Det ska kännas äkta, ömsesidigt respektfullt och genuint. Så när jag tidigare idag fick ett infall att spontananmäla mig till ett Marathonlopp var valet enkelt – Helsingborg Marathon vi ses igen!

När Helsingborg Marathon var bara några år gammalt var jag träningsbloggare (skämtar ej) och bodde i centrala Göteborg. Minns så väl när det kom en avi på posten där det stod att jag hade ett paket att hämta. I paketet låg ett startbevis, en t-shirt och ett glatt ”Välkommen!” från Helsingborg Marathon. Kände mig utvald och taggad att springa loppet, men verkligheten kom ikapp. Jag var på smällen och skulle vara nybliven tvåbarnsmamma med bara en månad kvar till start. Jag mejlade arrangörerna och fick skjuta fram min start ett år. Under året tränade jag väldigt ostrukturerat, men flitigt. I september 2017, drygt ett år efter bebisleverans, sprang jag mitt snabbaste Marathon någonsin i Helsingborg på 3.20.

Sedan dess har det blivit färre löpta mil men det äkta, ömsesidigt respektfulla och genuina söker jag fortfarande efter i allt jag gör. Det är nu dryga tre månader kvar till start i livets nästa Marathonlopp. Träningen, som får bli lite vad den blir, kommer att gå hand i hand med ett stort jobbprojekt jag och mitt företag kastar oss in i nästa vecka. Jag vet att träningen och jobbprojektet kommer att vara beroende av varandra för att lyckas.

Hade någon sagt till mig igår vid den här tiden att jag idag skulle vara anmäld till ett Marathon hade jag skrattat högt.

Men.

Livet är alldeles för kort för att tveka, tvivla och hålla fast vid valda sanningar som begränsar. Till exempel den där sanningen ”Jag kommer aldrig att springa Marathon igen”.

Det kommer jag visst. Och jag ska ”njuta” hela vägen runt – både av loppet och mitt nästa stora jobbuppdrag.

Vad har du framför dig som får det att surra i blodomloppet? Eller… Vilken vald sanning behöver du ta kål på för att ta dig till surret? 🙂

Kram,
//Mia
mia@partnering.nu
070-245 77 27
www.partnering.nu