Halvlångtantjogg

När jag sprang Stockholm Marathon i juni kallade jag skämtsamt loppet för långtantjoggen.

En långtantjogg är i min värld att ta sig runt ett Marathon (eller längre) på ett sätt som ligger väldigt långt ifrån min vanliga kapacitet, både vad gäller fart och stil…

I inledningen av sommaren såg jag framför mig att hösten skulle bli min löparhögtid. Då skulle jag vara tillbaka med full kraft och energi och anmäla mig till en massa roliga lopp. Tyvärr har det inte blivit så, men det är okej.

Jag har inte tappat bort löpningen och det är huvudsaken. Kanske är löpningen viktigare än någonsin.

Den här veckan och framför allt gårdagen har varit tuff mot mig, men i morse kom jag ut på andra sidan och anmälde mig till Helsingborg halvmarathon.

Med tillförsikt, ödmjukhet och sansad löparglädje ser jag fram emot en halvlångtantjogg den 1 september.

Ses vi där?

Fredagspresent

Den första jobbfredagen efter semestern gav jag mig själv en friskvårdstimme i Änggårdsbergen. Bättre fredagpresent kan jag faktiskt inte tänka mig.

I vanliga fall brukar där vara fridfullt, tyst och ytterst behagligt. Idag bjöd naturområdet på storm och en känsla av att jag sprang för mitt eget liv bland torra och knakande träd på dekis och ögonen fulla med grus…

När jag nådde toppen och de vackra vyerna som vanligtvis innebär en fotopaus tog vinden mig i ett fast grepp och jag fick anstränga mig för att inte falla omkull. Jag hann i alla fall fotografera vacker ljung innan jag kanade ner i sanden till något lugnare väderleksförhållanden på andra sidan kullen.

Stormen, skogen och jag. Ett ständigt lyssnande efter fallande träd. Himlens skådespel. En tacksamhet i bröstet för mitt egna lilla fredagsäventyr.

Och nu är det helg. Amen.

Svettig, rufsig och lycklig!

Idag har jag satt in ena lilltån på jobbet och försökt använda hjärnan på det där myndiga och vuxna sättet. Det var alldeles för tidigt för hjärnverksamhet och hjärnaktiveringsförsöket slutade med att jag spenderade tid i en teknisk support och fick ringa och störa en kollega som fortfarande har semester…

På morgonen gjorde jag mig till och använde deo, dressade upp mig i klänning och målade mina svarta ögonfransar ännu lite svartare. Ingen av de tre kollegor (inklusive chefen) som återvänt till jobbet verkade nämnvärt imponerade.

Så nu har jag bestämt mig för att mestadels vara svettig och rufsig hela augusti och gärna en bit in i september.

Jag har några åtaganden som kräver annat. Ska bland annat stå på en scen och vara en fräsch representant för mitt jobb vid några tillfällen, men utöver det blir det svettigt och rufsigt mestadels hela tiden.

Livet är banne mig för kort för att göra sig till när man inte vill!

Och med mina svettiga och rufsiga val kommer den här bloggen att återuppstå från de halvdöda. Hurra!

Livet som snigel är ganska bekvämt

Nej, det är aldrig särskilt bråttom någonstans i löparskorna just nu. Inte ens när jag springer intervaller har jag särskilt bråttom. Jag har vant mig vid att inte komma fram i tid…

Trots detta så är jag väldigt positiv till löpning och springer så ofta jag kan. I morse fångade jag årets näst sista sommarlovsmorgon med en skön lufs runt Hindås med det obligatoriska fotostoppet på bron som gör att jag kan korsa sjön. Det var så vackert att jag blev gråtmild och bestämde mig för att vägra släppa taget om semestern i år. Jag är väl vuxen och gör precis som jag vill? Jobba kan väl barn hålla på med. De har ju jättemycket energi…

Jag har sprungit en hel del den här semestern – på olika platser, i frodiga skogar och längs med öppna vatten. Jag och de korta distanspassen har hållit varandra i handen och trivts. Vi har trivts lagom mycket tillsammans och ser fram emot en fin höst.

