Jag trodde aldrig att Paolo Roberto skulle bli en viktig man i mitt liv

Men kommande fyra veckor är Paolo Roberto faktiskt den kille i livet jag kommer att lyssna mest på. Hoppas inte sambon eller chefen läser det här…

Det vankas en fysisk utmaning på jobbet med Paolo i spetsen. Jag kommer att genomföra ett fystest och få femtonminutersutmaningar som baseras på min egen nivå. All träning registreras och ligger till grund för hur det går för mig och mitt lag i tävlingen.

Jag är sjukt nyfiken på om utmaningen får mig att tagga till eller bli frustrerad. Om den leder till en uppåtgående formkurva eller skador. Om jag kommer att drabbas av vedervärdig träningsvärk eller tänka ”Ach, det där var väl inget!”.

Jag vet i alla fall att jag kommer att ge allt. Det här blir ett roligt inslag i min annars ganska enformiga träning!

Paolo – you had me at hello!

När löpningen inte är en one woman show

Det senaste året har jag sprungit 99 procent av min löppass ensam. Och väldigt långsamt. Vi snackar alltså kilometertider låååååångt från fornstora träningsdagar. Det har helt enkelt varit för mycket i vägen för löpsteget. Först var jag deprimerad och slö. Sen skadade jag min hamstring. Och när baksidan på vänsterben var läkt fick jag ont i höger vad. Det blev nytt år och jag inledde med en arbetstopp som efterföljdes av en sjukperiod på nästan tre veckor. Ni fattar. Ingen form förutom den ganska dåliga formen i sikte…

Så blir det en lördag i Åmål och man triggas att bryta sin ensamma och långsamma löparsvit tillsammans med två män. Jag förstår redan innan passet att jag för första gången på länge kommer att få kliva ur lufsa-runt-i-maklig-takt-zonen och trycka på lite. Inte jättemycket, men ändå göra något som kroppen är ovan vid.

Vi startar i femminuterstempo. Jag har ingen klocka på armen, men jag är fortfarande så mycket löpare att jag har koll på ungefär hur fort jag springer. De dalsländska slätterna utmanar mig med sina böljande landsvägar och jag känner mig så oerhört nöjd i varje steg. Jag har en marklyftsträningvärk som bultar i ländryggen och röven och baksidor som är lika smidiga som tegelstenar, men jag håller ihop en ”snabb” mil och släpper aldrig gubbarnas ryggar.

Tror ni jag är taggad på mer vårlöpning nu?

Jag fångade februarisolen

…och den fångade mig! Det finns absolut inga garantier för fint väder just nu, så att jag lyckades tajma årets hittills typ finaste dag med ett varv runt min sjö i Hindås känns fantastiskt. Dagen efter låg fukten och dimman tät över sjön, men det hade sin charm det med. En kort stund kändes det som att jag var ute och sprang på vattnet utan land i sikte. Märkligt och mäktigt på samma gång.

Under helgen som gått har jag försökt varva den typen av upplevelser som jag nämner ovan med hektiskt familjeliv som bland annat innehållit två barnkalas. Jag var på ett av dem, som roligt nog hölls i en gympahall med typ alla redskap framplockade. Min stora tjej såg jag knappt skymten av, men den lilla fick jag lotsa, lyfta och hjälpa bland redskapen. Jag slog en kullerbytta och klättrade i rep för att föregå med aktivt och gott exempel. Idag har jag träningsvärk…

Jag hoppas ni får en fin vecka. I bästa fall kommer jag att fånga februarisolen och den att fånga mig minst en gång till innan måndaen tar slut.

Jag klär av mig kläderna direkt

Jag kommer alltid att vara professionell på jobbet, men aldrig mer göra mig till. Livet är för kort för att anstränga sig för att passa in och vara andra till lags. Det är så skönt att äntligen våga vara naken. Mitt bagage har format mig till den jag är och hur jag upplever och hanterar olika situationer i arbetslivet, vilket jag kan dra nytta av, men inte behöver leva i.

