Vägen tillbaka till gammal storform

Nej den vägen känns verkligen inte särskilt viktigt för mig. Istället ser jag varje smärtfritt löpsteg som en seger och faktum är att de blir fler och fler…

Ibland kan jag bli lite sorgsen över att jag inte längre är motiverad att slå mina gamla pers på exempelvis Marathon och milen. Det är ju kul att utvecklas och prestera! Andra gånger ifrågasätter jag om jag verkligen prioriterar och lägger kraft på rätt saker.

Träningen är fortfarande väldigt viktig, men fungerar mest som en hälsokrydda ute i periferin medan jag levererar stordåd på jobbet, är mamma till två och bidrar i underhållet av två hus.

Magkänslan.

Den berättar att jag väljer helt rätt för stunden.

Om en och en halv arbetsdag är det semester. Då tänker jag göra en typisk semesterprioritering och springa mer. För att jag vill.

Jag är en löpare

Även under de perioder i livet då jag knappt springer, ibland till och med inte alls, är jag en löpare. När jag träffar nya människor, tar de inte lång tid innan jag har presenterat mig som en trots att jag inte tagit ett vettigt lösteg på flera veckor. När jag åker buss och ser en fin stig inne i skogen, tänker jag alltid att jag vill springa på den oavsett om jag kan eller inte. Dagar som är tunga vill jag alltid piffa till och göra lättare med en löptur. Dagar då det spritter i kroppen vill jag springa för att lugna ner alla mina eventuella bokstavskombinationer…

Jag är en löpare.

Mina förutsättningar för löpning har bara inte varit så bra det senaste året.

Jag är inte bara löpare. Jag är bloggare också, även om det varit lite skralt med inlägg på sistone. Det beror på att jag förutom löpare och bloggare även är mamma, livskamrat, samverkansledare i byggbranschen, populär, social och i behov av vila.

Har du saknat mig? Jag har saknat dig!

Målbild: Imorgon ska jag morgonjogga

På försiktiga, lätt skärrade och numera löpovana ben ska jag springa ut på landsvägen, snirkla mig genom skogen och vakna vid mina sjöar. Det var länge sedan nu. Den senaste tiden har jag knappt lämnat altanen i samband med fysisk aktivitet. Altantimmarna har dock inte varit bortkastad tid, för visst har jag blivit både starkare och lugnare av att träna.

Det är väldigt mycket nu kan man säga. Jag är omåttligt populär och eftertraktad på jobbet. Det är kul, men påfrestande och stundvis pressande. Då är det extra viktigt att göra något bra för sig själv. Om två veckor vill jag inte gå på semester som en blöt trasa. Jag vill känna mig hel, ledighetsmotiverad och fri!

Nu har det inte regnat en droppe på flera dar och hettan har varit tryckande. Därför innehåller min målbild inte bara löpning. Den innehåller också en sol, som kanske inte värmer så mycket just då, men är bedårande vacker. Som ett smycke, som glimmrar av förhoppning för dagen som snart ska börja på riktigt med 07.30-möte via Skype.

Men den viktigaste delen av min målbild har jag ännu inte nämnt. Jag ska ju för bövelen morgonjogga helt smärtfri! Gubbvaden har jag tränat bort och från och med nu accepterar jag bara medgörliga och flinka tantlemmar.

Målbild: Imorgon ska jag morgonjogga.

Drömmen om midsommar

När du gick och lade dig i torsdags. Hur tänkte du dig att din midsommar skulle bli? Personligen kände jag mig lite trött och matt. Två dagar tidigare hade vi kommit hem från vår semester i Hälsingland och nu skulle vi upp i ottan på självaste midsommarafton och iväg igen. Till Dalsland. Packa upp hälsingeprylarna, jobba i två dagar och packa ner en ny omgång för den dalsländska landsbygden. Ingen rast och ro och en längtan i bröstet efter att få landa hemma i Hindås.

Därför var min dröm om midsommar på förhand inte särskilt upplyftande. Jag längtade efter människorna, men inte resan.

På midsommarafton strävade jag upp i ottan och gav mig ut för att få andas hindåsluft innan avfärd. Hamnade på rätt köl och puls i den disiga morgonsolen. Gav mig själv några TRX-övningar på altanen i midsommarpresent.