I helgen, mitt under ett snigelintervallpass, bestämde jag mig för att jag verkligen vill åka till Helsingborg Marathon i inledningen av september. Förra året var det platsen och tillställningen där jag gjorde ett av mitt livs bästa lopp, trots att jag sprang in en vägg efter 30K. Helsingborg Marathon 2017 har en speciell plats i hjärtat.

Så jag tänker återvända i år, men jag halverar distansen. Jag varken orkar eller vill växla upp för ett Marathon, men ett halvmarathon känns lyxigt bekvämt.

Helsingborg halvmarathon, målgångschoklad och en cappuccino. En snigel kräver inte så mycket mer av löparlivet.

Bärstressen

Vid det här laget så vet ni ju att jag är lite koko, men under semestern har jag faktiskt vid några få utvalda tillfällen lyckats komma ner i varv. Under dessa stunder har känslan av att det inte kliar i kroppen varit helt amazing.

Fast det finns ju positiv stress också och dit får jag nog räkna den stress som uppkommit av alla bär…

DET FINNS FÖR MYCKET BÄR I SVENSKA SKOGAR OCH TRÄDGÅRDAR I ÅR. JAG ORKAR INTE MER! JAG ORKAR INTE LEVA MIN EGEN DRÖM OM ATT TA TILLVARA SAKER OCH KOKA SYLT. JAG HAR FAKTISKT BANAN PÅ GRÖTEN!

Åter till ämnet…

Rent medicinskt och vetenskapligt – vad är egentligen bärstress?

# I inledningen av bärsäsongen: Hur ska man få barn att förstå att man inte äter omogna jordgubbar i mitt lilla jordgubbsland? Jag vill alltså att de ska njuta av bären, men inte för tidigt, för då är njutningen inte maximal.

# Blåbär. Blåbär. Blåbär. Det har varit blåbär precis överallt och barnen har blåbärsfläckar överallt.

# På vår naturtomt här vid havet finns stickiga björnbärssnår i varje bergsskreva och just nu är det högsäsong för de vackra blåa bären. Working on it…

# I Hälsinglands diken plockade vi smultron stora som jordgubbar. Jag blev helt sönderbiten av mygg och höll på att glömma kvar 2-åringen när jag tvingades springa därifrån med smultronfrön mellan framtänderna och oplockade smultron kvar i diket.

# Kan man säga åt ett plommonträd att lugna ner sig? När vi kom hem till Hindås förra veckan kastade trädet söta och solvarma plommon i huvudet på oss. Jag gjorde en svingod plommonkaka och en sats plommonkräm och har ätit och bjudit bort så många som det bara går, men det finns tusentals plommon kvar. Vad ska jag göra med dem? Och hinner jag hem i tid att ta tillvara dem?

# Svärmors trädgård är en bärdröm där vi alltid gör vårt bästa för att länsa buskar och plantor fria från bär. Vi misslyckas alltid med att äta upp allt. I år var det tuffare än vanligt…

# Vi hade besök av släkt som inte är från Åmål, men som hade päron från Åmål med sig. Päronen lämnade de kvar och vi var chanslösa att hinna äta upp dem, så jag lade in dem i sockerlag och gjorde mintpäron med vanljglass igår kväll. Så päron framkallar faktiskt ingen stress längre. Alla andra päron är inte mitt ansvar!

# Vi missade de röda och hårfria krusbären på busken som av misstag växer sig frodig i vår kompost. Ibland är det skönt att bara ”let it go”…

# Och den här röda rackaren på bilden nedan. Klarbär eller ”surkörsbär” som är goda men inte på långa vägar lika goda som körsbär. Bären som tar en evighet att få kärnfria, men kan bli en god sylt som passar utmärkt till en gammal ost och vin. För den som vill ta en genväg finns ”spottekräm” som kräver en hel del ansträngning under själva ätandet. Nej, det orkar jag inte i år.

Med handen på hjärtat. Hur går det för dig med alla bär?

Beror bloggtystnaden på att jag slipar på storformen?

Doppen i våra svenska vatten fortsätter att avlösa varandra. Just nu sitter jag vid salta kusten med drag från en öppen dörr, som inom några år kommer att leda ut på ett stort och flådigt soldäck. Fast än så länge duger lastpallarna som står där utanför bra. Har liksom aldrig strävat efter att mitt liv ska framstå som helt perfekt, men ni får gärna tro det såklart.

