Därför blev det ingen blogguppdatering på vilodagen

Det är onsdag och dagen går sin stilla gång. Nån timme efter lunch får jag reda på att loppet jag tänkt springa på lördag inte kommer att gå av stapeln. För första gången på 36 år ställs det in.

Informationen ger mig brutal huvudvärk och jag tvingas gå hem tidigare från jobbet.

Några timmar senare är hela familjen på en sedan länge planerad helkväll på Liseberg. På grund av min hälsostatus slipper jag åkattraktioner och underhåller istället personen som bara når mig till knäna. Hon krälar runt, äter jord och rensar rabatter. Som pricken över i ställer hon sig upp bredvid en främmande kvinna, tittar bedjande på henne och säger ”Mamma!”

Timmarna går, solen steker oss och vi äter medhavda tonfiskmackor på en bänk medan vi tittar på en jättekanin som spelar badminton.

Livet ni vet!

Innan hela kvällskalaset är över har klockan hunnit bli nio och min huvudvärk finns fortfarande med mig om än inte lika brutal. Så jag tar för ovanlighetens skull ett moget beslut och går och lägger mig direkt.

Och så blev det torsdag. Vilodagen är ett minne blott och det uppstår helt plötsligt eoner med tid till att både träna och blogga igen…

Träningen knycklade jag in i morse mellan 06.00 – 06.56. På den tiden hinner man faktiskt både springa som värsta sölkorven och ägna sig åt lite halvhjärtad kvalitetslöpning. Blogguppdateringen sker just nu på en höft mellan nattning och sitta i soffan en stund och göra ingenting.

Livet ni vet!

Lättpåverkad

I morse satt jag och tänkte på hur lättpåverkad jag är. Tankarna kom i takt  med att jag sörplade i mig en Cappuccino.

Att jag dricker en Cappuccino är inget konstigt, men att jag numera nästan alltid ersätter vanlig och hederlig (och god!) komjölk med iKaffe från Oatly är till viss del en bloggares fel.

Någon som kan gissa vem? Svaret med kommentar finns under den något skitnödiga bilden på mig…

Bloggaren är Anna.

Kommentar: Tycker det är synd att hon inte påverkat mig lika mycket med sin långpasspassion och vill understryka att jag dricker iKaffe i Cappuccinon för att det är gott också, inte bara för att min stora bloggidol gör det…

Så kliver jag utanför komfortzonen!

I fredags bloggade jag en miniutmaning inför den här veckan och vet att åtminstone tre till har hakat på. Kul! 🙂

Utmaningen handlar i sin enkelhet om att träna utanför komfortzonen, äta gott och vara snäll.

För egen del har det inte blivit några efterlängtade laxburgare än och i morse var jag alldeles för trött för att orka kliva utanför komfortzonen på gymmet. Eftersom det bara är måndag har jag inte hunnit anstränga mig och vara en bra människa heller.

Fast nu vet jag i alla fall vad veckans ”utanför komfortzonen” kommer att bli. Zonen kommer att klivas över på fler olika sätt.

1. Det värsta är att jag ska ha en nummerlapp på bröstet. Eller snarare kommer jag att ha nummerlappen så där ungt och tillknycklat på magen, men ändå… Den kommer att sitta där som ett jäkla onödigt frimärke medan jag springer.

2. Jag ska tävla på en bana som mäter 14.9 kilometer och är jättekuperad. Kuperingen kan jag leva med, men hur sjutton springer man 14.9 kilometer? I min värld är 14.9 kilometer varken långt eller kort. Det är bara en siffra liksom. Jätteobehagligt…

3. Tanken är att detta ska vara en riktig urblåsning inför Helsingborg Marathon. Det vill säga en anledning att slippa springa långpass även denna helg. För om jag springer knappa 15 kilometer med blodsmak och mjölksyra på lördag så kan jag liksom inte utsätta kroppen för ett långpass också . I regelboken är skaderisken alldeles för hög…

Så jag kliver utanför min komfortzon genom att slänga in en extra tävling på menyn. Härligt! Eller inte…

Hade det varit härligt hade ju 14.9 kilometer kuperad landsvägslöpning varit inom min komfortzons smala ramar och därmed inte heller fått vara med som ett festligt inslag i veckans lilla utmaning.

Marathonförnekelsen fortsätter…

Det här var helgen då jag skulle springa mitt fjärde och sista långpass inför Helsingborg Marathon. På lördag morgon märkte jag nämligen att det återigen var så där länge sedan jag sprang långt att jag glömt bort att det överhuvudtaget hänt.

Vad tror ni hände med min storslagna långpassplan?

På lördagen förhandlade jag till mig ett gäng intervaller.

