Välkommen!

    Men Mia! är bloggen för dig som vill läsa om och inspireras av rörelse, träning och ett aktivt familjeliv.

    Jag, bloggaren Mia Hellström, sprider träningsenergi med mitt gruppträningspass Utomhusfys på Heden mitt i centrala Göteborg. Jag coachar också ett gäng grymma löpare.

    Intresserad av att träna eller samarbeta med mig? Skriv ett mail till mia@menmia.se

    Det här är Mia!

    Det här är Mia!
    Follow

    Varför Men Mia?

    Jag kanske inte alltid gör, säger eller skriver det folk förväntar sig. "Men Mia!" har därför ekat över hälsingebergen under min barndom och numera i centrala Göteborg.

    Kategorier

    Häng med på Facebook!

    Bloggkalender

    november 2017
    M T O T F L S
    « Okt    
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    27282930  

Väldigt fin post

Igår när jag kom hem från min tremilare låg ett kuvert och väntade på mig på köksbordet. Det var inte ett fönsterkuvert, så jag slet upp det illa kvickt…

Innehållet gjorde mig väldigt glad.

I samband med Vårruset i Gävle berättade Malin i en kommentar att jag var med på bild i Gefle Dagblad och erbjöd sig att skicka sidan till mig. Jag svarade ”Det vore ju toppen!” med en plan på att maila henne min adress. Fast det glömde jag bort.

Så idag är jag väldigt glad att jag har snälla bloggläsare med driv och engagemang när jag själv är en virrpanna.

Tack Malin!

Mitt sammanbitna ansiktsuttryck strax innan startögonblicket går inte av för hackor precis. Man kan faktiskt se att jag vet att jag strax ska tugga taggtråd.

Förresten, jag kallar denna eminenta post för ett kärleksbrev eftersom det är så sällan jag får sådana nu för tiden…

Vårruset i Gävle – kilometer för kilometer

Kilometer 1

I starten gör Vårruset verkligen skäl för sitt namn. Med minnet från Vårruset i Göteborg 2015 då jag brände en massa krut genom att springa den första kilometern på 3.27 är jag mycket coolare den här gången. Trots att jag har en hemlig dröm om en topp-10-placering låter jag en massa kvinnor rusa iväg. Det är fin asfalt och lättlöpt, men jag håller igen. I filmklippet nedan kan ni se hur jäkla cool jag faktiskt är 😉 Första kilometern går på 3.56, vilket känns okej. Jag litar på att jag kommer att hitta mitt tempo och plocka placeringar sen. Och det gör jag…

Kilometer 2

Jag missar kilometermarkeringen längs med banan, men håller nästan på att springa in i en bil som kör ut från ett bilgarage. Alltid ska det ju hända nåt liksom… Får springa runt och tappar fart, vilket känns surt eftersom jag nu står inför loppets enda egentliga backe. Väljer att skita i incidenten. Jag känner mig fortfarande pigg, fräsch och plockar placeringar. Tempot har sjunkit något till 4.03 min/km vilket känns bättre och stabilare.

Kilometer 3

Jag minns inte så mycket av den, mer än att jag springer på gator där jag ramlat hemåt på fyllan otaliga gånger under min tid som student i Gävle. När jag ser kilometermarkeringen blir jag trött och börjar längta efter målet. Det känns att jag tappar fart och kilometer tre går på 4.07.

Kilometer 4

I samma tempo går kilometer 4, vilket är konstigt för nu börjar jag trampa sirap och springer i gyttjebad och sankmark. Egentligen är det bara en grusväg som blivit lätt uppluckrad av tidigare ösregn, men det är ju känslan som räknas… Jag ser ryggar som jag vill komma ikapp innan mål och sliter mig framåt på grusvägen som gör en del tvära svängar. Börjar fnissa när jag inser att jag springer med vidöppen mun.

Kilometer 5

Det doftar mål och jag har fortfarande ryggar att gå ikapp. Trots att jag fortfarande tappar fart (4.09 min/km) och benen domnar bort vid minsta lilla överraskning så går det bättre för mig än flera andra… När jag glider in på upploppet slänger jag en blick på klockan och laddar för spurt. Ser då att jag redan har sprungit 4.97 kilometer, vilket innebär att jag får minst 200 meter bonuslöpning denna kväll. Jahapp liksom… Tar sats, spurtar, plockar ytterligare några placeringar och går i mål som dam nummer åtta.

Supernöjd med min insats och tävlingscomeback. Trots allt. Min klocka visar en distans på 5.25 kilometer och en snittfart på 4.05 min/km \o/

Fast jag har lite hårdhet att jobba på. Och så behöver jag bli bättre på att tänka positivt. Alltså inte tänka ”OH HELVETES JÄVLA FAN DET ÄR EN HEEEL KILOMETER KVAR VARFÖR HÅLLER JAG PÅ MED DET HÄR TA MIG HÄRIFRÅN” utan istället tänka ”GRYMT JOBBAT ÄLSKLING SNART ÄR DU I MÅL!”

Slutligen vill jag skicka ett stort tack till Ola och Juni som hängde med mig på den lilla utflykten till Gävle trots obalanserad och fuktig väderprognos.

Tjejtävlingen som var för lång…

Igår sprang jag Vårruset i Gävle på 21.15. En jättebra tid på fem kilometer kanske ni tänker nu. Jovisst är det en bra tid, men banan var inte fem kilometer – enligt min klocka (samt flera andra jag pratade med) var den minst 200 meter längre. Fast det är som att det inte spelar någon roll. Överallt står det att loppet är fem kilometer och likaså i resultatlistan.

Missförstå mig inte. Jag är skitnöjd med mitt lopp. Snittade 4.05 min/km och knep en åttondeplats vilket var långt över förväntan. Fast någon tid på fem kilometer fick jag ju inte. Näe, då får vi skala bort en knapp minut från tiden som står i resultatlistan.

