Veckan som försvann

…och jag satt inte i soffan och lät veckan rinna ifrån mig. Istället fick jag ta fram superkrafterna bara hänga med och samtidigt försöka skratta så mycket som möjligt. Och springa lite förstås, när luckorna uppenbarade sig som små hallelujamoments längs med motorvägen.

Måndag: Tur och retur Karlstad för möte, där jag förundrades över hur mycket kaffe det doftade utanför Löfbergs Lila. Tog ett extra djupt andetag och lät koffeinet räcka hela vägen hem till Hindås. Blaskigt tågkaffe i pappmugg kändes aldrig aktuellt.

Tisdag: Aaaaahhh… En helt vanlig kontorsdag med skönt kollegialt häng och helt utan överraskningar. Hade energi över till en kvällsmil och njöt av mörkret, ensamheten och den friska luften.

Onsdag: Tur och retur Varberg för inspirerande planering inför 2019. Denna dag myntades också den vackra meningen ”Eftersom det inte blev något julbord bjuder jag på en julkebab!” Jag hoppade och studsade som ett barn på julafton då jag inte är det minsta sugen på julbord, men bytte kebaben mot en falafel. Kom hem, laddade om och drog iväg med hela familjen på bamsejympaavlsutning i Hindåsskolans jympahall. Hade planer på att springa, men det sket sig. Jag behövde vila.

Torsdag: Lucia! Smög upp i ottan och genomförde morgonjoggen mellan 05:30 och 06:45 och kom hem till en tomte och en lucia som satt i soffan och gluttade på barnkanalen. Morgonjoggen var det bästa jag har gjort för mig själv på länge! Under löpturen skottade jag in tillräckligt med energi och kreativitet för att orka med både jobbets överdådiga lussefika och skrivtid vid skrivbordet.  Det här var också dagen då alfahannen lämnade oss för att åka på skidresa. Jag bestämde att jag och barnen skulle klä julgranen. Det blev kaos, men vi blev kompisar igen.

Fredag: En jobba hemma dag med väldigt mycket jobb, men med en välförtjänt paus för löpning längs med mina vatten. Mötte gryningen och myste som en julgris. Hämtade kids lite tidigare eftersom jag är en perfect mom och såg till att det stod en pannkakstårta på bordet till middag. Nu… Blogga för första gången på flera dar och sakna alfahannen som förmodligen vilar och dricker öl efter en iskall skiddag.

Ser fram emot: Att svärmor kommer på besök i morgon eftermiddag och stannar till söndag då jag och äldsta dottern ska åka in till stan och gå på musikal på operan. Hur härligt?! Det var världens bästa födelsedagspresent till mig som jag får förmånen att dela med min Moa.

Veckan som försvann har ändå varit en väldigt bra vecka. Och nu är det verkligen dags att börja räkna ner mot en fröjdefull jul i Hälsingland.

 

Det ångar i vintertightsen…

Det är december och mitt huvud är inställt på vinterkyla. När jag packar väskan med träningskläder som ska räcka fredag till söndag, snålar jag lite och packar bara ner ett par tights. Vintertightsen.

På fredagen tar jag en skön lunchrunda i Göteborg city och håller bokstavligen på att flyta bort. Mössan plockar jag av efter typ 500 meter. Dragkedjan i halsen på den långärmade tröjan dras ner samtidigt som ärmarna kavlas upp. Men vintertightsen kan jag liksom inte göra så mycket åt. Den lilla fläkt som uppstår när jag blottar fotlederna hjälper föga mot den decembervärmebölja som tydligen drabbat oss.

När vi kommer fram till stugan för att fira helg inser jag att de flossade vintertightsen är de enda byxor som kommer att finnas till förfogande. Jag är en fryslort, men hjärnan leker ändå med tanken på att jag ska springa i shorts…

Det blir aldrig några shorts. Jag står ut och låter det ånga i vintertightsen.

Bikramlöpning från naveln och ner alltså. Kan det vara till någon nytta?

Ett havsnära lugn

Ett tidigt uppvaknande i huset vid havet innebär totalt mörker. Här finns inga gatlysen som ledning och grannarnas fönsterlampor hjälper föga. Man får manövrera sig ut från sovrummet på känsla för att inte väcka dem som fortfarande sover. Där utanför känns det så fel med ljuset från lampan i taket som i denna stund skulle vara väldigt stark. Så man tassar vidare i mörkret ut mot köket och hoppas hitta några ljus och tändstickor. När rispet mot tändsticksasken stör tystnaden och det första ljuset tänds skapas den perfekta lördagsfeelingen direkt.

I stearinljusens sken intas frukost och där äger också dagens första samtal rum. Någon vill bara äta cornflakes. En annan blir sur när hon inte får ett tjockt lager sylt på första mackan. Själv lutar jag mig tillbaka och tänker att dagen kommer att bli fin. Sörplar en och annan kopp kaffe och anar att vädret där utanför är råfuktigt och kargt.