# Som han den där jätteviktiga snubben på ett tidigare jobb, den utpräglade sexisten som tillintetgjorde mig på möten inför högt uppsatta personer medan mina tårar brände bakom ögonlocken. Jag hade klätt på mig för att passa in i just den situationen och lyckades väldigt bra. Min enastående förmåga att anpassa mig gjorde att hans beteende normaliserades och accepterades. Dessutom var han ju en väldigt viktig person för arbetsgivaren och folk sa att han ”är svår att komma åt”. När jag äntligen samlade mod till mig, klädde av mig några skyddande lager och skrev ett mail till en chef om min arbetssituation fick jag aldrig något svar. Vad jag vet har ingen kommit åt honom än.

Flera år senare kan jag kan fortfarande inte gå på ett möte helt ångestfri och utan misstänksamhet, men istället för att klä på mig för att passa in, klär jag av mig alla kläder direkt. Det kan kännas lite kallt och läskigt i början, men efter en stund märker jag att det inte är så farligt att vara naken. Det är att vara jag och människor är faktiskt snälla. Ingen kommer någonsin att få tillintetgöra mig igen.

# Eller den där arbetsplatsen som präglades av dålig stämning och bristande personalpoilitik. Jag klädde på mig flera lager kläder för att skydda mig ifrån och kunna hantera en organsiationskultur där ingen mådde bra, men där man fostrades att acceptera, överleva och längta efter semestern. Vi fick näring genom att prata om och älta orättvisor, kollegors sjukskrivningar och om hur mobbing accepterades på flera håll i organisationen eftersom rätt personer höll mobbarna om ryggen. Mobbingen skördade offer och vi stöttade våra vänner, samtidigt som vi inte gjorde något alls. Jag hade helt rätt kostym för att genomleva all denna skit, men en dag gick jag ändå sönder inombords. När man blir sjukskriven för psykisk ohälsa tappar man kläderna vare sig man vill eller inte.

Idag kan jag bli helt till mig av en välmenad och genuin klapp på axeln och ett par ögon som tittar på mig och frågar hur jag verkligen mår. Lika bra är jag på att fortfarande tolka in helt sjuka saker i mail jag får, men nu för tiden har jag vett nog att fråga en nära kollega om en second opinion. Det är som om jag förväntar mig att det ska finnas ett överliggande hot och att gemenskap och tillit inte finns på riktigt.

Jag har såklart goda och värdefulla erferenheter från arbetslivet också, men de sätter aldrig några käppar i mina hjul. Det är inte dom som har gjort att jag under långa perioder ifrågasatt om jag verkligen är kapabel ”att ha ett riktigt jobb”. De har inte bidragit till min depression eller fått min självkänsla att stundvis vara obefintlig.

Idag ser jag min nya förmåga att vara naken och blottad och kunna leda mig själv som en superkraft. Det finns inte på kartan att jag kommer att svika mina egna värdegrunder igen. Och min dröm om att en dag få leda andra mot något stort och viktigt har seglat upp som ett rimligt mål på min himmel.

Jag ska bara klä av mig lite till först.

När de idrottsliga framgångarna lyser med sin frånvaro…

och hälsan fortfarande haltar lite efter förra veckans mastodontförkylning. Då firar jag fredag med följande punkter:

# Det går fortsatt väldigt bra på nya jobbet och jag får fantastiskt fin feedback. Ibland måste jag faktiskt nypa mig i armen. I april förra året trodde jag att jag var slut som artist på arbetsmarknaden, hade förlorat min förmåga att ha ”ett riktigt jobb” och aldrig skulle få må bra och skratta på jobbet igen. Ack så fel jag hade…

# Jag köpte godis och tulpaner till sambon på Alla Hjärtans Dag igår. Godiset är slut (och det var jättegott…), men tulpanerna har jag förmånen att få njuta av idag när jag sitter hemma vid köksbordet och jobbar.

