Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    april 2017
    M T O T F L S
    « Mar    
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930

I mitt påskägg

Ja förutom en hel del godis och nybakade chokladbiskvier, så har jag beslutat mig för att lägga i följande goda ting:

# Ett rejält långpass imorgon lördag. Det var nämligen flera år sedan jag tog mig tid att springa riktigt långt. Med riktigt långt menar jag tre mil eller mer. Imorgon känns som en bra dag att återinföra långdistansen i mitt liv. Och ja, jag litar på att tre mil bara finns där i kroppen som de alltid gjort. Det får inte gå för långsamt heller, för då blir jag uttråkad…

# Ovanstående beslut ledde till att jag under dagens löprunda började fundera på en långdistansutmaning. Mest lockande känns ett fjällmarathon eller liknande, men jag kan nöja mig med mindre också. Helst i slutet av sommaren. Något förslag?

Mitt påskägg blev nog inte större än så är jag rädd. Fast det kanske räcker?

Eller vänta…

Jag slänger i en ny löparjacka, ett par tights och ett snyggt funktionslinne också, men eftersom jag är sämst på att shoppa räknar jag med att påskharen levererar kläderna först nästa år.

Göteborgsvarvet på ett nytt sätt!

Jo, jag kommer att stå på Göteborgsvarvets startlinje den 23 maj. Bredvid mig har jag en kompanjon – en riktigt grym partner! Tillsammans ska vi springa 21 kilometer. Vi känner inte varandra (än) och har bara talats vid i telefonen en gång.

Jag fick ett långt sms av Mona en helt vanlig söndag för några veckor sedan. I sms:et berättade Mona att hon läser min blogg. Hon berättade också om sin synskada och frågade om jag ville hjälpa henne att springa Göteborgsvarvet. Några timmar senare talades vi vid i telefon och planen var spikad. ”Självklart ska vi göra det här!”

Mona är rutinerad och har redan tagit sig an flera stora idrottsliga utmaningar med ledsagare. Tjejvasan, Halvvasan och Göteborgsvarvet förra året bland annat. Jag är inte erfaren alls, men jag hoppas att hon vill lära mig allt hon kan och behöver. Inget verkar hindra denna kvinna och jag ser verkligen fram emot att lära känna henne bättre.

Hennes vilja, mina ögon och vår gemensamma förmåga att ta oss framåt tror jag kommer att göra Göteborgsvarvet 2015 till ett riktigt bra löparminne!

”Det som ligger närmast i tiden nu är att springa Göteborgsvarvet igen och då får jag hjälp av Mia som bor i Göteborg. Hon skrev på sin blogg Men Mia att hon inte hade något inplanerat under våren så då frågade jag om hon hade lust att hjälpa mig. För henne kommer det antagligen att bli som en söndagspromenad i parken för jag har långt ifrån hennes tempo. Men hon springer Göta älvbron som transport till jobbet så hon kanske har något bra tips hur man tar sig över den utan att spy av trötthet.”

Stycket är ett utdrag ur Monas blogg Viljan är större än synfältet.

Looking forward to it!
menmia-mona-ledsagare

Listan alla har väntat på

Äntligen är det min tur. Började tvivla på min popularitet när den här list-utmaningen aldrig kom till mig. Tack Pernilla för förtroendet. Spänn fast säkerhetsbältena vänner. Nu ska ni äntligen få veta vem jag är som löpare…

1. Vilken typ av löpare är du?
En sådan som springer på magkänsla. Det får inte vara för planerat och strukturerat, då blir jag uttråkad och äter chips istället. Jag blåvägrar också att springa så där långsamt som rekommenderas för till exempel långpass. Min kropp trivs inte där och blir helt matt. Om jag springer med andra kan jag dock lugna ner mig samt om jag är helt trasig i löparmusklerna två dagar efter ett benpass.

2. Hur länge har du löpt?
Jag är (har varit?) periodare med min träning hela livet. Orienterade som liten. Kutade en del på gymnasiet. Lade ner. Startade upp maskineriet och sprang fjällorientering med lillebror 2005. Lade ner igen. Startade om. Den ”satsning” jag är mitt upp i just nu tog sin fart med en galen anmälan till Lidingöloppet 2009. Sedan dess har jag hållit i och betraktar numera träning/löpning som en livsstil. En livsstil jag hoppas håller i sig, mer eller mindre, till jag trillar av pinn.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Jag räknar inte min träning i mil eller antal pass. Litar på att jag gör det jag ska ändå. Formen är mycket god och jag vill ha tid att träna discomusklerna på gymmet också.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
5.10-5.25 min/kilometer. Där kan jag nöta på länge och skratta samtidigt utan att bli uttråkad för att det går för långsamt.

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Huvudet och helst benen. Oftast följer Garmin med också, men inte alltid.

6. Varför springer du?
Om jag det visste. Det är en drog, på ett bra sätt. Kunde jag inte springa så skulle jag ägna mig åt något annat fysiskt jobbigt. Svett är fett! Jag blir oftast lite gladare och en bättre människa efter ett löppass.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Näe, inte vad jag vet.