Nån timme senare står jag ombytt och klar redo för mina havsnära landsvägar. Jag är sugen på ett helt vanligt distanspass och samlar ihop drygt tolv kilometer på den tid som är bara min.

Går i mål på stranden för att njuta en stund innan jag tar de sista stegen upp mot huset. På min agenda står nu att få mini i säng för förmiddagsvila och steka pannkakor till stekpannan ber om nåd.

Resten av dagen är som en öppen bok redo att fyllas med i princip inget vettigt alls. Jag börjar med att slå mig ner bredvid stora tjejen som precis fått sitt lördagsgodis och tittar på en film.

Med det önskar jag dig en fantastisk lördag!

Nä men tjena kompis!

Det känns som om jag har svikit dig den här veckan. Det var aldrig min mening. Kan du förlåta mig?

Jag har helt frivilligt låtit jobbet äta upp all min tid och energi och det har varit helt fantastiskt roligt. Nej, ni har inte kommit till fel blogg. Det är nog jag som äntligen har hittat rätt jobb… Att få vara skribent, coach och inspiratör i en och samma roll. Mhm. Där satt den liksom.

Hur kul jag än har haft på jobbet så har jag sett till att springa lite varje dag, förutom idag som är en vilodag. Löpningen har jag förlagt till sena kvällar, men det tänker jag ändra på imorgon. Jag har packat träningsväskan som ska med till jobbet. Strax efter jobbfrukosten, som serveras varje dag klockan 9, är det jag som ger mig ut på äventyr i Göteborg city. Den löpturen kommer att vara en toppeninvestering för mig, min arbetsgivare och min familj som ska dras med mig hela helgen. Tror ni inte?

Jag har sjukt mycket att göra, men om min fredag eftermiddag ska bli kreativare än en burk med gammal sill är jag beroende av dagsljuset och rörelsen. För att helgen ska landa rätt i kroppen när familjen hämtar upp mig för en helg till havs måste saker och ting få skakas om i löparskor. Så är det bara.

Vad fint det ska bli med helg förresten. Ordet helg är som en varm smekning i hela systemet. Jag planerar att ta mig tid att blogga eftersom jag längtar efter det. Så vi hörs snart igen mellan havsnära löpturer, tacos och viloläge i soffan!

Jag är så redig…

För det är så redigt att:

# ta en träningsfri helg trots att man känner på söndagen att bacillerna nog har flugit sin kos. ”Det kan ju vara bra att vila en extra dag!”

# lägga delar av söndagen på att förbereda mat, som ska ätas under kommande vecka. I kylen står både en laxsida och en vegetarisk lasagne redo att skjutsas in i ugnen. ”Det är så skönt att ligga flera steg före!”

# promenera och lyssna på poddar om hiskeliga och obeskrivligt smärtsamma saker och tänka ”Det är ju bra att få lite perspektiv på sitt egna lilla elände!”

# vara den enda morsan som promenerar med sitt barn i ösregnet till kalaset i idrottshallen. ”Det är ju bra att röra lite på sig!”

En så jäkla redig helg! Hur har du haft det?

Fredagslistan (negativ och kanske lite kul)

Dagens mående: som en säck med skit, med fortsatt igenmurat öga och feberkänningar.

Dagens otur: blev förbikörd av en Golf med en idiot i när jag promenerade längs med ån. Resultat? Nedstänkt från topp till tå av vatten från mycket förorenad vattenpöl i Göteborgs typ skitigaste område, Gårda.

Dagens kreativitet: Att feberyrslande stå i en uppsjö av pysselböcker och till slut välja den med magiska hästar som födelsedagspresent till kalaset imorgon.

Dagens äckligaste: Fick en sådan där sockerfri chokladkaka med kokossmak från Nicks. Den smakade inte kokos. Den smakade skit. Vilket i och för sig passar mitt mående… Olika typer av sötningsmedel alltså, måste vara guds straff till människan.

Dagens hurra (trots allt): Jag har trots bristfälliga kunskaper i tidrapportering lyckats tidrapportera för hela november i ett enda svep.  Om jag har gjort rätt är en helt annan fråga.

Ibland tror jag nästan att jag är min betydligt mer framgångsrika bloggtvillings onda tvilling – neggolina…

P.S. Alla gånger jag ler på bild är fejk.

På jobbet heter jag Maria och ser ut så här

Förvirringen är ibland total. Någon ropar ”Maria!” och ingen svarar. Efter för många sekunders betänketid kommer jag på att det förmodligen är mig de menar och säger ”Eh ja!”. Fast ju mer vi lär känna varandra desto mer Mia blir jag. Problemet är bara att jag just nu lär känna väldigt många nya människor varje vecka. Så namnförvirringen kommer nog att pågå ett tag till.

