Skrivet av Mia den mars 12, 2010 at 09:19 f m
Eller inte om själva ordet, utan innebörden av det. I mina öron har ordet en dålig klang som skapar en klump i magen.
Duktiga flickor och pojkar, den duktiga generationen och så vidare. BURR. Vem fan vill vara duktig jämt? INTE JAG. Det är ett ganska oangenämt liv att slicka röv på sin omgivning och vara andra till lags.
Duktigheten kan ta sig en mängd olika uttryck. Jag har själv varit väldigt duktig på en massa olika saker och målat in mig i ett hörn fyllt med prestationskrav, måsten och egenskaper som till slut blev helt omöjliga att leva upp till.
Idag kan jag se tillbaka på detta med viss distans. Jag vill gärna föreläsa och prata om det också. Det är personligt och det kan göra väldigt ont att tänka på, men framför allt har det gjort mig klok – på en 30-årings naiva och barnsliga sätt.
Man blir liksom aldrig färdig med det här som kallas livet.
Bildmontaget är skapat av min sambo, Ola Karlsson.
Skrivet av Mia den mars 11, 2010 at 10:18 f m
Idag är det bloggvila. Eller är det verkligen det när jag är här och petar och kollar läget?
Behöver ni en dos Mia ändå, så kan ni hälsa på mig på jobbet där jag bloggade förra veckan om att blogga.
Ja ni ser. Jag är ett hopplöst fall. Ett bloggfreak. Det är möjligtvis till stor del mina läsares förtjänst att det blivit så 
Skrivet av Mia den mars 10, 2010 at 07:13 f m
Denna ljuva marsmorgon vaknade jag till något märkligt på nattduksbordet, som även är en vit stol. Bland löparmagasin, pocketböcker och dämpande snarksprayen Silence låg filmen Lyfta Skrot, mer känd som Pumping Iron med Arnold Schwarzenegger.
Älskling är det något du vill säga till mig? Vad det än är så kan du säkert välja något bland nedanstående svar:
1. Jag är ledsen, men jag har inte riktigt den kroppstypen. Jag kan aldrig bli din egna lilla Arnold. Dessutom kräks jag av sånna dära proteindrinkar.
2. Börjar du olja in dig så flyttar jag!
3. Jag vet att du överraskade mig med filmen Mama Mia! och satt kvar i biosalongen tills den var slut, men jag är inte så där jättesugen på Pumping Iron ändå…
4. Jag uppskattar verkligen att du styrketränar och älskar måndagar som även är din bicepsday då jag får en tydlig knöl att pussa på, men det finns gränser.
5. Har du förstått att jag ska bli en kvinna med makt (typ statsminister) och vill inspirera mig med Arnolds guvernörssaga. TACK!
6. Filmen är 85 minuter lång och har 84 minuters extramaterial. Det är väldigt mycket tid. Tänk vad skulle hinna mysa mycket på den tiden. Kläder är inget krav you know what I mean.
Ja det var allt jag hade att säga just nu.
Skrivet av Mia den mars 9, 2010 at 10:31 f m
Idag använde jag Skype för första gången. Videosamtal och allt. Hade svårt att sova i natt eftersom jag skulle utsätta mig för detta direkt på morgonen.
Så fort jag ska lära mig, installera och integrera ny teknik i livet så får jag spärrar och lätt ångest. Det är sällan svårt. Startsträckan är bara oändligt lång. Nu är Skype en del av livet. Det krävdes bara ett första samtal.
Har en ny, rosa och jättefin mobiltelefon, som jag knappt använder och vägrar lära känna förrän jag verkligen måste. Sambon däremot har lagt in en ny ringsignal på den. Varje gång han ringer till mig så sjunger vi vår hemliga låt som verkligen inte bör lämna vårt sambonäste. Jag vet knappt hur jag ska svara och få tyst på apparaten och jag vet absolut inte hur jag ska byta ringsignal. Min ihoptejpade gamla Nokia däremot går varm. Den är trygg.
Söta lilla datorn med extra allt står och väntar på att få utföra stordåd. Jag tar mig inte för. Jag lever inte det flexibla och mobila liv jag så länge längtat efter utan fastnar framför den stora och stationära i hemmet. Den är trygg. No surprises.
Min GPS- och pulsklocka Garmin har min lillebror ställt in så att den ska passa mig. Jag använder bara de enklaste funktionerna och har inte modet att koppla den till datorn för att få tabeller, diagram och utförlig information om mina fram- och baksteg.
Jag vet inte om min omgivning upplever mig som mossig och omodern. Gör ni?
Jag är ju en i allra högsta grad interaktiv människa. På Facebook, i bloggen, på Twitter och Linkedin har jag inga hämningar överhuvudtaget. Fast där handlar det ju väldigt lite om teknik. Det är tjänster färdiga att använda och förvalta på mitt högst personliga sätt. Enkel, direkt och rak kommunikation med människor. Helt i min stil. Och jag har en webbängel i mitt liv som sköter det kniviga görat, utvecklar och räddar mig när det kraschar.
Växer det mossa på mig? Vad har ni för förhållande till teknik?
Taggar: blogg, Facebook, Garmin, kommunikation, Linkedin, mobil, samboliv, skype, sociala medier, teknik, Twitter, videosamtal
Kategoriserad under: Men Mia!, sociala medier | Kommentera (11)
Skrivet av Mia den mars 8, 2010 at 07:52 f m
Jag framställer gärna mig själv som en väldigt sportig person och jag må så vara i jämförelse med många andra.
Det finns åtminstone alltid ett större idrottsligt mål varje år. Förra året var det Lidingöloppet (30 km), i år är det Stockholm Marathon (42 km) och jag har vissa planer på att göra år 2011 till mitt första riktiga Vasaloppsår (90 km).
Har ju åkt den där Tjejvasan (30 km) vilket var en upplevelse från helvetet… Jag rekommenderar den upplevelsen som läsning eftersom jag själv sitter här och skrattar just nu.
I alla fall. Helvetes jävlar vad de där nödvändiga träningspassen kan sitta långt inne ibland.
Jag är en helt vanlig soffpotatis och slöfock – egentligen.
Jag gillar soffa och dillchips mer än vad jag gillar att träna. Fast det är nog den lilla knorren som gör att jag utsätter mig för långpass, svett och blodsmak i munnen ibland ändå. Det får inte vara för enkelt.
Så nu är det sagt. Puh. En sten har fallit från mitt bröst. Nu vet ni att jag inte är så där förbannat hurtig och glad jämt.
Men igår sprang jag faktiskt 17 kilometer, varav jag i 10 kilometer hade sällskap av tre andra löpare. Det var en variant som funkade. Lite egentid kombinerat med sällskap så man inte behöver vara ensam så länge. Gillas!
Några månader för sent har jag då äntligen genomfört mitt första träningspass med målfokus Stockholm Marathon.
Hur det här ska gå till vet jag inte riktigt just nu, men det kommer säkert att gå bra på nåt sätt.
Oh my oh my.
Har ni några fysiska/idrottsliga mål? Eller något annat som smäller mycket högre i era liv?
Skrivet av Mia den mars 7, 2010 at 10:09 f m
Vi har redan slagits mången gång om en av Olas senaste investeringar – underläggen från Tove Janssons Mumindalen. Båda har krävt att få ha Hattifnattarna under tallriken, ingen har gillat otympliga Mårran. Jag hade ingen som helst relation till den här sagovärlden innan Ola kom in i mitt liv. Tills i morse såg jag det mest som roliga figurer och fin design. Sambon däremot drömmer om att tatuera in Hattifnattarna på sin kropp.
Denna morgon gjorde jag en studie. Vem är den där Mårran egentligen?
”Mårran fungerar som ett ständigt närvarande hot för invånarna i Mumindalen, men hon är också en sinnebild för ensamheten. Mårran är mycket kall, och allt hon tar på fryser till is. Men där inne längtar hon efter ljus och värme. Men hon förstår inte att ta till sig dem på rätt sätt, utan sätter sig på dem, så att de slocknar och fryser till is.”
Mitt hjärta smälte. Från och med nu vill jag bara ha Mårran. Hon är min vän och jag vill ge henne massor med ljus och värme.
Har ni någon favorit i i Mumindalen?
Skrivet av Mia den mars 6, 2010 at 12:24 e m
Vi gick ut och tog en öl igår jag och älsklingen. Våra rövar landade längst in i biblioteket på Bishop Arms på Avenyn. Där fanns massor med intressanta böcker att bläddra i, bland annat en som hette Vad säger doktorn? Vi förhörde varandra på könssjukdomar, tittade på fascinerande bilder av könsorganen och utredde dessutom vilken ryggåkomma jag förmodligen har. It was a crazy party night down town.