# Jag har gett mig själv tid för frisk luft, reflektion och dagsljus med en promenad tur och retur till affären. Det behöver liksom alltid köpas en liter mjölk.

# Vi har en fin och aktiv helg framför oss och mest ser jag fram emot att bjuda in våra godaste hindåsgrannar på tacos imorgon kväll.

# Köttsåret på vänster pekfinger läker som det ska, men ser helt vidrigt ut. Tänkt ändå att man kan skära loss en så stor slamsa från sig själv och kroppen tar hand om det utan att bråka. Coolt. Men jag tänker inte göra om det, ty helt smärtfritt har det inte varit…

Alltså, livet är inte mer spännande än så just nu och jag är så nöjd så nöjd. Inom kort är det dags att växla upp på alla plan samtidigt.

Jag känner våren i mig!

När det drippelidroppade mest överallt och vägbanorna var fria från snö och is. När solen värmde kinderna trots att de isiga vindarna ville annorlunda. När passet avslutades med att jag fick springa längs med en maffig regnbåge som tornade upp sig ovan granskogen. Ja då kände jag våren i mig!

Jag vet vänner, det blev tyst här igen. Det beror främst på att jag varit så nedrans skruttig, till och med sängliggande i några dagar. Därefter fick jag disponera den lilla energi jag hade väldigt väl.

I lördags, efter en dryg veckas snorchock, bestämde jag mig för att det fick vara nog och tog en rask promenad med sambon. Eftersom varken snorsläppet eller hostan blev värre av det vågade jag mig på en liten lätt löptur senare samma dag. Igår söndag friskförklarade jag mig själv.

För att inte göra det helt lätt och friskt startade jag måndagen med att skära ett djupt jack i vänster pekfinger. Så istället för snorchock har jag ägnat förmiddagen åt blodchock och en lätt svimningskänsla närvarande.

Ach, jag lever! Och ikväll ska jag få rasta löparbenen.

Jag känner våren i mig! 🙂

Som vanligt satte jag in attacken för sent

Det beror mest på att jag tror att jag är odödlig och fortfarande förlitar mig på det immunförsvar jag hade när jag brukade dricka C-vitaminrik Caipirinha varje fredag och metodiskt undvek alla människor under 25…

En person har legat i influensan här hemma under veckan som gått. Jag har pussat, kramat, matat med saft genom sugrör, sovit intill feberkropp och lånat ut min Lypsyl till flagiga och bleka läppar. Lägg till en hel del stress på jobbet, mycket fläng och familjepusslande. Jag borde väl rimligen ha förstått att det i detta läge är nödvändigt att sätta in förebyggande åtgärder för att inte bli sjuk?

Men nej. Det är först när kliet i halsen är ett faktum som jag pinnar iväg till affären och köper ingefära och citron som jag värmer till max 40 grader för att nyttigheterna inte ska försvinna. Jag tror att jag ska kunna mota Olle i grind, när Olle redan har stigit på att satt sig i soffan med fötterna nonchalant på vardagsrumsbordet.

Typiskt va? Men någon influensa är det inte, snarare en helt vanlig tjejförkylning extra allt.

Förutom mina näringsriktiga insatser, tänker jag på att den här familjen ska bege sig ut i naturen och njuta, så fort alla har piggnat till. Det får mig genast att må lite bättre. Tror minsann att Olle i soffan fick något jagat i blicken…

Jakten på en uppåtgående formkurva

Ambitionerna med min löpning har det senaste året varit väldigt låga och mentalt är jag fortfarande på en plats där jag blir nöjd av att bara komma ut och röra på mig. Det är jätteskönt att vara på den mentala platsen, typ som att vara i en glad motionärs drömläge! Träningspassen blir av utan minsta motstånd och jag håller mig frisk och stark.

