Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Maxa löpträningen på familjesemestern!

För oss som har löpning som en väldigt viktig, välgörande och frekvent återkommande ingrediens i livet skulle det vara ren tortyr att åka till vilken plats som helst i världen utan ett par löparskor i väskan. Det finns ju faktiskt inget bättre tillfälle att träna på än när man är ledig…

Fast åker man på barnanpassad semester med familjen kan löpningen inte vara i fokus. Det skulle vara orättvist mot alla inblandade och själv skulle jag inte trivas med att låta mitt personliga intresse ta för mycket plats.

Nu kommer några råd från småbarnsmamman som lyckades träna 14 löppass på 14 familjesemesterdagar. Hade jag rest utan barn hade antalet träningspass förmodligen varit de dubbla (haha), men jag är så nöjd och glad över varje exotiskt löpsteg jag fick.

Råden för att maxa träningen på familjesemestern är skitenkla och egentligen bara fyra.

1. Låt träningen bli vad den blir

Alla löpsteg räknas, så skit i om det inte blir precis så långt som du hade tänkt dig eller som ditt träningsprogram vill. Du har faktiskt semester – tagga ner och njut av den rörelse du får. Ska berätta i ett senare inlägg om hur jag lyckades maska från mitt eget träningprogram, fast det berodde nog mer på lathet än på familjelivet…

2. Nyttja morgonstunden

Befinner du dig på en varm plats är morgonen förmodligen också den bästa och svalaste stunden för träning. Jag fångade otaliga månstrimmor över havet och efterföljande magiska soluppgångar. När jag kom hem vaknade resten av familjen till liv och vi kunde släntra ner och njuta frukostbuffén och resten av dagen tillsammans. Är ni två föräldrar som vill springa på morgonen så är det ju bara att turas om. Får du ångest att av att träna tidigt? Tänk på att du har semester och kan vila sen…

3. Res med människor du litar på

Vi hade förmånen att resa med barnens farmor och farfar. Så när jag och sambon ville ha tid på tu man hand och då oftast i löparskor visste vi att kidsen skulle vara trygga och glada. Vi fick till tre toppturer, en långpromenad och två vanliga löppass tillsammans. Ljuvlig kvalitetstid som vi sällan får till hemma.

4. Utnyttja återhämtningsstunderna för egen aktivitet

Jepp, även kids och partners blir trötta och behöver vila och sova. Ibland blir alla trötta samtidigt. Missade du morgonlöpningen är en sådan stund ultimat för ditt löppass, under förutsättning att inte du också behöver ta det lugnt en stund.

Läser du det här och tänker ”Mäh! Kan hon inte bara ta det lugnt och ha semester liksom?!” Då ska jag berätta för dig att ”Nä du, det kan jag inte!” 🙂

Utan löpningen hade jag ju till exempel inte kommit upp i bergen och fått ta humoristiska aj-aj-kaktus-foton…

Den bästa Teneriffalöpningen

Playa de las Americas på Teneriffa må vara en riktig turistfälla med alldeles för många överstekta vita skinn, men löpningen för oss lite solförsiktigare nordbor gick inte av för hackor precis. I flera dagar gick jag och sambon och spanade på en vacker bergstopp med master på. Jag tyckte först att det såg ut som en hel dagsutflykt att ta sig dit och hem i löparskor, men det visade sig att toppen bara låg sju kilometer enkel väg från vårt hotell. Ett helt perfekt minilöparäventyr för småbarnsföräldrar på familjesemester med andra ord. Så medan kidsen busade med farmor, farfar och Lolo & Bernie gav vi oss iväg mot det gröna berg som eftermiddagen till ära låg omhuldat av ett svart ovädersmoln…

Turen gick två kilometer längs med strandpromenaden innan vi stod vid bergets fot. Samtliga höjdmeter samlade vi på ett mer utmanande och varierande underlag i form av dammigt grus och rullande stenar.

Eftersom jag är en höjdrädd räka blir jag orolig på hög höjd trots att risken att ramla ner är lika stor som att jag skulle råka svälja en kaviartub och dö. På grund av min höjdskräck får Ola extra många festliga stunder när vi springer tillsammans. Jag är nämligen inte bara rädd. Jag är dramatisk också och uttrycker gärna min ångest med stora ord och gester…

Men upp till toppen och masterna kom vi. Fast jag var faktiskt beredd att vända i samma ögonblick som vi sprang in i ovädersmolnet och jag fick för mig att en vind skulle blåsa ut mig till havs.

