Vänder ryggen till och springer därifrån

Igår söndag skulle jag ha bloggat om lördagens fantastiska träningspass och hintat om en uppåtgående formkurva. Inlägget skulle har varit en balanserad blandning av skryt och träningshets…

Tyvärr golvades jag återigen av en mycket oangenäm sjukdom, som inte är särskilt farlig, men under tiden den pågår känns som om det handlar om ren och skär överlevnad.

Så här sitter jag nu i min försummade blogg och försöker samla ihop mina tankar till ett blogginlägg. Det går sådär.

Nedan presenterar jag några bloggämnen som skulle kunna vara aktuella:

# Jag skulle kunna be mitt nuvarande immunförsvar dra åt helvete och önska någon form av målvakt i det där målet som verkar stå vidöppet för varenda liten bacill.

# Stockholm Marathon – tävlingen och träningen som jag har försummat från den stunden då jag klickade ”anmäl”.

# Kräks dig själv till smärtor i ländryggen. Ett matnyttigt inlägg om hur du gör och hur du tränar efteråt för att få bort smärtorna.

# En förmiddag i blötsnön med två barn. Hur ful kan en snögubbe bli trots att en vuxen assisterar i byggandet? Och hur blött kan ett barn bli? Jag har alla svar!

Ja egentligen finns det massor att blogga om. Istället vänder jag ryggen till och springer därifrån… Eller jag springer in till vardagsrummet och sätter mig under en filt med det barn som är vaket.

Jag har inte åldrats en dag sedan 2007

För det var faktiskt typ igår jag sprang omkring i de norska skogarna i flossade tights från Newline med nyfärgat svart hår och lugg.

Jag var inte dålig på relationer, så länge de inte var av den hållbara sorten…

Precis som idag älskade jag skogen, men trodde aldrig att jag skulle bilda familj att bo nära den tillsammans med. Nu har man liksom en karl, två barn och en potentiell katt.

På bilden hade jag inte flyttat till Göteborg än, men tog varje tillfälle i akt att lämna min singellya i Gävle för betydligt roligare singelliv på västkusten. Att jag skulle flytta till Göteborg var redan då en målbild, men den förverkligades först 2008.

Jag var inte otränad, men inte särskilt tränad heller.

Jag drev eget företag som skribent och föreläsare, vilket höll i sig till jag tröttnade år 2009 nån gång.

Hjälp alltså. 2007. Det känns som igår, men bilden är snart 11 år gammal. Sjukt…

Jag tror på simning utomhus

Jag tror på mörkare och kallare vatten.

Jag tror på vågor och fler kallsupar.

Jag tror på växlande förutsättningar och våtdräkt.

Jag tror att det är ovan nämnda utmaningar som kommer att hjälpa mig framåt och tycka att det är liiite roligare.

Startade denna alla hjärtans dag med lite skönt egenvåld i en bassäng på badhuset. Det är för ruggigt på badhus och för mycket folk. Jag vill simma ifred. Jag vill inte ha någon gubbes sprattlande fot några centimeter från ansiktet när han simmar förbi för att jag är för långsam. Jag vill inte trängas med ansträngd andhämtning vid kanten innan jag ger mig iväg på nästa längd. Jag vill ha lugn, ro och mentalt flow. På badhus känner jag mig bara i vägen.

Även om jag aldrig hinner bli någon stjärna på att crawla, så tror jag att simning utomhus kommer att passa mig perfekt.

Friheten. Den. Som jag alltid eftersträvar.

Sjöarna i Hindås, Hälsingland, Åmål och självaste Gullmarsfjorden – ni ligger i riskzonen för mina kallsupar…

Jag menar, i detta hälsingevatten finns väl goda förutsättningar att överleva?

Feelgoodvariation

Förra veckan blev extremt enkelspårig vad gäller träning. Innan jul hade jag goda rutiner på gym, crawl, cykel och löpning varje vecka – en variation som jag mådde jättebra av! Men så blir det för mycket av allt annat i livet och löpningen som finns nära till hands och alltid går att klämma in tar över helt…

Löpning betyder tidiga mornar innan dagen tar vid, transport hem från jobbet och för att hämta in frisk luft och dagsljus under helgen. Löpning är verkligen ”the träningsform”.

