Fredagsfys och fredagsmys kan vara så olika

Träning och rörelse

Förra fredagen skenade jag mellan olika tårtkalas och åt tårta. Ja, det kan vara en del av mitt jobb och sociala liv ibland, så egentligen är det kanske märkligt att jag byter arbetsplats…

I alla fall så var det extremt svettigt med alla tårtkalas och på eftermiddagen var ögonlocken tunga som stenar av ansträngning.

När jag kom hem från jobbet kände jag mig väldigt färdig med både fredagsfys och fredagsmys.

I morse var det andra ljud i skällan. Väckarklockan ringde redan klockan 5 och efter några koppar kaffe mötte jag mörkret i Hindås iklädd löparskor och reflexväst. Känslan av att ha nästan hela samhället för sig själv var magisk och de vatten jag vanligtvis brukar njuta av syntes inte på grund av mörkret.

När jag kom hem kände jag mig fredagsmysad och fredagsfysad med ett pirr i magen över att hela dagen faktiskt låg framför mig.

Fredagsfys och fredagsmys kan vara så olika. Det kan betyda ett stenhårt träningspass och en påse chips. Eller inte.

För chipsen åt vi upp igår…

Jag tänker inte låta friskvårdsbidraget brinna inne

Feelgood Business

När en anställning börjar gå mot sitt slut och årets friskvårdspengar ligger oanvända i systemet och skvalpar…

Gymkortet dras på rutin varje månad och det känns ovärt och extremt jobbigt att börja skriva ut en massa kontoutdrag för att få tillbaka pengar som jag aldrig räknat med att ha ändå.

Förra året köpte jag en crawlkurs för friskvårdsbidraget, men i år är jag inte alls sugen på att hoppa ner i en bassäng.

Vad gör man då?

Jo man köper massage för alla pengarna! Hurra!

Jag ska testa Hawaiiansk massage och unna kroppen en vanlig svensk klassisk massage.

Min kropp längtar!

Sjukt välspenderade kronor om ni frågar mig.

Om du hade 1667 kronor att köpa friskvård för just idag, vad skulle du köpa då?

Kära rehab,

Träning och rörelse

Jag känner att du gör mig gott på så många sätt. Dels är alla löpturer lugna och återhämtande för både kropp och knopp och dels har jag fått ett nytt fokus och jävlaranamma i gymmet.

Löpningen gör mig aldrig sliten, utan tillför frisk luft och energi. Ibland får jag feeling och vill öka farten, men håller tungan rätt i mun och bromsar.

Gymmet känns viktigt och väldigt rätt. Som jag sa till en av de personliga tränarna som arbetar på gymmet där jag tränar ”Det är så bra att vingas stanna upp och fundera kring vad en egentligen håller på med!”

Jag gillar att lära känna mina begränsningar och jobba med mina svagheter. Jag gillar att ha en plan. Just nu finns inga lopp inplanerade eller stora mål uppsatta. Allt handlar om att kunna springa obegränsat igen. Fatta vilken fantastisk morot!

Kära rehab,

Du har fått mig att lyfta blicken! Jag är oändligt tacksam för de framsteg vi har gjort tillsammans de senaste veckorna.

Den soliga sanningen

Aktivt familjeliv

Mina barn var ganska bråkiga i lördags. Trots massiva föräldraansträngningar var det få saker som dög.

Som tur är syns inte det i familjealbumet…

Jag fotograferar nämligen bara mina barn när de aktiverar sig utomhus i septembersolen. Ni vet, när vi tar sådana där instagramvänliga svampplockarpromenader. Eller när de på eget bevåg börjar arbeta och samarbeta och fraktar nyklippt gräs till komposten.

Jo, jag betraktar den gångna helgen som fin. Sol på näsan gör alltid gott.

När saker faller på plats

Feelgood Business Träning och rörelse

Fysiken och formen

Trots min irriterande skada i baksida lår så känns det som att både fysiken och formen är på plats. Det är en makalös känsla att kunna sticka ut och springa på lätta ben igen. Som jag har saknat att ha löpningen naturligt i mig istället för att tvingas kämpa för varje meter. Fast jag är glad att jag kämpat mig igenom så många meter som jag har gjort. Det har jag tillbaka nu.