Vad brukar ni göra när ni går ut på krogen?
Skrivet av Mia den mars 5, 2010 at 07:56 f m
För det får man ju faktiskt bestämma helt själv. I mediabruset figurerar en mängd människor, som mer eller mindre är etablerade förebilder och har det som jobb att inspirera. I mina ögon faller dessa människor platt och blir ointressanta. När jag ser orden superentreprenör, supermänniska och ”väldigt duktig kille/tjej” och så vidare börjar jag tänka på vad som finns bakom ytan. Ett magsår kanske? Tårar på kvällarna? Stor och ohanterbar prestationsångest?
Vem fan är människan bakom alla dessa superegenskaper?
Det är inte rätt att mata framför allt dagens unga människor med allt detta. Var driven och starta företag – eller bli arbetslös och skyll dig själv. Ja, i vissa kretsar finns faktiskt en sådan mentalitet. Du måste ta ansvar för ditt eget liv. Ja, det måste man alltid – men det har fått en helt ny innebörd. Många unga människor är helt sjukt stressade. Det finns inga andrum – ingen lugn och ro.
Den senaste tiden har alldeles för många människor i min omgivning kraschat. Och jävlar vad ont de har. Ett liv i 180 kilometer i timmen, som supermänniska, kan leda till månader, kanske år, av återhämtning för att kunna leva ett normalt liv igen.
Men vet ni. Det är bland annat ni som är mina förebilder. Ni är äkta och ärliga människor, som visar att det (om än en aning för sent) går att bryta upp och välja en helt ny väg. Ni är numera medvetna om er själva och er egen hälsa. Därför tror jag så mycket mer på er än på många av dem som just nu har ordet ”super” skrivit i pannan. Ni har kommit så oändligt mycket längre och kanske kan er historia hjälpa någon annan att våga säga nej eller sätta stopp…i tid.
Vi kan inte ha ett samhälle där det är ”lite status” att gå in i väggen för då har man gjort det man ska – offrat allt och jobbat riktigt hårt. Så är man borta i några år och kommer förhoppningsvis tillbaka sen. Nä fy.
Låter det konstigt? Det är helt okej att ha synpunkter på detta, precis som vanligt. Vid ett senare tillfälle ska jag berätta om mitt hysteriska liv som supermänniska där det enda som betydde något var vad jag presterade och mitt välmående byggde på omgivningens bekräftelse på att jag var duktig. Fy böveln alltså. Jag jobbar fortfarande med mig själv varje dag.
Jag tackar Anneli Olsson, min förebild, vän och medmänniska för fina ord och inspiration till detta inlägg.
Skrivet av Mia den mars 4, 2010 at 07:19 f m
På ett kontor någonstans i Göteborg finns denna vackra knapp att skåda och använda. Vid endast en lätt beröring börjar den blinka och säga exempelvis ”Warning, warning, bullshit alert!”
Att den finns just där är kanske föga intressant. Nej det intressanta är snarare hur ofta den används? 
Det snackas alldeles för mycket skit här i världen. Är du i behov av en bullshit button så finns den på Teknikmagasinet.
Eller så gör du som min sambo, världens bästa Karlsson, som har designat sina egna Tjötkort. Dessa används ofta i ingenjörstäta miljöer.
”Jag vill inte höra resten av denna historia. Byt genast samtalsämne.”
Kortet ger dig rätten att avbryta en diskussion eller ett ämne som inte rör jobbet.
Jag har alltid ett i plånboken, just in case… Personligen är jag oftast för feg för att använda det och har blivit expert på att stänga av den irriterande omvärlden istället.
Hur får du tyst på din skitsnackande omgivning?
Skrivet av Mia den mars 3, 2010 at 13:48 e m
Även om kylan bet mig i kinderna under min promenad från kontoret och jag längtade efter varm soppa, så finns våren på vårt köksbord nu.
Tulpaner! Tulpaner Tulpaner! I gott och vackert sällskap av mina fyra Maribowls från Iittala.
Jag kan inte säga detta nog många gånger: Jag hatar att städa! Men när någon annan väl har gjort grovgörat så är det trevligt att pyssla och pynta lite på Hellströmskans vis…
Finns det fler sätt att fejka riktig vår på?
« Tidigare inlägg
Eller inte om själva ordet, utan innebörden av det. I mina öron har ordet en dålig klang som skapar en klump i magen. 
