Skrivet av Mia den februari 8, 2010 at 09:44 f m
Inte det? Din stackare. Har du inte hört talas om den nya mascaran som vibrerar och skapar makalös volym? Oh det pirrar i hela kroppen när jag tillfredställer mina ögonfransar.
Hellströmskan skämtar. I helvete att jag köper en mascara som vibrerar. Förstår inte riktigt grejen. Varför ska man stoppa något som vibrerar - i ögat! Burr. Jag vägrar också luftvispad foundation. Medan ilskan lägger sig funderar jag över alla de behov, som vi absolut inte har, som skönhetsindustrin skapar. Vi kommer inte undan.
Inte jag heller.
Jag har köpt det nordiska konceptet rakt av och tror på bioenergiska och nordiska bär som är plockade för hand, vit torv, midnattssol och så vidare. Norrlands guld - fast för ansiktet.
För fin vill man ju vara ändå. Lite lagon kladdig i fejjan så att det knappt syns. Med ansiktsgegga från Norden.
Det är ju roligt också. Att göra sig fin alltså. Det får mig osökt att tänka på mitt hår. Jag behöver gå till en riktig frisör. Jag gör sällan det och därför känns det stort. Så bloggen ska få följa med dit. Återkommer om detta.
Skrivet av Mia den februari 7, 2010 at 12:54 e m
Det var i alla fall precis så enkelt det kändes när jag skidade genom Åmåls solskensindränkta spårsystem idag. Trots smärtande ljumskar, skavsår i händerna och en stel nacke kändes det väldigt enkelt. Tänk om det vore så här fint och mysigt jämt. Då skulle jag vara bäst och starkast i världen. Stockhom Marathon skulle inte vara något problem. Tyvärr känns det som ett litet problem, men bara ytte pytte litet.
Jag vet vad jag kan om jag måste.
Förresten, om man tittar riktigt noga så ser man att det hänger snor i min näsa. Jag är väldigt stolt över att vara lika hård och cool som typ Thomas Wassberg.
Skrivet av Mia den februari 6, 2010 at 15:14 e m
Min rubrik låter som titeln på ett tattigt magasin, där kungligheter och brats visar bilder på när de dricker drinkar och bär svindyra solbrillor. Men nej. Nu är ni hos Men Mia! och då är det helt andra grejer som gäller. Här förespråkas 16 kilometer längdåkning, varm lingondricka i termos och att snylta på elden som nån skidklubb varit snäll nog att fixa till sina medlemmar. Jag börjar bli stark förresten. Inte bara i benen utan i armarna också. Jag kanske kan springa Stockholm Marathon - på händerna! Det vore nåt…
I alla fall. Sen åkte vi hem till vårt Åmåls-hem, duschade oss varma och käkade hemlagad ärtsoppa med fläsk. Som sagt. Vi snackar high life idag.
Titta bara! Visst ser vi fresha och fina ut? Som små vintersmultron. Naaaaaaaaaw. Nån mer som friluftsar i helgen? Eller gör ni nåt helt annat?
Skrivet av Mia den februari 5, 2010 at 07:20 f m
Efter diverse kvalitetsaktiviteter ala Hellströmskan kollade vi på filmen Supersize me igår. Ni vet filmen, där vi får lära oss att snabbmatsindustrin manipulerar oss med stora portioner och gifter så att vi blir beroende av näringsfattigt skräp. Killen i filmen, som lever på McDonalds i 30 dagar, får problem med levern, går upp 7.7 kilo och blir deprimerad. Bland annat. Jada jada.
Samtal hemma hos familjen Hellström/Karlsson efter filmen:
Ola: Mia, vet du?
Mia: Nä, men jag anar..
Ola: Jag blev skitsugen på hamburgare!
Mia: Jag med!
Ola: Det är så jävla gött!
Mia: JA! Vi tar en burgare imorgon va?
Ola: Puh. Ja.
Så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Eller? 
Skrivet av Mia den februari 4, 2010 at 16:50 e m
Jag äger mitt kök precis som Bree i Desperate housewives. Jag är sval, cool, rödhårig och en god vän med mina köksredskap.
Hellströmskan tackar för alla fina tips och tar lite av varje. Mixar och blandar för en oemotståndlig balans. I will make my man happy as hell. For sure. Vi ska inte bara äta.
Det här är bara början på en riktigt bra kväll. Vad tror ni? Kan det här vara nåt?
Skrivet av Mia den februari 4, 2010 at 07:35 f m
Jag har varit på dåligt humör sedan i söndags ungefär. Ni vet så där helt oförklarligt då man egentligen bara har en förmåga - att hacka på den som är närmast. Med all rätt fick kärleken nog redan i tisdags. Eftersom jag uppenbarligen var helt oförmögen att ta mig ur detta tillstånd bestämde han att vi ska vara lite extra fina och söta mot varandra två kvällar i rad. Efter några minuters morrande och gruffande gick jag med på det.