Idag söndag sprang jag sju kilometer åt ena hållet, tröttnade och förhandlade genast till mig sju kilometer snabbdistans så fort som möjligt hem.

Det kanske är bäst att förtydliga att det var mig själv jag förhandlade med.

Med tre veckor kvar väljer jag alltså fortfarande att förneka min marathonstart. Det man inte tänker på gör faktiskt inte ont någonstans…

Fredagsgodis – en utmaning inför nästa vecka!

Jag hade bra fart på löparspirorna i morse. Hann springa sju kilometer, men har ju bestämt mig för att vara glad för det lilla trots att jag ligger i marathonträning. Så från morgonen tar jag med mig tempot och den härliga fartkänslan och ger mig själv 12 guldstjärnor av 12 möjliga. Well done fröken Hellström!

Under morgonrundan sprang jag också runt och funderade på en utmaning inför nästa vecka – till er och till mig själv.

Det här med utmaning behöver inte vara så avancerat och det behöver absolut inte innebära att göra en Ironman.

Nu vill jag att du hakar på i utmaningen som passar in i vilken vardag som helst och bara består av tre punkter!

1. Träna utanför komfortzonen

Vad utanför komfortzonen innebär för dig måste du avgöra själv. Brukar du inte morgonträna, ta ett morgonpass. Eller varför inte gå på gruppträning du varit nyfiken på, men kanske lite ”rädd” för. Gillar du löpning kan du testa att springa snabbare än du brukar . För den intervallskygge är detta världens möjlighet att få intervallerna gjorda. Spring kortare, längre eller motsols. Gör minst en grej i träningsväg som vidgar dina vyer, ökar din stolthet över dig själv och förhoppningsvis även ditt välbefinnande.

2. Laga den där maträtten du gått och suktat efter länge

Jag ska se till att fixa mig ett gäng goda laxburgare. De har funnits med mig i bakhuvudet ett bra tag nu, men jag har aldrig orkat mala någon färs… Nästa vecka är det dags för matberedaren att gå varm.

3. Var snäll

Jag är helt säker på att du precis som jag alltid försöker vara snäll, men dra det till sin spets och berätta för någon i din närhet varför hen är så jäkla grym. Du kommer att göra någons dag mycket bättre och det mår man väldigt bra av.

Haka gärna på i min utmaning om det gör dig glad! Glöm inte att berätta att du är med och hur det går i så fall… 🙂

Borde jag fira det här datumet?

Den 10:e augusti 2016 var nämligen datumet då löpar-Mia 3.0 såg dagens ljus. Efter graviditet och barnafödande för andra gången i livet tyckte jag och kroppen att det var dags att börja springa igen.

Då kunde jag ju bara drömma om att mina första 3000 supersnigelkilometer på löparbanan skulle leda till att jag ett år senare (förhoppningsvis) är marathonredo. För det var jäkligt tufft inledningsvis, det måste jag medge. Trots att jag var aktiv under hela graviditeten och hade förmånen att få träna ända fram till förlossningen (som jag ju faktiskt delvis sprang till…) hade löparbenen gått på långsemester och ”den springande kroppen” kände inte igen sig själv. Det tog ganska många veckor innan det började lossna.

Fast det är historia nu ty det har sprungits många mil sedan dess.

Så borde jag fira den 10 augusti?

Näe, jag sparar bubblet som vi inte har i kylen till ett bättre tillfälle.

Bilden nedan är faktiskt från min första mil efter graviditeten som jag sprang 12 dagar senare, den 22 augusti. Kanske vi ska ta bubblorna då? Fast då är det väl dags att spola kröken och börja marathonladda…

Tvångstankar om korv

Det här är ett inlägg helt utanför tränings- och löparbranschen och på grund av ämnet kommer inlägget heller inte att innehålla någon bild…

Händelsen jag beskriver nedan har förföljt mig i några dagar nu och det enda jag vill är ni ska säga att jag är helt normal och absolut inte ensam. Det jag beskriver nedan har hänt er också. Right?

Vi käkade jättegod korv i måndags – ni vet sådan där färsk med typ 100 procent kötthalt som smakar jättemycket och kryddigt. Efter middagen gjorde jag i vanlig ordning en matlåda och lade ner en korv. MEN. Helt plötsligt var det inte en korv längre utan en jättestor och gråbeige penis. Eller det var den ju inte, men det såg ut så. Med mos.