Fast nu är det måndag, ny vecka och nya tag. Under dagen har det regnat tunga snödasslock kombinerat med regn från himlen. På marken finns en decimeter grå sörja som på en microsekund väter ner vilken snygg fot som helst hela vägen upp till lårbenshalsen. Jag kallade det för tappa-livslusten-väder i morse och det är faktiskt lite så det känns. ALLT blir extra jobbigt.

Som tur är har jag bestämt mig för att detta ska bli en träningsvecka med ”stor” variation.

Istället för plaskfest i löparskor masade jag mig till gymmet efter jobbet och tränade överkropp. Hur mycket jag än gruvar mig så ska jag sänka ner min ståtliga kroppshydda i bassängvatten tidigt på onsdag morgon. Som en liten bonus ska jag bära X flyttkartonger och hyllor.

Däremellan ska jag såklart springa och njuta av det också.

Tyvärr mäktar jag inte med att peta in någon cykling den här veckan, då det skulle bli en tid för mycket att passa. Däremot rekade vi igår för min framtida cykelväg till jobbet. Fyra mil ska en väl kunna piska in i sadeln på morgonkvisten då och då…

Hur ser din träningsvecka ut?

Nature is calling and I must go

Det är inte helt ångestfritt att lämna stan. Ju närmare den definitiva flytten vi kommer desto mer skönhet och enkelhet ser jag i min vardag. Närheten till jobbet till exempel. Godis och pizza tvärs över gatan. Att kunna välja mellan tre butiker till middagshandlingen. Vårt smidiga vardagspussel med hämtning och lämning på förskolan. Och så har vi cityrundorna i löparskor…

Så mycket jag har njutit av dem. Göteborg ÄR en vacker stad med många sköna guldkorn för ett par löparögon att flukta på.

Fast jag är glad att jag känner precis så. Att jag har trivts och uppskattat mina snart 10 år i Göteborgs innerstad, som betytt mötet med min livspartner, två kids och några jobb. Och oändligt många löprundor då…

Fast tidigt i morse när benen bar mig från Göteborgs innerstad upp till Delsjön, så pirrade det till lite extra. Det är precis det här jag suktar mest efter. Trots allt.

Därför gråter jag

Jag storbölar av lycka när jag korsar mållinjen i ett marathonlopp. Jag kan sitta ensam hemma på kammaren och tänka på något riktigt fint och börja lipa. När jag såg ”En man som heter Ove” för några år sedan grinade jag så mycket att mina tröjärmar blev så blöta och snoriga att de frös till is under promenaden hem…

Jag är en gråtig typ. Hur jag än mår, så står tårkanalerna vidöppna och redo.

Att lipa efter ett marathonlopp gör ju inget, då är man redan så svettig och trött att man slutat bry sig om omvärlden.

Fast gråten ligger mig i fatet ibland.

Som när jag vill ta upp något på jobbet som jag tycker är fel. Eller ännu värre, när jag vill förmedla något jag är passionerad för och tycker är viktigt. Det börjar pirra i huvudet och jag känner att tårarna stiger. Oftast kan jag stoppa dem där, men jag vet att min omgivning både ser och hör på min röst att jag är nära lipen.

Ibland ligger det mig i fatet så mycket att jag väljer att inte ta diskussioner eller förmedla saker jag tycker är extremt viktiga. I samband med att metoo-rörelsen drog igång bröt jag ihop på bästa arbetstid och kunde inte sluta hulka. Jag hade säkert fem oroliga kollegor runt mig, varav en helt ny, men jag tror att han har kommit över det nu… Vi har delat rum och sitter numera vägg i vägg, han får väldigt mycket Mia om dagarna och vet hur jag fungerar.

Nu börjar jag nästan gråta på grund av att det här inlägget är så öppet och fint…

Snälla, någon kan väl känna igen sig i detta!