8. Hur ofta köper du löparskor?
Så sällan som möjligt. De jag köper använder jag till de faller sönder, sen är det dags för nya, vilket är lika mycket ångest varje gång.

9. Var/hur handlar du din löputrustning?
Oftast blir det spontana köp i affär eller på webben när jag hittar något jag gillar och kommer på att jag behöver. Helst ska det vara rea. Bäst är det att få grejer av olika anledningar, då känner jag mig lyckad och förfördelad.

10. Dygnets bästa springtid?
Tidig morgon för lätt distans. Solig förmiddag för långpass. Tidig kväll för kvalitet.

11. Hur ofta tävlar du?
Älskar att träna, men är inte lika förtjust i att tävla. Vill dock checka formen några gånger per år, så fyra tävlingar per år kanske.

12. Vilken är favoritdistansen?
Det varierar. Jag har varit långdistansare och satsat på Marathon. Jag har också sprungit längre än så. Just nu gillar jag kort och snabbt och hoppas på en bra tid på milen.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
Kämpa för fan! Du är bättre än så här!”

14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Behöver mina rundor allena, men gillar verkligen när vi ger oss ut på familjeturer med barnvagnen. Det är väldigt länge sedan jag sprang med någon löpargrupp, men jag gillade det också.

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Med mat, godis och vatten. Efter långa lopp brukar jag fira/återhämta mig med en öl per mil, gärna på Bishop Arms.

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Snabbdistans och tusingar.

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Det perfekta loppet.

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Kändisar är inte riktigt min grej. Det är svårt att imponera på mig. Jag tar hellre en runda med någon jag tycker om på riktigt alla dagar i veckan. Just nu saknar jag mina vänner Helena, Elin och Marika (som bor på andra orter) väldigt mycket, så jag väljer dem istället.

19. Vilka tre till fem löp- eller träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Oj, det känns som om väldigt många redan gjort den här listan. Hmmm… Skickar bollen vidare till ölandsdonnan aliceaugusta, transportlöpande Snorkkis och tjejen som blivit värsta starkisen, Ida.

Löparen som gärna bjuder på en klassisk hoppbild då och då.
hoppbild-menmia

En utmanande och helt annorlunda helg

När vi, efter många om och men, bestämde oss för att döpa vår Moa kändes det helt självklart att jag skulle sjunga solo i kyrkan i samband med detta. Kan man så gör man. Det är sen gammalt. När jag gick och lade mig dagen innan dopet klockan 01.30 hade jag fortfarande inte fått ro i kroppen att öva in texten till ”Jag ger dig min morgon”. Istället sköt jag det, som en gammal envis åsna i förnekelse, framför mig. Pappan däremot hade i vanlig ordning skött alla sina förberedande åtaganden exemplariskt. Nåväl.

Vi hade inte bjudit in några fler än Moas faddrar, Helena och Ulf, till denna tillställning. Dock skulle ett annat barn döpas samtidigt så cirka 40 personer + Gud (!!!) skulle sitta i bänkraderna och lyssna till min sång. Samtidigt som jag var dödligt nervös ville jag ju också njuta av den här dagen, Moas dag, som skulle bli en skön och avslappnad sådan tillsammans med faddrarna, varav en av dem är min närmsta vän som jag träffar alldeles för sällan.

Hujedamig. Jag har stått på scenen och kört Stand up. Jag har sjungit på bröllop och deltagit i en talangjakt. Jag har föreläst inför flera hundra personer. Men. Aldrig har det känts så vidrigt jobbigt som i den stunden då prästen sa ”Nu ska vi få njuta av lite sång!”

Jag tror banne mig att jag fick blåmärken på insidan av knäna eftersom mina ben skakade så mycket. Hade som tur var valt en luftig klänning in case of LP-plattor… Och det gick! Jag gjorde ett i stort sett helt stabilt framträdande, med avbrott för ett litet fniss när min dotter började sjunga med.

Sen var det över. Jag väntade på domen. I detta fall en isande tystnad från den andra närvarande familjen med släkt och vänner. Så blev det inte. Istället sa de ”Tack, vad fint det var!” Typ. Till och med mr. präst tog sig tid att ge mig några fina ord.

Alltså. Jag kan inte komma ihåg när jag hade ett sånt här påslag av diverse substanser i kroppen senast. Hög som ett hus. Lätt utmattad. Ont i fötterna på grund av höga klackar. En vilja att riva av ett extranummer. Rörd ända ner i liltån av fadder Helenas egenskrivna tal. Pappans lilla tår i ögonvrån då han förhoppningsvis inte ångrade sig att han styrt upp dopet och peppat mig till min sång. Fadder Ulfs lugna och stabila röst. Moas storartade sociala kompetens och leende, som stal showen. Och jag som en blöt fläck.

Denna måndag startar jag varm och go i hela kroppen ännu säkrare på att ingenting är omöjligt.

Var jag vill komma med detta inlägg som faktiskt passar in i den här ”träningsbloggen”?

Milen på 40 minuter – here I come!

