Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

Träningsvärksmysteriet

Den här veckan har jag kört en aning mer benträning än vanligt. Delvis på gymmet, men framför allt i samband med Utomhusfys på Heden, det vill säga mitt eget pass. Haha… Just benblocket passade det nämligen väldigt bra att jag själv var med på 🙂

Den extra benträningen har inneburit lätt invalidisering fredag, lördag och idag söndag. Jag har haft stora problem att ta mig nerför trappor samt att gå på toaletten. Höll på att smälla av när jag skulle resa mig med bebisen i knät. Jag är helt enkelt en sån där dålig morsa som inte tränar för att orka leka med mina barn. Nä, jag tränar helt enkelt för hårt för att orka leka med dem…

Nåväl.

Trots alla dessa problem i vardagen har jag lyckats springa alla dagar. Det är som om något händer när jag tar på mig löparskorna. När jag knyter dem försvinner knutarna i benmusklerna. Idag gubbpjostade jag bara lite i nerförsbackarna, men teknisk trail gick i övrigt alldeles utmärkt. Sen när jag kom hem och skulle gå på toa däremot och lite senare hämta barnen från övervåningen… AJAJ!

Förklaring?

En sent trailpass in the dark. Det gjorde aldrig ens lite ont i benen…
menmia-sunset

Jag har en kropp!

Det är inget jättespeciellt med det påståendet direkt. Du har väl också en kropp hoppas jag… Fast vissa dagar blir det extra påtagligt. JAG ÄR ETT RAS IDAG. Jag är bara min kropp. Den är det enda som känns. Jag vet precis varför också.

Orsaken stavas chinsmarathon under veckan plus några kilometer (mil?) längdskidåkning för mycket i samband med säsongspremiären igår. Det sistnämnda misstaget gör jag varje år. Istället för att gå ut lugnt blir en så jäkla lycklig över att ÄNTLIGEN få åka skidor att en inte kan sluta… En kan inte bara sluta, en vill ha mer också. För det behöver inte vara så jobbigt under tiden. Det påfrestande kommer dagen efter och förmodligen dagen efter det.

Jaja. Att ge sig ut i skidspåret idag känns omöjligt (eller? ^^). Vila känns skittråkigt. Så jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Springa känns fullt möjligt om ljumskarna samarbetar. Jag har ännu inte kommit till det där stadiet då jag går bajsnödigt. Alltid något!

Vi kastar inte in handduken, då mina armar förmodligen inte orkar kasta något idag…

Vi biter ihop!

Det här alltså. Att hänga och dra i saker. Jag bara älskart. Här extra spännande då jag är halvnaken i jobbgymmet…
menmia-mos

Orörlig och glad

Förstörd av marklyftsträningsvärk, men glad ändå. Precis så inleder jag min helg. Visst är det lite gött? På grund av orörlig, planerar jag inte så mycket. Den här helgen får löpningen komma till mig. Vi har en hel del aktiviteter framför oss, så jag gissar att minst ett av passen blir någon form av transportlöpning.

Jag passar på att skicka kramar och pepp till dem som springer Ultravasan idag. Ett lopp som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta. Nej, jag har aldrig sprungit den sträckan, men däremot så har jag drömt att jag sprungit den, vilket medförde att jag klev upp på morgonen och anmälde mitt till ett annat ultralopp – Tjejmarathon. En VÄLDIGT oväntad manöver där och då, som blev personlig succé. Fast jag tror (kanske till och med vet) att jag någon gång i framtiden kommer att lägga de nio milen mellan Sälen och Mora bakom mig. I löparskor såklart. Det står på listan.

Nu ska jag veckla ut benen, försöka sträcka på ryggen och ta den här helgen med storm. Ska passa på att ladda och vila också. Nästa vecka har jag två roliga träningsdejter + en hel förmiddag med seriösa grejer som är så spännande att  jag nästan trillar av pinn.

Så, vad händer i helgen vänner?

Jag önskar jag kunde göra det här idag. Båda fötterna i luften. Samtidigt. Omöjligt.
menmia-löpskolning

Bryta ihop. Komma igen. Bli bäst.

