Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Var springer du helst?

Jag svarar alltid ”Jag springer helst i skogen såklart!” Det är innan jag käkat sanningsserum med efterföljande självrannsakning…

För sanningen är ju den att jag bor mitt i stan minst fem dagar i veckan. Löpning på vardagarna är en oromantisk historia och löptiden är ytterst tidsbegränsad. Jag går utanför dörren och springer samma gamla rundor på asfalt. Ibland är jag lite wild and crazy och joggar till banan vid Ullevi. Där står det alltid ett gäng stora fordon parkerade (i bästa fall har de ställt dem bredvid banan). Börjar det bli mörkt blir det lite tokigare ändå då löparbanan saknar belysning.

Jag tänker att jag vill springa i skogen, men jag hinner aldrig dit…

Fast jag känner att det är okej vara en traillöpare i själen som springer sina flesta rundor mitt i stan på asfalt. Och så greppar jag varje möjlighet jag får att springa till skogs. Då kan jag lugnt fortsätta att säga ”Jag springer helst i skogen såklart!”

När jag ställde frågan på Instagram igår fick jag en varierad flora av svar. På asfalt, runt Nydalasjön i Umeå, på nya ställen och på Mölndalsvägen var några av dem.

Var springer du helst?

Bättre backintervaller

Ta med dig någon du gillar (i mitt fall en sambo) till en brant, stenig och brötig backe med otaliga rötter att snubbla på. Låt oss säga att backen är cirka 300 meter. Planera för åtta repetitioner, eftersom du är en sillmjölk. Sen blir du övertalad av ditt något tuffare sällskap att ni ska köra 10 reps. Hjärnan går på högvarv där och då. ”WTF?! Var vi inte färdiga nu? Ska jag dö två gånger till? Jag säger härmed upp samboskapet!”

Du fixar det såklart och kan vara mycket nöjd med dig själv resten av dagen. Bra va?

Det är grymt att köra kvalitetsträning i snubbelterräng. Allt ställs på sin spets. Allt.

Vår backe startade brant i cirka 150 meter med ganska snäll stig och bara några stenar att hoppa över. Därefter planade den ut i 30 meter snubbelrötter innan vi mötte en brant igen, denna gång med massor av saker att snubbla på. Den sista lilla knixen var lättsprungen stig. Den kan ni se på filmen nedan…

Jag springer inte snyggt längre och armarna flyger och far åt alla håll. Men så är det också de sista meterna av 3000 meter uppförsbacke i terräng så jag bjuder på det.

Tempo med sambo

Det mycket tekniska terrängspåret som finns där vi just nu befinner oss mäter knappt sju kilometer. Bara för att en är ledig har en ju inte hur mycket tid som helst. Därför bestämde jag och Ola oss för att springa terrängspåret som ett snabbdistanspass tidigare idag. Vi turades om att dra. Jag upptäckte att jag inte alls gillade att ligga som nummer två. Det var när jag fick gå upp i täten som mina riktigt snabba ben kom fram.

Det var hur kul som helst. Eftersom en tvingades vara sjukt fokuserad med tungan rätt i mun, tänkte jag aldrig på att min puls typ slog i taket hela vägen runt. Stenar, rötter, lervälling, hällar, sankmark, spänger och grästuvor måste bli ens vänner.

Jag älskar att springa terräng och har alltid gjort. Nu när det inte blir så ofta längre, blir det extra njutbart.

Att springa i terräng, eller trail som det numera ofta kallas, är inte svårt och kräver i min mening ingen extra utrustning eller kunskap. Du kommer att bygga terrängvana och muskler efter hand. Det är helt enkelt bara att göra som vilket annat pass som helst. Idag bar jag mina vanliga löparskor, vilket funkade utmärkt. Se till att inte springa vilse bara och meddela någon var du springer.

Ut och tuta och kör i skogen efter din allra bästa förmåga.

Känner du ändå att du behöver du råd eller tips, så varsågod att fråga! Jag står alltid till tjänst 🙂

Mycket sol på den här traillöparen och hennes sambo idag.
menmia-solskenslöpare

Det finns träningserbjudanden det INTE går att tacka nej till

…trots att benen känns tungas som bly. Men vet ni vad? Att vara ute i skogen med karta och kompass. Lufsa obanad terräng. Skutta över stock, sten och myr. Slåss med blåbärsris och önska sig lite längre ben. Kolla på kartan och känna sig smart för att i nästa stund känna sig helt blåst. Andas skogsluft. Få ett oväntat och uppfriskande regn på kroppen. DET ÄR ALLTID VÄRT.

