När tårar ersätts av glöd

Jag har fått frågor om vad som egentligen hände med löparlöftena under Midnattsloppet förra helgen. Löparlöfte P utförde sin första löpartävling i livet galant och enligt plan och var hög som ett hus efteråt. Löparlöfte A däremot startade urstarkt, men sen hände något. Skåla i bubbel efter loppet byttes ut mot ett mindre kaos och väldigt mycket oro.

Precis när jag kom i mål fick jag ett sms…
menmia-skada-löpning

Ingen läkare eller idrottsspecialist har hittills kunna berätta för henne varför hennes ena ben valde att helt ge upp och göra så fruktansvärt ont under Midnattsloppet. Nu, snart en vecka senare, har hon nästan släppt taget om kryckorna och kommit in i matchen någorlunda. Läkningen går snabbt, men jag anar att det kan ta några veckor innan vi ens kan tänka på löpning igen. Och jag vill gärna ha ett stabilt utlåtande från sjukvården kring detta märkliga tillstånd. Alla vanliga löparskador och förslitningar har uteslutits. Så vi väntar…

Fast det har hänt något med den här människan som är så fantastiskt att beskåda. Hennes besvikelse över att inte kunna genomföra loppet och nå sitt mål var värst. Smärtan i benet och oförmågan att överhuvudtaget kunna ta sig framåt…störigt javisst, men inte alls lika jobbigt de första dagarna. HON VILLE SÅ SJUKT MYCKET! Och ja, det är den här storyn som ligger till grund för inlägget Att hantera (löpar)besvikelser.

De ledsna ögonen försvann dock efter några dagar och tårarna har ersatts av glöd i blicken. Rehabövningar genomförs nitiskt och ny träning som faktiskt funkar läggs till i repertoaren. Att sluta springa finns inte. Det längtas och pratas om löpning mest hela tiden. Jag hör hela tiden meningar som ”Tänk att jag har blivit en sån här!” ”Jag går och längtar efter löpning!” ”Jag har aldrig haft tävlingsinstinkt förut, men nu…” ”Vi måste hitta ett nytt lopp!”

Jag känner mig delaktig i att ha skapat ett löparmonster… :)

Så just nu handlar det om att hitta på roliga saker vi kan träna istället för löpning samt peppa och motivera för stordåd i löparskor längre fram. När återstår att se. Vi har inte bråttom alls. Huvudsaken är att hon precis som vanligt strålar som en stjärna och är glad samt hittar en grym läkare som kan hjälpa henne.

I morse hängde vi i gymmet tillsammans. Hon fick sitta ner och göra övningar för axlar, biceps och bål som inte belastade benet överhuvudtaget. Samtidigt stod jag bredvid, körde andra varianter av samma övningar, och svettades som en gris. Haha. Roligt var det i alla fall och vi gör det igen på måndag.

Träning är faktiskt bara möjligheter trots att kroppen ibland kan bete sig sjukt konstigt. En får helt enkelt skratta åt skiten, dra några icke rumsrena skämt, anpassa sig, göra vad som måste göras och tro på bättre tider. För de kommer.

Fight Cancer and Run

Det pirrar i magen. Jag är nu äntligen anmäld till loppet Fight Cancer and Run i Göteborg den 19 september. Ett flackt millopp i för mig väldigt kända kvarter, som eventuellt kan bjuda på lite motvind och medvind i sann göteborgsanda.

Den 19 september hoppas jag vara i betydligt bättre form än vad jag har varit den senaste tiden och är i just nu. Jag tänker jobba strategiskt och målmedvetet de närmsta veckorna. Ingen hets – lugnt och metodiskt är det som gäller.

Jag siktar inte på pers, utan letar mer efter en känsla. Ni vet, när en känner igen sina ben och sin kropp och allt känns harmoniskt både före, under och efter. Det är dit jag vill. Det är alltid sjukt jobbigt att maxa på ett millopp, men det kan ändå kännas olika. Nu vill jag ha det andra :)

Det skulle vara kul att träffa lite kändisar på plats. Kan inte du också springa Fight Cancer and Run i Göteborg? Du springer inte bara för dig själv. Överskottet går direkt till Jubileumsklinikens Cancerfond.

Läs mer och anmäl dig genast så kan vi kramas på plats!

Kramvänlig löpare. Missa inte chansen! ;)
menmia-fitspo-2

Pang-på-intervaller!

I min klocka ligger ett helt gäng med intervallpass. De heter inte alltid något som beskriver vad de innehåller, vilket beror på att de ofta slängs in på en höft när jag har bråttom och ska iväg.

Ikväll, när det var nypremiär för ”seriös fartträning”, var jag lite wild and crazy och valde ett pass som hette ”The stege”. Ja att det är någon form av intervallstege förstår en ju, men hur många och långa steg den består av framgår inte. Hum hum…

Jag hoppades på ett medelalternativ, det vill säga en väldigt lagom stege, passande för sent kvällsspring alldeles innan läggdags. Så jag började att springa…

Vad jag fick?

Det här:
1.5 km uppjogg

The stege
4 min + 3 min + 2 min + 1 min (1 min vila mellan varje intervall)
3 min + 2 min +1 min (1 min vila mellan varje intervall)
2 min + 1 min (30 sek vila mellan varje intervall)
1 min

1.5 km nerjogg

Lagom? Det beror vem man frågar. Huvudsaken är att intervallstegen visste var den satt. Det gjorde den och är därmed att rekommendera. Den andra treminutarn var döjobbig då jag lyckades tajma den med en tre minuter lång uppförsbacke. Det rekommenderar jag inte…

Nu kommer en att sova jäkligt gott om en liten stund.

Saker som får mig att må förjävla bra just nu

 

Jag:

…kan ha hittat helt rätt jobbmässigt.

…skrattade så att jag grät två gånger på jobbet idag.

…känner att det går framåt med träningen och löpformen.

…har förmånen att ”extraarbeta” som coach och har kommit fram till att trots att det är inom området löpning och träning handlar det bara till max 50 procent om löpning och träning, vilket nog präglar mitt arbetssätt.

…har egna löparlöften! Och de blir fler!

…är motiverad och inspirerad. Till och med inför kvällens sena intervaller.

…har nyss ätit hamburgare tillsammans med en glad och harmonisk familj.

…har förberett en fruktig smoothie att inmundiga efter intervallerna.

Och molnen på min himmel då?

Jorå, de finns! Jag är bara människa. Fast jag väljer att fokusera på punkterna ovan just nu. Det räcker liksom.

Vad gör dig förjävla glad just nu?

Hambörjare.
menmia-hamburgare

Att hantera (löpar)besvikelser

Ni vet när en har högt uppsatta mål och har tränat inför ett lopp. Sett fram emot det. Drömt om det både dag och natt. Lagt ner mycket tid och svett. Berättat för vänner och bekanta som hejar, hurrar och tycker en är helt fantastisk. Kanske har du till och med delat en bild på Instagram alldeles innan loppet för att få den sista peppen?

Det kan vara som ett stort företag med aktiviteter kring en motionärs deltagande i ett lopp. Mitt i denna big business står en individ till svars för var som händer och sker – personen som faktiskt ska prestera. Hen som ska använda benen, kroppen och huvudet för att förverkliga sig själv, nå sitt mål och leva upp till diverse förväntningar.

Om det inte går som tänkt, tänk på att:

1. I första hand: Glöm inte bort vad du egentligen kan, hur bra du har mått, vad du har vunnit och hur kul det har varit på resan mot målet.

2. De flesta som hyllar dig är vänner som vill dig väl. Om något händer och du misslyckas med din målsättning kommer de inte att tycka annorlunda om dig som person. Den som gör det kan bokstavligt talat dra åt helvete. Unfrienda genast på Facebook!

3. Människor imponeras av dig för att du har försökt och för att du är en person som vågar sätta upp ett tufft mål. Det är den bilden de har av dig, inte att du missade ditt mål.

4. Gråt en skvätt  – det får man göra. Det är helt normalt att känna besvikelse. När tårarna tar slut och du har bearbetat det som skett ska du se på dig själv som en krigare! En sådan som ser nya möjligheter och vägar att ta sig dit.

5. Var det en löpartävling – DET DÄR LOPPET – det gällde? Oh well. Varje helg arrangeras horder med lopp. Fråga någon som har koll och kan guida dig rätt i loppdjungeln. Du kommer snart att hitta din nya grej att längta efter och sporras av.

6. Vägen hit har förmodligen varit fylld med svett och tuff träning. Tänk, då har du det redan gjort! Nu gäller det att underhålla, förbättra och finslipa det grymma arbete du utfört efter bästa förmåga.

7. Livet och kroppen är oförutsägbara ting. En kan förbereda sig hur mycket som helst, men saknar ändå fullständig kontroll och makt över vad som händer och sker. Det gäller alla människor i alla situationer.

8. Ditt lopp är jätteviktigt för dig och det ska du inte förminska eller skämmas över. Fast ibland när jag stöter på svårigheter brukar jag tänka på människor i världen som har det riktigt jävla fruktansvärt dag ut och dag in. Då känns mina egna problem helt plötsligt hanterbara och överkomliga.

