Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

När jag tänker på 2018…

ser jag följande framför mig:

1. Jag springer ett Marathon på senvåren och ett på höstkanten. Det innebär att jag kommer att springa långt två gånger nästa år och dessutom jämt fördelat över tid. Stockholm Marathon och Helsingborg Marathon ligger väldigt bra till för anmälningsklick.

2. Ingen av marorna kommer att vara något supermål för året. Nej, nästa år vill jag göra mitt bästa och roligaste Lidingölopp någonsin! Då är det ju bra om jag har sprungit långt (och helst inte för fort) två gånger på marorna innan…

3. Jag ska genomföra min swimrun och mitt minitriathlon enligt plan. Jag menar, nu går jag ju ändå en crawlkurs och blir blöt en gång i veckan. Här är det bara ett genomförandemål som gäller. Jag kommer inte att köpa på mig en massa utrustning utan cyklar på det gamla cykelskrälle jag har, trots att den inte är så snabb. Våtdräkt däremot kan vara bra så jag slipper frysa ihjäl och bli manetbränd samt ett par skor som funkar för swimrun.

4. Det där med att springa ultralångt är något jag har i kroppen, men väldigt sällan gör. Nu finns dock en längtan att ”kliva över gränser” och springa riktigt långt igen. Vi får se hur det blir med det.

Inget, förutom grejerna med simmomenten, är spikade.

Fast det känns skönt att ha en lös plan som jag kan mixtra med hur mycket jag vill 🙂

Börjar bli redo för 2018…

Nu är jag en sån där som cyklar också

Jag chockar mig själv och ”tar tag i cyklingen” en tisdag morgon 06.30.

Senast jag var på ett spinningpass var det i universitetsstudiesyfte och gången innan dess var jag gravid i nionde månaden. Nu ska jag trampa som mig själv och för mig själv. Jag kommer att få plats mellan sadeln och styret och slippa gravidklåda efter halva…

Passet heter Spinning distans play och det låter ju lekfullt tänker jag. Vad det egentligen innebär är att jag (och två till morgonpigga) spinnar till en förinspelad video. Cykeln på det lilla podiet längst fram gapar instruktörstom, men på den stora skärmen bredvid trampar en kvinna för glatta livet och guidar oss genom passet. Vilken överraskning! Att liksom slippa mänsklig kontakt bara så där…

Jag vänjer mig rätt fort vid kvinnan på bildskärmen och har det roligt och svettigt på cykeln.

Eftersom jag fortfarande inte monterat några klossar på cykelskorna jag fick i ett pressutskick för över ett år sedan trampar jag i ett par slitna gympadojor. Det funkar det med.

Så där ja! Nu är jag en simmande, cyklande och springande person. JAG ÄR TRI! Eller inte…

Fast jag har åtminstone startat resan mot 400 meter simning, två mil cykling och fem kilometer terränglöpning som en go finish.

Landsväg att träningscykla på när det bli lite varmare!

Kilometermarkeringar som berör

Idag tog jag en promenad. Varför orkar jag inte ens skriva, men gick det gjorde jag…

Den långsamma farten gjorde mig uppmärksam på min omgivning och efter en stund kunde jag konstatera att jag befann mig på löpslingan på det triathlon jag har tänkt genomföra nästa sommar.

Den fem kilometer långa löpningen, på väldigt bekanta stigar och vägar, gör mig knappast nervös. Ändå lyckades jag stressa upp mig en hel del när kilometermarkeringarna tornade upp sig framför mig.

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  1:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Kyla! Brännmaneter! Brrrr…”

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  3:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Jag har ju inte ens varit på badhuset och doppat mig i bubbelpoolen än. Jag har ju i och för sig pratat med en person som går en crawlkurs. Måste ta det här i små små steg…”

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  4:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Står sjöräddningen på tårna? Kan jag anlita en stuntkvinna till den delen av tävlingen? Yä yä, kommer jag hit har jag bara en kilometers nedförslöpning kvar till mål i alla fall.”

Hur tror ni det kommer att gå? Kommer jag att banga när det närmar sig?

Slitna tankar och drömmar

Med gårdagens intervaller kvar i benen gav jag mig i eftermiddags ut på ett distanspass på tolv kilometer. Jag var så schleten, det tog sjukt lång tid för att vara jag och jag hann på gott och ont tänka på väldigt många saker…

Jag tänkte på att jag som är så lättpåverkad, speciellt av vad Anna gör, nu ligger i riskzonen att anmäla mig Ultravasan. Shit. Det skojar man inte bort utan långpass i kroppen. Kanske bäst att ta tjuren vid hornen och börja samla kilometer direkt?

Sen tänkte jag på att jag förmodligen kommer att vara precis så här sliten, om inte ännu slitnare, när jag passerar 30K på Helsingborg Marathon. Vid den insikten försökte jag öka farten. Det gick inte… Jag tröstade mig med att inte en endaste meter under min marathoncomeback kommer att gå i fyraminuterstempo som igår. Då kändes det lite bättre.

Sen gick jag i mål vid havet och levererade mig själv årets skräll. Nästa år ska jag vara med på både det triathlon och det swimrun som anordnas här utanför husknuten. Skakade hand med mig själv på den saken och såg mig själv i våtdräkt och badmössa. Den synen gjorde min kväll…

Hoppas ni har haft en fantastisk helg!

Omvänd triathlon-premiär!

Hinner mysjoggga fem kilometer på förmiddagen strax innan pannkakslunchen. Vid 2.5 kilometer blir det en lång paus då jag hittar en riktig smultronskatt. Det är helt rött av dessa fantastiska bär och jag måste typ äta upp allt jag ser innan jag springer vidare. Planerar redan för att återvända till denna plats med en hink…

Strax efter pannkakslunchen dammar jag av och pumpar däcken på mammas bastanta damcykel. Cyklar bekvämt, guppigt och tryggt totalt 14 kilometer med handlingspaus på en affär i närmsta samhälle. Sadeln är så rumpvänlig och mjuk att det känns som att sitta i en skön soffa. Däcken är så breda att jag slåss med långtradarna som vem som tar mest plats på landsvägen. Varför envisas folk med obekväma sadlar som kräver blöjbyxor och supersmala däck som verkar direkt livsfarliga!? Obegripligt…

Nåväl. Lite senare doppar jag ena foten i ån. Det är svinkallt, så jag skjuter upp själva simningen till en annan gång. Kanske på torsdag om det blir fint väder.

Omvänd triathlon-premiär! Inte så pjåkigt på en helt vanlig semestermåndag ändå.

Tat lugnt. Ha semester.
menmia-smultron