smackade jag in med start 06.15 denna morgon.
Väldigt oväntat. Kan inte påstå att jag var särskilt sugen på att ställa klockan igår kväll (ZZZZZZZZZZ 21.00). Jag var också totalt osugen att gå upp i morse. Ännu värre var det att tråckla på sig understället.
Men så fort jag kom ut på gatan bjöd Uppsala upp till löparfest. Strax under nollan på termometern och ett tunt lager pudersnö. Tack för det. Knappt 10K. Nu har jag bråttom.
Ni börjar känna igen den här mössan nu va?
Tweet
Den här arbetsveckan är en sådan. Inte en lugn stund och jobbgrubblerierna följer med mig ner i sängen. Tänka på artiklar som ska skrivas. Annonser som ska produceras. Deadlines som ska hållas. Relationer som ska vårdas. Tänka på allt det där som man är tvungen att prioritera bort. Dålig sömn och svårt att koppla av. I och för sig mycket och god mat, kollegorna från heaven och ett och annat restaurangbesök med fruktdrinkar. Så nej jag klagar inte ändå.
För har man det bra utanför stressen, är högtrycksperioderna faktiskt stimulerande. Känner mig som queen of fuckin everything varje dag jag kommer hem.
Men det ska bli skönt att komma hem till Göteborg imorgon. Springa långpass, kuta intervaller och gå på gym. Ni vet sånt där man gör när man är ledig. Ett långpass är ju ungefär som att ligga i framstupasidoläge och samla energi.
Ikväll ska jag också samla energi, fast ett långpass hinner jag nog knappast med. En fin och lite kortare löprunda i nysnön däremot, som jag kombinerar med att hämta ut tågbiljetter – ja det vill jag ha! Ångrade mig.
Till vänster ser ni en bild på mig när jag åker tåg. Jag ser med andra ord ut så där väldigt ofta. Frånvarande, sval och skör. Som en vindpust längs med rälsen. En vän kraft som rätar ut solkurvor. Med en blick som spränger snövallar.
Ja ni fattar.Tweet
De sa det igår efter avslutat pass faktiskt. Era veklingar, tänkte jag. Så nu måste jag göra mina löparskorna till viljes och också vila. Typiskt. I min välplanerade träningskalender som sträcker sig en dag framåt så går det inte för sig med sådan här spontanitet.
Fullt ös medvetslös under dagen på helt andra sätt. Sen kommer kvällen och den heter någonting jättekonstigt. Det stavas KOH PHANGAN. Tror jag.
Då vi öppnade 1994 hoppades vi kunna servera en liten resa till paradiset.
Bra copy där. Lättsålt till mig. Behöver definitivt en smak av paradiset.
Bild överflödig. Har ändå ingen på Paradiset vad jag vet. Tweet
Det är inte lika tydligt på den här bilden, som när jag tittar mig i spegeln i badrummet. Kinderna ser ut att fått en sjukdom. Knallröda, bultande och stickande. Fast vi säger att det är fresh att vara rödblommig va? Ju rödare desto bättre och högre status.
Jag har varit ute och njutit snö, till jag inte orkade njuta den mera. Fint att det går att springa i skogen på upptrampade stigar utan pannlampa. Snön gör liksom jobbet. Leder min väg framåt. Och benen får slita.
Finns inte mycket tid över den här arbetsveckan, men den lilla tid jag har försöker jag spendera i löparskor utanför citykärnan. Antalet löpta kilometer vann över antalet arbetade timmar idag också, trots några timmar jobb för mycket.
Koka ägg på mina kinder…
Tweet
Äh skämta bara. Här har det inte varit mycket balans kan jag lova. Snarare karusellkänslor och en pyrande ångest. Någon som läser den här bloggen som jobbar med stora trycksaksproduktioner? Jag brukar inte göra det så ofta längre, har mer och mer gått över till att arbeta med webb. Dels för att webb är mycket coolare än trycksaker och dels för att jag kan ändra hur många gånger som helst när det blir fel.
