Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Äntligen fattar jag!

För några år sedan härjade folk som galningar (främst kvinnor tror jag) om 50 nyanser i grått. Fifty shades of grey var filmen på allas läppar och jag fattade nada.

Den här novemberhelgen har jag själv varit där, som en skojfrisk statist mitt i den gråa sörjan. För när min dovt vinröda tröja blir en riktigt kalasfin färgklick, ja då är det väldigt grått…på säkert 50 olika sätt.

Några år senare har jag alltså äntligen fattat grejen och är beredd att ansluta mig till snacket om gråskalan. Jag vill prata om hur bra jag trivdes i det gråa och hur skönt det var. Jag vill prata om rosiga kinder, puls, svett och eufori. Jag vill berätta om mina trånande blickar mot horisonten och hur fri jag kände mig – som om alla repknutar liksom löstes upp. Tankarna blev klara som om de fått ett uppfriskande piskrapp!

Hade jag vetat att det var så här gött med Fifty shades of grey hade jag anslutit mig till hyllningskören för länge sedan.

Nu när jag har förstått att filmen handlar om löpning i grå och murriga landskap känns det nästan som om jag måste se den.

Recension kommer!

Hur kan det vara så svårt att bara andas?

I morse 06.40 satt jag nervös vid bassängkanten igen redo för cool crawlkurs. Till skillnad från förra veckan tänkte jag plumsa i snyggt, utan att få kallsup och orsaka svallvågor. Det gick sådär. Uppenbarligen låser sig det motoriska när jag närmar mig vattenytan…

Vi simmade igång våra morgontrötta kroppar med några vanliga längder bröstsim och repeterade förra veckans bensparksövningar. Jag kunde skönja framsteg och blev glad. Framsteg i mitt fall handlar om att ta sig framåt och helst inte dra åt höger och glida in under det där repet som skiljer banorna åt.

Sen skulle vi kombinera bensparken med att andas och det gick åt helvete direkt. Jag går och andas. Jag springer och andas. Jag andas faktiskt vad jag än gör. I mitt nya element – vatten – kommer dock andningen att bli en riktig utmaning.

Jag lärde mig i alla fall en viktig läxa idag. Andas inte in när du är under vattenytan.

Så med den lärdomen i bakfickan ser jag glatt fram emot nästa veckas simträning, som jag måste bossa över själv då det inte är någon crawlkurs på grund av höstlov.

Fast först vill jag tillbaka till min komfortzon – löparskor och tights på torra (men väldigt regniga) land. Att inte tänka. Bara göra. Den ena foten framför den andra och andningen som i en liten ask.

Jag vet aldrig om crawl kommer att kännas vare sig naturligt eller bekvämt för mig, men jag gör det.

Det gör jag.

Här ska jag simma nästa sommar! <3

”Förra veckan tränade jag så himla varierat!”

Guldstjärnor och fanfarer! I söndags kväll klappade jag mig själv på axeln och konstaterade att jag fått till en bra, nytänkande och väldigt varierad träningsvecka. Visst är det skönt att känna sig grym?

När euforin över min egen förträfflighet hade lagt sig gjorde jag en snabb summering av träningsveckan i huvudet.

1. Sprang några rundor – precis som jag brukar göra varje vecka.
2. Hängde på gymmet en gång – typ samma som alltid.
3. ”Simmade” – LÄS plaskade och kämpade för att hålla mig ovanför ytan och ta mig framåt i 50 minuter.

Så egentligen var det ju bara 50 minuter av hela förra veckan som var ny och varierad och den lilla stunden ligger på gränsen till att inte ens kännas som träning. Det var en helt annan typ av utmaning… *blubb blubb*

Ach, det är känslan som räknas. Heja varierade träningsveckor!

Idag var löpningen sista vägen ut…

Jag har ett jobb. Det kanske ni redan visste? Jag är jätteglad i det jobbet, men just nu känns det som om jag aldrig har tid att vara där. Är inte jag själv sjuk så är någon annan sjuk och är inte någon annan sjuk så måste (och vill) jag prioritera andra saker…och så vidare.

På mitt jobb sitter det skitmånga människor och förväntar sig saker av mig. De vill ha svar, leverans, input, output, möte, kaffesällskap och skärpa. Det enda de inte vill ha är nog min kropp…

Det är tur, för den behöver jag själv!

När jag insåg att jag inte kommer att kunna jobba imorgon heller puttade jag genast undan stress- och ångesttäcket och bytte om till löparkläder. Ombytet skedde ungefär tre sekunder efter att jag för första gången denna dag inte var ensam förälder på heltid. När barnen sover, springer morsan i mörkret. Det är sen gammalt.

Med äldsta dotterns pannlampa och mössa på huvudet (tur att hon sov för hon hatar svettlukt), reflexband från IKEA på hela kroppen och heltäckande löparkläder gav jag mig i beckmörker, blåst och regn. Här vid fritidshuset finns liksom inga gatlysen. Är man ute efter mörkrets inbrott är man under vissa sträckor den enda ljuskällan.

