Ny pastafavorit med lax!

Och så här enkelt gick det till när denna magnifika vardagsmat kom till världen.

- Lägg fyra laxfiléer i en ugnsform.
- Blanda fem dl matlagningsgrädde med kryddor du gillar. Just idag var jag sugen på salt, peppar, vitlök, chili och timjan.
- Häll gräddblandningen över laxen och ställ in i en ung som är 200 grader.
- Medan laxen bakas gräddsmarrig kokar du pasta. Bandspagetti visade sig vara en hit, men det går nog bra med vilken pasta som helst.
- Är pastan klar nu? Lägg den i en skål tillsammans med ett gäng körsbärstomater.
- Efter cirka 30 minuter i ugnen är även laxen färdig.
- Häll den varma och gräddiga såsen över pastan och tomaterna. Rör om varsamt.
- Toppa med laxfiléer.
- Framför dig har du nu en pasta med ljumna körsbärstomater och krämig lax.
- Du behöver inte vara hungrig längre. Bra va?

Innehållet i skålen räckte till två personer. Det betyder att vi har två laxfiléer och sås kvar till imorgon. Kanske kokar vi ny pasta till. Eller så blir det ris. I värsta fall käkar barnet upp alla rester när hon kommer hem från förskolan… menmia-lax-pastaLite extra grönt kan en ju servera till om en vill.
lax-pasta-menmia

Today I am wasting a pair of good legs

Vilodagarna är som stora kärleksförklaringar till våra löparkroppar. Ibland vet en inte ens att en borde vila. Idag är en sådan dag. Jag är pigg och kry, men väljer ändå att skänka lite extra kärlek till kroppen efter helgens bravader. Jag skänker kärlek för lång och trogen tjänst och med en förhoppning att vi gillar varandra och är ett bra team till döden skiljer oss åt.

När en inte utövar någon fysisk aktivitet frigörs det tid att tänka på framtida mål och utmaningar. Inspirerad av Föräldrafitness sub40 under helgen som gick, vill jag också ge milen en till chans i år. Jag är nog ingen sub40-löpare riktigt än, men jag tänker bli. Och då är det ju bra att öva :)

Så – Today I am wasting a pair of good legs till förmån för annat viktigt.

Igår rastade jag mig en sväng ute i det gröna. Det var kärlek det med.
menmia-löparben

Ola behöver ert stöd!

Sent i fredags kväll hände det tragiska. Ola råkade kliva på en liten leksakskanon. Sedan dess har ingenting varit sig likt för Ola. Det lilla hålet under trampdynan hindrar honom från att gå normalt. Att springa finns numera bara i hans drömmar.

Det är inte lätt för Ola just nu och jag ger honom allt mitt stöd – finns där till 100 procent och peppar. Slänger mig med floskler som ”Allt har sin tid!” ”Du är stark! Du fixar det här!” och ”Det är bara de som tar i för lite som aldrig skadar sig.”

Ibland känns det som om jag inte riktigt når fram. Han är som i  sin egen bubbla av smärta och djupa funderingar.

Nu ber jag er om positiva tankar och pepp. Håll tummarna för att han kan genomföra sitt planerade benpass idag. För det är han värd!

Damaged foot.
ola-menmia-fotskada

En behöver inte vara snygg…

eller springa snyggt efter 7.5 kilometer, när det bara är upploppet kvar. Speciellt inte om de senaste 1.5 kilometerna har gått i konstant motlut.

Jag bjuder på den! Det fladdrar lite hit och dit med armar och ben. Fast det är ju inte alla som kommer på prispallen. Det kan INGEN ta ifrån mig ;)

Men barn… Sno inte stilen!
menmia-löpstil

Jag sprang en löpartävling idag

Hagenrundan 7.6 kilometer på kuperade landsvägar genom den dalsländska landsbygden. Idag bjöds vi löpare på ett hällregn, blixtar, åska och *plask plask* under skorna.

Glad och avslappnad (se bild!) var jag hela vägen runt. Denna känsla tog mig till ett silver. Tyvärr kom jag i mål smått otrött och obrydd. Blev lite för bekväm när andraplatsen säkrades redan i inledningen i loppet, samtidigt som jag kände att vinsten var onåbar. Jag hade också som mål att slå förra årets tid med minst en minut. Jag piskade Mia2013 med 2 minuter och 16 sekunder. Bara så där. Utan att blinka.