Jag blåste aldrig ut till havs och fick tillsammans med sambon njuta en magnifik utsikt som gjorde det svårt att skilja hav från himmel. Där uppe stod vi mitt i ett oväder och kikade ner på vårt tillfälliga hem som badade i sol.

Jag var helt lycklig på vägen ner, men det gällde att hålla tungan rätt i mun på de snirkliga stigarna och det instabila underlaget. Speciellt om man är höjdrädd och inte vill tippa över kanten som är några meter bort…

Fotocred till solskenspojken Ola Karlsson som tagit alla bilder i inlägget minus bilden nedan såklart.

Löpning ovan bananerna

Ola som hade vilat sig i form från löpning i några dagar var sugen på höghöjdsträning igår. Jag som absolut inte hade vilat, faktiskt i bara några få timmar, var inte lika pepp på en fem kilometer brant klättring rakt upp i himlen till en bananodling. Det enda jag kunde tänka på var den fem kilometer långa nedförsbacken som skulle komma sen. Därefter visualiserade jag kvällens middag och det läskande rödvinet och sprang…

Och ni vet ju hur det är – en ångrar aldrig ett löppass. Efteråt. För jag svor ganska många gånger inombords på vägen upp när solen brände i nacken och på ryggen, svetten klibbade och benen var tunga som bly. Inom mig pågick mantrat ”Vila kan du göra när du kommer hem till Sverige. Njut av vyerna och utsikten. Det här är ju något du drömt om!”

På instagram finns en film när jag tar de sista och stapplande stegen på stigningen. Man kan riktigt se hur jag både lider och älskar på en och samma gång…

Fast jag ångrade såklart inte vårt lilla äventyr när vi vände om och jag kunde släppa ut benen i fem kilometers nedförsdans med havet i blickfånget.

Löpning ovan bananerna seglar definitivt upp på förstaplatsen av samtliga träningspass som hittills har sprungits på Teneriffa. Vi får se om vi hinner toppa den här goa höghöjdsträningen med något smaskigt innan söndag.

Löparbilderna från Teneriffa som du inte vill missa

Hej på er! I söndags bytte jag, min familj och svärisarna snöblandat regn i Göteborg mot strålande solsken på Teneriffa. Måste ge oss några ordentliga klapp på axlarna för den lilla manövern. Sedan dess har jag inte brytt mig om en endaste väderleksrapport…

Vi ska hänga här i två veckor och samtliga löprundor har varit och kommer att vara lättklädda. Det har redan blivit några turer i löparskor såklart och jag tänkte bjuda på fyra bilder. Se det som en godispåse som du antingen njuter av eller blir avundsjuk på.

Vi börjar med den första löpturen som inträffade i måndags. Jag kände ett starkt behov av att posera framför en båt. På bilden sitter jag högröd i ansiktet och gastar stränga fotograferingsdirektiv till Ola. Redan där och då kände jag att den officiella bloggposen för ”Teneriffa  2017” var redo att spikas.

Under samma löptur lurade sambon ner mig i lite sämre kvarter och vi hamnade i en djup ränna där det luktade bajs. Föräldrarna på vift kände sig ändå lite wild and crazy bland all grafitti och skit. Så ja – VÄRT! Och otroligt skönt att komma upp över ytan och känna havsbrisen sen…

Dagen därpå struntade vi i skitrännan och höll oss längs med havet och i kanten av bergen. Det var en ljuvligt vacker tur och jag kände att jag aldrig mer vill ha mer kläder på kroppen än vad jag har på bilden. Tur att den svenska sommaren är ganska nära ändå, men jag kommer nog att frysa en del när jag springer lättklädd i Göteborg i slutet av mars och i april…

På den sista bilden går sambon och väntar på mig som envisas med att fotografera blommor och berg. Efter kommer jag och gastar ”Hur sjutton ska jag kunna peaka som influencer om jag och du inte tar det på allvar?!”