Jag sprang ikväll, så sent som jag aldrig brukar, för att det var den enda vägen ut. För när jag får landa mjukt innan sänggång och tänka över saker några extra gånger ifred så känns det faktiskt mycket bättre.

Nej, jag kommer inte att kunna jobba imorgon. Det är som det är. Jag kan inte påverka min livssituation och jag vill inte att den ska vara annorlunda heller.

Så alla de där människorna som sitter och väntar på saker, eller kanske inte ens får någonting, får glatt finna sig i det. Precis som jag finner mig i en hel massa saker precis hela tiden.

Pannlampelöpning förresten. WOW! Det var årets första för mig och jag fick mersmak!

Det bästa och mest oväntade uppvärmningstipset…

Jag vet att det här uppvärmningstipset kan bli svårt att ta efter, men känner ändå att jag måste dela med mig. Har du ingen båt eller har redan tagit upp den för säsongen, kan du spara det här tipset i din lilla pärm med viktigheter till någon annan gång.

Vi tar det från början…

Ni vet känslan när hela familjen är engagerade i projekt ”ta upp båten för säsongen ur stormigt hav”?

En båtkärra ska köras med bil till annan plats och en båt ska förflyttas över vågorna till samma plats. I bilen med morsan sitter en halvnöjd minimänniska och svär på bebisspråk. Kärran skakar oroväckande. Jag har glömt att ta av mig dunjackan, svettas ymnigt och svär på vuxenspråk. Kör fel och tvingas såklart backa med biljäveln och kärran. Går på känsla…

Genom vågorna plöjer farsan och den något större minimänniskan med båten. Vi möts på en brygga. Trots all min dunjackesvett, tvingas jag ner i den där båten och blir satt på uppgiften att hålla fast båten i bryggan så att den inte driver iväg ut till havs medan resten av familjen gör annat. Tar uppgiften på väldigt stort allvar, ställer mig bredbent och spänner skinkorna och bålen till jag inte längre känner de nedre regionerna. Står i den där positionen så länge att jag hinner odla skepparkrans.

När jag med stor möda och besvär får klättra upp på bryggan igen gungar hela världen och jag har utvecklat en knipmuskulatur utöver det vanliga.

Jag har ansträngt mig till den grad att jag tror att lördagens löppass kommer att brinna inne och att jag eventuellt ska ägna mig åt att knäcka nötter istället.

MEN. När jag ger mig iväg har jag en sällan skådad energi i kroppen och ordentlig fart under sulorna. Delar av passet är trail och jag tar gladeligen omvägar för att få hoppa över saker. Det känns som om jag är i mitt livs höstform!

Nu springer jag ju utan klocka, men ändå – DEN KÄNSLAN!

Så skriv ut det här blogginlägget och sätt in det i pärmen. Ta upp båt är grejen…

Årets träna-utan-klocka-period-är här

Det föll sig väldigt naturligt att det blev så, då jag i morse glömde bort klockan och tänkte ”Skitsamma!”

Jag är helt enkelt inte intresserad av att mäta något just nu. Därför blir det klockfri träning till mitten av november minst.

Det passar ganska bra på många sätt. Dels håller armbandet till klockan på att gå sönder och med tanke på att hur effektiv jag är när det gäller shopping lär det vara trasigt ett bra tag till. Jag är heller inte helt bekväm med att doppa klockan i vatten, trots att den är vattentät. Min storslagna simkarriär kommer ju att ta en hel del plats i mitt liv framöver.

Det bästa är ändå tidseffektiviseringen. Inte en endaste minut ska jag stå där ute på gatan vänta på satelliterna. Kommer att kunna ta sovmorgon varje dag…

Klockan jag älskar dig, men det är dags för en liten paus.

Så utanför komfortzonen att det gör ont i själen…

”Nästa onsdag morgon är det bäst att ni håller er ur vägen. Jag kommer att vara på skitdåligt humör!”

Jag sa meningen ovan till sambon strax efter att jag berättat att jag äntligen gjort slag i saken och anmält mig till en crawlkurs.

Det är alltså dags att klä av sig och bli blöt. Crawlkurs kan mycket väl bli skamkurs. Det här är faktiskt så läskigt att jag har ont i själen. Jag valde med flit morgonkursen som startar 06.40 för att jag ska slippa ägna åtta onsdagar framöver åt att gå och gruva mig.

På något konstigt sätt gör jag ändå det här för att JAG VILL.

JAG VILL genomföra både triathlon och swimrun nästa sommar med start och mål vid vår husknut. Dels är det bra för grannsämjan och dels vill jag bli mer ”salt”. Jag menar, det saltaste jag gör just nu är att äta krabba.