Skulle jag råka skriva BAJS med stora bokstäver här så kan jag ju liksom ta bort det imorgon eller vilken dag som helst. Råkar jag däremot skriva BAJS med stora bokstäver i en trycksak på över 300 sidor som trycks i X tusen exemplar, ja då skulle det kosta typ en årslön att göra om. Så INTE värt.
Nu har inte jag ansvaret för den stora delen i dagens trycksak (det finns andra superstjärnor/toppkollegor till det), men det har gjort mig lagom skitnödig ändå att ansvara för en liten del av den. Att dessutom hålla 17 andra bollar i luften samtidigt som man sitter och korrekturläser gör det lite extra skakigt och NOT BALANCED AT ALL. Tur att jag har mycket humor… Och thank God it is Monday.
En insyn i min jobbvardag. Tufft. Det får ni inte så ofta. Vad jag skulle komma till egentligen var dagens walk-in-the-park-löppass. Ni vet ett sånt där som knappt finns eller känns, men som man bara gör. Kompenserade knappt tio timmars jobb med 11.5 km fridfull löpning i 5.28-tempo med snö under skorna hela vägen. Det var så mysigt ska ni veta. Önskar att ni hade kunnat vara med mig allihop!
10 jobbtimmar mot 11.5 kilometer – löpningen vinner alltid matchen.
Godnatt vänner.
En gammal bild på snö. Orkade inte ta någon ny ikväll. Det var typ samma.
När jag var liten hade jag, precis som nu, jättebra fantasi. Hittade på sjukt coola grejer, som jag berättade på lekis för mina fröknar och kompisar. Givetvis trodde jag att alla köpte allt jag sa. Vad skulle det till exempel vara för konstigt med att jag och pappa varit ute och jagat älg mitt i december och dessutom släpat hem älgen för hand helt själva? Helt naturligt, tänkte jag i mitt lilla sexårshuvud trots att lekisfröken rynkade på ögonenbrynen och var tvungen att konsultera min mamma i ärendet vid ett senare tillfälle. Vad väger en älg? Några kilo va? Och det är väl helt okej att skjuta dem när man ser dem?
Tror att detta har straffat sig. Eller belönat sig, beroende hur man ser på det. Nu händer de där grejerna på riktigt. Och hur mycket jag än försöker förklara dem, så hör jag att det låter som rövarhistorier när jag återberättar dem. Jag tonar till och med ner ibland. Tänker att om jag berättar det där som det verkligen var så kommer ingen att tro att det är sant.
Igår till exempel agerade jag både brottsbekämpare och superhjältinna. Det bara hände i en helt vanlig butik att jag var med och tog fast en tjuv sådär på kvällskvisten. Ach. No biggie. Nothing to see here. Just using my superpowers.
Det jag vill säga egentligen är att det ni läser i den här bloggen sällan är sant. Det är nedtonat. De riktiga godbitarna har jag liksom plockat bort för att ni inte ska tro att jag är helt dum i huvudet.
Men Ola, han är i alla fall min kille. Och igår sprang jag i snö i Göteborg. Helt sant!
Tweet
Att jag gillar snö har ingenting att göra med att jag är från södra Norrland. Lovar. Men det har bland annat att göra med att ett vanligt löppass med snö ovanför fotknölarna, ibland ända upp till knäna, är bland det härligaste som finns. Speciellt i uppförsbackarna.
Det har också att göra med att jag idag fick applåder och hejarop av främlingar när jag kom utskuttande på grusåttan i Skatås rakt från ingenstans. Från skogen. Och jag ba liksom. Hallå! Där inne hänger jag varje helg. Inget konstigt alls. Nothing to see here. Just a girl from the snowy woods. I’m like all of you. Eating fat and drinking wine.
En bättre omstart av kroppjävuln efter veckans, tack och lov kortvariga förkylning, hade jag knappast kunna få. Två timmar och en kvart i skogen med Ola och en orienteringskarta. Lite ringrostig till en början i luftrören, men det släppte efter bara några kilometer.
