är helt platt, medvind och lättsprunget och jag mår bra. Då kommer den. Älvsborgsbron. Och inte bara den. Vi börjar på djupet nere i Masthugget och klättrar en kilometer uppför. Det är min kropp INTE sugen på. Börjar ”krypa” fram, men springer ändå om folk. När jag når toppen VILL jag göra en Uhrbom, men skärper till mig. Tvingar fram varje löpsteg. Skiter i klockan på armen för nu är det ett helt annat krig som pågår. Det handlar om att ta sig i mål upprätt.

OBS! Bilden är från uppvärmningen. Hade nog inte riktigt det här löpsteget sen…
menmia-uppvärmning

Och jag kämpar. Efter den ytterst obehagliga och branta nedförsbacken från bron är det återigen platt. Platt med motvind. Och jag är så nedrans känslig för alla förändringar nu. Vi tvingas springa en liiiiten snutt på gräs. Vill dö. Det är lite ojämnare underlag på en bro. Vill dö. Ja, ni fattar. Det är sjukt jobbigt. Lyckas ändå ta mig framåt och passerar en brud. Gött mos! Målsnöret känns lite närmare. Kääääääämpar tillsammans med några stiliga herrar. Ser upploppet. Det är sjukt långt. Går i mål.

En vinnare: Jag går i mål på tiden 42.16 på placering nummer åtta av 559 damer. Min envetna kamp har alltså räckt så långt ändå. Är glad och besviken på samma gång. Sen förvandlas allt till glädje. Speakern meddelar att nummer 110 har vunnit en hotellnatt för två. That is me! Och där kommer familjen. Vi hittar ett ställe där det serveras gratis varmkorv och Festis. Jippi! Vi tar båten från Lindholmen till Rosenlund och promenerar hem. Det är sommarvärme. Vem fan kan sura då?

Lite senare kommer jag på att 42.16 faktiskt är min snabbaste mil någonsin. Men det är lite skitsamma när en har sprungit ett riktigt skitlopp. Längtar redan till nästa helg. Då jävlar! Det finns SÅÅÅÅÅ mycket mer i de här benen. Det vet ni va?

Fin after running på en båt i solen.
menmia-efter-loppet

Idag springer jag ett lopp!

Eftersom jag anmälde mig i sista sekund och inte har laddat och förberett mig mer än med en vilodag igår, så tänkte jag skita i att skriva om det först. Det är ju inte mer än ett jävligt jobbigt träningspass med en nummerlapp på magen liksom. En liten koll och fartboost inför nästa helg då jag springer Kretsloppet i Borås.

Men i alla fall. Jag startar i Göteborgs Jubileumslopp idag. En bana på 10 kilometer, som innehåller den förbannade Älvsborgsbron, men i övrigt är ganska platt. Hoppas på fint väder, pigga ben och en bra tid.

Det ska i alla fall bli väldigt roligt att springa på hemmaplan. May the force be with me!

Sist jag sprang ett lopp var jag lite besviken efteråt, då jag var alldeles för pigg och fräsch i mål. Den känslan vill jag inte ha idag. Tack på förhand kropp och pannben!
menmia-springa-lopp

Men Mia! Vad händer nu med träning och tävling?

Jag håller på och förhandlar med mig själv angående höstens svettiga aktiviteter. Oftast är jag en ganska lättsam och enkel människa. Efter dessa förhandlingar är jag dock beredd att ändra åsikt…

Efter många om och men lyckades chefen (läs jag!) finna några riktlinjer som får agera stöd för beslut angående höstens träning och tävling.

Gå med i en orienteringsklubb i Göteborg
Jag vill ha nya träningskamrater och varierad träning och det är precis vad man får i en orienteringsklubb. Ni som tror att orienterare bara tränar med karta och kompass tror faktiskt helt fel. ”Vanlig” och varierad löpträning på stig, i terrängen och på väg är självklarheter liksom en mycket tillåtande attityd för att bli starkare.

Springa milen på tävling
Ja, jag kan liksom inte släppa den där milen på en snabb bana. Är mycket nöjd med min tid och placering på Mölnlyckeloppet i våras, men lera och för många uppförsbackar hindrade mig från att vara mitt allra snabbaste jag.

Strukturera om styrketräningen
Jag har fastnat. Den där passionen för att gå till gymmet och kärleken till mina nya muskler har försvunnit. Med hjälp av Ola håller jag nu på att hitta på något kul för att inte tappa bort styrketräningen helt. För jag tycker att den är viktig för helheten och jag vill absolut inte sluta.

Delta i Skogsmaran den 4 oktober
Tjejmarathons 56 kilometer mellan Hindås och Borås gav mersmak och jag vill  springa långt i terrängen igen. Skogsmaran går mellan Skatås och Hindås. Om jag genomför den innebär det att jag under 2014 har sprungit hela sträckan från Göteborg till Borås, om än uppdelat på två etapper. Det skulle kännas roligt!

Är ni med mig?

Stretchar och funderar vidare. Det kommer att bli bra det här!
stretch-menmia

En behöver inte vara snygg…

eller springa snyggt efter 7.5 kilometer, när det bara är upploppet kvar. Speciellt inte om de senaste 1.5 kilometerna har gått i konstant motlut.

Jag bjuder på den! Det fladdrar lite hit och dit med armar och ben. Fast det är ju inte alla som kommer på prispallen. Det kan INGEN ta ifrån mig 😉

Men barn… Sno inte stilen!
menmia-löpstil

Jag sprang en löpartävling idag

Hagenrundan 7.6 kilometer på kuperade landsvägar genom den dalsländska landsbygden. Idag bjöds vi löpare på ett hällregn, blixtar, åska och *plask plask* under skorna.

Glad och avslappnad (se bild!) var jag hela vägen runt. Denna känsla tog mig till ett silver. Tyvärr kom jag i mål smått otrött och obrydd. Blev lite för bekväm när andraplatsen säkrades redan i inledningen i loppet, samtidigt som jag kände att vinsten var onåbar. Jag hade också som mål att slå förra årets tid med minst en minut. Jag piskade Mia2013 med 2 minuter och 16 sekunder. Bara så där. Utan att blinka.

Jag har blandade känslor helt enkelt. Den största delen av mig är såklart jätteglad över ett silver och fina priser (priserna kräver ett  eget inlägg). Den andra lite småarg för att jag inte testade mig själv och maxade. Men men. En kan inte få allt varje gång.

Jag hade roligt i alla fall. Den där backen som jag förra året upplevde som en vägg, skuttade jag bara förbi. Den 1.6 kilometer långa uppförsbacken mot mål använde jag för att springa om ett gäng karlar som hade tröttnat. Sämre kan en ju ha det.

Jo, just det. Dagens 7.6 kilometer tog 31 minuter och 30 sekunder. Snittfarten blev därmed 4.10 min/km. Att komma i mål glad och pigg efter en kuperad runda på den tiden ger hopp för framtiden. Jag har mer att ge. Jag ser fram emot att ge det.

Skickar ett hej och tack till mina outstanding supporters: Svärmor, svärfar, Ola och Moa. Utan er hade jag inte alls varit lika glad.

Lite pepp och spex – en typisk Mia i löparskor.
menmia-hagenrundan-kul