När lillebror Markus frågade om vi ville följa med ut och orientera sa vi såklart ja. Vi gjorde dessutom en god sak för Forsas orienteringsklubb då vi passade på att samla in snitslar. Ja, ni hör ju. Det är ett typiskt sådant där träningserbjudande en inte kan tacka nej till. Och jag höll mig lite trött passiv i bakgrunden. No stress – just feel good. Vi tog det så lugnt att det blev ett långpass av det hela.

Detta var också sista träningspasset i Hälsingland för den här gången. Imorgon ska vi åka hem och som vanligt har jag blandade känslor inför det. Jo, det är ju precis här en är född och uppvuxen. Tack tack för fina dagar som tusan.

Karlarna vägvalssnackar. Bra. Då kunde jag passa på att vila lite extra…
menmia-hälsingland-orienteringLillebror Markus och jag. Inte så lika, men bra ändå 🙂
menmia-orientering-hälsingland

Löptur med hjärnsläpp

Jag skulle inte alls springa långt igår. Jättelångt sprang jag inte heller, dock betydligt längre än vad jag tänkt mig. Ut och känna på terrängen i trailskorna var tanken. Det innebär några kilometer transportjogg på asfalt. Kanske tog värmen udden av min hjärnkapacitet redan där? För tryckande varmt var det. Så där att det kändes som att springa i klet. Tack och lov hade jag orkat ta på mig ett vätskebälte och dessutom kommit ihåg att fylla flaskorna med vätska. Nej, varma dagar tar jag inget för givet.

Så anlände jag en mer än välbekant runda, Stora Delsjön runt. Jag tänkte ”Jag  springer lite här och lite där och sen hem”. En jättebra plan, som inte alls var särskilt lång i tanken. Dock hade mitt huvud visst glömt bort några sträckor på den här  rundan. Jag kom fan aldrig fram till platsen där jag skulle påbörja transportjoggen hem…

Värmen blev mer och mer påtaglig. Där inte skogen gav mig skydd från solen kände jag mig om stekt vitfläsk.

Men även de inte så angenäma rundorna tar slut. Att komma hem var ljuvligt. Hur skönt  är det inte i ett svalt trapphus av sten? Hur gott smakar inte friskt vatten direkt ur kranen? Det var så värt. Då.

Här ska du stekas till döds din jävel, menade solen igår. En vacker  plats att dö på!
trailrunning-menmia

 

Välkomna hem Salomon Fellraiser

Ja igår fick ett par lila godingar flytta hem till mig. Det var en ren slump att Stadium vid Kompassen här i Göteborg blev vårt första (och typ sista) stopp på shoppingrundan. De hade ett helt okej utbud av terrängskor. Jag testade bland annat Salomon Speedcross också. Tyvärr kändes den som att sätta ner foten i en träkloss. Salomon Fellraiser däremot – kärlek direkt! Inga krusiduller. Bara en helt vanlig, lätt och enkel sko. Tror löpkänslan kommer att vara grym och jag planerar att testa dem i skogen till veckan.

ATT DE VAR PÅ REA OCH BARA KOSTADE 500 KRONOR, är en parentes i det hela. Eller? 🙂

Ett shoppingaber är därmed avklarat. Det går bra nu! Passar på att tacka för alla tips och den inspiration som jag fick här.

Salomon Fellraiser med spännande snören och detaljer även för den lilla.
salomon-fellraiser-menmia

Hjälp mig i djungeln av trailskor!

Jag blir galen. Jag vill fortsätta att springa i mina Icebugs från 2005, men de har stelnat och går inte att väcka till liv. Jag vill att det ska vara enkelt att köpa nya trailskor. Jag vill välja trailsko efter den som har finast färg…

KRAV:
– Min fötter är ett par enkla rackare, som helst springer lätt utan för mycket krusiduller. Så gärna en lätt trailsko utan…eh…krusiduller.
– Skon ska palla för ett långlopp, det vill säga tänk längre än Marathon.
– Terrängen den här trailskon ska bemästra är (vad jag vet just nu) svensk skog och mark. Förmodligen mestadels stig, men den får gärna funka offroad på O-Ringen också.

Var fan ska jag börja leta? Googlingen på trailskor gjorde mig bara än mer förvirrad.

