Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Dags att formtoppa sambon

Och det är lika roligt varje gång. För får man det fina uppdraget att formtoppa min sambo i löpning har man som träningscoach sällan särskilt mycket tid på sig.

Sambon har sprungit måttligt (typ när jag har tvingat honom att springa med mig) och mest hängt på gymmet det senaste halvåret och så igår kom han helt plötsligt på att han ska tävla och springa åtta kilometer jättesnabbt. Om mindre än två veckor…

Jag utgår enbart från mig själv när jag säger att tidplanen ovan ger mig ångest. Som tur är så är vi väldigt olika jag och sambon. Medan jag är en typisk uthållighetslöpare och får kämpa hårt för att bli snabb på kortare distanser är han precis tvärtom. Kort och snabbt är hans grej.

Vi har gjort det här tillsammans flera gånger förut och det har alltid gått helt enligt eller över förväntningarna. Så coachen är hoppfull.

Förhandlingarna började redan igår eftersom jag tycker att han ska lägga sin tunga styrketräning lite lätt på is och fokusera främst på löpningen de kommande två veckorna.

Annars lär han inte bli någon referens att skryta med…

Löparutsikterna mycket goda

Jag är vanligtvis inte så kräsen med var jag springer och hur det ser ut runtomkring mig på löprundorna. Huvudsaken är liksom att jag springer. Jag menar, det händer att jag med nöje springer 10 varv eller mer på löparbanan vid Ullevi, vars omgivning alltid ser ut som en sliten arbetsplats…

Så idag hade jag en riktigt fin runda på gång. Dagen efter intervaller kommer nämligen nästan alltid ett lugnt distanspass som får bli och gå hur långsamt som helst. Jag kände för böljande landsvägslöpning i ett spirande vårlandskap på vägar som är säkra fotogeniska kort, vilket jag och mobilkameran såklart skulle utnyttja.

När jag sprang visade det sig dock att skönheten längs mina landsvägar var konstant. Det såg i princip likadant ut och var lika bedårande vackert längs med hela sträckan med blå himmel, fluffiga moln, några typiska västkustkullar och en böljande vägbana. Det var magiskt att springa i, och överflödet av kodak-moments var väl ett ganska stort välfärdsproblem, men på riktigt kändes det bara kul i cirka två kort…

För rundan började som på bilden nedan och jag förtrollades av grönska och fluffiga moln.

Lite senare såg det ut så här. Jepp, gräset är lite grönare men någon större variation är det inte.

Så jag fotograferade den här trehjulingen istället. Med sin blotta närvaro har den piggat upp många av mina löprundor.

Och så avslutade jag passet med en nyp-mig-i-armen-målgång med utsikt över såväl vårt hustak som havet.

Det blev en härlig och avkopplande runda i alla fall och det är väl ändå huvudsaken.

Vad som gör ett intervallpass riktigt bra!

1. Du har huvudet och kroppen med dig från start. Dagsformen ni vet. Visst, det känns alltid lite pirrigt innan ett grisigt intervallpass, men just idag känner du dig oövervinnerlig!

2. Du har skapat de bästa förutsättningarna för just ditt intervallpass och för hur du fungerar. I mitt fall handlade det idag om att springa samma raksträcka fram och tillbaka sex gånger…

3. Ingen kan hjälpa dig att fysiskt göra jobbet, men visst är det grymt med träningskompisar alternativt en supporterstyrka som hejar på.

4. Naturen både samarbetar och arbetar direkt emot dig. Det här är faktiskt en av anledningarna till att jag aldrig springer på löpband. Löpningen eller livet är ju aldrig så statiska och förutsägbara. Att tugga motvind, sidovind, snöstorm, pissregn, backar eller vad det nu må vara slår alla perfekta kilometertider vilken dag i veckan som helst. Och tänk vilken grym träningseffekt du får när du övervinner det extra motståndet.

5. Vila. Att veta att man ska få vila och ta det lugnt efteråt är guld värt. För mig handlar det nuför tiden alltid om aktiv vila, men det är bra nog.

