Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Äntligen fattar jag!

För några år sedan härjade folk som galningar (främst kvinnor tror jag) om 50 nyanser i grått. Fifty shades of grey var filmen på allas läppar och jag fattade nada.

Den här novemberhelgen har jag själv varit där, som en skojfrisk statist mitt i den gråa sörjan. För när min dovt vinröda tröja blir en riktigt kalasfin färgklick, ja då är det väldigt grått…på säkert 50 olika sätt.

Några år senare har jag alltså äntligen fattat grejen och är beredd att ansluta mig till snacket om gråskalan. Jag vill prata om hur bra jag trivdes i det gråa och hur skönt det var. Jag vill prata om rosiga kinder, puls, svett och eufori. Jag vill berätta om mina trånande blickar mot horisonten och hur fri jag kände mig – som om alla repknutar liksom löstes upp. Tankarna blev klara som om de fått ett uppfriskande piskrapp!

Hade jag vetat att det var så här gött med Fifty shades of grey hade jag anslutit mig till hyllningskören för länge sedan.

Nu när jag har förstått att filmen handlar om löpning i grå och murriga landskap känns det nästan som om jag måste se den.

Recension kommer!

Träna på ”att gå till badhuset”

Simningen och framför allt crawlhelvetet handlar än så länge väldigt lite om just själva utförandet. Det främsta träningen äger rum inne i huvudet – att bryta ner ett stort motstånd och skapa nya vanor tar på krafterna. Jag motar till exempel bort tankar i huvudet som talar om för mig att jag avskyr badhus. Jepp, det är på den nivån det är!

Så i morse tränade jag på ”att gå till badhuset” helt frivilligt. Det där momentet när man klär av sig till jättelite kläder och inser att man inte har rakat knäna den här gången heller… När man strax därefter börjar huttra och lite senare ska sänka ner sin lekamen i en kall bassäng. Att strosa genom simhallen och försöka trivas. Det handlar inte om några kroppsliga nojor, jag är bara sjukt obekväm i den klordoftande miljön.

När jag ändå hade tränat på att gå dit hoppade jag i bassängen och simmade 35 minuter bröstsim. Det har jag nog aldrig gjort förut i hela mitt liv.

Vem vet, nästa gång kanske jag vågar börja öva på crawlen också…

När familjen är på höstlov…

dansar morsan hela natten!

Oh well, det var måhända en överdrift, men jag försöker i alla fall maxa ut så mycket som möjligt (och dämpa min längtan) när jag har några dagar för mig själv i stan. Det är helt sjukt vad mycket man hinner med när man bara har sig själv att sköta om. Förmodligen var det precis så här jag hade det för länge sedan – oceaner av tid och ganska tomt… Fast den tomheten kände jag ju inte till då.

Igår hann jag jobba lite längre än jag brukar. Och trots att jag hade joggat på morgonen hann jag gå och träna med en kompis efter jobbet. Hon slank in på badhuset och simmade, medan jag vägrade att bli blöt och gick till gymmet. Efter det hann vi hämta indisk mat på favoritstället. Vi hann äta den med ett glas rött vid mitt köksbord. Vi hann ta en kort promenad till bion, köpa godis och krypa ner i varsin stol innan reklamen var slut och filmen började. Jag hann gå och lägga mig före elva. Jag hann precis allt.

Jag struntade i att ställa klockan igår eftersom jag lade mig ”så sent”. Vaknade pigg och utvilad 05.30 och beslöt mig för att hinna ta en joggingtur. Nu hinner jag blogga innan jag går till jobbet. Ikväll hinner jag ta en fika med en annan vän och därefter ska jag hinna med att sitta i en soffa och bara vara.

Sådana här dagar skapar perspektiv och jag har bestämt mig för att njuta till fullo! Sen ska jag med glädje kasta mig in i familjelivet igen. För visst saknar man, trots njutet.

Nu har jag ändå lyckats bli lite sen till jobbet… Vi hörs!

Döva suset

När man vaknar på söndag morgon och det susar irriterande i öronen. Det känns som om jag är 22 igen och får lida sviterna av en hård festnatt. Fast när jag inser att jag trängs ut i kanten av sängen av två små illbattingar förstår jag att susandet knappast har föregåtts av sprit och discokulor. Jag har helt enkelt bara spenderat drygt tre timmar på ett lek- och busland.

Barn älskar lek- och busland. Jag vet inte om det finns föräldrar som älskar att vara där, men det är en sådan där grej man får ställa upp på ganska ofta nu för tiden om man har en fyraochetthalvtåring med kompisar.

Ljudmiljön på ett lek- och busland är att betrakta som direkt skadlig. Bakteriehärdarna orkar jag inte ens tänka på. Allt är liksom en sörja av plast, socker och skumgummi. Vi föräldrar som har barn stora nog att leka själva sitter på ovanvåningen och dricker kaffe och försöker konversera utan att skrika till varandra.