Hälsa i arbetslivet

Det har blivit så mycket bättre med allt. Fast varför nöja sig med ”så mycket bättre”? Strax innan semestern, när mina energidepåer inte var så höga precis, hittade jag ett jobb som det stod Mia Hellström på. Jag lyckades samla ihop mig själv och söka det. Jobbet är det enda jag har sökt och förra veckan blev det mitt efter en helt fantastisk och inspirerande rekryteringsprocess.

Med stort mod, fyllda energidepåer och glada miner byter jag alltså arbetsgivare och jobb den 1 november. Kommer att berätta mer om detta inom kort.

Våga vara sårbar och våga be om hjälp

Man lär sig massor av att inte vara på topp. Dels om sig själv och dels om sin omgivning. Att våga vara sårbar och be om hjälp är att på sikt bygga styrka och kunskap om sig själv, sitt liv och vad/vilka man faktiskt vill ha i sitt liv. Det är nya förmågor och kunskaper som kommer att vara till hjälp framöver när jag skapar mig det liv jag vill ha och bidrar till omvärlden på mitt alldeles utomordentliga sätt. Jag är grym och har fått verktyg att hantera de stunder då jag kanske inte känner mig så grym.

Familjen

Min älskade Ola, våra fantastiska döttrar och vårt gemensamma liv. Våra hus, våra framtidsplaner, vårt tak som måste tvättas från mossa, sanden som dagligen dras in på hallmattan och lingonsylten till pannkakorna. Så länge jag har er har jag faktiskt allt. Jag tvivlade aldrig på er. Tack.

Skogen!

Aktivt familjeliv

Den lilla och inte alls särskilt långa familjeutflykten till skogen nästgårds.

Ambitionerna att hitta svamp är höga. Även för den som har så korta ben att undervegetationen stundvis är ett stort problem.

Vi plockar svamparna jag hittade dagen innan under en löptur, sen hittar vi inga fler ätbara. Resten av det gula guldet i skogen är falska kantareller och flugsvamparna tornar upp sig i giftig flock.

Tålamodet börjar tryta hos femåringen. Vi är dåliga föräldrar som glömt vattenflaskan och det har helt plötsligt blivit livsviktigt att få släcka sin törst.

Och så förnärmad och stött man kan bli när man absolut inte får plocka den där jättevackra flugsvampen. Den skulle ju vara jättefin att ha i pastasåsen istället för de där gulbruna och tråkiga. Man kan faktiskt bli så förnärmad att man vägrar att gå ett endaste steg till, men det gäller bara till det kommer något nytt som distraherar…

”Ducka mamma! Ditt huvud kommer inte med på bilden!” Fotografen ställer upp, men vägrar att själv backa eller anpassa sig det minst lilla. Och min kamerarulle är fylld av cirka 33 sådana här bilder knäppta på några sekunder.

Skogen alltså. Att få trampa runt i grön och mjuk mossa, småbråka lite med barnen och andas frisk luft. Det är mycket bättre än att trampa runt på golv och småbråka med barnen inomhus.

Skogen!

Min rehab av baksida lår – så här gör jag!

Träning och rörelse

Det har nu gått två veckor sedan jag fick rejält ont i baksida lår under ett löppass och det är drygt en vecka sedan jag gjorde skadan mycket värre genom att springa Atea halvmarathon…

Sedan min målgång i loppet har (nästan) hela mitt träningsliv handlat om rehab – en rehab som jag snickrat ihop helt själv.

Under helgen som gick, alltså bara en vecka efter den smärtsamma halvmaran, kunde jag springa två lugna och smärtfria löppass helt utan känning av skadan.

Vad är det jag har gjort rätt? Och vad är det jag gör rätt?