MEN. De senaste veckorna har den trygga mentala platsen stundvis känts lite tråkig. Trots att jag har varit överbelamrad med jobb och inte haft någon tid till prestationsinriktad och fysiskt krävande träning har en gnista tänts i bakhuvudet och börjat glöda hela vägen fram till frontalloben…

Jag vill tillbaka! Med det menar jag inte att jag behöver upprepa gamla prestationer i form av tider och topp-10-placeringar i relativt stora lopp. Nej nej. Det är känslan jag vill åt!

Men jag stressar inte. Igår ställde jag in det första passet på grund av för trött… Tror att de senaste jobbveckorna kom i kapp mig lite och när jag fick möjligheten att vara hemma och slappa med barnen en hel måndag stängde systemet av och jag går fortfarande runt i en dimma. Väldigt skönt och välbehövligt.

Den kloka och hållbara jakten på en uppåtgående formkurva får helt enkelt starta en annan dag. Kanske ikväll.

Vinterland är njutarland

Hindås (ja inte bara Hindås) badar i ett tjockt lager vit snö, som yr och virvlar omkring. Sikten blir måhända lite dålig ibland, men snön gör mig barnsligt glad.

Trots att jag är en i grunden ganska vek fryslort har jag spenderat större delen av helgen utomhus i yrvädret. Igår söndag åkte jag och sambon nästgårds till Ulricehamn och spanade in världscupen i längdskidor. Att spendera en heldag på skidtävling är vad jag skulle vilja kalla ett kontrollerat ”outdoor living” utan större överraskningar. Så länge man har tillräckligt varma kläder på sig och matsäcken gör en mätt, är det få saker som kan gå fel.

Igår lät vi världsstjärnorna och tillika våra stora idoler göra det stora jobbet, medan vi fångade vind och snö med våra kroppar och hejade på. Mellan loppen rörde vi på oss för att hålla värmen och i kombiantion med att släntra omkring utan mål blev utfallshopp min favorit. Min nya lifehack är att ta en kaffe i bajamajakön för att ha en varm och go känsla i kroppen när man ska dra ner byxorna…

Nåväl. Rosorna på kinderna kommer jag att bära minst till på fredag.

Nu är det dags för en riktigt skön och lugn vecka. Pulsen har gått ner och löparbenen är laddade för stordåd!

Bjuder på tre världsstjärnor på bilderna nedan. Jag, Ola och Charlotte Kalla.

Jag är ledig. Alltså finns jag.

Att jobba som ett svin i perioder är oftast inget problem om perioderna är begränsade och har ett konkret slut. Precis så är det att jobba mot en deadline utan återvändo. När deadline är passerad finns det inget att göra mer än att släppa taget. Att ”let it go” kan dock vara lättare sagt än gjort. Människorna och texterna som jag ”levt med” de senaste veckorna, dag som natt, hemsökte mig i mina drömmar natten mot idag. Inte på något negativ sätt, för jag har faktiskt inget negativt att säga om den här arbetsintensiva perioden, nej jobbet var bara där och stökade till lite.

Nog om det. Idag lördag är jag ute på andra sidan och jag är så otroligt stolt över min egen förmåga att jobba stenhårt och professionellt och samtidigt behålla förståndet. Min självkänsla sviktar fortfarande ganska rejält ibland, men jag har känt mig så trygg i arbetsgruppen att jag har kunnat vara ärlig med det. Och vi har skrattat massor trots att flera av oss slitit som djur. För bara några månader sedan hade den här arbetsbelastningen varit helt otänkbar för mig. Till och med att skratta var faktiskt otänkbart. Det blir så tydligt för mig vad människorna och miljön gör för mitt mående.

Under veckan som kommer väntar en välförtjänt återhämtning med mer tid för mig själv, mina egna favoritaktiviteter och tankar. Jag ska avsluta varje arbetdag i tid, vara utomhus mer, rasta löparbenen så mycket jag bara kan och krama familjen extra hårt. De sistnämnda har bidragit massor till att det här faktiskt har varit görbart.

Den här gången kan jag skriva ”Vi hörs snart igen!” här i bloggen och verkligen mena det.