Jepp, idag var jag ute och grisade tusingar fram och tillbaka på raksträckan som ligger i princip utanför husknuten. Tre av sex tusingar genomfördes i brutal motvind som levererades direkt från havet. På plats att heja fanns hela familjen och förutom att fyraåringen försökte preja ner mig i diket med sin cykel på intervall nummer tre, var det en helt igenom positiv uplevelse. Haha…

Men vi blev snabbt vänner igen som ni ser 🙂

Träningslugn

Det bara händer mig det där träningslugnet. Jag planerar aldrig för vila och lugna träningsperioder eftersom det sker av sig själv. Min bokstavskombination DAGSFORM, som jag skrivit om tidigare, är grym att leva efter även när det kommer till träning. Dagsformen sviker mig aldrig <3

Så den här veckan har jag joggat två morgonpass, gått på en helkroppsmassage och planerar att gå till gymmet om en liten stund. Träningsprogrammet jag följer släpar efter, men det gör ingenting för jag har inte bråttom någonstans.

Jag älskar att springa, men jag tänker inte springa ifrån mig själv.

Jag hoppas du har en fin fredag. Min är behaglig, men just nu lite för mätt. Råkade av misstag snubbla in på en brunch på IKEA. Life happens och dagsformen var tydligen hungrig. Så hungrig att jag aldrig hann fotografera pannkakorna…

Två träningspass om dagen håller stressen borta från magen!

Låter rubriken motsägelsefull? Det behöver den inte vara. Det kan vara svårt att få till sammanhållen tid för ett längre distanspass eller långpass vilken dag i veckan som helst. Det kan vara betydligt enklare att dela upp träningspasset på två.

Jag har tidigare tipsat mig gul och blå om back to back-löpning. Jag nyttjade nämligen back to back till max under en period av livet då jag jobbade fem kilometer från hemmet. Sprang 5-7 kilometer på morgonen till jobbet och gjorde detsamma på vägen hem. Distanspassen under veckan blev därmed transport längs en sträcka jag annars hade åkt buss. Mängden löpning ökande utan att ta tid från något annat och träningseffekten blev jättebra!

Varför jag skriver om det här nu? För att tremilaren i lördags har gett mig feeling för att springa långt igen! Och jag skrev ju redan i fredags att jag är sugen på en långdistansutmaning i slutet av sommaren. Vad är ännu oklart. Hittar jag ingen som passar, skapar jag en egen jättelång utmaning i storslagen natur.

Jag har dock väldigt sällan flera timmar i sträck att träna på och det kommer inte att ändras den närmsta tiden. Att dela upp löparkalset i två delar kan vara lösningen. Eller det är lösningen.

To be continued…

Löparmorsa och andra roliga begrepp

När man blir mamma får man vänja sig vid att det är ens huvudroll i livet, inte bara i den egna familjen och för sina egna barn, där det liksom är helt självklart vem man är.

Nej, springer du så blir du en löparmorsa eller en mamma som springer. Styrketränar du, så är du inte längre bara stark utan du är en stark mamma. Om vi drar det till sin spets kanske du till och med kvalar in och blir en internationellt gångbar fit mom.

Jag brukar själv skämtsamt kalla mig för löparmorsa ibland. Fast när omgivningen vill lägga på mig en massa roller utifrån att jag är mamma (JAG VET ATT JAG ÄR MAMMA! KLÄMDE UT BÅDA HELT SJÄLV GENOM VAGINAN!) blir jag trött.

Jag springer inte för att jag är mamma och jag är inte mamma för att jag springer. Jag drar inte 100 kilo i marklyft för att jag är mamma och tvärtom. Jag finns, trots att jag blivit mamma, kvar som Mia. Okej att mitt liv är väldigt anpassat efter mina två älsklingsälsklingar, vilket jag inte vill ändra på det minsta lilla, men måste jag vara mamma i varje styrkelyft för att ha ryggen fri?

Den träning jag genomför handlar liksom inte om ”att orka leka med mina barn”. Det är inte så jobbigt att leka med barnen att man behöver springa tre mil eller fixa armhävningar på löpande band. Om du är orolig, så kan jag lova dig att det räcker med hälsosamma solskenspromenader då och då för att räcka till för din familj. Om ens det.

Men om vi då utgår från barnperspektivet. Vad innebär det då att ha en löparmorsa?

En löparmorsa:

# luktar ganska ofta svett, vilket min fyraåring har börjat uppmärksamma med avsky i blicken. Bebisen bryr sig ännu inte alls.

