Vad hände med den leende löparen?

Förra året när jag sprang Helsingborg Marathon 42 kilometer var bildskörden från loppet en fröjd att ta del av. Jag storflinade på alla bilder, gjorde segertecken och såg ut att ha det hur bra som helst.

Av årets bildskörd från Atea halvmarathon däremot har jag mer att önska…

Eftersom loppet bara är hälften så långt har jag inte alls fått lika många chanser att bli bra på bild. De få bilder jag fastnat på visar en ganska plågad och sammanbiten löpare och på målgångsbilden är mitt ansikte förvridet av smärta.

Men så finns det ändå ett litet guldkorn. En bild som visar både ett löpsteg och en antydan till ett leende.

Jag kommer ihåg när bilden togs. Det var faktiskt den enda fotograf jag lade märke till längs med banan.

Så jag skärpte till mig helt enkelt.

Tusen tack till Helsingborg Marathon för att ni förser oss löpare med bilder helt gratis. Det är som att öppna en godispåse!

2 thoughts on “Vad hände med den leende löparen?

  1. Visst är det underbart med alla bilder! Hittade först mig själv typ ingenstans och blev osäker om jag verkligen sprungit. Sen kom målgångsbilderna och nu känner jag mig trygg igen. För tänk om jag bara hade drömt alltihop?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *