Nya förberedelser. En annan kropp. Betydligt varmare. Ja precis så. Ingenting var som förra året då jag piskade in mitt pers på 1.33.02. Desto mer spännande skulle det bli att se hur kroppen, som under bara några veckors tid fått springa lite grann, skulle fixa detta. Inte ens 10 mil hade jag lyckats komma upp i faktiskt. Jag var dock inte det minsta nervös. Gillar att ”jobba i motvind”. Dessutom var jag inställd på att vad som helst skulle kunna hända. Att bryta skulle inte vara ett misslyckande. Att överhuvudtaget ställa sig på startlinjen var liksom grejen.

Förberedelser
I år var det bara att sätta sig själv i andra hand. Att mata Moa och se till att hon skulle ha det så bra som möjligt under de tre timmar morsan och farsan skulle vara borta kom i första hand. Lätt ångest vid överlämnandet till farbror Björn och kusin Maja ”Herregud, hon är ju bara 10 veckor!” men det släppte snabbt. Jag litar till fullo på de här människorna och visste att de skulle göra allt för att hon skulle få ett fint första Göteborgsvarv.

Tävlingsoutfit. Borde egentligen haft betydligt mindre kläder på mig.

Att anlända till folkfesten…
var som att besöka en stor och trevlig fritidsgård. Jag vet inte hur många gånger jag hörde mitt namn ropas och fick en trevlig pratstund med kända och okända löparvänner både före, under och efter loppet. Hur härligt som helst! Själv ser jag ju aldrig någon och om jag ignorerade DIG så var det inte meningen. Jag blir delvis blind och döv i stora folksamlingar.

Loppet
Har det undgått någon att det var VARMT i lördags? Redan i startfållan var det nästintill outhärdligt, men framförallt ovant för en skandinavisk kropp som huttrat i alldeles för många veckor. Bara att bita ihop och ta sig framåt. För min egen del pinnade jag på riktigt bra. I sex kilometer. Sen kom någon form av minivägg som gjorde att jag tappade både fart och motivation. Suck. Hade definitivt gått ut för hårt och dragits med av snabbare löpare. Efter första bron fick jag varva promenad och jogg en liten stund för att komma tillbaka. Kändes frustrerande, men var absolut nödvändigt. De flacka kilometerna ute på Lindholmen, där jag vanligtvis brukar öka, blev ett rent helvete. Utnyttjade alla vätskestationer till fullo. Drack och hällde en massa vatten över mig.

Jag och Ola värmer upp i solen.

Vid åtta kilometer blev väggen ännu lite större och där kom också beslutet. Jag stängde av klockan och släppte ner mina spända axlar. Jag skulle runt och jag skulle ha så roligt som möjligt på vägen.

Strax därefter hittade jag faktiskt det där tempot, som kändes bekvämt och som jag kunde hålla hela vägen in i mål. Jag slet, men stumheten i benen försvann och andningen blev bekväm. På Göta Älvbron stod bästa hejaklacken – Björn, Maja och Moa. Energi! Längs med Avenyn, en sträcka som jag vanligtvis brukar hata, blev jag nästan euforisk. Det här skulle ju gå vägen. Lätt!

Efter 1 timme 54 minuter och 21 sekunder gick jag stolt i mål. Inte var jag så där överdrivet trött heller. Använde löparbenen till spårvagnen och därfter från spårvagnen till lägenheten. Ville hem till Moa och vårt besök från Uppsala (som skulle med tåget) så fort som möjligt. Kanske trodde någon av de jag mötte att jag var en varvslöpare som sprungit vilse…

Väl hemma möttes jag av Elin och hennes son Alfred som sprungit minivarvet på storartade 46 sekunder. Och Moa? Jo, hon satt nöjd och glad och skrattade i sin farbrors famn. Strax därefter kom även Ola, som haft en tung dag ”på jobbet”, men spöat mig med marginal.

Slutet gott allting gott! Många lärdomar och insikter rikare. Det finns MYCKET att jobba på vad gäller löpningen OCH den mentala biten. Mellan en kropp i form och en kropp som födde barn för 10 veckor sedan skiljer det drygt 21 minuter i tid på ett Göteborgsvarv. Nu är det bara att öka…

Sprang du? Hur gick det i så fall för dig?

Ja ni ser ju själva vad jag höll på med där i början av loppet Tweet