Märke? Typ av trailsko? Favoriter? Skicka över några tips på trailskor innan jag ger upp mina framtida utmaningar innan de ens har börjat.

Sen ska jag aldrig besvära er igen. Lovar! Kramiz.

Jepp, det är dags att bege sig till skogs som ni förstår.
ola_terräng_hanebol

 

En typisk dag att gå och vinna en löpartävling

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Jag var inte ens anmäld. Men till OK Orintos klubbstuga åkte vi för att jag skulle få möjligheten att riva av årets sista(?) löpartävling. Terränglopp kan betyda så många saker och ofta är det, i mina ögon, falsk marknadsföring. Jag har sprungit Lidingöloppet flera gånger, Tjärnrundan och långa banan på Finalloppet och så vidare. Idag var dock dagen då jag (återigen i mina ögon) fick springa mitt första riktiga terränglopp. Kuperat as hell och tekniskt svårt under 95 procent av loppet. Jag anade innan att det skulle bli precis så med tanke på att det var orienterare som var arrangörer. Skriver orienteringsfölket ”Öppna terräng-KM” så menar de nog inte motorvägslöpning, vilket (en sista gång i mina ögon) till exempel Lidingöloppet är.  Mina numera asfalts- och banälskande ben blev nervösa. Skulle jag orka trots att jag inte sprungit terräng sedan O-Ringen i juli?

Jag förstod ganska snart att vi enbart var fyra tuffa brudar som skulle göra upp på banan som mätte 10.5 kilometer. Vi och betydligt fler karlar i orienteringsblusar, varav en av dem var Olas bror, Björn. Efter att startskottet hade gått tog det bara en dryg kilometer innan jag var helt själv i skogen. Lämnad av de allra snabbaste och de lite långsammare valde jag att lämna bakom mig. Någon klocka hade jag inte på armen. Nej, den hade jag glömt hemma. Typiskt.

Det var jag och den röda snitseln, som med jämna mellanrum hängde på trädens grenar. Vi var ett team. Den fick mig att titta upp och se framåt när benen for fram på smala och brötiga skogsstigar och pulsen skenade i tuffa motlutar. Men snitseln svek… Jag insåg plötsligt att jag hade lämnat tävlingsbanan och stod helt själv mitt ute i skogen. PANIK! VILSE!!! Fortsätta framåt? Springa tillbaka? Valde det sistnämnda och hörde hur det brakade till uppe i skogen och fyra löpare sprang förbi. Påbörjade min klättring i obanad terräng för att ta mig tillbaka till banan, svor lite och fäktade undan grenar med armarna. Tänkte på de minuter jag förmodligen lagt på att vara en idiot. Men de dära löparna, som passerade mig, sprang jag snart ikapp och om och lämnade bakom mig under pepp och glada tillrop.

Jag blev tyvärr lite moloken och tappade energi sen. Blev dessutom extra fokuserad på att stirra efter snitslar och fick panik så fort jag inte såg någon. Tänkte att det var bättre att sakta ner vid osäkerhet än att hamna vid sidan av igen. Min tröst var att jag fortfarande inte hade sett någon annan tjej och kände därmed på mig att jag ledde och skulle vinna damklassen. Så nu, när jag hade sumpat en eventuell ”supertid” på dryga 50 minuter, så fokuserade jag istället på att vinna! Inget dåligt mål ändå.

Och vann damklassen det gjorde jag. På en helt okej tid (56.30). Skakade av mig min felspringning och gladdes åt den goda segern, som jag tog hem med en marginal på nästan 15 minuter. Fick dock spö av Olas bror, men det kan jag leva med. Han är ju en sådan där smidig terrängtiger.

Det var historien om när jag fick vinna mitt andra lopp i min löparkarriär. Det var inget jag räknade med i morse när jag vaknade direkt.

Vi hade en fin familjedag i skogen som ni ser. Här är jag och tomten strax innan starten. Den gode fadern fotograferar och planerar hur han ska kunna heja på mig på så många ställen som möjligt under banan. Bra support!

Avkopplingen, intervallerna och solen

Mitt bland all vila, shopping, svampplockning, god mat, vin och peka näsan upp mot solen och bara vara lyckades det världsberömda fitnessparet Mia och Ola få till ett löppass den här helgen. Jepp, det är bara eliten som fixar sånt. Och som dom sprang…

Men Mia! viloposerar efter intervaller.