Kära och glada Moa Elsa Anastasia. image
Vårt lilla, men ack så effektiva, dopsällskap som hade en härlig heldag tillsammans.
image

I mål! #etthundraomdagen

Betade av 40 på förmiddagen, men de sista 60 armhävningarna satt jäkligt långt inne ska ni veta. Det var helt enkelt inte skönt längre… Efter gårdagskvällens sena löprunda kastade jag mig dock beslutsamt ner på köksgolvet och slutförde utmaningen. I mål! 700 strikta armhävningar på sju dagar. Jag är inte rädd längre. Jag kan!

Idag gör jag typ allt, men inte armhävningar samt klurar på nästa utmaning som ska passa ihop med resa till Boden och O-Ringen…

I en park i Göteborg efter pizzerialunch.
image

Ny utmaning! #etthundraomdagen

Det är dags att ta itu med en gammal skräck och ”jag kan inte”. Armhävningar. Övningen som får mig att vilja fly till månen och fundera på att svälja råttgift. Jag kan visst. Och nu ska vi bli vänner armhävningen och jag.

Med start idag gör jag #etthundraomdagen. Om en vecka, det vill säga nästa tisdag, har jag gjort 700 stycken.

Häng gärna på! Välj din övning och kör hårt! Kanske vill du utmana röven och benen med squats eller magen med någon svidande styrkeövning.

Bilder delar jag som vanligt med mig av på min Instagram. Vill du vara med så taggar du dina bilder med #etthundraomdagen så utlovar jag extra pepp och hejarop.

Brrrrrr. Men lite kul å! 🙂 
image

#tvåtimmaromdagen blev den succé jag önskade

Igår slutfördes nämligen utmaningen med bravur. Ola kom med det eminenta förslaget att sista dagen skulle få bli ett egenkomponerat minitriathlon, som vi skulle genomföra tillsammans. Och trots att jag ogillar vatten som är kallare än 25 grader så gick jag med på att simma i 40 minuter i 19 grader. Lika mycket motströms som medströms. Jag är verkligen ingen simmare och kan inte ens minnas när jag var på ett badhus senast, men det gick faktiskt. Jag var inte ens nära att drunkna eller bli biten i foten av nån gammelgädda…

Direkt efter simningen gav vi oss iväg på en mjölksyrastinn och snabb cykeltur på 40 minuter. Löpningen fick vänta till på kvällskvisten med anledning av besök av mormor och morfar. Men vilken löpning vi fick alltså. Vi tog bilen till Lintjärn, ett naturskönt område med sandstigar, tallhedar och badmöjligheter. De sista 45 minuterna av förra veckans 14 timmar träning var tunga för benen, men aldrig för huvudet. Så vacker trail. Ett väldigt bra avslut på en grym vecka.

Jag vill också passa på att tacka mina medkämpar som hängt med mig på Instagram och tränat, stöttat, peppat och delat med sig av sina #tvåtimmaromdagen. Superkul med ett galleri över veckan.

Idag? Ja då vilar jag och filar på nästa utmaning som startar imorgon… Men jag kommer att återkomma till #tvåtimmaromdagen och berätta varför jag gjorde det. Egentligen.

Mys väl i sommaren vänner!

Lätt skärrad innan gårdagens simtur. Kanske den del av hela utmaningen som var värst – att doppa sig!
image
Stolt hashtag som hängt med fint hela veckan 🙂
image
Efter finalen igår blev det ett kvällsdopp i Lintjärn. Jag har därmed fyllt hela sommarens kvot av bad…
image

Veckans träningsutmaning: #tvåtimmaromdagen

Två timmars träning om dagen. Hur svårt kan det va? Inte särskilt egentligen. Under tidigare perioder med träningsfokus har det dock varit utan ett spädbarn i familjen. Men herregud. Vi är ju faktiskt två om ungen. Löparskorna står i hallen, jag har tillgång till fem träningsanläggningar inom gångavstånd och jag äger ett litet hemmagym.

Jag vill dock inte att detta ska bli för enkelt. Därför innefattar denna vecka två resdagar med hela familjen i en liten Nissan Micra. Hur jag ska lösa det återstår att se. Springa efter bilen? Haha… Jag har även dragit upp några riktlinjer.

1. Barnvagnspromenader räknas abslout inte.
2. Nej, inte barnvagnslösa promenader heller.
3. Varje träningspass måste pågå i minst 30 sammanhängande minuter.
4. Transport till och från diverse träningsanläggningar räknas inte.
5. Den här veckan vilar jag inte alls.

Gött! Storform come to mama!

#tvåtimmaromdagen är den här veckans stora grej. Vad blir nästa veckas utmaning?
image

Pausmusik

Sommaren pulserar utanför fönstret. Jag ligger inne och hostar.

Ingen större skada skedd. Vi reder oss jag och Ola, glada att äntligen få så mycket tid ihop. Vi får se när han ångrar sig på den punkten…

Förutom att Iron Maiden förgyllt en stor del av vår dag, så är den här tjejen en person som jag inte kan få nog av just nu – Daniella Kruth. Tack Tessan för tipset.

Och jag fortsätter att drömma om kniviga terrängspår, O-Ringen Challenge, Charlotte Kalla och hög puls.

Pausmusik till jag blir frisk…