Jag har blandade känslor helt enkelt. Den största delen av mig är såklart jätteglad över ett silver och fina priser (priserna kräver ett  eget inlägg). Den andra lite småarg för att jag inte testade mig själv och maxade. Men men. En kan inte få allt varje gång.

Jag hade roligt i alla fall. Den där backen som jag förra året upplevde som en vägg, skuttade jag bara förbi. Den 1.6 kilometer långa uppförsbacken mot mål använde jag för att springa om ett gäng karlar som hade tröttnat. Sämre kan en ju ha det.

Jo, just det. Dagens 7.6 kilometer tog 31 minuter och 30 sekunder. Snittfarten blev därmed 4.10 min/km. Att komma i mål glad och pigg efter en kuperad runda på den tiden ger hopp för framtiden. Jag har mer att ge. Jag ser fram emot att ge det.

Skickar ett hej och tack till mina outstanding supporters: Svärmor, svärfar, Ola och Moa. Utan er hade jag inte alls varit lika glad.

Lite pepp och spex – en typisk Mia i löparskor.
menmia-hagenrundan-kul

En vild husman

Vi har ett halvt, styckat och prydligt uppmärkt rådjur från Hälsingland i frysen. Varken jag eller Ola jagar, därför är vi väldigt tacksamma att någon annan gör det åt oss. Vilt är inte någonting vi brukar ha hemma. Jag tror aldrig jag har tillrett ett rådjur om jag ska vara ärlig.

Igår drog jag den första biten ur frysen. Det blev ett ytterlår. Jahapp. WHAT TO DO? Googlade lite, funderade några vändor och sen blev det så gott så gott.

Det var liksom bara att smörsteka potatis, lök och rådjur var för sig och blanda ihop till en pytt innan servering. Ett recept jag hittade rekommenderade på rå äggula till, men det var vi inte så sugna på. Såsen kan vara den enklaste jag gjort. En liten burk creme fraiche (34 %) hopvispad med några matskedar skånsk grov senap. Kantarellerna hittade jag i frysen. De enda kryddorna vi använde var salt och peppar. Klart.

Laga vilt i allmänhet och i synnerhet rådjur eftersom det är det enda vilda vi har hemma kan vara det nya svarta i vårt kök.

En pytt med råstekt potatis, lök och ytterlår från rådjur med senapsvispad creme fraiche och kantareller. Bladpersiljan på toppen slängde jag på i sista stund.
menmia-rådjur-husmanOla tar den första tuggan och funderar. Jo, han ger hälsingerådjuret väl godkänt.
menmia-ola-rådjur

5 x 400 meter på bana med ett syfte

Och syftet stavas: boosta farten i benen lite till…

Min erfarenhet (av mig själv) berättar om att när jag inte har så många repetitioner framför mig så tar jag i mycket mer och ”vågar” vara mitt snabbaste jag. Jag är rätt kass på korta intervaller i vanliga fall, de går sällan så mycket snabbare än mina tusingar. Jag tycker liksom att jag springer snabbt nog. Bekväm?

Att springa på banan vid Ullevi innebär dock att väja för lastpallar, dålig sikt på grund av parkerade lastbilar och ett ständigt parerande av fötterna över sträckor där underlaget gått sönder och ersatts av cement(?) och en hel del hål. En fyrahundring är också lite drygt ett varv då banan bara mäter cirka 320 meter.

Vilket jäkla äventyr va? Nåväl.

Det gick helt okej med mina få repetitioner igår. Jag var i alla fall väldigt jämnsnabb och det skilde bara några hundradelar mellan intervallerna.

En klapp på axeln och en skön hemjogg på det och gårdagens träningspass kan ha varit ett av mina kortaste någonsin. Kort är dock inte lika med ojobbigt ty min ansiktsfärg var högröd och jag vikarierade eventuellt som rödljus vid Scandinavium.

En helt naturlig gammal poseringsbild på det. Idag är det vilodag!
menmia-poserar

Landa och gilla

Vi har haft en sommar som gått i hundra knyck. Minst. O-Ringen i Skåne, långa bilresor, sköna dagar i Hälsingland, träning, god mat, miniäventyr i semestervardagen, familj och vänner. Semesterkalaset har toppats med en stekande het sol. Nä, en FÅR INTE klaga.

Och det gör jag inte heller.