Jag jobbar med och tänker mycket på det här just nu. Går det att ha roligt mitt i misären? Vad säger man till någon som är sjuuuukt besviken?  Kommer att berätta mer om detta inom kort.

To be continued…
menmia-ha-kul

 

 

 

 

Öka träningen successivt

Det är dags att öka på träningen och jag ser fram emot det så himla mycket. Det spritter i benen och huvudet som har lessnat på lugna joggar och knappt någon styrketräning alls. Redan ikväll börjar jag lägga till istället för att ta bort grejer som jag gjort den senaste tiden för att spara kraft.

Jag börjar helt enkelt känna mig som mig själv. En sådan som återhämtar sig snabbt efter urladdningar och har energi på alla plan i livet. Jag är inte matt. Jag mår bra.

Kroppen har inte sprungit sedan Midnattsloppet i lördags och ska joggas igång såklart. I samband med det lägger jag in ett styrkepass med egen kroppsvikt någonstans på vägen. Det får vara lite planlöst. Det är okej. Huvudsaken är att jag gör det, tycker det är kul och att det blir en kär vana att styrketräna igen. I sinom tid ser jag fram emot att lyfta tungt på ett gym nära mig.

Det känns som om jag har gjort allt rätt och behandlat min kropp som den förtjänar. Därför vet jag att den kommer att svara bra och tillgodogöra sig träningen den närmsta tiden. Jag är faktiskt min bästa coach.

På onsdag vågar och vill jag ett riktigt intervallpass. Ni vet ett sånt där en gruvar sig för innan, hatälskar medan en genomför det och som gör en så himla stolt över sig själv efteråt. Den känslan.

Jag känner mig grym och stark! Midnattloppet i lördags var ett bra kvitto. menmia-mår-bra

Midnattsloppet och hoppet

Det är skymning och alla är klädda i blått. Stämningen är god och jag svär en löpared tillsammans med alla andra strax innan startögonblicket om att inte knuffas och sånt där. Jag skulle aldrig knuffa någon med flit, däremot är mitt mörkerseende något lurigt och det kommer jag på strax innan starten. Jag blir ju yr, illamående, snubblig och famlig i mörker. Fan också! Det mörknar….

Musiken är för hög för mina tantöron. Jag tänker på att jag brukar gå och lägga mig vid den här tiden. 21.40 är sent. PANG! Jag står långt fram och får en stabil start. Många rusar, men inte jag. Innan kilometer ett är klar har jag kommit ikapp och passerat många av dem. Tuffar på. Får lite mörkersvindel strax efter att vi rundat en upplyst löparbana och ger oss ut på knagglig grusväg. Jävla mörker alltså. Det borde jag ju ha tänkt på innan jag anmälde mig till Midnattsloppet…

Det är bökigt och trångt bitvis och jag passerar jättemånga löpare från tidigare startgrupper. Får tvärnita ibland och starta om maskinen. Tänker inte på tappade sekunder utan mer på kroppstackarn som får slita så förjävligt. Vi är dock betydligt bättre kompisar nu än under förra helgens race. I alla fall är det så det känns till kilometer sex. Sen krasch. Jag vet inte om det är åsynen av Masthuggskyrkan där uppe på toppen eller något annat som får mig att tappa drivet. Känslan av att trampa runt i skumgummi är tillbaka.

Jag klättrar uppåt i en evighet.  Det går långsamt och är brant. Vägrar titta på klockan och se ”milen på åtminstone 45 jävla minuter” försvinna. Återfår krafterna snabbt i nerförsbacken på andra sidan, men min framfart hindras av alla som vägrar hålla höger. Många går på autopliot nu, vilket inte är så konstigt eftersom de har sprungit uppför i en kilometer. Vem fan orkar tänka på att springa till höger då?

Tre kilometer kvar. Håll i nu Hellström! Tyvärr dör jag en gång till i en väldigt mycket mindre uppförsbacke. Jag vill byta sport, två kilometer känns som en oändlighet.

Går i mål på 44.42 och vill inte byta sport längre. Det är en bra tid just nu, speciellt med tanke på banan. Börjar genast planera för framtida millopp, som är platta och då jag har kroppen, farten, orken och jävlaranammat mig igen. Det här kommer att bli grymt ju! Och det är förhoppningsvis bara några veckor bort…

Sen blir det lite kaos och tumult på grund av helt andra grejer än min egen form och mitt eget lopp. Blir ledsen på ögat för andras skull. Springer på Ida i vimlet och blir glad. Tar mig till slut hem genom göteborgsnatten. Det var helt klart värt att utmana kropp och mörkerseende denna ljuvliga sommarkväll.