Igår genomled jag min tredje dag med överjävlig träningsvärk i benen. Vissa vardagliga ting kändes fortfarande som en kamp och när jag bestämde mig för att ta en jogg ändå var det inte helt enkelt att gå ner för trappan för att ta sig ut på gatan. Jag bröt ihop. Jag kom igen. Jag bestämde mig därefter för att bli bäst i tävlingen mot mig själv.  Efter tio minuters stel mupprunning började jag att känna igen mina ben. När joggen, som pågick i drygt 40 minuter var över, hade träningsvärken lindrats markant. SKÖNT! I am back på löparbanan. Jag är nog tillbaka överhuvudtaget faktiskt och ser fram emot ett nytt benpass i slutet av veckan.

Just det ja. Ny vecka och nya minimål. Efter förra veckans styrketräningsfokus ska jag springa lite mer. Långpasset är tillbaka på löparagendan och jag ser framför mig två kvalitetspass – intervaller och snabbdistans. Jag kommer säkert att hinna till gymmet en eller två gånger också. Som en liten bonus har jag plockat fram en kär gammal vän, som fått vila i nån månad – chins! Och sådana kan jag göra när lusten faller på här hemma. Jag startade redan igår.

Ola satt i TV-soffan och hade stenkoll på hur mycket jag fuskade 😉
menmia-chins

En helg med benen från helvetet

Jag-inte-resa-mig-från-soffan-gå-på-toaletten-ta-mig-ur-sängen-resa-mig-från-lillans-lekhörna-eller-göra-någonting-annat-heller-för-den-delen-utan-att-gubbstöna-högt.

Den här helgen kvider jag. Känner mig ynklig och mosad långt ner i skorna. Längtar efter de där benen som bar mig framåt under onsdagens tusingar. Ser mig själv skrida fram majestätiskt längs med Avenyn, men egentligen kryper jag.

Benträning delux. Jag visste att det skulle bli precis så här. Ändå spelar jag chockad varje gång kroppen visar motstånd. Hulkenvecka. Den har satt sina spår i hela kroppen. Precis som jag ville ha det. På andra sidan den här träningsvärken vet jag att jag kommer ut starkare.

Igår satt jag på en spinningcykel i 20 minuter och trampade lätt. Vilken lindring! Resten av tiden fintränade jag väl valda delar av överkroppen. Jag vet inte om Hulken fintränar direkt, men igår var det nödvändigt.

Det är söndag och snart dags för en ny vecka, men nya minimål och utmaningar. Det ser jag fram emot.

Gav tydligen löparbenen ett stort kok stryk…

Av ovan nämnd anledning testade jag inte ens att springa igår utan helvilade. De där backintervallerna jag körde i tisdags var nog mer välbehövliga än jag trodde. Så typiskt att jag, som den senaste tiden fattat tycke för och i stort sett nästan bara tränat bana och snabb och flack löpning, har planer på en överjävligt kuperad mil i tävlingsfart. Typ.

Well. Jag ska inte trötta ut er med mina våndor. Det är MIN ångest. Och det är egentligen ingen ångest. Jag vet ju att det finns 5-10 minuter tid för återhämtning från backarna där i mitten av banan på Tjärnrundan…

Jag har känt mig skröpplig och gammal idag också, men vågade mig ändå ut på ett lugnt och lite kortare pass. Utan klocka, men en kan ju sina löprundor i Göteborg och dagens var åtta kilometer. Helt perfekt. För imorgon är det tänkt att jag ska växla upp några snäpp vad gäller farten igen.

För er som undrar om jag slutat gå till gymmet och numera skiter i Mia-goes-megabiffprojektet, så är svaret JA! Den här veckan alltså. Då är det bara löpning som gäller. Jag får för mig saker och då blir det så. Gymmet och annat skojsigt hinner jag med sen.

Här är jag. Nysprungen i en trappuppgång nära dig.
image

Blod till mina muskler!