Löpningen är ju en väldigt liten del av den här familjeresan, men eftersom jag har betalat halva trippen så är det ju inte mer än rätt att jag tar mig en springtur varje dag. Fast för idag är det färdiglöpt då jag kirrade morgonjoggen 05.50 i morse i beckmörker. Resten av den här dagen ska vi spendera nere på stranden och plocka snäckor trots att vi redan har plockat cirka en miljon.

Ha det fint så hörs vi snart!

Min stress inför beach 2017

Jag har skitit i det blå skåpet så att säga. Den där inbokade familjesemestern berättar nämligen att jag måste vara klar för beachen redan i början av mars. Det är en tidspress jag inte hade räknat med.

För att bli redo för beach 2017 står flera viktiga punkter på listan:

# Klippa tånaglarna, så att jag inte skär halsen av någon i poolen.
#Avlägsna vinterpälsen. Funderar dock på att gå all in på knälånga shorts så jag bara behöver bry mig om vaderna.
# Investera i skyhög solskyddsfaktor. Kommer hellre hem helt vit än bränner mig (eller någon annan familjemedlem) en endaste liten gång.
# Köpa ny bikini, då alla mina gamla har tappat resåren. Är emot onödig konsumtion, men att visa röven internationellt känns inte jättecharmigt.
# Leta reda på träningskläderna som inte är underställ. Förra året var jag ju aningens framtung och fick nöja mig med att jogga på strandpromenaden. Nu är jag back to bergsget och hoppas kunna samla höjdmeter och utsiktsplatser.

Jag har säkert glömt något jätteviktigt, men punkterna ovan skapar stress nog… Wish me luck under resten av februari!

Att träna och äta på nya platser

Det har varit ytterst förmånligt att under två veckor och två dagars tid få äta och träna på andra platser än hemma.

Först på Teneriffa där minnet av frukostbufféns kokosyoghurt(!!!) med färska bär och nötter, solmogna och perfekta avokados till lunch och paella med märkliga skaldjur ligger alldeles färska på tungan. Solskenslöpturer på morgonkvisten varvades med gym (Som saknade 20-kilosstång. GRRRR!) i mörka lokaler på bottenvåningen, cirkelpass med ledare och ett vattengympapass. Jo, jag gick faktiskt på vattengympa till slut trots ett stort inre motstånd. För besväret fick jag 10 euro av sambon, som dagen efter blev ett halsband i krimskramsbutik. Värt ändå på något sätt. Jag har alltid drömt om att få betalt för min träning…

Oftast åt jag valnötter i min kokosyoghurt, men morgonen då jag orkade ta med mig kameran var de tyvärr slut och ersattes av mandel och müsli…
Matiga lunchsallader med massor med avokado blev snabbt ett favorittillbehör.
menmia-lunch-avokado-teneriffa
En morgon då vi tog höjd så att säga.

Sen åkte jag direkt till Malmö med jobbet och konfererade och bodde på Clarion Hotel & Congress Malmö Live. Där fanns ett exemplariskt och lekfullt utrustat gym signerat Zlatan som jag hann leka i två gånger och mat och godsaker skapade av riktiga världsmästare som gjorde mig galet mätt och glad. Om du åker till Malmö – bo och ät på Clarion. Lova!

Maten och restaurangkoncepten på Clarion Hotel & Congress Malmö Live är skapade av världskocken Marcus Samuelsson. Sötsakerna på stället och den chokladprovning vi fick vara med om ansvarar Joel Lindqvist, vinnare av Dessertmästarna 2014, för. Ni kanske fattar att allt smakade som guld?

Att välta däck på gymmet är \o/ Där fanns också klätterväggar, massor med ringar i taket, klätterställningar och traditionell gymutrustning.

Lätt strarstruck av Zlatans signatur på gymväggen…
menmia-zlatan-gym-malmö
Chokladprovning innan middagen kändes lite busigt. Efterrätten först liksom. Sen blev det en till efterrätt efter middagen… Varje gång jag får alkoholfritt vin hoppas jag att det ska vara gott. Men nej. Inte den här gången heller.
menmia-chokladprovning-clarion-mlmö-live
Ett magiskt gott kött- och grönsaksberg med spännande tillbehör.
menmia-mat-clarion-live-malmö
Sen sov jag väldigt gott precis här.
menmia-hotellrum-clarion-malmö-live
Jag är hemma på riktigt nu och har känt mig matt och extremt trött. Därför har jag ännu inte sprungit mina vanliga rundor eller besökt mitt gym utan lagt energin på annat. Idag till exempel har vi firat en 41-åring i familjen med restaurangbesök på Texas Longhorn. Det goda livet behöver inte ta slut bara för att en kommer hem.

