Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Tid och träning

Jag får då och då frågan om hur jag hinner träna så mycket. Min första reaktion är att himla med ögonen (sorry!) då jag själv inte tycker att jag tränar särskilt mycket alls nu för tiden. I min värld är det nämligen inte mycket att utöva någon fysisk aktivitet varje dag och vardagsmotionera när tillfälle ges. Det är snarare ett minimum. En vilodag är bra att ha ibland förstås, men när jag i tid tränar så lite som jag gör just nu och dessutom varierar träningen väldigt mycket, är vilodagar inget min kropp och hjärna är i behov av.

Vi har våra egna gränser – fysiska, mentala och tidsmässiga – och det är helt okej. Vi prioriterar olika. Det är också helt okej.

Ett gympass för mig är vanligen 30-40 minuter och jag gör det bästa av varje minut. Löpningen brukar få 40-60 minuters kärlek åt gången och jag njuter varje sekund. Jag gör det bästa av min träningstid eftersom jag är så glad i att röra på mig.

Jag har anpassat träningsmålen efter den tid jag har till förfogande och inte tvärtom. Det finns ett skönt lugn i det eftersom jag aldrig behöver välja bort någonting annat. Nej, jag siktar inte på några marathon eller ultralopp just nu, däremot ska jag bli så snabb jag kan på 5K och lyfta 100 kilo i marklyft.

Träningen ligger och sladdar i slutet på topp tre på min prioriteringslista i livet. Ibland trillar den ner en bit för att livet kräver annat. Under andra perioder klättrar träningen upp och får en massa fokus.

Inga konstigheter. Inga konstigheter alls faktiskt.

Jag längtar redan till kvällens tolvkilometare som ska gå i skapligt tempo genom Göteborg, men först ska jag spendera en hel dag med kidsen.

Tränar hon inte?

Mitt instagramflöde och min blogg gapar nästan tomma på träningsuppdateringar. Mest tycker jag det är kul att visa upp en annan del av mig som faktiskt är den största delen av mig. Samtidigt känns livet lite fattigt utan ”riktig” träning. Har ju varit förkyld och känner mig ännu inte helt kry. Vågade mig dock på en mjukstart nere i gymmet igår, för veckans marklyft vill en ju inte missa. Idag vågade jag 20 minuter till. Jag har inte blivit sjukare, men inte friskare och piggare heller av mina träningsäventyr. Därför fortsätter jag att ligga lågt med min träning ett tag till.

Under perioder när jag inte tränar undrar jag hur jag hinner träna annars. Det är ju så förbannat fullt upp och roligt hela tiden ändå. Idag till exempel fick jag hoppa över hamburgare på stan med favorittjejerna av den anledningen att det helt enkelt blev för mycket… Som tur är kommer det fler tillfällen.

Nåväl. Sånt där med träningstid kan en ju hålla på att fundera över just nu. Sen är det bara att tuta och köra igen!

Ni får vänta helt enkelt vänta på mina perfekta löparselfies… Foto: Ballabarn.se
menmia-selfie

Seriöst skit

Idag tänker jag på…

Hur viktigt det är att prioritera sig själv. För några är det alldeles självklart. Andra slåss med hjärnspöken för att fixa det. En tredje kategori kanske skiter i det helt.

Det är många som ställer krav och förväntar sig saker av oss. Förmodligen förväntar du dig ännu mer av dig själv. Jag har haft perioder i livet när jag varit varenda jävel till lags. Jag har också haft perioder då jag slagit bakut och skitit i allt. Inget av detta är att rekommendera.

Det är mycket nu. Det är det. Samtidigt plockar jag godbitar till mig själv att njuta av mest varje dag. Jag har sedan några månader tillbaka en ny metod, som äger rum i min papperskalender. Ja, jag skriver fortfarande för hand då jag inte litar på teknik. Dessutom får jag för mig att det blir ”mer äkta”.

Det handlar om små saker som jag gör för min egen skull, ibland tillsammans med andra. Saker som gör mig på bra humör, är välgörande och känns lite extraordinära markerar jag i kalendern med knallrosa. Minst en sådan grej om dagen är målet, gärna flera. Och inget – INGET – kan få mig att hoppa över dessa ting (självklart finns det undantag, familjära grejer till exempel).

Min egen träning finns inte med bland det knallrosa, ty den är spontan ”när det passar” och läggs därmed inte in i kalendern.

Vad är ”ditt knallrosa” denna vecka?

Det lilla kan faktiskt vara det stora. menmia-rosa-listan

Jag fick en fråga: Hur lång tid tar det att springa ett 31-kilometerspass?

Först så dumförklarade jag personen i fråga via mail. Fast med glimten i ögat förstås.

Det är i allra högsta grad individuellt och beror på dagsform. Såklart!

Koko eller hur? Det hade ju varit rätt bekvämt om man kunde dra alla över en kam. Eller dra över alla med kammen? Då hade vi ju sluppit jämföra oss med andra.

Nu ska jag titta efter hur lång tid det tar att springa 31 kilometer för mig… Det här kan ta en stund eftersom jag fortfarande inte är vän med min Garmin. Vänta lite då.

Äch skitsamma.

Vi kan kalla det för mörkning delux, men jag är helt säker på att det är världsrekordtempo!

Ett gäng världsmästare på språng! På lördag springer vi Skatås – Jonsered 25 kilometer. Kommer att sitta fint i Bambi-benen.

Vad som får mig att öka farten i löparskorna emellanåt?