Sen åkte vi mot något som skulle visa sig bli en riktig midsommarsuccé för både stora och små.

Jag fick leva mitt i en riktig midsommardröm! Min midsommardröm!

Det var när vi strax före midsommarlunchen hamnade i den vildvuxna fårhagen med en skock nyfikna och sociala får som jag kände att jag inte skulle vilja vara någon annanstans på hela jorden. När Mia får får, får hennes liv mening…

Till sillen käkade vi ägg direkt från hönsen som pickade på gräsmattan nedanför altanen, där vi dukat upp för kulinariskt stordåd. Till kvällsgrillen serverades burgare från kor som betat på ängarna runtomkring och sallad direkt från odlingslådan på gården. Flaskorna med bubbel däremot kom nog precis som vanligt långtbortifrån, men smakade väldigt gott.

Alla fick givetvis sitta med runt bordet och serverades mat så att de blev mätta, men på bilden fick bara Lars (som är jättesnäll och jättestark) vara med.

Jag somnade tacksam. Dels för att våra vänner lever den här typen av liv och låter oss hälsa på och dela det med dem på självaste midsommarafton och dels för att jag i samband med en sen kvällspromenad fixade mig lite egentid med fåren.

Midsommar 2019 – du var trögstartad, men sen fick jag och min familj liksom allt.

Tack.

Hur ska jag någonsin kunna förvärvsarbeta igen?

En kortare försemester innan den riktiga semestern tar vid är inte bara av godo. Imorgon har jag två telefonmöten att avverka direkt från hälsingeskogen och jag är inte helt säker på att jag kommer att kunna bidra med något vettigt. Mina kollegor har ju lärt känna en person som är aktiv, alert och beredd att göra jobbet. Kommer de att märka paraplydrinken i min hand och solglasögonen på min näsa?

Vår försemester i Hälsingland har på bara några dagar fått mig att koppla bort och koppla ner det där som kallas förvärvsarbete. Energi har jag haft i överflöd, men den har lagts på helt andra saker. Kroppen har skenat in i någon form av semesterlunk, där de enda sakerna som spelar roll är att barnen inte är själva nere vid vattnet, att det luktar grill och badshortsen är på i fall jag skulle få feeling för ett dopp.

Jag har försiktigt morgonjoggat i mina skogar på en smärtfri vad (peppar peppar) och på äldsta dotterns order försökt att hjula och stukat(?) axeln. Det är så mycket semester som det kan bli, trots att det är flera veckor kvar till det är semester på riktigt.

Hujedamig. Hur ska det gå…

När solen kom till Hälsingland

För ovanlighetens skull syftar rubriken inte på mig. Nej, vi snackar den riktiga solen, som alldeles nyss gav oss en hardcore sommarkväll ute på altanen. Väldigt uppskattat efter ett minst sagt ihärdigt regn som pågått ändå sedan vi kom hit igår eftermiddag.

Så skönt det var att få vädra fossingarna och blicka ut över vattnet efter en skön motionsrunda med sambon, utomhusfys och dusch.

En bonus är att jag får visa upp mina nymålade tånaglar, som jag målar en gång per år i inledningen på sommaren och lovar dyrt och heligt att det här är året jag ska ha snygga och färgglada fötter ändå fram till hösten. Det har aldrig hänt.

Trots det där skyfallet som väckte oss i morse har vi varit ute och rört på oss. Väderappen visade tydligt att det inte skulle vara något regn inåt landet och en fågel viskade i min lillebrors öra att det inte regnade alls i Ljusdalstrakten. Så vi tänkte att då regnar det nog inte i vackra Järvsö heller och packade två bilar fulla med vuxna och barn och begav oss till Järvzoo. Jag tycker det är halvkul med inhägnade djur (även om jag vet att just dessa har det bra), men uppskattar glada barn, den tre kilometer långa trätrottoaren och att Järvzoo omges av ett magnifikt hälsingelandskap.