Och vad tror ni om en mat- och upplevelseresa till Italien i höst? Det är sånt jag går och drömmer om just nu 🙂 Fast jag drömmer också om en påskresa till Hälsingland inom en väldigt snar framtid. Hoppas vi får till det <3

Morgonlöpningen på Teneriffa

Det skulle vara roligt att räkna ihop hur många mils löpning det blev längs med strandkanten på Playa de las Américas på Teneriffa. Jag har ju ändå en klocka på armen som mäter sånt. Siffrorna kommer till och med upp i ett snitsigt diagram i Polar Flow när jag kopplar klockan till datorn, vilket gör det väldigt enkelt. Egentligen. Fast jag kollar aldrig på de där siffrorna och jämför aldrig mina träningsveckor annars heller. Därför känns det sjukt märkligt att börja med det nu. Så jag låter bli.

Vad jag vet är dock att vi sprang de flesta morgnar under vår Teneriffa-semester. Oftast avslutades löpturerna i den där stunden när dis började förvandlas till sol. Eftersom jag är en flodhäst light blev löpturerna inte så långa och ägde rum längs med strandpromenaden som var lätt- eller medelkuperad. Bäst trivdes jag längs med strandkanten som var helt platt…

Vissa mornar bytte vi ut löpturerna mot extremt kuperade promenader, vilket innebar 30 minuter brant uppförsbacke åt ena hållet där vi spanade på den magnifika utsikten en stund innan vi rullade ner till frukostbuffén…

Jag älskade de där morgonstunderna trots att löpningen ofta kändes ganska tung och långsam. All cred till min snabba sambo för hans tålamod, de morgnar vi sprang tillsammans, vilket faktiskt var de allra flesta.

Det var ingen träningsresa vi var iväg på, men den bästa semesterstarten på dagen är i min mening den i rörelse.

Hit upp promenerade vi. Så värd morgonaktivitet!
menmia-höjd-teneriffa
Den svarta stranden en bit bort var inte min favorit att springa på. Jag kom liksom ingen vart… I vanliga fall hade jag sett det som en rolig utmaning att ”rulla” runt.

Sista morgonen hittade jag denna lilla vy när jag snubblade nerför en slänt. Det kom en liten tår i ögat och jag började planera en höstresa.

När lillan var med hände det att det blev pauser på lämpliga ställen.?

 

Min träning i sommar: Att få tillbaka hårdheten

När jag backar tillbaka bandet några veckor inser jag att en semester från vardagen var precis vad jag behövde för att göra ”come back” rent fysiskt och träningsmässigt. Ni som har följt med sedan Moa föddes den 6 mars 2013 vet att jag av ren lust och glädje tränat på flitigt sedan dess. Ju fler veckor som har gått desto tyngre har jag lyft och desto snabbare har jag sprungit. Precis som det ska vara.

Veckorna sprang dock iväg. Ungen skulle snart bli fyra månader och jag kände att det var något som saknades. Hårdheten. Jag kände mig i mycket god form, men saknade det där lilla extra. Det var bland annat därför jag beslutade mig för att köra #tvåtimmaromdagenInstagram. Ni vet utmaningen då jag tränade två timmar om dagen i en veckas tid och på så sätt samlade ihop 14 träningstimmar i ett litet nafs. Jag sprang, cyklade, gymmade, jympade, utomhusfysade, simmade och så vidare. Hela kroppen fick vara med.

Efter 70 minuter löpning i Hälsingland, där stora delar av utmaningen ägde rum.

Lite vila på det och så var det dags att, parallellt med den ”vanliga” träningen, ta itu med en av mina svagheter – armhävningar. Nästa Instagramutmaning fick därmed bli #etthundraomdagen, det vill säga 100 armhävningar varje dag i en veckas tid. Det slet och gjorde stundvis ont, men när jag väl ”gick i mål” var det så värt.