Eller borde jag skriva ”muskler” 😉 Vaknade med känslan ”Jag är en röv och ett par framsida lår och ingenting annat”. Ni fattar, träningsvärk delux efter gårdagens bensparkar, utfall och allt jag höll på med. Aouch. Lätta problem att kliva ur sängen, gå på toaletten och allt det där.

Hade bokat ett lunchspinningpass och funderade starkt på att boka av och leka invalid för en dag, men kom på bättre tankar. När man är så här stel och gammal är oftast det bästa att röra på sig lite till hur motigt det än känns. Så jag promenerade till Friskis och tog en favorit i repris – korta intervaller på spinningcykeln. En lite längre uppvärmning än vanligt efterföljs av 5 x 2 min (1 min trampande vila mellan varje), 5 x 1 min (1 min trampande vila mellan varje) och slutligen 6 x 30 sek (30 sek trampande vila mellan varje).

Och träningsvärken kändes inte ens av när jag satt på cykeln. Där fick jag för att ha målat fan på väggen. Var helt säker på att jag skulle hänga över styret och typ använda armarna istället för benen för att ta mig framåt, men allt var precis som vanligt. Viktigast av allt: musklerna mådde mycket bättre under promenaden hem. Tack!

Den stela överkroppen som var min verklighet tidigare i veckan är ett minne blott. Nu är det dags att vila underkroppen i några dagar istället. Det tränande preggot rockar fett och mår toppen!

Pinsamhetsfotograferar mig själv på Heden bland folk. Vet att om bara cirka fem minuter får jag äta min matlåda med pasta och köttfärssås. Lycka!
image

En dököttselva i Ståååkkhååålm

Var lite mallig igår eftersom jag inte kände av mitt första pass med tusingar överhuvudtaget. Skuttade runt som värsta turisten i Stockholm piggare än någonsin.

Idag däremot, när jag skulle ut och springa runt sjöarna i Solna och Sumpan, var jag inte lika kaxig. Benen var pigga, men det stramade som fan i röven och i baksida lår. Ajaj.

Aja.

Dököttet fick vad det förtjänade. Eftersom det är så platt i det där området kunde jag trots mitt röv- och lårhandikapp hålla ett snittempo på 5.10.

Får vara nöjd och glad åt det lilla.

Nu är det strax dags för Pridefestival!

Dagen till ära övar jag mig på att sticka ut i den stora massan. Som en del av träningen.

Att vara tvungen att ställa in efterlängtad fysisk aktivitet…

på grund av att röva och låren inte är i fas känns sådär kul. Jag vet precis vad som är boven i dramat. Det jag behöver allra mest är också det som sänker mig till botten efteråt. Oh yes, vi snackar styrketräning här.

Jag var så stolt över mig själv i måndags kväll då jag startade styrketräningen med en mycket dålig inställning, men skärpte till mig och lyfte tyngre än jag gjort tidigare på nästan samtliga övningar. Sambon hejade på och hyllade mina framsteg. Jag höll nästan på att slå knut på mig själv av mallighet.

Jag brötade in mig bland biffarna, spände mina små ärtmuskler framför gymspeglarna och tänkte read my t-shirt suckers! För kvällen till ära hade jag inte valt vilken tischa som helst utan finischer-tischan från Stockholm Marathon.

Igår joggade jag en kort sväng och det kändes okej. Idag – väldigt mycket AJ!

Hum. Yesterday was my birthday och jag blev 31 år. Kanske kom artrosen som ett brev på posten?

I vilket fall som helst känns det dötrist att ställa in en av veckans träningsutmaningar – Army på Sportlife Almedal för världens bästa Andréa. Jag hoppas verkligen att jag kan få till ett sånt pass innan tösen lämnar stan.

Som tur är har jag minst en utmaning kvar den här veckan att se fram emot. På fredag dansar Hellström Zumba tillsammans med AKA on the run.

Och det slog mig precis att jag inte ens äger ett par indoor shoes. Bara ett par maskintvättade och rena gamla löparskor. Hoppas det funkar. Jäklar asså. På fredag ska det skakas planka under bylsig t-shirt!

För dansa – det tror jag att jag kan ibland!