Igår kväll inledde Ola med att fräsa på tigerräkor i dill, citron och vitlök, grädda vitlöksbröd, gegga ihop avokado med creme fraiche, öppna en B-i-B med vitt vin och hyra en skitbra film - Frost/Nixon. Under tiden fick jag egentid. Var ute och tränade bland annat. Satte mig till bords nyduschad i velourbyxor och hoodie. Helt perfekt. Jag var nästan inte arg en enda gång.
Kära vänner. Ikväll är det min tur att styra upp något extravagant, som helst inte liknar gårdagen för mycket.
GIVE ME INSPIRATION! WHAT TO DO? 
Skrivet av Mia den februari 3, 2010 at 07:59 f m
Igår skaffade jag och sambon ett gemensamt MedMera-kort. Smaka på det för böveln! På vårt nya heta konsumkonto som andas kooperation och Änglamark kommer vi att ha en buffert, samt ett varsitt VISA-kort kopplade till kontot.
Hör ni fanfaren?
Hellströmskan har en buffert! Och nej, det är inte partypengar, spara till nån exotisk resa eller andra kulslantar. Nej för de här stålarna ska vi bara handla mat. Det är vårt gemensamma matkonto med poäng på allt vi handlar var vi än handlar och så vidare.
Jag började drömmande att räkna om en stock snus i MedMera-poäng, men fick genast ett tillrättavisande finger i pannan. Mat Mia! Det här kortet ska säkra vårt näringsintag!
Ach, det har väl aldrig gått nån nöd på oss, tänkte jag.
Jag har alltid varit ekonomisk - min lillebror brukar till och med kalla mig snål. Jag har drivit företag i tre år och räknat pengar - stora som små. Det är skitkul att ha pengar och förvalta dem på ett bra sätt, men jag tror att jag blev mättad någonstans på vägen av all hets. Det tog för mycket tid och pengar är inte allt, så jag var tvungen att ta en brejk för hälsans skull. Nu känns det ändå helt okej att “börja om” med lite vardagsekonomi light.
Har ni några tips vad gäller vardagsekonomi? Har ni något kort? Nåt snitsigt spartips? Eller skiter ni i det?
Skrivet av Mia den februari 2, 2010 at 08:31 f m
…min studentbalklänning! Vi börjar med att ge en applåd till min mamma som sydde kreationen. Därefter konstaterar vi att Hellströmskan hade en viss förkärlek för att synas och…eh…synas redan 1998.
Alla var extremt vackra denna afton (nåja det fanns några rejäla tabbar), men ingen annan kom i röd paljettklänning. Thank God!
Jag entrade balen med två karlar, en i varje arm, på grund av tjejbrist. Därefter höll jag ett tal innan jag fyllnade till och levde rövare. Hur ofta är man plakat i röd paljettklänning? Bara det är en upplevelse.
Klänningen är intakt och hänger i en garderob i Hälsingland sedan juni 1998. Det innebär att det är snart 12 år sedan jag tog studenten. Gulp.
Kommer jag någonsin få möjlighet att använda den igen? Någon som har ett bra på förslag på ett evenemang där man kan glida in så här snofsig och glammig?
Jag tackar ödmjukast för alla kreativa förslag - raggarväst, husvagnsgardiner, 4-i-rad-spel och fodral till vodkaflaska bland annat. Haha.. Ni känner mig för väl hörrni. Släkten är dock alltid värst. Grattis kusin till korrekt svar. MajaPiraja och Simone får också rätt för “glammig klänning” och “topp/klänning”.
Kolla in förslagen här.
Skrivet av Mia den februari 1, 2010 at 13:52 e m
När jag var hemma i Hälsingland förra veckan hittade jag det här. Någonting rött som verkligen glittrar och glimmar. Bilden gör den/det tyvärr inte riktigt rättvisa.
Ljuva minnen från en varm sommarkväll i juni 1998 väcktes till liv.
Någon som kan gissa vad det är? Inget svar är för dumt.
Rätt svar får ni imorgon.
Skrivet av Mia den februari 1, 2010 at 08:02 f m
Men jag kan stolt och glad berätta att min kille har blivit lite som jag. Han lägger upp ingredienserna i en fin hög innan tillagning. Skapar ett litet konstverk, som snarare är till för ögat än smaklökarna. Så svassar vi omkring i köket och njuter av fina råvaror. Fluktar och åtrår morötter, potatis och bladpersilja.
Jag har visat min råvarubesatthet tidigare här i bloggen. Är det sjukt eller helt normalt?
Vad blev det av det här vackra konstverket till slut? Jo, mogen och mustig köttsoppa lagad från grunden. Ola fick ett sådant där ryck och jag lät honom hållas. Jag känner mig faktiskt väldigt vuxen och förnuftig varje gång jag äter rejäl och vällagad husmanskost. Man är ju liksom uppvuxen på köttsoppa, pölsa, bruna bönor och falukorv i ugn. Pappa tycker att potatis (eller pärer som det egentligen heter) är det enda riktiga tillbehöret på matbordet.
Trots detta har jag verkligen anammat snabbmatskulturen. När MAX kom till de centrala delarna av Göteborg förra året så firade jag…
Det ska väl vara lite av varje som med allt annat. Vad diggar ni - snabbmat eller husman?
« Tidigare inlägg
Inte jag heller.
