Bamsejympalöpning

Varje onsdag går äldsta dottern på Bamsejympa här i Hindås. Det är typ veckans höjdpunkt i hennes liv och det är så fint att se peppen innan ”träningspasset” och energin hon har i kroppen efteråt när hon ska visa allt hon har lärt sig.

Förra veckan införde jag i samband med dotterns Bamsejympa, en egen höjdpunkt under min vecka – Bamsejympalöpning.

Det går till så här:

Ola och Juni hänger i kulisserna (en vuxen ansvarig ska vara närvarande) under Bamsejympan medan jag är ute och springer och andas frisk luft. När jympan och mitt löppass är över sluter vi upp där hemma, jag tar över kidsen och Ola kan sticka och träna medan jag kör hela kvällsbestyren med barnen.

Ett perfekt upplägg om ni frågar mig. Alla får liksom sitt och det finns ändå tid att slappa i vuxet sällskap där på kvällskvisten.

Enda nackdelen är att löppasset sker direkt efter middagen, men det kan jag leva med så länge jag blir rastad på en rimlig tid.

Är livet upptaget får tydligen bloggen lida…

Vill bara börja med att berätta att jag har det grymt bra på alla plan just nu!

Min magkänsla verkar ha lett mig helt rätt i arbetslivet, vilket betyder jättemycket. Familjelivet flyter på och träningen består främst av sköna naturupplevelser och jobb med mina irriterande fysiska tillkortakommanden.

Fast det är ju alltid lite bökigt att börja på ett nytt jobb såklart. Samtidigt som jag lär känna en stor organisation (som bara verkar bestå av härliga och inkluderande människor) jobbar jag redan i ett skarpt projekt. Och så blir det en vab-dag mitt i det hela och jag förblir lugn eftersom jag känner mig så trygg och tillfreds. Det där lugnet alltså. Tack.

Jag har börjat känna ett sug igen. Och inte vilket sug som helst. Det kryper nämligen sig på det där med att komma i bra form, men jag har inte bestämt vilken form än. Marathon? En snabb mil? 5K? Lite av varje? Jag tänkte att jag ska landa lite i allt som är först och fundera på träningsmål först vid årsskiftet.

Det är väl en bra plan?

 

Man ska vara rädd om sig

Som att alltid använda säkerhetsbälte på bussen om det finns. Sen kan jag känna mig lätt kränkt de (få) dagar jag tvingas stå i mittgången och rösten i högtalarsystemet säger ”Använd bältet – för din egen säkerhet!” Eh…

Som att vara uppmärksam på sin omgivning, ha koll på trafiken och annat som kan göra en till en platt pannkaka.

Som att själv välja att tagga ner efter en dag då man taggat upp.

Som att röra på sig massor en onsdag efter en tisdag då man mest satt på röven på tåg, buss och i mötesrum.

Som att boka in en lunchdejt med en kär vän trots att det är lite körigt.

Ja man ska ta hand om sig. Det ska man.

Ohemult tidigt eller miljösmart?

Jag önskar att jag vore en så fin människa som av enbart miljöskäl åker tidiga morgontåget istället för flyget några timmar senare till Stockholm…

Att plockas upp av en taxi 04.55 I Hindås smakar inte smultron för sömnbanken precis. Ändå utsätter jag mig för det för att kunna ta tåget.

Det finns liksom en grej som jag faktiskt mår sämre av och det är att flyga.

Flygresor gör mig ”bakis”, speciellt om de är korta. Jag blir inte mig själv på hela dagen. Så himla ovärt.

Därför tuffar jag genom Sverige mot Stockholm denna tidiga morgon.

Av egoistiska hälsoskäl. Som är jättebra för miljön. Strunt samma att det inte är så tidseffektivt…

Dagen efter njuter jag vatten

Vi hade en sådan himla fin halloweenfest igår. Efter skattjakt i trädgården och ”bus eller godis” på byn somnade mina barn, trots extrem sockerchock, som två dockor i soffan. De andra kidsen (minus ett som somnade jättetidigt) höll ut lite längre. Vi vuxna fick massor med vuxentid runt det festdukade bordet och toppade pumpasoppan och kantarellpizzorna med äppelpaj på äpplen från Åmål. Himla lyxigt att få hänga med sina vänner här hemma och äta god mat i flera timmar!

Jag var rätt mör när jag gick och la mig och tänkte att det nog inte skulle bli någon morgonlöpning. Strax efter åtta stod jag ändå där utanför dörren ombytt och klar. Och vilken morgon jag fick!