Annat var det när man själv var liten. En korv med bröd, lite popcorn och någon lek och det var att betrakta som ett fett kalas.

Jag har varit på en till fest den här helgen – en väldigt trevlig sådan där jag stortrivdes med precis allt. Jag har sökt mig till löparbanan och ut i naturen för att finna tystnad. Vi har varit på mysig familjeutflykt utanför stan och träffat släkten.

Ändå är det de tre timmarna på lek- och buslandet som liksom lever kvar i kroppen. Det fortsätter att susa…

Är det okej att vara förälder och vara så här känslig? Jag lider ganska ofta av min extrema ljudkänslighet och på ett lek- och busland når det verkligen sin kulmen.

Nåväl. Familjelivet och mitt liv handlar tack och lov om att ge och ta…

Så jag tog mig tid för några snabba varv på löparbanan igår när det egentligen inte fanns tid och jag lufsade upp till Delsjön i förmiddags för att andas. På så sätt blir det plus minus noll i energibanken. Jag är inte dränerad, men jag är heller inte helt utvilad.

Under dagens skogstur tänkte jag väldigt mycket på att när mina barn ska ha kalas framöver, då får det fanimig bli utomhus på en naturskön plats. Vad är det för fel att tända en brasa, grilla korv, dricka varm saft och bygga kossor av kottar?

Hur kan det vara så svårt att bara andas?

I morse 06.40 satt jag nervös vid bassängkanten igen redo för cool crawlkurs. Till skillnad från förra veckan tänkte jag plumsa i snyggt, utan att få kallsup och orsaka svallvågor. Det gick sådär. Uppenbarligen låser sig det motoriska när jag närmar mig vattenytan…

Vi simmade igång våra morgontrötta kroppar med några vanliga längder bröstsim och repeterade förra veckans bensparksövningar. Jag kunde skönja framsteg och blev glad. Framsteg i mitt fall handlar om att ta sig framåt och helst inte dra åt höger och glida in under det där repet som skiljer banorna åt.

Sen skulle vi kombinera bensparken med att andas och det gick åt helvete direkt. Jag går och andas. Jag springer och andas. Jag andas faktiskt vad jag än gör. I mitt nya element – vatten – kommer dock andningen att bli en riktig utmaning.

Jag lärde mig i alla fall en viktig läxa idag. Andas inte in när du är under vattenytan.

Så med den lärdomen i bakfickan ser jag glatt fram emot nästa veckas simträning, som jag måste bossa över själv då det inte är någon crawlkurs på grund av höstlov.

Fast först vill jag tillbaka till min komfortzon – löparskor och tights på torra (men väldigt regniga) land. Att inte tänka. Bara göra. Den ena foten framför den andra och andningen som i en liten ask.

Jag vet aldrig om crawl kommer att kännas vare sig naturligt eller bekvämt för mig, men jag gör det.

Det gör jag.

Här ska jag simma nästa sommar! <3

”Förra veckan tränade jag så himla varierat!”

Guldstjärnor och fanfarer! I söndags kväll klappade jag mig själv på axeln och konstaterade att jag fått till en bra, nytänkande och väldigt varierad träningsvecka. Visst är det skönt att känna sig grym?

När euforin över min egen förträfflighet hade lagt sig gjorde jag en snabb summering av träningsveckan i huvudet.

1. Sprang några rundor – precis som jag brukar göra varje vecka.
2. Hängde på gymmet en gång – typ samma som alltid.
3. ”Simmade” – LÄS plaskade och kämpade för att hålla mig ovanför ytan och ta mig framåt i 50 minuter.

Så egentligen var det ju bara 50 minuter av hela förra veckan som var ny och varierad och den lilla stunden ligger på gränsen till att inte ens kännas som träning. Det var en helt annan typ av utmaning… *blubb blubb*

Ach, det är känslan som räknas. Heja varierade träningsveckor!

Idag var löpningen sista vägen ut…

Jag har ett jobb. Det kanske ni redan visste? Jag är jätteglad i det jobbet, men just nu känns det som om jag aldrig har tid att vara där. Är inte jag själv sjuk så är någon annan sjuk och är inte någon annan sjuk så måste (och vill) jag prioritera andra saker…och så vidare.

På mitt jobb sitter det skitmånga människor och förväntar sig saker av mig. De vill ha svar, leverans, input, output, möte, kaffesällskap och skärpa. Det enda de inte vill ha är nog min kropp…

Det är tur, för den behöver jag själv!

När jag insåg att jag inte kommer att kunna jobba imorgon heller puttade jag genast undan stress- och ångesttäcket och bytte om till löparkläder. Ombytet skedde ungefär tre sekunder efter att jag för första gången denna dag inte var ensam förälder på heltid. När barnen sover, springer morsan i mörkret. Det är sen gammalt.

