Jag kommer alltid att vara professionell på jobbet, men aldrig mer göra mig till. Livet är för kort för att anstränga sig för att passa in och vara andra till lags. Det är så skönt att äntligen våga vara naken. Mitt bagage har format mig till den jag är och hur jag upplever och hanterar olika situationer i arbetslivet, vilket jag kan dra nytta av, men inte behöver leva i.
# Som han den där jätteviktiga snubben på ett tidigare jobb, den utpräglade sexisten som tillintetgjorde mig på möten inför högt uppsatta personer medan mina tårar brände bakom ögonlocken. Jag hade klätt på mig för att passa in i just den situationen och lyckades väldigt bra. Min enastående förmåga att anpassa mig gjorde att hans beteende normaliserades och accepterades. Dessutom var han ju en väldigt viktig person för arbetsgivaren och folk sa att han ”är svår att komma åt”. När jag äntligen samlade mod till mig, klädde av mig några skyddande lager och skrev ett mail till en chef om min arbetssituation fick jag aldrig något svar. Vad jag vet har ingen kommit åt honom än.
Flera år senare kan jag kan fortfarande inte gå på ett möte helt ångestfri och utan misstänksamhet, men istället för att klä på mig för att passa in, klär jag av mig alla kläder direkt. Det kan kännas lite kallt och läskigt i början, men efter en stund märker jag att det inte är så farligt att vara naken. Det är att vara jag och människor är faktiskt snälla. Ingen kommer någonsin att få tillintetgöra mig igen.
# Eller den där arbetsplatsen som präglades av dålig stämning och bristande personalpoilitik. Jag klädde på mig flera lager kläder för att skydda mig ifrån och kunna hantera en organsiationskultur där ingen mådde bra, men där man fostrades att acceptera, överleva och längta efter semestern. Vi fick näring genom att prata om och älta orättvisor, kollegors sjukskrivningar och om hur mobbing accepterades på flera håll i organisationen eftersom rätt personer höll mobbarna om ryggen. Mobbingen skördade offer och vi stöttade våra vänner, samtidigt som vi inte gjorde något alls. Jag hade helt rätt kostym för att genomleva all denna skit, men en dag gick jag ändå sönder inombords. När man blir sjukskriven för psykisk ohälsa tappar man kläderna vare sig man vill eller inte.
Idag kan jag bli helt till mig av en välmenad och genuin klapp på axeln och ett par ögon som tittar på mig och frågar hur jag verkligen mår. Lika bra är jag på att fortfarande tolka in helt sjuka saker i mail jag får, men nu för tiden har jag vett nog att fråga en nära kollega om en second opinion. Det är som om jag förväntar mig att det ska finnas ett överliggande hot och att gemenskap och tillit inte finns på riktigt.
Jag har såklart goda och värdefulla erferenheter från arbetslivet också, men de sätter aldrig några käppar i mina hjul. Det är inte dom som har gjort att jag under långa perioder ifrågasatt om jag verkligen är kapabel ”att ha ett riktigt jobb”. De har inte bidragit till min depression eller fått min självkänsla att stundvis vara obefintlig.
Idag ser jag min nya förmåga att vara naken och blottad och kunna leda mig själv som en superkraft. Det finns inte på kartan att jag kommer att svika mina egna värdegrunder igen. Och min dröm om att en dag få leda andra mot något stort och viktigt har seglat upp som ett rimligt mål på min himmel.
Jag ska bara klä av mig lite till först.