# kräver att få leva i en jämställd relation där mamma och pappa har lika stor plats i sina barns liv och där träningen får vara lika viktig för både mamma och pappa. Kanske lite viktigare för mamma…

# tycker att den bästa anknytningen mellan förälder och spädbarn sker under en barnvagnsjogg/rask promenad då ögonkontakten och avslappningen är maximal och båda mår toppen ute i den friska luften.

# vill gärna ta med sig löparfarsan på en löptur emellanåt och överlåter då gärna ansvaret för barnen till någon annan vuxen.

# är ute på vift i drygt 2 timmar och 30 minuter på påskafton och dimper ner vid matbordet lagom till påskbuffén och äter mest av alla. Till fyraåringens stora glädje hann hon ta en snabbdusch först…

# är inte alltid där när barnen vaknar eftersom hon morgontränar för att frigöra tid under resten av dagen.

# gubbpjostar dagen efter ett hårt intervallpass eller maxlyft på gymmet.

# samlar ihop en drös kusiner och kör ett barnanpassat utomhusfyspass. Det är kanske inte så pinsamt när man är fyra år, men när man är 15…

# går ofta runt en hel dag i träningskläder för att kunna ge sig iväg när tillfälle ges.

Listan på saker jag, i egenskap av löparmorsa, utsätter mina barn för kan göras lång. Det verkar dock inte gå någon större nöd på dem. Och gympappan är faktiskt helt grym!

Återhämtning betyder sällan att sitta stilla

Näe, man behöver inte sitta på röven eller ligga i sängen för att återhämta sig. De flesta av oss lever ju faktiskt liv som aldrig tillåter det, utan kräver aktiv vila. Idag behövde jag väl själv typ återhämta mig efter gårdagens tremilare.

Det gjorde jag bland annat så här:

På förmiddagen hängde jag med en drös kids i trädgården. Dels försökte jag få till en helt egen stretchsession, vilket gick sådär och dels körde vi ett kort men effektivt utomhusfyspass. Nedan ser ni hur tant har viridit ut och in på sig för att ge barnen en riktig utmaning i övningen Den snubblande elefanten

Fotocred till Olas bror Håkan som ertappade mig när jag mitt i ledigheten tog chansen att få vara coach och fänglsa en tacksam publik…

Fast hjula, jaga och klättra på varandra fick de göra själva. När utomhusfysen var avklarad kände jag liksom att jag hade gjort mitt som coach.

Lite senare promenerade jag, Ola och kidsen ner till Åmåls stadskärna som är väldigt mysig och har en bra lekpark. Även där hade jag svårt att sitta still, men det fastnade inte på bild. Jag vill dock höja ett finger här och be er att inte låta er förledas av solskenet. Visst var det ljuvligt, men vinden var iskall. Så efter ett tag ville jag gå hem… Och sen vi fastnade inne i några timmar. Man måste ju äta och sånt också.

Klockan hann faktiskt bli efter 17 innan jag fick komma ut på dagens löprunda vars främsta syfte var att känna efter om det gjorde ont någonstans. Det gjorde det inte och att jogga en åtta med handbromsen i hela vägen runt var inga större problem. Så imorgon slänger jag in lite superkompensation, vilket innebär en vilodag från all typ av träning, innan jag på tisdag börjar rocka vecka tre i mitt träningsprogram.

Om jag känner mig återhämtad efter tremilaren? Oh ja! Ska jag vara ärlig så tror jag att gårdagens miniäventyr har stigit mig åt huvudet. Skallen och mitt feta ego tycker nämligen att de 30 kilometer jag lade bakom mig är en betydligt större grej än vad kroppen tycker om prestationen. Lite pinsamt…

30 kilometer njutningslöpning – är det möjligt?

Vad är det egentligen att springa 30 kilometer? För någon är det helt oöverkomligt. För någon annan är det vardagsmat. För mig var det idag mest spännande att se hur kroppen skulle reagera på sin första riktiga långrunda på flera år. Ja, jag är marathonstörd. En marathonstörd person tycker nämligen att man måste upp i runt 30K för att det överhuvudtaget ska räknas som ett riktigt långpass. Fast jag är medveten om och tycker det är bra att ett långpass kan betyda en betydligt kortare distans för någon annan. Har jag ryggen fri nu?

Nåväl.