Med äldsta dotterns pannlampa och mössa på huvudet (tur att hon sov för hon hatar svettlukt), reflexband från IKEA på hela kroppen och heltäckande löparkläder gav jag mig i beckmörker, blåst och regn. Här vid fritidshuset finns liksom inga gatlysen. Är man ute efter mörkrets inbrott är man under vissa sträckor den enda ljuskällan.

Jag sprang ikväll, så sent som jag aldrig brukar, för att det var den enda vägen ut. För när jag får landa mjukt innan sänggång och tänka över saker några extra gånger ifred så känns det faktiskt mycket bättre.

Nej, jag kommer inte att kunna jobba imorgon. Det är som det är. Jag kan inte påverka min livssituation och jag vill inte att den ska vara annorlunda heller.

Så alla de där människorna som sitter och väntar på saker, eller kanske inte ens får någonting, får glatt finna sig i det. Precis som jag finner mig i en hel massa saker precis hela tiden.

Pannlampelöpning förresten. WOW! Det var årets första för mig och jag fick mersmak!

Det bästa och mest oväntade uppvärmningstipset…

Jag vet att det här uppvärmningstipset kan bli svårt att ta efter, men känner ändå att jag måste dela med mig. Har du ingen båt eller har redan tagit upp den för säsongen, kan du spara det här tipset i din lilla pärm med viktigheter till någon annan gång.

Vi tar det från början…

Ni vet känslan när hela familjen är engagerade i projekt ”ta upp båten för säsongen ur stormigt hav”?

En båtkärra ska köras med bil till annan plats och en båt ska förflyttas över vågorna till samma plats. I bilen med morsan sitter en halvnöjd minimänniska och svär på bebisspråk. Kärran skakar oroväckande. Jag har glömt att ta av mig dunjackan, svettas ymnigt och svär på vuxenspråk. Kör fel och tvingas såklart backa med biljäveln och kärran. Går på känsla…

Genom vågorna plöjer farsan och den något större minimänniskan med båten. Vi möts på en brygga. Trots all min dunjackesvett, tvingas jag ner i den där båten och blir satt på uppgiften att hålla fast båten i bryggan så att den inte driver iväg ut till havs medan resten av familjen gör annat. Tar uppgiften på väldigt stort allvar, ställer mig bredbent och spänner skinkorna och bålen till jag inte längre känner de nedre regionerna. Står i den där positionen så länge att jag hinner odla skepparkrans.

När jag med stor möda och besvär får klättra upp på bryggan igen gungar hela världen och jag har utvecklat en knipmuskulatur utöver det vanliga.

Jag har ansträngt mig till den grad att jag tror att lördagens löppass kommer att brinna inne och att jag eventuellt ska ägna mig åt att knäcka nötter istället.

MEN. När jag ger mig iväg har jag en sällan skådad energi i kroppen och ordentlig fart under sulorna. Delar av passet är trail och jag tar gladeligen omvägar för att få hoppa över saker. Det känns som om jag är i mitt livs höstform!

Nu springer jag ju utan klocka, men ändå – DEN KÄNSLAN!

Så skriv ut det här blogginlägget och sätt in det i pärmen. Ta upp båt är grejen…

Årets träna-utan-klocka-period-är här

Det föll sig väldigt naturligt att det blev så, då jag i morse glömde bort klockan och tänkte ”Skitsamma!”

Jag är helt enkelt inte intresserad av att mäta något just nu. Därför blir det klockfri träning till mitten av november minst.

Det passar ganska bra på många sätt. Dels håller armbandet till klockan på att gå sönder och med tanke på att hur effektiv jag är när det gäller shopping lär det vara trasigt ett bra tag till. Jag är heller inte helt bekväm med att doppa klockan i vatten, trots att den är vattentät. Min storslagna simkarriär kommer ju att ta en hel del plats i mitt liv framöver.

Det bästa är ändå tidseffektiviseringen. Inte en endaste minut ska jag stå där ute på gatan vänta på satelliterna. Kommer att kunna ta sovmorgon varje dag…

Klockan jag älskar dig, men det är dags för en liten paus.

Gult är inte precis fult

Eller på mig är det ganska fult. Jag trivs därför inte alls i gult.

Längs med den här gula gatan i skogen däremot – där trivdes jag! Det krävdes ingen sol för att känna sig som en solskenslöpare. Trädens gula prakt fixade känslan av ljus och fägring.

Naturen är magisk just nu, precis som den är under alla andra årstider.

Mitt bästa drag i dag var därmed inte att jag stressade ner på stan och köpte en badmössa och simglasögon (återkommer till det…). Mitt bästa drag var att bege mig till skogs i förmiddags och samla kraft.

Tack gula gatan (som ni hittar bakom Brudarebacken längs med Skatåsmilen) för det!