Tjejmarathon 2014 – den lite längre versionen

För mig började den stora Tjejmarathon-glädjen redan kvällen innan. Jag nattade barnet, gick ut i köket och där hittade jag min bästa vän Helena, som bor i Stockholm. Alltså, den chocken! Det kom både en och två tårar när jag fattade att Ola och Helena fixat denna överraskning bakom min rygg. Min supporterstyrka växte från ”Ola och Moa” till ”Ola, Moa och Helena”. Jag kände mig sååååå privilegierad och peppad. Min vän hade rest från Stockholm till Göteborg för att heja på mig.

Me and my friend. Helena, med stort fokus på sin guddotter Moa.
menmia-tjejmarathon-support-helenaSjälva loppet då? Ja, vad ska en säga. Det var ingen liten dans-på-rosor-bana de hittat till oss löpare direkt. Om jag någonsin springer Lidingöloppet igen kommer jag att uppleva det som väldigt platt citylöpning. Aborrbacken? PFFFT! Töntig! Precis så kuperat och ”terrängigt” var det faktiskt. Inte hela tiden, men oftast. Stockar, stenar, rötter, sankmark, lera, rullgrus, ett stycke landsväg, uppför uppför uppför, brant nerför, vackra vyer, skog, lantliga byar… Variationen var det sannerligen inget fel på. Jag och många andra startade dessutom loppet med ett riktigt snyggt ärevarv. Efter 2.5 kilometers löpning kom vi tillbaka till starten igen och fick börja om. Jahapp.

Det var många som sprang fel längs med banan och vilken distans man hade vid målgång blev en tävling i sig. Haha… Tur att Hellström hade kopplat bort tävlingsskallen alltså och hade som enda mål att komma runt och må bra. Annars hade jag blivit rasande! 🙂

Energistopp vid ca: 30 kilometer. Jag var lite svag här och började tvivla, men…
menmia-30k-TjejmarathonJag hade toppar, dalar och allt däremellan under loppet. Många tankar hann passera i det lilla huvudet. Eftersom som banan aldrig bjöd  på några direkta återhämtningssträckor, fick en njuta lite extra vid de tre vätskestationerna. Jag var verkligen bra på det – att stanna och fika och snacka lite skit. Där fick jag också information om att jag låg bra till. Men ach… Sånt bet inte riktigt på mig denna dag. Tävlingen var en helt annan och jag tänkte bara  på mig själv, mina egna steg och mitt eget lopp. Jag hade sällskap i inledningen av loppet och den sista milen, men mest var  jag helt ensam i skogen och hade ingen aning vad som hände med alla andra.

Ibland gjorde det ont. Ibland kändes det bra. Ingen kilometer var den andra lik. Mer eller mindre galet kuperat var det dock ända fram till den åtta kilometer långa slutspurten, som gick inne i stan.

Täten på väg in mot sista vätskestationen. Väldigt trevlig och avslappnad stämning för att vara just ”en tät”. Alla fikade och tog det lugnt.
tjejmarathon-menmia-tätenMin största miss kom när det var drygt en kilometer kvar. Jag var galet stark och andraplatsen i loppet kändes självklar. De två mycket trevliga tjejer, som jag sällskapat med en stund, svarade inte på mitt ”ryck”. Rycket handlade mest om att ”Nu är  jag klar med det här. Ta mig till mål så fort som möjligt…”  Så följer jag fel snitsel, som dock har exakt samma färg som den vi följer i loppet. När jag inser mitt misstag börjar jag kuta tillbaka i intervallfart. Jag hinner ikapp och går om en av dem, men får nöja mig med en tredjeplats. Att lägga till 700 meter så där i slutet på ett lopp som för min del landade på knappt 56 kilometer är inte skitsmart direkt 🙂 Aja. Glädjen var ändå total vid målgången, som skedde efter 6.07.15.

Målgångsglädje. Det ser ut som om jag tagit droger…
mia-hellstrom-tjejmarathonVarför är jag då så glad?
# Jag har samlat in pengar och bidragit till en bättre värld. Att använda sin löpning till något mer än sitt eget  välbefinnande känns fint! Stöd Tjejmarathons insamling till Panzisjukhuset här.
# Mina bristande förberedelser, det vill säga avsaknaden av långpass, har såklart oroat mig. Jag hade ingen aning om hur kroppen skulle reagera, men den skötte sig fint i över sex timmar. Tacksam!
# 56 kilometer är även distansrekord för mig, men det kom jag på långt efter  målgång. Kul ändå att det kom nu, bara så där.
# Vårsäsongen har varit amazing! Jag har främst tränat för milen, men gjorde mina bästa prestationer på Göteborgsvarvet och Tjejmarathon. Så det kan gå!

Tack  till Annie och Madde, för en väldigt fin, brötig, kuperad, blöt, lerig, grusig, vidrig, underbar, tradig, rolig, fantastisk och varierande dag i skogen. Ska en springa 56 kilometer, så är det på det här sättet det ska göras. Allt annat  vore fusk! 🙂

Återigen tack till mina hjärtevänner runforest.se, Arne Hellström, Gunilla Norman och Helena Edström som hjälpte mig att samla in 1700 kronor till Tjejmarathons insamling.

Sist men inte minst, min support under loppet: Ola, Moa och Helena. Ni är  bara bäst!

Nu ska den här löparen vila, men i bakhuvudet ligger  nästa utmaning på lur…
mia-hellstrom-tjejEventuellt kommer det fler inlägg om Tjejmarathon inom kort. Det hinner hända och tänkas en hel del under 6  timmar sju minuter och 15 sekunder… Dessutom är bildbanken stor då Ola och Helena gjorde ett finfint jobb som fotografer.

9 thoughts on “Tjejmarathon 2014 – den lite längre versionen

  1. Det låter väldigt roligt! Även fast jag inte är så värst sugen på en endaste meter längre än marathon 🙂 Terräng är ju dock något annat. Både rejält mycket tuffare och svårare men ändå lättare och finare. Grattis till din finfina prestation!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *