Den heliga känna-på-benen-joggen

Ja den kommer alltid efter lopp. Vad jag än har presterat. Hur snabbt eller långsamt jag än har sprungit. Hur benen än känns i vardagen. De SKA ut och kännas på i löparskor innan den ”riktiga träningen” drar igång igen. Igår kände jag på mina spiror efter Göteborgsvarvet. Sjukommafem kilometer svettigt göteborgsmys på lätt stumma ben. Jösses vad kvavt och fuktigt. Tempot anpassades därefter och jag hade det fint. Där hemma fanns Ola, Moa och svärisarna som lagade kvällens middag. Träningen blir liksom extra uppiggande om maten typ står på bordet när man kommer hem.

Gårdagens: Pastasallad med grekisk touch. Till det Seranoskinka, bröd och vitlöksyoghurt. Sommarmat!
image

Är alla pass på gymmet något att ha?

Svar: NEJ! Men jag hade i alla fall tur med vädret på promenaden dit och hem samt när vi var ute på familywalk lite senare på kvällskvisten…

Ni förstår det var trångt, varmt och bökigt där inne bland vikterna på Friskis. Hellström var lättretlig med mord i blick. Tålamodet tröt. Ogillade alla andra människor. Tyckte jag gjorde vad jag kunde åt situationen, men efter 40 minuter gick jag hem. Opepp delux. Fast det blev ju nåt i alla fall. Som en uppstart av kroppen efter Göteborgsvarvet. Vad jag tränade? Minns inte. Det var bara att roffa åt sig en övning där det fanns plats, men jag avslutade i alla fall med magövningar på en matta i det lite lugnare ”mysrummet”.

Statusen efter Varvet då? Well. Vågar jag skriva att jag inte blev särskilt sliten? För det är sanningen. Förmodligen gjorde det beskedliga tempot att jag bara haft lite lätt träningsvärk i framsida lår. Den är borta nu, så idag ska det springas lite.

Vi hörs!

Hemma vid middagsbordet efter ett kasst gympass. Glad ändå som det verkar.
image

Göteborgsvarvet 2013 – mycket svett inga tårar

Nya förberedelser. En annan kropp. Betydligt varmare. Ja precis så. Ingenting var som förra året då jag piskade in mitt pers på 1.33.02. Desto mer spännande skulle det bli att se hur kroppen, som under bara några veckors tid fått springa lite grann, skulle fixa detta. Inte ens 10 mil hade jag lyckats komma upp i faktiskt. Jag var dock inte det minsta nervös. Gillar att ”jobba i motvind”. Dessutom var jag inställd på att vad som helst skulle kunna hända. Att bryta skulle inte vara ett misslyckande. Att överhuvudtaget ställa sig på startlinjen var liksom grejen.

Förberedelser
I år var det bara att sätta sig själv i andra hand. Att mata Moa och se till att hon skulle ha det så bra som möjligt under de tre timmar morsan och farsan skulle vara borta kom i första hand. Lätt ångest vid överlämnandet till farbror Björn och kusin Maja ”Herregud, hon är ju bara 10 veckor!” men det släppte snabbt. Jag litar till fullo på de här människorna och visste att de skulle göra allt för att hon skulle få ett fint första Göteborgsvarv.

Tävlingsoutfit. Borde egentligen haft betydligt mindre kläder på mig.
image
Att anlända till folkfesten…
var som att besöka en stor och trevlig fritidsgård. Jag vet inte hur många gånger jag hörde mitt namn ropas och fick en trevlig pratstund med kända och okända löparvänner både före, under och efter loppet. Hur härligt som helst! Själv ser jag ju aldrig någon och om jag ignorerade DIG så var det inte meningen. Jag blir delvis blind och döv i stora folksamlingar.

Loppet
Har det undgått någon att det var VARMT i lördags? :D Redan i startfållan var det nästintill outhärdligt, men framförallt ovant för en skandinavisk kropp som huttrat i alldeles för många veckor. Bara att bita ihop och ta sig framåt. För min egen del pinnade jag på riktigt bra. I sex kilometer. Sen kom någon form av minivägg som gjorde att jag tappade både fart och motivation. Suck. Hade definitivt gått ut för hårt och dragits med av snabbare löpare. Efter första bron fick jag varva promenad och jogg en liten stund för att komma tillbaka. Kändes frustrerande, men var absolut nödvändigt. De flacka kilometerna ute på Lindholmen, där jag vanligtvis brukar öka, blev ett rent helvete. Utnyttjade alla vätskestationer till fullo. Drack och hällde en massa vatten över mig.

Jag och Ola värmer upp i solen.
image

Vid åtta kilometer blev väggen ännu lite större och där kom också beslutet. Jag stängde av klockan och släppte ner mina spända axlar. Jag skulle runt och jag skulle ha så roligt som möjligt på vägen.

Strax därefter hittade jag faktiskt det där tempot, som kändes bekvämt och som jag kunde hålla hela vägen in i mål. Jag slet, men stumheten i benen försvann och andningen blev bekväm. På Göta Älvbron stod bästa hejaklacken – Björn, Maja och Moa. Energi! Längs med Avenyn, en sträcka som jag vanligtvis brukar hata, blev jag nästan euforisk. Det här skulle ju gå vägen. Lätt!

Efter 1 timme 54 minuter och 21 sekunder gick jag stolt i mål. Inte var jag så där överdrivet trött heller. Använde löparbenen till spårvagnen och därfter från spårvagnen till lägenheten. Ville hem till Moa och vårt besök från Uppsala (som skulle med tåget) så fort som möjligt. Kanske trodde någon av de jag mötte att jag var en varvslöpare som sprungit vilse…

Väl hemma möttes jag av Elin och hennes son Alfred som sprungit minivarvet på storartade 46 sekunder. Och Moa? Jo, hon satt nöjd och glad och skrattade i sin farbrors famn. Strax därefter kom även Ola, som haft en tung dag ”på jobbet”, men spöat mig med marginal.

Slutet gott allting gott! Många lärdomar och insikter rikare. Det finns MYCKET att jobba på vad gäller löpningen OCH den mentala biten. Mellan en kropp i form och en kropp som födde barn för 10 veckor sedan skiljer det drygt 21 minuter i tid på ett Göteborgsvarv. Nu är det bara att öka…

Sprang du? Hur gick det i så fall för dig?

Ja ni ser ju själva vad jag höll på med där i början av loppet :D

Att inte glömma bort överkroppen…

bara för att det är Göteborgsvarvsvecka – VIKTIGT VIKTIGT! ;) Samtidigt vill jag ju inte dra på mig nån träningsvärk, vilket jag nästan alltid får när jag varit på gymmet. Beror förmodligen på att jag lyfter så tungt… Så igår försökte jag hitta balansen med många olika övningar för de flesta kroppsdelar från halsen ner till midjan. Vad gäller Mia Hellström och hennes gymmande så är det kanske precis de här passen jag gillar bäst, när man liksom bara mosar på utan närmare eftertanke. Svetten sprutar, vilorna är korta och ja…det är ösigt helt enkelt. Time flies! Och ingen träningsvärk idag.

Apropå Varvet så går vi från klarhet till klarhet. Barnvakt, även kallad barnvagnsrullare, är fixad till på lördag. Moa får uppleva sin första löparfolkfest tillsammans med sin farbror Björn medan morsan och farsan springer. För trots att hon är snäll, lugn och sover mycket så tycker vi att hon är lite för ung för att vara ensam hemma…

OBS! När ni nördfotograferarar er själva i omklädningsrum, se till att det inte står några nakna tanter där bakom och lurar i vassen. Det är inte bra för nån.
image

Nå Hellström. Blev det några intervaller igår?

Efter 3.5 kilometer uppvärmning var det dags. Rekade. Mätte upp en terräng-tvåhundring i mestadels motlut. Tog några djupa andetag och körde så att grus, stenar och rötter fick eld under fossingarna. När jag kollade på klockan efter den åttonde och sista intervallen såg jag att alla intervaller hade gått EXAKT lika fort. Märkligt eller hur? Hur är det möjligt? Fast det är ju ett nedrans bra betyg till mig, som definitivt måste ha hittat rätt tempo för att hålla ihop hela vägen fram.

Lätt spykänsla och darr i knäna. Nerjogg i 1.5 kilometer. Sen så tornade den upp sig där igen precis som förra veckan – den asfalterade raksträckan mellan ICA Fokus och Ullevi. Skulle denna träningskväll bli en snarlik efterapning av förra veckans intervallpass? Nåja nästan, men igår nöjde jag mig med två bonusintervaller innan nerjoggen hem. Det är ju Göteborgsvarvet på lördag som ni vet och jag lovade ju mig själv igår att träna liiiite mindre :)

Den första som visade sig vara en trehundring gick i 3.50-tempo och den andra som visade sig vara en fyrahudring gick i 3.44-tempo. Saknar fortfarande klippet i steget, men det är sannerligen på gång. Ge mig några veckor till bara…

Efter nerjoggen hem till porten stängde jag av klockan på 10 kilometer. Passet tog inte ens en timme. En bra och effektiv träningskväll med andra ord.

Och idag blir vår älskade dotter Moa 10 veckor. Hurra! Fast det är inget vi firar. Eller? :)

Kick-ass-eyes!
image

En stilla måndag inför intervalltisdag

Jag kände redan igår när jag vaknade ”Idag ska jag inte röra mig många meter och anstränga mig många knop.” Precis så blev det. En stilla måndag i lägenheten med tvättid, babyfokus och Barbapapa. Välbehövligt. Tog mig tid att läsa och kommentera bloggar. Tänkte på helgen då vi dels får finbesök från Uppsala och dels ska springa Göteborgsvarvet. Tänkte på rödvinet jag ska dricka efter loppet.

Ja det är ju faktiskt tävlingsvecka även om det inte känns så. Och det är ju dumt att göra det svårare än vad det är. Därför ska jag träna mindre än vanligt och vila lite extra. Kanske prioritera en och annan tupplur inför mina 21 kilometer, som faktiskt känns ganska långt just nu. Så får det bli.

Idag är det dock tisdag, vilket tydligen innebär intervaller numera. Jag som i princip ALDRIG tränade kvalitet innan jag blev gravid har helt plötsligt fått en rutin. Oh well. Inget står skrivet i stjärnorna…

Jag ogillar ordet bebismys, men den här bilden… Ja det är bebismys :)
image

En helg. En kvinna. Två löppass.

Konstaterade lite krasst i lördags ”Jahapp nu är det en vecka kvar till Göteborgsvarvet. Dags för en quickfix?” Men näe, det är inte riktigt min grej. Bättre att ta Varvet för vad det är i år – en bonus! Ett varv som jag för bara några veckor sedan inte trodde att jag skulle kunna genomföra.

Så jag har strukit det där med långpass. Det har kännts alldeles för meckigt och tidskrävande just nu. Jag har gått omkring och tänkt att jag ska ha ett tidsmål. But why? Känns lätt ovärt. Det kommer sådana lopp också. Sen. En halvmara tio veckor efter förlossning är som sagt EN STOR BONUS. Så stor att jag ibland glömmer bort att jag fött barn och måste titta på det lilla livet för att förstå vad min kropp presterat.

Men jag har såklart tränat i helgen för att vara sådär lagom förberedd. Känslan just nu? ”Det här ska bli kul! Hellström vill!”

Lördagspasset – kuperad landsvägslöpning och Garminpremiär!
Ja Garmin satt faktiskt på armen i lördags och det var första gången sen i september. De första 6.1 kilometrarna var vi dock ovänner. Backarna (som påminner om Göteborgs ståtliga broar) sög musten ur mina ben och det gick alldeles för långsamt – på klockan! :) När jag pausade för att vända och springa samma kuperade sträcka tillbaka berättade Garmin att jag masat mig fram i 5.30-tempo. ”Jaha, tack som fan då klockjävul”, tänkte jag och fick horn i pannan. Så andra halvan snittade jag på 4.59 och sänkte därmed passet snitthastighet från 5.30 till 5.15. Pust! Nä, ingenting får jag gratis numera kan jag lova.

Sträcka: 12.2 kilometer
Etapp 1: 6.1 km, 33.38 (5.30 min/km)
Etapp 2: 6.1 km, 30.20 (4.59 min/km)
Totalt: 12.2 km, 1.03.59 (5.15 min/km)

Start- och målplats för lördagspasset. Grönt är skönt?

Söndagspasset - Mias finrunda i Göteborg
Ja jag har en sådan runda som jag springer när jag vill komma ut och lufta mig. Den mäter 9.5 kilometer, är platt och varje meter är mer än välbekant. Garmin kändes därmed överflödig igår kväll. Det hann dock bli ganska sent och något motigt innan jag kom iväg. Så precis när jag lämnat vår gata hör jag någon ropa mitt namn. En bloggläsare! Precis vad jag behövde. Så igår fullföljde jag delvis tack vare dig som står bakom bloggen Bara galen :) Kul att ses. Lycka till på Varvet och med firandet efteråt.

Finrundan.

Vilken klämmig fredag med morgongym och sommar!

Blev väckt redan klockan fyra och låg bara och småslumrade sen. Så när klockan var strax före åtta hade ju typ halva dan gått. Lika bra att gå till gymmet och få lite vettigt kroppsarbete gjort. Med en klämdagsledig farsa kan man som spädismorsa ta sig sin egentid nästan när som helst.

Det fick bli ett favoritpass med mycket axlar och bröst + mage. Avslutade dock kalaset med mååååååååånga reps lätta marklyft (35 kg), vilket är en förberedelse inför söndag då jag ska lyfta tungt igen.

En bra start på en klämmig fredag må jag säga.

En gammal vanlig gymbild.
image
Och så lite färg från transportpromenaden.
image

Cirkelfys. Sen blev det helg. Igen!

Tredje gången gillt igår. Tredje gången gillt på passet Cirkelfys på Friskis & Svettis alltså. Helkroppsövningar, märkliga och svidande magövningar, rörlighet, styrka för bröst, armar och ben och spänst i en salig och jobbig blandning. Jag märker dock en viss skillnad. Det är fortfarande flåsigt, men inte fullt lika jobbigt som första gången jag var på Cirkelfys för några veckor sedan. Kroppen håller på att komma igen riktigt bra.

Ibland känns det nästan som om jag redan nu har blivit en bättre fysisk version av mig själv i jämförelse med den form jag var i innan jag var gravid. Håller på och tänker på ett blogginlägg om det där. Om hur min inställning till träning och fysisk prestation har förändrats TOTALT. Återkommer.

Well. Först Cirkelfys.

Sen blev det helg.

Igen!

I vanlig ordning firade vi in helgen med feta hamburgare och rödtjut. Dumt att ändra på ett välbeprövat och fungerande koncept.

Förresten! Frisco-bröd ska det vara till burgarna – ni vet sånt där de har på MAX.