Dagens långpass

Planen är att först springa 13 kilometer landsvägslöpning på egen hand, plocka upp sambon och hans bror Filip och dra till skogs i minst en mil och till slut få spurten helt själv. Vaderna känns knöliga där på morgonkvisten och mina förväntningar på själva löpupplevelsen är låga, fast jag tvivlar aldrig på att ska fixa mina 30K.

Jag börjar springa och får direkt svårt att hålla igen trots att kuperingen bitvis är ganska brutal. Det går alldeles för fort för min nypremiär som långdistansare. Fast jag hatar verkligen att lägga band på mig själv när benen är pigga så jag skiter i det nästan helt. De första 13 går i strax under 5-minuterstempo, men jag vet att milen därefter kommer att gå långsammare. Dels har sällskapet beställt 5.20-tempo och dels ska vi ta oss an en ännu mer kuperad runda till skogs.

Det flyter på och Olas bror bestämmer sig efter vår tur i skogen att haka på en bit till. Vi ger oss ut på landsvägarna igen och strax innan jag når 25 kilometer skiljs våra vägar åt och jag får horn i pannan…

Så de sista fem går i 4.20-4.40-tempo lite beroende på kupering, men det är faktiskt inte förrän jag når målet och stannar klockan på 2.34 som jag känner att jag är lite trött. Fast jag har njutit hela vägen. Det har aldrig känts tufft mentalt och det gör inte ont någonstans i hela kroppen. Sen blir jag hög, drabbas av hybris och börjar googla marathonlopp att persa på, medan jag promenerar den sista biten till dörren…

Min återkomst som långdistansare får i alla fall väl godkänt och jag konstaterar att 30 kilometer varken är oöverkomligt eller vardagsmat för mig. Det kommer heller inte att bli vardagsmat just nu då tiden med en niomånaders bebis och en fyraåring fylls av så mycket annat roligt. Däremot vet jag nu att jag kan springa 30K (eller längre) i princip vilken dag i veckan som helst. Och det är precis där jag vill vara som löpare.

I am back!

Tack för idag kroppen! Och tack sällskapet mellan 13-25 kilometer!

I mitt påskägg

Ja förutom en hel del godis och nybakade chokladbiskvier, så har jag beslutat mig för att lägga i följande goda ting:

# Ett rejält långpass imorgon lördag. Det var nämligen flera år sedan jag tog mig tid att springa riktigt långt. Med riktigt långt menar jag tre mil eller mer. Imorgon känns som en bra dag att återinföra långdistansen i mitt liv. Och ja, jag litar på att tre mil bara finns där i kroppen som de alltid gjort. Det får inte gå för långsamt heller, för då blir jag uttråkad…

# Ovanstående beslut ledde till att jag under dagens löprunda började fundera på en långdistansutmaning. Mest lockande känns ett fjällmarathon eller liknande, men jag kan nöja mig med mindre också. Helst i slutet av sommaren. Något förslag?

Mitt påskägg blev nog inte större än så är jag rädd. Fast det kanske räcker?

Eller vänta…

Jag slänger i en ny löparjacka, ett par tights och ett snyggt funktionslinne också, men eftersom jag är sämst på att shoppa räknar jag med att påskharen levererar kläderna först nästa år.

För ett år sedan hade jag bröst

Inga jätteboobisar, men ändock ett par bröst…

För ett år sedan joggade och gick jag 11 kuperade terrängkilometer med kalaskulan skumpandes över marken. Viljan och styrkan var det inget fel på direkt.

För ett år sedan bestämde jag mig också för att typ lägga ner löpningen för en tid. Inte helt, men jag började med stavgång i uppförsbackar och annat som jag hoppades skulle ge någon form av endorfinpåslag. Det gjorde det inte.

För ett år sedan var vi ”bara” tre.

För ett år sedan hade jag solsken i blick och var full av förväntan. Det är lika som i år i alla fall. Även om det är grått utanför fönstret just nu…och jag inte väntar på att vi ska bli fler. Lovar!

För ett år sedan var jag i toppform. Det är jag idag också. För vet ni, toppform är inget fysisk tillstånd, det är en inre känsla. Det handlar faktiskt allra mest om hur du tänker på dig själv och vad du tänker om dig själv. Och hur du förvaltar det värdefulla du har.

Personligen är jag i toppform 365 dagar om året eftersom allt annat vore slöseri med min energi och tid.

För ett år sedan såg jag ut som på bilden nedan och skogen var vårig och varm.

För ett år sedan…