På jobbet ser jag alltid så där glad ut som på bilden nedan. I alla fall ser jag alltid så där glad ut på mitt passerkort som har bilden på sig och när vi har telefonmöten i Skype, där jag använder samma bild på grund av lat.

Just idag är det dock lite halvsurt och en hel del misär. Kände igår att något var lurt i kroppen och vaknande i morse med ett igenmurat vänsteröga och en förlamande trötthet i kroppen. Sjuk, men ändå frisk. Frisk, men ändå sjuk. Det är vid sådana tillfällen man verkligen uppskattar möjligheten att arbeta hemifrån. Jag vill liksom inte gå all-in och smitta kollegorna med min mystiska ögonsjukdom redan under första månaden.

Näe, svett och endorfiner uteblir så länge ögat inte är på banan. Vi får väl hoppas att kroppen har styrt upp sig lagom till helgen.

Nu när den där vita och krispiga snön och frosten har regnat bort kanske det skulle passa med lite blöt trail…

Mitt hållbara friskusliv

Jag har aldrig varit direkt för och medvetet skapat utrymme för vardagsmotion i mitt eget liv. Observera att det inte är detsamma som att vara emot vardagsmotion. Nej, det tycker jag är hur bra som helst…

Det som gör att det ändå blir en hel del vardagsmotionerande är mina hållbarhetstankar.

Jag vägrar att åka bil. Eftersom jag inte behöver.

Mina barn får glatt gå/åka vagn/cykla till och från förskolan varje dag. Jag skulle aldrig komma på tanken att ta bilen in till stan och parkera i parkeringshuset bredvid jobbet. Nej jag tar bussen till Korsvägen och får en kvarts skön promenad enkel väg. Sen ska jag ju tillbaka till bussen och då blir det en kvart till. Sambon är likadan.

Jag håller i vanliga fall inte koll på hur många steg jag går varje dag, men i morse väcktes en nyfikenhet och jag tog på mig sportklockan och tillika stegräknaren.

När jag gick in genom dörren i Hindås efter en arbetsdag redo för en skön kväll hade jag gått ihop 9802 steg. Då hade jag bara gått exakt det som livet kräver och spenderat största delen av dagen på röven…

Så mina hållbarhetstankar skapar i sig ett vardagsmotionerande och förhoppningsvis en hållbar hälsa. På lång sikt.

Tänk ändå att det hänger ihop så fint. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån.

De sociala fikornas helg

Ibland undrar jag varför jag inte hinner träna så mycket som jag skulle vilja. Alltså jag är nöjd med min träningsinsats som heltidsarbetande småbarnsmamma i det stora hela, men det finns stunder då det känns som om min träning saknar det där lilla extra. Energin till förbättrande intervaller eller tid till långsamma långpass till exempel. Ja, ni fattar…

Nu vet jag varför jag inte hinner. Det beror inte på ett krävande yrkes- eller familjeliv. Jag är social och fikar istället för att träna. När den prioriteringen är väldigt självklar känns de där träningsbristerna inte så farliga längre. Att vara social och fika ofta är faktiskt ett helt frivilligt val från min sida.

Den här helgen har inte varit något undantag med födelsedagskalas och fika i fredags, vinterstudion och kladdkakeresterfika på lördag eftermiddag och spelkväll hos grannarna med gofika lördag kväll och långväga besök idag söndag med en fikapaus direkt efter lunch…

Efter två dagar med kladdkaka med diverse tillbehör kändes det lämpligt att plocka fram lite juliga smaker (och obligatorisk choklad) till söndagskaffet.

Men hur mycket jag än gillar att fika, så ser jag ju trots allt till att röra på dököttet mellan varven. Den här helgen har det blivit totalt tre löppass och lite strövande och lugna promenader med sällskap längs mina hindåsvatten. En ganska bra balans utan några som helst egentliga brister kan jag tycka.

Det fikat ger smaklökarna och de sociala relationerna får konditionen och själen av mina vyer vid vattnet.

Livet på den där omtalade pinnen liksom.

Nu kommer vinterlöpningen!

Jag tror det var förra helgen jag skrev om hur mild och snäll novemberlöpningen var. Hur jag fortfarande bara sprang i tunn underställströja och tights, som en extra hud på kroppen.

De dagarna är över. För nu är den här! Vinterlöpningen.

Det är tid att börja gilla:

# dubbla och ibland till och med trippla lager kläder.

# ludd på insidan av tightsen (kallas visst flossade tights på fackspråk).

# rimfrost i pipskägget.

# lurigt underlag under löparskorna.

# frusna fingrar minst halva träningspasset.

Jag  fick som sagt en försmak av ”riktig vinter” igår och njöt i fulla drag av den friska känsla jag hade efter passet.

Gillar du att springa på vintern?