Mias rehab av hamstring

1. Rörelse

Att sitta stilla och vänta på att skadan skulle läka var aldrig något alternativ. Muskelarbete och blodgenomströmning har helt klart varit grejen. Jag började redan dagen efter skadan med en promenad och fortsatte under veckan med promenader med några korta joggsekvenser här och där. Vid första tillfället sprang jag på kortsidorna av en mjuk fotbollsplan. Under de första promenaderna kände jag fortfarande av skadan, men inte som smärta utan mer som en irritation. I slutet av veckan kunde jag springa två lugna löppass utan irritation i baksida lår.

2. Styrkeövningarna som har stärkt och reparerat min hamstring

–  olika varianter av höftlyft (med fötterna i golvet, med fötterna på en pilatesboll, med fötterna på en bänk och höftlyft med ett ben i taget)

– draken med och utan vikt

– draken med boll, som jag plockat upp och lagt tillbaka på marken

– raka marklyft med kettlebell

3. Ingen stretching

Nope, stretching av hamstring känns i mitt fall helt fel. Den rörlighet jag får av till exempel draken och raka marklyft känns bättre än att punktstretcha själva skadan.

4. Tålamod

När jag beskriver min löpning som smärtfri är det en väldigt lugn och försiktig löpning jag syftar på. Jag kommer att betrakta mig själv som skadad i minst tre veckor till, då jag har förstått att det är lätt att gå för fort fram. Intervaller och andra typer av fartpass är därmed bannlysta och min löpning får aldrig göra ont. Jag kommer också att fortsätta göra ovan nämnda styrkeövningar samt lägga till vanliga marklyft och annan ben och bålträning.

Löparen nedan ser nu fram emot smärtfri och säker löpning och en bättre tid på halvmaran…

Men till dess fortsätter jag hon springa med tungan rätt i mun!

Vad hände med den leende löparen?

Träning och rörelse

Förra året när jag sprang Helsingborg Marathon 42 kilometer var bildskörden från loppet en fröjd att ta del av. Jag storflinade på alla bilder, gjorde segertecken och såg ut att ha det hur bra som helst.

Av årets bildskörd från Atea halvmarathon däremot har jag mer att önska…

Eftersom loppet bara är hälften så långt har jag inte alls fått lika många chanser att bli bra på bild. De få bilder jag fastnat på visar en ganska plågad och sammanbiten löpare och på målgångsbilden är mitt ansikte förvridet av smärta.

Men så finns det ändå ett litet guldkorn. En bild som visar både ett löpsteg och en antydan till ett leende.

Jag kommer ihåg när bilden togs. Det var faktiskt den enda fotograf jag lade märke till längs med banan.

Så jag skärpte till mig helt enkelt.

Tusen tack till Helsingborg Marathon för att ni förser oss löpare med bilder helt gratis. Det är som att öppna en godispåse!

Mia ”Rehab” Hellström

Träning och rörelse

Nu har jag läst på om min potentiella skada i baksida lår och bestämt mig för att laga mig själv. Jag önskar att det skulle funka med Karlssons klister, men jag måste tyvärr använda hjärnan mer än så. Jag måste dels känna efter en hel massa och dels vara jättesmart och vuxet klok.

Då kanske det låter jättemärkligt när jag berättar att jag har börjat springa igen, men jag kan lugna er med att det bara handlar om att jag sprungit några lugna steg på kortsidorna av en mjuk fotbollsplan.

Rörelse av rätt slag (promenad, jogg, cykel etc.) och styrketräning med mening blir grejen framöver.

Och jag har som sagt redan börjat. Det gjorde jag faktiskt redan i söndags, dagen efter skadan, med en njutningspromenad vid sjön i Hindås.

Det här är nämligen första gången efter ett lopp som kroppen är helt fräsch, men hjärnan är dödstrött på grund av den var tvungen att koncentrera sig så mycket under loppet.

Hujedamig. När fysiken sviker får psyket kompensera. Det är sen gammalt.