Så här i sommartider är stunderna av perfektion och harmoni fler än vanligt. Jag har samlat några fina bilder för att visa just det.

Vi börjar med bus och bad i Vänern vid Örnäs camping. På vägen hem från Hälsingland förra veckan lyckades vi fastna i Dalsland i några dagar. Värmen gjorde oss så passiva att vi inte orkade styra upp oss och åka den sista biten hem. Så vi prioriterade att vara glada och nöjda blötdjur vid Vänerns strand istället.

När regnskuren väl kom till Dalsland sprang barnen varv på varv runt huset och blev jättesmutsiga och stora tjejen tvingades agera fotomodell under ett paraply. Tänk att regn har blivit så värdefullt och uppskattat att det måste förevigas. Ska tänka på det under mina tidiga mornar i Göteborg i november när jag njuter iskallt pissregn…

Vi tog oss några sköna dagar hemma i Hindås. Det kallas visst för ”att landa”. Nu har vi lämnat hemhemmet och tänker spendera vår sista sommarlovsvecka vid havet. Veckan startade storstilat redan igår med 55-årskalas (inte för någon i vår familj, vi är fortfarande lite yngre än så), djurparkshäng och kvällsdopp i en smäktande solnedgång. Ja det var faktiskt nyp-mig-i-armen-varning på stora delar av dagen, men jag gillade läget och lät bli att ge mig själv ett tjuvnyp.

Och till saken som alla undrar över… Hur går det med löpningen och träningen?! Har hon slutat röra på sig och sjunkit ner i en skål med sommarbål? Eller har hon använt semestern till att fila på storformen?

Svaret är det tråkiga och harmoniska ”varken eller”. Jag har alltså varken blivit en suput eller piskat kroppen blodig med tuff träning. Jag är en ständigt aktiv småbarnsmorsa som tar de tillfällen till träning som bjuds. Och nej, det är inte jag som är pretto och aktiverar mina barn i tid och otid. Aktiveringen sköter de själva och sen är det bara att hänga på efter bästa förmåga. Riktigt svettigt faktiskt, speciellt de dagar då termometern slår i taket och kidsen leker helt oberörda i solgasset medan jag flåsar efter som en höggravid kossa.

Nu vet ni. Skönt va?

Förresten är det någon som skulle ni kika in här i sommartider om jag uppdaterade oftare?

Doppsommar

Svensk sommar: I vanliga fall brukar jag bada först i augusti när vattnet nått en, enligt mig, redig temperatur. För att komma i måste jag helst ha sprungit en mil innan. Badandet med barnen får alfahannen stå för, men jag kan gärna stå i vattenbrynet och spana.

Svensk sommar 2018: Antalet dopp har definitivt vunnit över antalet löpturer och badandet startade redan i slutet av maj. Jag lever för att doppa mig. Jag lever för att kyla ner mina barn. Allt handlar om att ta sig till närmsta vatten och bli helkroppsblöt. Att jag doppar mig oftare än jag springer beror mest på värmen, men också på att jag ligger lite lågt med löpningen till förmån för familjära och utpumpande heldagsaktiviteter som tar den energi jag har till förfogande just nu.

När jag tänker efter så kommer jag inte ihåg min senaste dusch. Hur ren blir man egentligen av dopp och några simtag i sötvatten? Får googla det…

Stiglöpning och revor

Skogen har blivit sommarens stora löpargrej. Jag är förtjust i värmen, men inte helt överförtjust i hetta när jag springer och väljer så ofta jag kan att lämna asfalt och landsvägar och bege mig till skogs. I skogen varierar temperaturen mer och skuggan från träden är skön mot kroppen och huvudet.

Vi är just nu ute på vår årliga roadtrip, som ser exakt likadan ut från år till år och slutdestinationen och själva landningsplatsen är alltid Hälsingland, mitt hem- och barndomsland. På vägen hit fick jag mig en rejäl trailrunda i Dalsland och en kort morgonjogg vid Mälaren.