Skarpt läge…

blir sällan särskilt skarpt på bild. Eller så är det den där fotografen, som jag brukar ha med mig på morgonrundorna, som inte är särskilt kompetent…

Skarpt läge. Alla som har flyttat vet vad jag menar. Det tar av förklarliga skäl över allt. Man kan liksom inte fuska och lämna kvar lite grejer som man tröttnat på eller dra över tiden och sova skavfötters med nya hyresgästen.

Vi tycker att vi lever så ”enkelt” och inte köper en massa onödiga prylar. Jag har liksom inte tänkt på att mina secondhandkjolar för 20 spänn också är prylar.

Mellan flyttkartonger, heltidsjobb, två vilda kids och dammtussar får det plats en liten löprunda då och då. Mest för att nysa ut damm och få färg på kinderna.

För mig som mentalt redan är på en helt annan plats där jag njuter natur, har gått ner i tid på jobbet (måste kanske ta upp det med någon snart…) och lyxfrilansar lite på mina lediga dagar känns transportsträckan till målet oändligt lång.

Just nu har jag ingen lust att leva i nuet. Jag vill bara komma fram. Till Hindås.

Om man bestiger ett högt berg i ottan…

går resten av dagen som en dans!

Yeah right! Men det var värt ett försök och skönt att andas morgonluft och få färg på de likbleka kinderna..

Hur det än gick resten av dagen så är morgonträning en av mina favoritaktiviteter i livet. Bor man i innerstan kan man springa mot röd gubbe eftersom det knappt kommer några bilar. Det är igen trängsel på de upplysta gångbanorna och andra löpare som hänger i stan i ottan nickar i tyst samförstånd.

Det är skönt att få vara ifred.

Jag samlar inga kilometer eller har speciellt bra koll på hur långt och fort jag springer, men morgonmilen är magisk. Den blir alltid tio punkt noll noll kilometer.

Vilken är din relation till morgonträning? Hiss? Diss? Outforskad aktivitet?

Jag tänker göra det imorgon bitti igen…

The transportlöpning is back!

Det KAN ha att göra med att jag anmälde mig till Stockholm Marathon igår. Det KAN ha att göra med det vinterkrispiga och soliga vädret utanför kontorsfönstret. Det KAN ha att göra med att jag lämnade på förskola på morgonen och måste fylla kvällen med att packa flyttkartonger. Ni ser. Löpningen höll liksom på att brinna inne!

Så igår söndag fick jag feeling och tog tag i det logistiska storprojektet att springa hem från jobbet.

Jag gjorde inga akuta ”nybörjarmisstag” förutom att jag inte hade räknat med att behöva springa i jättemånga minusgrader. Var inte riktigt rustad för det, så det blev väldigt kallt…

Helt klart värt ändå. Jag hoppas att jag gör det igen och får tillbaka gamla goda rutiner.

Kommer ni ihåg hur mycket jag brukade transportspringa för några år sedan? Typ tur och retur varje arbetsdag!

Kan denna söndag vara min ”Löpningens dag”?

För idag har jag faktiskt både sprungit och med ångestladdat klickfinger och urkass löpform anmält mig till Stockholm Marathon. Det är betydligt mer löpning än igår, på självaste Löpningens dag.

Jag brukar vara dålig på att fira alla speciella dagar, förutom min egen födelsedag då…

Fettisdagen går mig förbi eftersom jag avskyr semlor. Kanelbullar, kladdkaka och chokladbollar äter jag året runt, vilket gör deras alldeles egna dagar överflödiga. Lite samma är det ju faktiskt med löpningen. Den är med mig jämt. Precis som vilken god kanelbulle som helst.

Nåväl. Jag tänker inte sura över att jag missade en av årets mest högtidliga dagar för med tanke på vad jag skrev om min löpform i första meningen är det läge för väldigt många Löpningens dag framöver… Nu när man är Marathon-anmäld och allt.

Var ju på väg upp ur lata fislöpningsträsket för några veckor sedan. Fick pulsen precis över ytan innan jag åkte på både halsont och öroninflammation. Så nu börjar vi om. Igen. Lagom till vabruari…