Min sambo har ett träningsprogram

Som jag har gjort åt honom. Det innebär att han just nu är en mycket seriösare löpare än vad jag är. Träningsprogrammet sträcker sig över sex veckor med tre pass per vecka och syftar till att lägga grund för hans snabbaste mil någonsin. Varannan vecka är tuff och varannan är riktigt soft. Utöver det kör han styrketräning på egen hand. Han är ju inte direkt någon svagis min kille.

Sambon har ingen egen löparklocka och får låna min ibland, till exempel när han ska springa intervaller. Nu är han inne på sin andra vecka i min regi, som är en tuff sådan. För några dagar sedan körde han 4 x 4 minuter med en väl tilltagen vila på tre minuter mellan varje intervall. Det var tydligen väldigt jobbigt. Som om jag inte redan visste det… Hihi.

Idag skrällde han något och piskade in fem kilometer snabbdistans på 19.43. Fast han är ju sån som löpare min karl, den där snabbheten mer eller mindre bara finns där oavsett om han tränar löpning eller inte.

Det är roligt att få styra och ställa med sin sambo och ladda klockan med pass en själv faktiskt slipper springa.

Sambons mål? Skadefri (därav väldigt lugna veckor och mycket återhämtning mellan tuffa pass samt löpstärkande övningar), glad (jag får till skillnad från i vanliga fall stryka honom lite medhårs), motiverad (visar galen glädje åt hans prestationer och mörkar det faktum att jag blir lite förbannad över att han redan är bättre än mig…;)) och så slutligen hans snabbaste officiella tid på milen någonsin.

Vi, eller…ehum…framför allt han är på mycket god väg!

After running glädje. Det är ju inte alla som springer 5K på 19.43 precis…
menmia-ola-snabbdistans

Dagen före Midnattsloppet i Göteborg

Och jag startade inte dagen som jag borde eller hade tänkt. Istället för helvila sade jag hej till en lugn transportlöpning till jobbet. Anledningen? Jag stod inte ut med tanken på att åka buss och trängas med en massa löst folk alternativt promenera till den något lugnare båten, som just nu avgår från en brötig och högljudd arbetsplats. Jag behövde min tid i tystnad och stillhet. Ni vet, det är sommar. Morgnarna är magiska, bedårande och solskensfyllda. En måste passa på.

Och ska jag vara ärlig så tror jag inte att dryga fem kilometer jogg påverkar mina ben så mycket inför morgondagens midnattslopp. Mjölksyra och tung andning hade jag drabbats av ändå.

Jag tycker själv att jag är en väldigt oseriös löpare just nu and I like it very very much. Det är nog precis så här det är som allra bäst. Fast jag ser fram att tagga till lite längre fram. Det är också som allra bäst, när det är precis så en vill ha det.

På vägen från jobbet ansträngde jag mig däremot inte så mycket alls. Gled in på affär och köpte dryck som bubblar. Drycken ska jag och två löparlöften skåla i imorgon efter Midnattsloppet. I fula plastglas såklart. Lite snacks har jag fixat också. Choklad, rotfruktschips, små söta tomater och godis. Det ingår så väldigt mycket mer än löpning i ett uppdrag som löpcoach…

Sommar. Löpning. Folkfest. Bubbel. Löparlöften. Ser fram emot imorgon!
menmia-sommarlöpning

Trygga gamla träningspass

Antingen gillar jag inte förändringar och nya grejer. Eller så är jag bara lat… När jag skulle ut och testa de snabba benen i morse använde jag EXAKT samma pass som för precis en vecka sedan eftersom det låg färdigt i löparklockan.

Att jag valde passet kan också bero på att det tar knappt 40 minuter, vilket var den tid jag hade att spela med på morgonkvisten. Det kan även ha att göra med att det känns tryggt. Jag vet att jag kan springa det här passet utan att bli sliten. Det är såklart jobbigt under tiden, men efter bara några minuter är det ute ur systemet. BOOOM och POFF!

Jag tyckte mig känna en liiiiiiten positiv skillnad. Kroppen var mer med på noterna och tyckte det var roligare att springa fort. Jag ser det som att jag är på rätt väg. Midnattsloppet är inget mål i sig för mig, men jag ska precis som förra helgen göra det bästa jag kan trots att vinstchanserna denna gång är väldigt små :) Ett längre och tuffare snabbdistanspass är precis vad jag behöver. Backen upp till Massthuggskyrkan – I will kill you! 

Det enda som oroar mig är huruvida tant ska hålla sig vaken. Starten går efter läggdags…

Den här bilden tog jag idag från soldäck i lunchrummet på jobbet. Och minsann! Står inte Masthuggskyrkan och är mallig där i ena hörnet…
menmia-masthuggskyrkan