Igår under vår första heldag i Hälsingland prioriterade jag och sambon tvåmanstid på Friskis inne i Hudiksvall för att fortsätta med en trailrunda denna morgon. Det var inte riktigt meningen att vi skulle dra till skogs och bitvis springa nästan obanat och jag var lättklädd som om jag skulle springa på bana…

Medan vi sprang kände jag att en pinne liksom satte sig i benet, men var så hög på omgivningarna att jag bara ignorerade smärtan och fortsatte.

Vid hemkomst upptäckte jag en 20 centimeter lång reva på höger lår och klagade såklart högt inför sambon, som redan hade hoppat i plurret. Han bemötte min klagosång på helt rätt sätt.

”Oj då, hur gick det med dina nya löparshorts?!”

Det hade jag inte ens tänkt på och blev helt förskräckt. Ni vet att jag inte är någon storshoppare och typ aldrig varierar mina löparoutfits, men till min stora glädje kommer ni att få se mina nya ljusblå löparshorts hela sommaren. Förmodligen bara dem… Det gick nämligen bra med shortsen! De höll!

Så ingen skada skedd.

Semesterflåset

Det är inte bara det faktum att jag rör på mig varje dag och tar hand om min hälsa som skapar flås. Jag flåsar också för att dagarna i sig liksom bara springer iväg. Och jösses vad jag flåsar i den där uppförsbacken från stranden till huset.

Jag har också anammat min nya passion cykelflåset och har förutom det där passet jag nämnde i tidigare inlägg cyklat en runda här i västkustlandskapet och planerar faktiskt en till.

Fast att planera saker mitt i en familjesemester med fyra starka viljor och konstant besök från nära och kära skapar också flås. Det får bli som det blir.

På bilden är jag ute och testar ny löprunda med sambon. Den fick mycket väl godkänt på grund av härlig naturupplevelse, men nästa gång jag springer den ska jag inte ha ätit tre tårtbitar alldeles innan. Å ena sidan var  jag sjukt tung och trött första tre kilometerna. Å andra sidan – hur ofta fyller ens yngsta dotter två år liksom?

Hoppas ni har det bra i sommaren! Nu ska jag ut och meka med cykeln…

Hindås summer training bucket list

Vi har valt att inleda semestern med ”hemester”, det vill säga att alla våra semesteraktiviteter utgår från vårt hem i Hindås. Det har varit helt fantastiskt!

Parallellt med beachhäng vid söta vatten, fotbollskvällar och släktbesök har jag haft en egen Hindås summer training bucket list på gång. Det finns så många små enkla ting som jag vill utforska och testa här hemma och nu har jag kommit en bit på väg.

Min Hindås summer training bucket list:

1. En tidig morgonrunda runt min sjö.
Det var väldigt enkelt att sätta check på en morgonrunda runt den sjö jag redan sprungit runt så många gånger, men jag har alltid haft som målbild att få göra det en solig sommarlovsmorgon.

2. Testa milspåret genom skogen.
Jag hade hört att milspåret skulle vara en stenig och teknisk utmaning. Det var det… Och jag bara älskade varje steg, trots att det var nästan 30 grader varmt och jag brändes vid när jag passerade kalhyggena. Hindåsskogen bjöd på underbar löpning och den knappa timme jag spenderade till skogs bara flög iväg!

3. Cykla två varv runt min sjö.
För en riktig cyklist är det en baggis att cykla drygt två mil, men jag cyklar ju inte. Inte ens till affären… Därför är motståndet till att sätta på mig en cykelhjälm och rulla ut cykeln sjukt stort. Funderar också på om det kuperade och böljande landskapet kommer att ge en hisnande karuselleffekt? Det måste dessutom vara fint väder, så jag sitter just nu och väntar på solen…

4. Träna i utegymmet bakom huset.
Utegymmet som finns på fotbolls- och volleybollplanen bakom vårt hus består av ett chins- och ett dipsräcke. Inte så mycket att leka med så att säga. Fast där finns också latmansbänkar, en stubbe och några stenar som går att lyfta. Jag är helt säker på att jag kan få mig ett bra pass med de leksaker som finns och med övningar som bara kräver min egen kroppsvikt. Vi tar det när vi kommer hem igen…

För imorgon förmiddag är vi redo att åka vidare till fritidshuset vid havet. Jag tror jag ska fixa mig en bucket list där också. En repris på det här träningspasset kanske?