Vi har verkligen varit i Skatås idag, men inte där alla andra var. Vi var upp till masten en sväng, vi sprang längs med getryggarna, vi sprang delar av terrängspåret från fel håll. Vi sprang uppe i skogen bredvid milspåret. Det var tyst och stilla och hutlöst mycket orörd snö. Otrampad snö för våra små fötter att trampa upp.
Dagens bokstav blir definitivt O – Obanat, Orientering, Ola och ”Oh snö”.
Har jag sagt att jag gillar snö?
Tweet
Så nu kommer den här elitbloggen aldrig mer att bli sig lik. Imorse, när jag skulle till en position utanför citykärnan, valde jag alltså att transportera mig dit till fots, trots att jag hade möjlighet att ta buss både dit och hem. Civilklädd dessutom. Min vardagslata kropp, som alltid gör vad den kan för att spara energi är i chock.
Försökte mörka vardagsmotionen genom att fotografera längs med vägen. Som att det liksom var huvudsyftet med promenaden.
Men det var det inte.
Tredje sjukdagen och det har redan blivit så här. Morgondagens planerade långpass med vännerna inställt.
Kul. Snart börjar jag väl att ta trapporna istället för hissen också.
Uppsala var råkallt, men väldigt vackert under promenaden i alla fall.
Tweet
Förra året vid den här tiden hade jag precis startat en ny och omvälvande livsresa. Vikariatet som utbildningsinformatör på Uppsala universitet och mitt veckopendlarliv mellan Göteborg och Uppsala tog sin fart. Jag måste vara ärlig. Det kändes förjävligt där i början. Förstod inte hur jag skulle stå ut i över ett år med alla dessa tågresor, min Ola-längtan och avsaknaden av en fast punkt, men som vanligt så blir man expert på det man gör. Vill inte skryta, men tycker nog att jag tillhör den svenska veckopendlareliten numera. På något konstigt sätt har jag lyckats få ihop det, mått bra och dessutom varit i mitt livs form under tiden utan att för den sakens skull stressa ihjäl mig.
Snart är det dags för ett nytt kapitel. Den 31 mars vinkar jag hej då till mitt vikariat, mina kollegor och ett bygge där jag spenderat oändligt många timmar det senaste året. Jag har också haft förmånen att få lära känna vackra Uppsala som andas kultur, akademi och stolthet i varenda por.
Uppbrott medför alltid blandade känslor. Vissa saker och personer är det hjärtskärande att skiljas ifrån. Orkar inte ens tänka på det. Annat är jag väldigt glad att slippa. Tur att inte allt är perfekt utan har två sidor…
Just nu letar jag öppningar för det nya Mia-livet. Det som ska ta sin början alldeles snart.
Vart är jag på väg?
(Och med det sagt så berättar jag också för hela världen att jag är arbetssökande. Ännu ej mellan två jobb 
)
Jobb finns det många, men… Grinar lite.
Tweet
För jag var på gång. Jag var stark. Jag var snygg. Jag började smaka på livet som halvtidsproffs. Jag såg OS-elden brinna i fjärran. Och världsmästartiteln. Vet inte riktigt inom vilken sport, men jag såg alla medaljer hopa sig i prisskåpet. Jag såg också sponsormiljonerna och svenska folkets jubel. Jag såg löpen på kvällstidningarna. Jag såg skvallertidningarna fundera kring mitt sexliv. Allt detta kändes så nära igår kväll.
Så går jag och blir sjuk. Typiskt. Jag sa typiskt!
Istället för segerchampagne dricker jag Treo. Ja, det bubblar ju i alla fall. Istället för överfullt prisskåp har jag ett överfullt fruktfat eftersom jag tror på C-vitamin.
Well. Det som inte dödar det härdar.
Huvudsaken är att jag är frisk till på lördag då det än en gång vankas terränglöpning i Skatås skogar. Vi utgår från motionscentralen klockan 10:00, men springer åt ett annat håll än förra helgen. Nya stigar ska läggas under våra ivriga löparfötter. Be there my friends!
Till dess ägnar jag mig åt att tömma fruktfatet…
Tweet