Vi begav oss till det kuperade terrängmeckat Hanebol som badade i sol för att riva av ett gäng tusingar längs med den beryktade milen, som påminner ganska mycket om sista milen på Lidingöloppet. Det kändes lite som en hyllning till alla grymma Lidingöloppslöpare som dagen till ära kämpade sig runt 15 eller 30 kilometer i de kuperade skogarna på Lidingö. Som jag älskar det loppet! Nästa år står jag åter på startlinjen och siktar på PB (2.28.50). Var så säkra…

Nåväl. Efter två kilometer jogg på typ stelopererade ben (måste bli bättre på rörlighetsträning…) startade vi intervallerna.

Det här är Mia Hellström och hon springer.

Intervall 1
En ganska bekväm tusing som startade med 500 meter nedförsbacke och avslutades med 500 meter uppförsbacke. Fina terrängspår och bra grepp under fossingarna, mestadels mjuk stig och grus. Gick i mål på 4.01.

Intervall 2
1000 meter seg uppförsbacke på sand, sten och stig. Nä jag skämtar inte! Halvvägs kändes det fan som att jag stod stilla och tittade på Olas rumpa och löparben som knatade på några meter framför. Men. Även om det inte gick lika fort som under den första, betydligt lättare och pigga tusingen, så gick jag stolt i mål med armarna i skyn på 4.28.

Intervall 3
Inleddes med 300 meter motlut för att avslutas med en lätt medlut de sista 700 meterna. Lite stenigt dock vilket hindrade att ligga på för fullt i nedförsbacken. Gick i mål på 3.58 och kände mig utvilad och återhämtad inför det som komma skulle. Och det var nog tur…

Intervall 4
Kommer inte ihåg så mycket av den, mer än att det böljade upp och ner hela tiden. Ingen rast. Ingen ro. Och trixigt underlag. Tid? 4.16.

Intervall 5

Så här stod vi nu och tittade på den. Backen som vi kallar för ”Väggen”. Den börjar med ett stup, planar därefter ut en aning för att avslutas med ytterligare ett stup. Jävligt jobbiga 300 meter för ben som börjar osa mjölksyra. Efter själva backen börjar en sådan där mysig och böljande löpning igen, men då är man inte tillräckligt pigg för att njuta av det. Well. Bita ihop! Gick i mål på 4.30.

Intervall 6
Den sista! Och vad vi trodde – lätta! Våra huvuden hade ställt in sig på plant underlag och några småkullar, men… DE HADE DRAGIT OM SPÅRET! Så istället för den lätta avslutningen vi förväntat oss fick vi bita i ytterligare två sega uppförsbackar. GAH! Men är det den sista intervallen så är det. 4.00 – blankt!

Och sen joggade de trötta och nöjda tu tillbaka till spårcentralen.

Och om vi tänker oss att jag redan nu börjar sikta på Lidingöloppet 2014 och PB, så var nog det här ett väldigt bra pass 🙂

Armarna i skyn. För jägarns vad bra vi var ändå. image

Idag tänker vi på…

Marie och Daniel, två tuffa löpare, som idag tar sig an trailutmaningen Sandsjöbacka Trail Marathon 43 km mellan Kungsbacka och Göteborg. En riktigt tuff bana med rejäla backar som dessutom dagen till ära springs i bister vinterkyla.

Jag kan inte säga att jag är avundsjuk när jag sitter här med min sena söndagsfrukost och deras start gick för 45 minuter sedan från Kungsbacka. Men ändå. Det låter som en sådan där typisk grej som jag hade kunnat anmäla mig till på kul. Som tur är kommer det fler kultillfällen 🙂

Jag och Ola är dock mycket stolta över att ha fått vara med som en kugge i deras uppladdning. Ansvaret för ”den sista middagen” lade de i våra händer igår kväll.

Middagen serverades givetvis i vårt kök, mitt nya och mysiga green room.
image

Meny
Sidesnacks: Gurk- och morotsstavar samt körsbärstomater med en dipp gjord på gräddfil, grön pesto, salt och peppar.

Huvudrätt: Räkpasta med vitlöksslungade tomater.

Efterrätt: Sockerkaka med vaniljglass serverad med varma bär kokade i skvätt rom.

Det kan vara så att jag kolhydratladdade bäst av alla… Lycka till Marie och Daniel. Vi hoppas att ni får en kul dag i löparspåret och att ni når era mål. Heja heja!

Middagen. Här syns dock inte pastan som var en betydande del.image