Men igår när jag spatserade den gamla vanliga vägen till ”mitt” gym, handlade på ”vår” affär, lagade mat i ”vårt” kök och såg dottern springa runt på ”sin” lekplats så landade jag på något sätt. Landade hemma i vardagen och gillade det. Jättemycket!

Nåväl, sommaren är inte slut. Vi har fortfarande lite somriga aktiviteter på vår agenda, som innebär fler bilresor och sova i andra sängar än våra egna. Men ändå. Att landa i sitt eget är fint.

Ja, det var bara det jag  ville säga denna torsdag morgon. Vi hörs!

Här har jag sprungit på ”mina” vägar och leker med dottern på ”hennes” lekplats.
lekplats-menmia

Hur går det med maten?

Det skrivs väldigt lite om mat, att äta och näringslära i den här bloggen. Ibland delar jag ett recept när något blir extra smarrigt. För att det är gott.

Jag tycker att det är jätteviktigt att äta. Däremot är det ingen big deal. Jag äter. Ibland grillchips. Andra dagar popcorn. Lax är en favorit liksom en blodig oxabit. Gröt mår jag bra av. Choklad får tungan att krulla sig och kroppen att jubla. Ägg blir jag lite stressad om jag inte har hemma ty det är bland det godaste jag vet. En riktigt bra dag har jag fri tillgång på avokado. Och vips där hängde visst en påse smågodis med hem från affären. Härligt, jag var ju sugen! Ekologiskt är viktigt och en gör ju så gott en kan på den fronten. Ser fram emot att käka det där styckade rådjuret från Hälsingland som upptar nästan hela vår frys. Ett vegetariskt projekt slänger jag in ibland för att det är kul med nya smaker. Tjena hamburgare från MAX – jag har längtat efter dig! Och så vidare…

Det är ingen big deal – men det blir så himla bra.

Alla har det inte så. Många tänker alldeles för mycket på vad de äter. Några utvecklar ätstörningar. Jag tror att en av anledningarna (OBS! En av många!) är att det skrivs för mycket om mat och om vad en ska och bör äta. Maten kategoriseras som bra eller dålig. Helt plötsligt förändras det och det braiga blir typ något ondskefullt. Det är svårt att hänga med i svängarna och själv avgöra vad som är bra och dåligt – för en själv!

Handen på hjärtat. När kände du efter vad som är bra för just dig? Vad är det godaste du vet? Vad längtar du efter?

Avskyr du kvarg och sådana-där-frön-vad-de-nu-heter – ät det inte trots att de lovordas hejvilt överallt. Välj något annat. Det finns massor av grejer som är bra för dig. Det är jag helt säker på.

Nej, jag är ingen kostrådgivare. Fast jag vågar ändå mig på att slå ett slag för att inte krångla till det så förbannat. Lev! Och resultaten, som främst borde mätas i livsglädje, kommer kanske inte som ett brev på posten, men våga ge det lite tid att känna efter.

Lova mig det!

Och så en matbild på det. Homemade cheeseburgers. No big deal, men jävligt gött.
menmia-hamburgare

Ta sig tid för träning

Igår ramlade dagen bara iväg. Jag startade med två timmars förskolehäng och fick bland annat sitta och fnissa åt min dotter, som inte kunde låta bli att klappa på ett annat barn, som tydligen hade en väldigt fin och prickig tröja. Sen pang pang pang och klockan var middagsdags, läggning och soffhäng med sambon. Strax efter det, när klockan slagit en bit över åtta, hände träning. Äntligen. Eller var det så äntligen egentligen? Ty det var ett riktigt rivigt pass jag hade planerat in – 4 x 4 min med två minuter gåvila mellan varje.

Efter uppjoggen blev det äntligen på riktigt. Jag var springsugen. Jag ville springa fort. Jag ville knäcka mig själv på varje intervall. Samtliga fyraminutare gick i en skaplig bit under fyraminuterstempo, så vi kan väl säga att jag lyckades med det. Klippet i steget, som jag saknat under sommaren, har börjat komma tillbaka. Fart känns roligt.

Kvällsluften igår var svalkande och klar som en skön höstdag. Förutsättningarna för löpning förändras och formen hänger med. Mycket trevligt! Jag behöver den där  formen för kommande utmaningar.

På gatan där vi bor händer det mycket just nu. Fast träningen hinns med den också.
menmia-hemma