Jag fick matlådepanik och tänkte att jag inte kan lasta ut den där korven på en tallrik i lunchrummet. Dels kommer jag inte kunna låta bli att kommentera korven själv (vilket kan bli jobbigt då jag inte känner alla så bra än) och dels finns risk att andra tänker saker om min mat, men inte vågar säga något. Hatar spänd stämning…

Så jag skar upp korven i mindre bitar, ställde in matlådan i kylen och trodde att korvproblematiken var över.

Natten kom och jag vaknade kallsvettig. I mina drömmar fanns korven i helt skick. Där fanns också lunchrummet och en massa främmande människor, som jag skulle socialisera med. Jag var jättehungrig, men kunde inte förmå mig att öppna matlådan på grund av innehållet. Peniskorven förstörde liksom hela min dag.

Och att vakna så där abrupt för att man har drömt att man är hangry med mat i matlådan som man inte vågar äta på grund av att den ser ut som en penis är inte angnämt precis.

Nu borde det väl vara slut på den här historien. Men nej… Verkligheten kom ikapp och det var dags för the korvlunch IRL. Uppskuren och fin låg den där och väntade på mig, men den smakade inte gott längre. Efter att ha jagat mig dag som natt hade charmen med både hög kötthalt och kryddor försvunnit. Jag vet inte om peniskorven var ekologisk, men om den var det spelade det inte heller någon roll.

Sedan den dagen har jag bara ätit lax och vegetariskt.

Visst har väl det jag beskriver ovan hänt dig också?

”VI HAR ALLA VARIT DÄR!”

Vad du får!

Alltså, jag förstår om alla inte vill morgonträna. Det finns säkert de som inte bör göra det heller.

MEN. Om du går upp i svinottan och startar din löpning/promenad/whatever vid 06.00 så här i sommartider, så är det faktiskt magiskt där ute. MAGISKT. Det är inte fullt lika magiskt med morgonträning i november till mars, i alla fall inte i Göteborg… Så om du inte brukar, men vill testa morgonträning, så gör det nu. NU. NU. NU.

Jag kanske låter lite hög. Jo, men jag blir väldigt positivt påverkad av lugnet, den milda sommarluften som känns oförstörd och känslan av att ha hela världen (nästan) för mig själv, trots att jag oftast befinner mig i innerstan. Lyser solen är den så stark så att den bländar, men det är som om den bara lyser för mig.

Jag ska tänka på de här rundorna under den långa och mörka perioden då regnet som oftast piskar och blöter ner, vinden viner och det skapas avgrundsdjupa hål av vatten längs med vägen. Och skorna blir till mina två helt egna minisumpmarker, som jag aldrig blir fri ifrån eftersom de sitter fast. Duschen efter passet känns härlig, inte för att den tvättar bort svett, utan för att den värmer en nedkyld kropp…

Men det tar vi då. Det här är vad du får just nu! Varsågod liksom.

Konsten att uppskatta det man har gjort

Det vill säga att inte tänka på allt man hade kunnat göra bättre eller mer av.

Jag tycker ärligt att det är skitsvårt ibland.

Just nu kämpar jag med min marathonträning och det faktum att jag inte sprungit så många långpass. Mina tankar fastnar helt enkelt på det jag inte har gjort istället för att fastna på all den fina löpning jag faktiskt fått till. Urdumt, eller hur?

I nästa tanke blir jag irriterad på mig själv för att jag har slarvat med intervallerna. Också. Vad har jag pysslat med på sistone egentligen? Sprungit runt på en räkmacka i ingenmansland?

Näe, det är dags att vända på steken och skapa någon form av mantra.

Från och med idag ska jag tacka kroppen för alla löpsteg den har tagit och alla den kommer att ta. Jag ska värdesätta att jag kan springa så mycket och ändå vara skadefri *peppar peppar*. Jag ska höja blodsmak, njutarrundor och löpta kilometer till skyarna – alla typer av löpning har ju faktiskt tagit mig framåt, inte bakåt…

Och så ska jag påminna mig om att jag har gjort på mitt sätt på grund av hur mina prioriteringar i livet ser ut just nu.

Nu känns det genast mycket bättre.

För ärligt, vad är det värsta som skulle kunna hända? Att ett Marathon tar tid?

Sitter och väntar på höstformen…

Jag håller väl mig i skaplig form året runt fast höstformen har man ju hört ska vara något alldeles extra. Det är på hösten kroppen ska blixtra till efter vårens och sommarens massiva träning och och snabba tävlingar.

Jag kanske är ute lite för tidigt?

Att jag såg rönnbär igår och tyckte luften kändes annorlunda kanske inte betyder att det är höst på riktigt. Eller så räcker det inte med att jag sprang Vårruset i Gävle i maj…

Höstform alltså. Pigga löparben och klipp i steget. Oövervinnerlig, snabb  och uthållig. Still waiting…