Tidsbrist! En tävling mot klockan för att hinna med allt det där andra som man vill hinna med.

Den här förmågan uppenbarade sig senast igår.

Jag skulle lämna Göteborg för Uppsala klockan 17:42. Innan dess skulle jag hinna med ett två timmar långt morgonmöte nere på stationen samt att få så mycket kvalitetstid med älsklingen som möjligt. Ni vet äta, kramas, ligga, titta på TV-sporten och hänga i tvättstugan. Det gamla vanliga.

Jag hade bestämt mig att sex kilometer fick räcka eftersom det var resdag. Tid till förfogande 30 minuter. Alla transportsträckor, rödljus och isfläckar inräknade. Så det var bara att pressa på. Nöta, nöta, kämpa och kämpa trots att jag kände av lördagens halvsnabba pass som mätte 17 kilometer. Och det gick faktiskt, trots att kroppen inte hängde med egentligen.

Kollade på klockan emellanåt. Se där 4.10 min per kilometer ibland. Det var inte igår den här kroppen upplevde någon form av hög puls.

Det var bara att bestämma sig. Jag är inte bra på det annars. Mitt nya liv som planeras i minsta detalj kanske i slutänden är bra för mina löparresultat eftersom jag är tvungen att verkligen supereffektivisera den tid jag har. Eller så blir det precis tvärtom. Vi får se…

Bevis på att jag kan se extremt sportig ut.

Ett nytt liv. Nya människor. Nya förmåner. En ny Mia?

Nej för fan. Det är samma gamla vanliga bonnlurk som sitter här bakom tangentbordet med syfte att underhålla er kära vänner.

Om det här vore en jobb- eller kommunikationsblogg skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Nu är det ju tyvärr en träningsblogg, vilket innebär att det inte finns så mycket att skriva om alls. Hm. Tiden har verkligen runnit iväg den här veckan med tidiga mornar, tågresor, intro på nya jobbet och sena kvällar. För er som bryr sig kan jag berätta att jag har det MYCKET BRA. Jag är trött men förbannat glad hela tiden.

I alla fall. Det här med träningen då. Idag när jag kom ”hem” från Uppsala till Solna hade min pendlande medsyster, som jag dessutom bor med den här veckan, redan varit ute och sprungit. WTF?! Vad är det för ett jäkla sätt?! VA?! Då var ju jag också tvungen att vara sportig och avverkade på snabba fötter en mil runt sjöarna i Solna och Sumpan. Nya löparmarker för mig. Och det var fint på sitt sätt. Lite enahanda eftersom jag inte hittar och fick springa samma runda två varv.

Jag hoppas kunna dyka upp här imorgon igen. Men eftersom jag tydligen har blivit en sådan där viktig person som hela tiden måste gå på en massa viktiga möten, så vet jag inte helt säkert.

Winterfresh babes. Den ena har sprungit, den andra ska.

Men Mia! efter Stockholm marathon: Det var skitnödigt men ganska kul annars

Nej, jag tänker inte skriva något referat över loppet, däremot delar jag med mig av några minnesvärda stunder och bilder. Jag överlevde och mår förhållandevis bra idag, även om jag har X blånaglar och ett trasigt vänsterknä.

Viktigast av allt: Jag är så jävla nöjd att jag fixade det här trots bristande träning, skador och alldeles för få mil i benen.

Min sluttid blev 3:48:06

Att minnas:
– När min kropp vid 25 kilometer helt plötsligt berättade för mig ”Hey, så här långt brukar du inte springa. Vad fan håller du på med? Sluta genast!” Låren stumnade och ena knät började göra hiskeligt ont. Note to self: Gör aldrig om det här utan att ha sprungit minst ett rejält långpass.
– Min fina hejaklack! Tack Anders, Victoria, Elis, Ola, Hella, Helena, Åsa och alla ni andra som dök upp från ingenstans och hejade fram mig på bästa sätt.
– Jag hade en kanontid på gång. Tyvärr ville min mage annorlunda. Den skitnödighet som följde med mig de sista 12 kilometrarna var inte att leka med. Jag var motvilligt tvungen att slå av på farten och ”hålla tillbaka” det som uppenbarligen var på väg ut.
– Ola hejade på mig en sista gång vid 41.5 kilometer. Jag svarade ”Det kommer aldrig att gå det här” *liiiiiiiip*
– Tårarna vid målgång. Det var stort att få springa in på Stockholm stadion efter 4.2 mil. Skitnödigt, men jävligt stort.
– Raderna av bajamajor på målområdet! Jag trodde att jag kommit till himlen!


Så här glad var jag (inte) vid 32 kilometer. Allt för hejaklacken! 🙂 Observera min sexiga armföring…


Mia Hellström går i mål. Sen kom tårarna som värsta vattenfallet. Jag blir känslosam av sport… Tiden justerades till 3:48:06


Min bloggvän Miranda hittade mig i tårar strax efter målgång. Kul att äntligen ses IRL 🙂 Jag torkade tårarna och sen tjattrades det hejvilt.

Dagen efter. Min kropp vill ha öl och choklad så jag ger den precis det.

Nu sitter vi på tåget. Jag fattar liksom inte att det är över. Vad ska jag nu oja mig över?

Tack som fan för allt stöd och pepp här i bloggen.

Jag vill också tacka Hella och Anders för hursrum och pepp, Monica och Håkan med familj för husrum och fint omhändertagande av sliten kropp samt Filip med ungar för sällskap och barnslig underhållning i Livrustkammaren dagen innan loppet.

Ni är underbara allihop!

Kram