En bra utmaning som gick att utföra lite var som helst. Här vid Mälarens strand.

Så skulle vi då strax bege oss mot O-Ringen i Boden för fem etapper orientering och terränglöpning. Parallellt med detta körde jag en utmaning som aldrig fick se dagens ljus här i bloggen – #enbålövningomdagen. Med handen på hjärtat. Det blev lite halvhjärtat och slarvigt eftersom det hände så mycket annat och jag tror till och med att jag missade sista dagen. But hey! Jag har i alla fall ”bålat” på de mest fantastiska platser runtom i Sverige 🙂

En sidoplanka i Hällebäck på Västkusten.
image
Måste ha varit trött här eftersom jag kör en statisk planka i solnedgången i Boden.
image
Och O-Ringen då? Jo, det gick väl som det brukar. Eftersom jag suger på orientering samlade jag ihop fem långpass terränglöpning 🙂 Tävlade inte utan valde banor efter vad familjelivet och tiden tillät. Summerade en mycket fin träningsvecka för benen, som med själva löpningen och transportpromenader hit och dit, bar mig 20-30 kilometer om dagen. Vi trivdes mycket bra i Norrland som bjöd på fantastiskt väder och knappt någon mygg alls. Efter O-Ringen är man sliten på ett alldeles speciellt och skönt sätt som inte går att beskriva.

Ja Moa var ju med hela tiden så klart på vår semester. Ola tog med henne på hennes första orientering i ett så kallat Miniknat. Även svärföräldrarna fanns på plats vilket var väldigt trevligt och underlättade för mig och Ola.
image
En typiskt bra slalombacke att springa uppför. Tyckte kartan…
image

Så kom vi hem från de norrländska skogarna och kroppen var så där skönt trött och matt. Det behövdes lite vila för att sedan starta om maskineriet igen. Och precis då började jag känna mig sugen på ett försök till formtopp. Jag vet inte riktigt varför jag toppar formen, men så har det fått bli. Träningsmängden har minskat radikalt. Kvaliteten i så gott som varje träningspass (förutom de återhämtande) har ökat markant. Tusingar på bana och på landsväg, korta intervaller, styrka på gymmet, terrängintervaller… You name it. Och sen ska vi se var kroppen bär mig.

12 x 320 meter på banan vid Ullevi.

image
Körv byggde denna vackra kropp…
image

Det var min träningssommar i korthet. Allt det andra som vi har gjort lämnar jag därhän. För trots all denna träning, så har den bara varit som en liten parentes till allt göttigt vi har gjort och ätit, alla familjemedlemmar och vänner vi har träffat och så vidare. Ungen har blivit fem månader och ett kilo tyngre. Morsan har blivit lite äldre. Vikten är oväsentlig, men formen är förhoppningsvis mycket god…

To be continued.

Löpskolning/benstyrka x 2

Sånt händer bara mig på semestern och Ola måste vara med annars blir det inget. Jag är och kommer att förbli en sådan som bara springer. En sån som, vid 90 procent av löppassen, snörar på sig skorna och låter benen rulla. Snabbt eller långsamt, det vet jag sällan innan. Kanske har jag blivit bortskämd av fjolårets resultat som kom av skapligt många mil utan närmare eftertanke på vad milen skulle göra med mina ben.

Nåväl.

Helt plötsligt händer det. Jag har en plan innan passet och det är aldrig mitt eget fel (eller rätt?). Under solsemestern sprang vi en hel del på ”bara kul”. Fast vid två tillfällen gnetade vi oss upp längs med slingriga bilvägar i fyra kilometer för att avverka benstyrka och löpskolning med havet som utsikt. Kanske var det havet som gjorde passet njutbart. Jag vet inte. Träningsvärken var i vilket fall lika överjävlig som vanligt dagen efter. Mot det hjälper inte havsutsikt. Typiskt.

En fin plats för diverse hopp&skutt-övningar. Utfall, höga knän, indianhopp, sparka i röven, mongosteg (får förklara vid tillfälle), grodhopp och lite annat tog sin start precis här i lätt motlut och med en smekande havsbris mot huden. Den kanariska befolkningen och andra turister såg på oss med viss skepsis.
Vilken övning jag gör på den här bilden är ytterst oklart...