Imorgon utlovas fortsatt fint väder och jag har letat upp mina badshorts i resväskan. Det kanske inte blir något dopp, då jag inte är en sån som vinterbadar i typ 15 grader, men jag tänker i alla fall ha dem på mig en liten stund.

Ta hand om er!

Nu ska de få lite naket!

Ja, precis så tänker jag när jag laddar självutlösaren på mobilen och hastar iväg för att hamna i bildens fokus. Fast någonstans på vägen tappar jag mitt eget fokus….

Jag står med ryggen mot kameran trots att jag hade tänkt mig en bild framifrån. Svänger runt och det hugger till i gubbvaden av den snabba och oväntade rörelsen. Har mobilkameran redan knäppt? Chansar och börjar fundera på posering. Jag vet att jag har tre chanser på mig och hastar ner i någon märklig kroppsställning som känns allt annat än naturlig.

Bilden nedan är den bästa och mest atletiska.

Så jag hoppar ur min tillfälliga hybris och influencerbubbla, går in till familjen och tänker att jag är väldigt mycket bättre på så mycket annat.

Några trevande och lätta löpsteg…

och precis som så många andra sprang jag för Terese. När den helt obegripliga nyheten nådde mig via sociala medier igår tog jag fram hennes bok Viktig:  från matmissbrukare till träningsförebild ur bokhyllan och bestämde mig för att läsa den en tredje gång.

Under min och sambons promenad som varvades med jogg fyllde jag sinnet med klorofyll och njöt av regnet som kylde mina lår och stundvis piskade i ansiktet. Jag hade inte direkt ont någonstans och jag lever. Tack.

Fyll din söndag och ditt liv med det du älskar.

En nationaldag och ett jubileum

Sveriges nationaldag började betyda väldigt mycket för mig år 2008. Det var nämligen då jag träffade Ola. Han charmade mig som brunbränd hunk i brandgul t-shirt på ett hippt café och introducerade sig lite senare som den han verkligen är genom att äta rester från min tallrik på en grekisk lunchrestaurang. Sedan den dagen har jag väl varit mer eller mindre fast.

Igår var det 11:e gången vi hade förmånen att fira vår kärlek på vår årsdag. Den traditionella VIP-bion på Bergakungens salong byttes, på grund av makalöst vacker väder, mot utomhushäng i Göteborgs city.

Som det strävsamma gamla par vi är strosade vi runt i pensionärstakt på Göteborgs pulserande gator. Smuttade på en öl på Avenyn och på ett glas Cava vid Kornhusbodarna. Vi njöt av vattnet, båtarna och kranarna och besökte Göteborgs typ största godisbutik. Jag hann ondgöra mig cirka tusen gånger över de där eldrivna sparkcyklarna som ligger och skräpar överallt och blev lätt panikslagen i trängseln på Avenyn. Men det var en fin kväll. Det var det.

På gott och ont hade jag tidigare under dagen styrketränat vaderna stenhårda och ömma och mina platta skor fick nederdelen av benen att fullständigt ge upp. Då var det skönt att i helt rimlig pensionärstid sätta sig på bussen hem för att avsluta kvällen med ost och kex.

Våra enkla små jubileum, som är väldigt mycket vi, tänker jag vårda varje år till vi storknar.

Träningen med gubbvad

Just nu handlar träningen inte om att ta sig för. Den handlar om att ta sig upp och ut

Upp ur en säng som är så skön och varm. Ut på en altan i en prunkande trädgård som vilar tyst och stilla innan Hindås har vaknat. Ut till soliga sommarmornar som ger hopp inför dagen.

Jag har definitivt tagit min morgonträning till en ny nivå.

Styrketräningen på altanen är knappast avancerad, men jag känner i ändalykten att den har effekt. Känslan är nämligen att jag går runt med två stora och frodiga persikohalvor där bak.

Jag kör rodd i TRX, knäböj, utfall, rygglyft, tåhävningar, armhävningar och har bålparty. Allt i en salig blandning till det börjar knarra på övervåningen och jag har hör ett ensamt ”Mamma! Tjänaj du?” 

Då kliver jag ur rollen som persikorumpad altanhulken och låter livet ta vid.

Låter det inte mysigt så säg. Längtar redan till imorgon!