Racereport Atea Halvmarathon – smärtan, balansgången och euforin

Träning och rörelse

För ovanlighetens skull har jag värmt upp ordentligt utan minsta känningar i baksida vänster lår, som krånglat i knappt en veckas tid. Några minuter före start står jag och spexar och längtar efter att få komma iväg. Då vet jag inte att mitt Atea Halvmarathon kommer att ta slut redan efter tre kilometer för att återuppstå några kilometer senare…

Jag kollar aldrig på klockan, men hittar snabbt min snabb-och-skön-fart som jag planerar att hålla hela vägen in i mål, men redan vid två kilometer börjar baksida lår att göra sig känd. Mitt i loppets typ enda backe smäller det till. Jag har bara sprungit tre kilometer och varje löpsteg skär som en kniv och tvingar mig att börja gå. Det går verkligen inte att springa.

Jag lämnar banan och går och linkjoggar vid sidan av till fyra kilometersmarkeringen innan jag bestämmer mig för att bryta loppet. Frågar folk om de vet hur jag ska gå tillväga, men ingen vet… I mitt inre härjar besvikelsen över att inte få gå i mål på Gröningen. Bilden av mig iklädd guldmantel och med målgångschokladen i handen har ju varit så tydlig.

Och mina supporters på bilden nedan. De som lagt stora delar av sin helg på detta. De som åkt med mig i bil hela vägen från Göteborg. De som lånat ut säng och bjudit på frukost. De som nu följer mig längs med loppet. Fan också. Det är liksom inte bara jag som har ansträngt mig för att jag ska kunna springa ett lopp…

Medan jag letar efter svaret på frågan ”Hur bryter jag?” hinner jag gå och småjogga till sex kilometer. Benet känns bättre och jag har hittat ett sätt att ta mig framåt som känns, men inte längre hugger som knivar.

Skulle det inte vara härligt att få gå i mål ändå?

Jag bestämmer mig för att fortsätta framåt. Det kanske inte är mitt livs hälsosammaste beslut, men vad fan. Hälsan kan jag ta hand om en annan dag.

Så loppet som tog slut vid tre kilometer återuppstår igen och nu börjar den riktiga kampen. För att det ska gå vägen måste jag fokusera på varje löpsteg och fotisättning. Så fort jag springer lite för fort eller för sakta och inte kontrollerar hur jag sätter i foten så kommer smärtan tillbaka. Sträckan som återstår delas upp i etapper. Min första hållpunkt är att passera milen, därefter 15 K och sen tänker jag att loppet tar slut vid 18…

Minnena från förra årets sista och sköna tre kilometer i Helsingborg Marathon finns liksom kvar. När jag anländer 18K kommer inga smärtor att kännas och kroppen kommer att röra sig framåt i ren eufori.

Jag vågar inte sakta in för att dricka eller ge alla coola kids längs med banan en high five. Jag hör mitt namn ropas, men att vrida på huvudet är en riskfaktor. Variationer i underlaget får mig att få stora skälvan. Den ena foten framför den andra, en kilometer i taget med tydliga delmål och jag börjar vänja mig vid tanken att jag kommer att fixa det här.

Så kommer äntligen kilometermarkeringen jag längtat efter. 18. I den sköna utförslöpan ner mot havet går jag in i bubblan där ingenting rår på mig. Vi pratar inte om någon maxning i tempo precis, men jag tillåter mig själv att sträcka ut och ligga precis på smärtgränsen, eller om jag ska vara ärlig, så ligger jag ganska mycket över. Det kan gå åt helvete, eller så får jag njuta hela vägen in mål…

Till min stora glädje passerar jag farthållarna för två timmar och springer ifrån dem. Om jag får gå i mål på under två timmar en sådan här dag är jag mer än nöjd.

Jag stapplar i mål på 1.57.23 utan målgångsgest eller målgångstårar. Jag är halt och kan knappt gå, men jag har fått min målgång och sveps in i guldmantel. Precis som förra året missar jag målgångschokladen…

Bara en liten stund senare springer jag på Anna, som gjort ett kanonlopp på maran och hon vet också var chokladen finns…

Så allt ordnar sig till det bästa och efterföljs av en stor cappuccino.

Jag skulle aldrig rekommendera någon annan att springa vid stundvis så vedervärdiga smärtor, men just den här dagen var det rätt för mig.

Jag fick min målgång och nu kommer jag med glädje att ta konsekvenserna.

To be continued…