Hur svårt kan det vara att kontrollmäta en bana? Flytta fram starten eller backa målet några hundra meter? Jag skulle vilja se grabbarna acceptera 200 meter hit och dit…

Jag har inget emot folkfester, motion och rörelseglädje, men med tanke på att banan i Göteborg 2015 var lite för kort och den i Gävle 2017 var alldeles för lång så måste jag nog byta folkfest.

Race report? Ja, den kommer 🙂 Den innehåller bland annat ”nästan påkörd av en bil” och ”bortdomnade ben vid 4.5”. Tänk om jag hade vetat då att det var minst 700 meter kvar…

Hur går det med uppladningen inför Vårruset?

Tackar som frågar! Igår åt jag PCB-strömming till lunch och firade med ett glas bubbel och choklad på kvällskvisten.

Vad gäller de höga halterna miljögifter i lunchfisken så motiverar jag det med att det aldrig går att motstå stekt strömming med potatismos och lingon på en lunchmeny. Och vem vet? PCB kanske förvandlas till bensin eller annat effektivt drivmedel i blodet…

Bubblet intogs för att fira en nybliven pensionär. Är det någon gång man verkligen ska fira så är det ju när någon aldrig mer ska jobba i hela sitt liv. Även om det är dagen innan ett lopp. Och choklad – ja det är ju bra för allt.

Träningsvilat har jag i alla fall gjort och det håller jag på med fortfarande. En poäng till mig!

Ikväll är det alltså dags för tjejtävling. Vårruset i Gävle.

Hur snabbt det kommer att gå är ytterst oklart, men mjölksyra och blodsmak blir det i vilket fall som helst.

Hurra…

 

Okej, jag outar min löparhemlighet

Imorgon ska jag springa Vårruset i Gävle. På tid. Det är min första löpartävling på nästan två år. Det långa uppehållet har dels berott på att jag varit gravid och dels på ett totalt ointresse för att tävla.

Jag är fortfarande väldigt ointresserad av att tävla, men fick tuppjuck och anmälde mig i ett parallellt mentalt universum. Så imorgon är det bara att packa in delar av familjen i bilen och göra en eftermiddagsutflykt på 14 mil till Gävle, staden som var mitt hem i 10 år.

Det känns brutalt med fem kilometer ty jag är inte mitt bästa löparjag just nu. Försökte febrilt att formtoppa lite igår söndag, men kroppen är rejält nertränad och skulle behöva minst en vecka till för att pigga på sig och få snabba ben. Det var liksom aldrig meningen att jag skulle tävla nu.

Aja. Jag är cool inför spektaklet. Ett vårrus i Gävle är inte hela världen.

Vad tror du att jag springer på? 🙂

År 2015 gjorde jag Vårruset i Göteborg på 19.48, men en hel del vatten har gått sedan dess…

Freudiansk felspringning

I måndags gick Vårruset av stapeln här i Göteborg. Jo, jag skulle ju ha sprungit det och fått en riktigt bra tid på fem kilometer var det tänkt. Istället var jag ute och lufsade 18K i skogen på förmiddagen.

Jag kallar det för en freudiansk felspringning. Jag gjorde per automatik någonting som jag hellre ville göra genom att på ett semi-omedvetet plan springa till skogs och därmed också sumpa min medverkan i Vårruset den dagen. Överjaget tog över och jag konstaterar att löpning är djup psykologi…

Så, har du gjort någon freudiansk felspringning på sistone?

Och ni behöver inte oroa er. Jag är inte tävlings- och prestationsrädd. Är helt säker på att jag kan göra en fin tid på 5K vilken dag i veckan som helst. Det var bara inte läge just nu och jag var inte sugen på tjejtävling.

Dagens hetaste lästips!

Igår efter min målgång i VårRuset ringde GT upp mig. Jag satte i halsen, men svarade snällt och ärligt på alla frågor. Jag tyckte att tjejen sa GP där i inledningen av vårt samtal, så hela kvällen satt jag och uppdaterade GP:s webb utan att få se några trevliga bilder på mig själv.

När  jag insåg mitt misstag andades jag ut. En vill ju inte bjuda på fem minuter av sin tid i onödan.

Här kan du läsa artikeln 11000 kvinnor sprang Vårruset i Göteborg, som liksom baseras på en intervju med mig. Jag har fått tillbaka mitt gamla namn Maria, vilket jag faktiskt heter egentligen, så det gör inget.

Tack för utrymmet GT! Det var ett oväntat inslag i livet en helt vanlig måndag. 
vårruset-GT-menmia

Det bästa med VårRuset i Göteborg

Här kommer listan…

– Loppet är bara fem kilometer och bör därför (i mitt fall) vara över på runt 20-22 minuter med nuvarande lite krassliga form. Om jag inte bryter ett ben eller blir fälld i trängseln.

– Det är gång- och joggavstånd till tävlingsarenan. Jag hinner hem, träffa familjen, slänga i mig något ätbart och därefter värma upp under de 2.5 kilometerna till Slottsskogen. Effektivt = Mia gillar!

– 12 000 kvinnor på en och samma plats. JAG ÄLSKAR KVINNOR!

– Min lust för denna tävling påverkade Ida att också anmäla sig. Hehe… Kanske ses vi i vimlet?

– Om jag startar 18.45, springer på cirka 20 minuter och sen joggar hem kan jag vara hemma före 20.00 = min mat- och sovklocka behöver knappt störas alls.

– Jag gillar Slottsskogen och springer där alldeles för sällan. Det här kan bli startskottet för ”nya” och fina löparrundor.

Igår anlände startbeviset. Looking forward!