Hittade lite friskvårdspengar på jobbet som låg och skvalpade, så då fanns det liksom ingen återvändo. Jobbet betalar för det här. Mitt i alla själasmärtor känns det ändå lite gött…

Strax efter att jag anmält mig läste jag Martina Johanssons inlägg, Sluta ursäkta – Börja utforska, och blev faktiskt stolt över mig själv. Det är ju precis det jag gör.

Sunday is funday!

Eller är det runday? Eller precis som det låter – sunday? Vi kanske bara kan låta söndagen vara lite av varje. För denna dag har också varit barnkalasday och the big day.

Vi kan stanna kvar vid varför detta har varit en stor dag.

Idag inträffade nämligen något som jag längtat efter ända sedan den 6 mars 2013 då Moa kom till världen. Denna söndag genomförde jag och Moa vårt första riktiga distanspass tillsammans. Jag i löparskor och hon på cykel. Och vi tog oss fram på ett sådant sätt att båda fick sitt under 6.5 kilometer. Hur bra?! Kan jag utnyttja barnet och bli en sådan där person som samlar kilometer nu?

Eller distanspass förresten… Att springa med en fyraochetthalvtåring på cykel bredvid blir mer en rivig fartlek.

Bloggfotograferingen efter passet fick dock bli helt på barnets villkor. Säger vi…

Konsten att vara sig själv när man dejtar

Om dejten ska äga rum på lördag eftermiddag innebär det att jag med stor framförhållning bakar kladdkakemuffins på fredag kväll. När lördagen väl är här springer sambon runt och städar som en galning inför min dejt, som ska äga rum här hemma. Sambon slutför städningen med bravur och jag skickar iväg honom för att köpa färskost, marmelad och saft.  Efter avslutad löptur, som jag tar för att bli lätt rödrosig och få skarpt sinne, förbereder jag en sconesdeg som jag gräddar vid exakt rätt tillfälle. Bröden är helt lagom ljumma när dejten anländer.

Det är så skönt att bara vara sig själv. Avslappnad och härlig liksom!

Jag hoppas verkligen att min dejt Malin, även känd som Trail & Inspiration och två av hennes kids hade det trevligt här hemma hos mig idag. Jag menar, jag bakade faktiskt två gånger inom loppet av ett halvt dygn…

Och så kan man ju tycka att två morsor som bloggar en hel del om löpning och som bloggdejtar borde få till en barnfri löpdejt också. Det satsar vi på nästa gång våra vägar möts i Göteborg eller Alingsås. Då kanske jag måste göra som sambon gjorde inför första gången han löpdejtade mig: köpa sprillans nya och coola löparkläder att impa med!

Det kanske vore på tiden med något nytt ändå faktiskt. Jag menar, ni har ju sett paltorna nedan som jag bar idag ganska många gånger förut.

Tack för idag Malin! <3

Den falska intervallpassionen

När jag är sjuk är det, förutom att bli frisk, bara en endaste grej jag längtar efter. Och det är att springa spyintervaller…

Under sjukveckan har jag promenerat på kvällarna och dregglat av åtrå när jag passerat löparbanan. Jag har ställt in nya intervallpass på klockan att längta efter. Snabbeskorna har faktiskt stått i hallen och bokstavligen skrikit efter mina fötter.

Så här intervallpassionerad är jag aldrig annars. I det verkliga och friska livet skjuter jag oftast upp veckans enda intervallpass till söndag eftermiddag alternativt hoppar över det och tar det söndagen därpå istället…

Någonstans där i bakhuvudet har det under helgen ändå gnagt ett litet, men ack så irriterande, sunt förnuft. Jag har känt att jag vill lägga band på mig, vara cool och leka den där bra förebilden, som jag egentligen inte är eller vill vara. Jag väljer till slut att lyssna på mitt sunda förnuft och inte skjuta pulsen i höjden direkt.

Det är lättare sagt än gjort, så för att inte finta mitt sunda förnuft ger jag mig helt enkelt ut på Skogsslingan

Jag är just nu väldigt ovan vid att springa terräng och trippar fram över stenar och rötter. Den muskel som arbetar mest är tungan som jag försöker hålla rätt i mun. Näe, det blir faktiskt inte en endaste pulstopp denna dag, men jag njuter maximalt av skogen, tystnaden och min långsamma strävan framåt. Jag blir till slut så disträ att jag lyckas springa fel trots att jag sprungit banan jättemånga gånger tidigare. Skogsslingan är ett perfekt val denna dag!

Kroppen är med på noterna och bjuder enbart på en kort sekvens kärringhosta efter avslutat pass. Jo, jag är frisk. Nu kan jag äntligen börja göra verklighet av alla de där intervallpassen jag lagt in i klockan. Och jag kan bosätta mig på löparbanan varje kväll! Med snabbeskorna på fötterna!

Eller inte…

Den där intervallpassionen har visst redan ebbat ut…