Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Nu är jag en sån där som cyklar också

Jag chockar mig själv och ”tar tag i cyklingen” en tisdag morgon 06.30.

Senast jag var på ett spinningpass var det i universitetsstudiesyfte och gången innan dess var jag gravid i nionde månaden. Nu ska jag trampa som mig själv och för mig själv. Jag kommer att få plats mellan sadeln och styret och slippa gravidklåda efter halva…

Passet heter Spinning distans play och det låter ju lekfullt tänker jag. Vad det egentligen innebär är att jag (och två till morgonpigga) spinnar till en förinspelad video. Cykeln på det lilla podiet längst fram gapar instruktörstom, men på den stora skärmen bredvid trampar en kvinna för glatta livet och guidar oss genom passet. Vilken överraskning! Att liksom slippa mänsklig kontakt bara så där…

Jag vänjer mig rätt fort vid kvinnan på bildskärmen och har det roligt och svettigt på cykeln.

Eftersom jag fortfarande inte monterat några klossar på cykelskorna jag fick i ett pressutskick för över ett år sedan trampar jag i ett par slitna gympadojor. Det funkar det med.

Så där ja! Nu är jag en simmande, cyklande och springande person. JAG ÄR TRI! Eller inte…

Fast jag har åtminstone startat resan mot 400 meter simning, två mil cykling och fem kilometer terränglöpning som en go finish.

Landsväg att träningscykla på när det bli lite varmare!

Hur kan det vara så svårt att bara andas?

I morse 06.40 satt jag nervös vid bassängkanten igen redo för cool crawlkurs. Till skillnad från förra veckan tänkte jag plumsa i snyggt, utan att få kallsup och orsaka svallvågor. Det gick sådär. Uppenbarligen låser sig det motoriska när jag närmar mig vattenytan…

Vi simmade igång våra morgontrötta kroppar med några vanliga längder bröstsim och repeterade förra veckans bensparksövningar. Jag kunde skönja framsteg och blev glad. Framsteg i mitt fall handlar om att ta sig framåt och helst inte dra åt höger och glida in under det där repet som skiljer banorna åt.

Sen skulle vi kombinera bensparken med att andas och det gick åt helvete direkt. Jag går och andas. Jag springer och andas. Jag andas faktiskt vad jag än gör. I mitt nya element – vatten – kommer dock andningen att bli en riktig utmaning.

Jag lärde mig i alla fall en viktig läxa idag. Andas inte in när du är under vattenytan.

Så med den lärdomen i bakfickan ser jag glatt fram emot nästa veckas simträning, som jag måste bossa över själv då det inte är någon crawlkurs på grund av höstlov.

Fast först vill jag tillbaka till min komfortzon – löparskor och tights på torra (men väldigt regniga) land. Att inte tänka. Bara göra. Den ena foten framför den andra och andningen som i en liten ask.

Jag vet aldrig om crawl kommer att kännas vare sig naturligt eller bekvämt för mig, men jag gör det.

Det gör jag.

Här ska jag simma nästa sommar! <3

Kilometermarkeringar som berör

Idag tog jag en promenad. Varför orkar jag inte ens skriva, men gick det gjorde jag…

Den långsamma farten gjorde mig uppmärksam på min omgivning och efter en stund kunde jag konstatera att jag befann mig på löpslingan på det triathlon jag har tänkt genomföra nästa sommar.

Den fem kilometer långa löpningen, på väldigt bekanta stigar och vägar, gör mig knappast nervös. Ändå lyckades jag stressa upp mig en hel del när kilometermarkeringarna tornade upp sig framför mig.

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  1:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Kyla! Brännmaneter! Brrrr…”

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  3:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Jag har ju inte ens varit på badhuset och doppat mig i bubbelpoolen än. Jag har ju i och för sig pratat med en person som går en crawlkurs. Måste ta det här i små små steg…”

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  4:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Står sjöräddningen på tårna? Kan jag anlita en stuntkvinna till den delen av tävlingen? Yä yä, kommer jag hit har jag bara en kilometers nedförslöpning kvar till mål i alla fall.”

Hur tror ni det kommer att gå? Kommer jag att banga när det närmar sig?