Några plusgrader och sol friskade upp mig efter bara några minuter och tröttheten har sedan dess varit ett minne blott.

Nu softar jag och barnen här hemma medan Ola har åkt in till stan för att springa milen på Finalloppet. Jag har frågat via sms hur det gick, men har ännu inte fått någon racereport…

Tror helgen kommer att bli fortsatt lugn och skön. Om inte, har jag morgonens vattennjutning helt färsk på näthinnan.

Ta hand om er och njut av det fina vädret om ni också har det utanför dörren.

Jag vilar

Ja, jag vilar från träning och nu har det redan blivit helg.

Jag vilar för att jag har arbetat en- och en halv dag hos min nya arbetsgivare Skanska. Jag vilar för att det är en massa information in, nya rutiner, nya människor och Skype-möten hemifrån med exemplariskt fungerande teknik, som stressar mig ändå bara för att det är teknik. Det är ny mobiltelefon och nya system. Det har varit kjoltorsdag och sen blev det fredag. Ja jösses…

Och mitt uppe i allt detta virrvarr av nyheter roddar vi för kvällens halloweenfest här hemma med god mat, skattjakt och läskiga girlanger i taket. Barnen är övertända och exalterade.

Så jag vilar fysiken. Tar någon slöpromenad här och där för frisk luft och lite ställtid. Strosar upp på ett berg i närheten av Skanska och tar kjoltorsdagsbilden innan min första arbetsdag startar.

Jag vilar.

Imorgon tror jag att jag har vilat färdigt. Då kommer det att vara gött att  springa längs mina vatten igen.

Min typ av lyxonsdag

Att skämma bort mig själv och göra saker för min egen skull kan jag vara ganska bra på. Ibland… Och det där med att ta hand om sig ska i min mening vara enkelt. Det får inte framkalla någon stress, för då kan det ha motsatt effekt.

Idag tog jag ett tidigt varv runt ”min sjö” med det obligatoriska stoppet på Nedflo strand. Fötterna trummade fint mot asfalten och alla smärtor höll sig någon annanstans än i min kropp. När jag kom hem var jag varm, men skönt uppfriskad av den fuktiga och dimmiga luften.

Nu har jag några måsten att ta itu med, men om några timmar ska jag åka in till stan för en- och en halv timmes Hawaiiansk massage. Fråga inte mig vad det är för något, men jag litar helt och fullt på min massageterapeut Annika. Efter massagen väntar skymningskaffe med vännen Anna. Jag tänker mig att det blir ett fint samtal, något gott att äta och ett gäng cappuccinos.

Sådana här dagar, som i princip bara är mina, har jag typ aldrig och jag tänker njuta av varje sekund. Det finns dessutom en väldigt god anledning att den här dagen inträffar just idag. Imorgon börjar jag på ett nytt jobb.

Då vill jag ha fulladdade batterier.

Jag och mina ”lätta fötter”

Att jag inte har lagt min bästa löparsäsong bakom mig vet ni ju. När huvudet inte har varit fullt av potatismos har benen (förmodligen på grund av allt potatismos jag har haft i huvudet) strejkat på olika sätt och gör så fortfarande. Det har varit stelt, stolpigt och obalanserat i löparskorna. En direkt avspegling av livet.

Då blir man extra glad för det lilla.

Som att inte mindre än två främmande personer berättade för mig igår under korta och lugna löprundan (vaden ni vet…) att jag sprang lätt. Den ena sa ”lätta fötter” och den andra ”lätta ben”. Båda kändes precis lika bra.

Eller som att jag i morse lyfte 85 kilo i marklyft utan att blinka. Jag fick faktiskt koppla mig själv med strypkoppel i närliggande smithmaskin för att inte fortsätta och lägga på mer. Den som spar hon har och ett steg i taget…

Blicken framåt och uppåt. Och hjärtat på rätt ställe!

Det biter i kinderna!

Det där som kändes overkligt för bara nån vecka sedan, det vill säga att det skulle komma en tid för underställ, vindjacka och skydd för öronen, är nu i allra högsta grad verklighet. Luften har blivit kall. Löppassen startar alltid kalla. Fast en är ju erfaren och har lärt sig att värmen alltid kommer till slut.

Och om man tycker att det är lite jobbigt i isvinden och motvinden nere vid strandkanten eller på raksträckan, kan man alltid söka skydd i skogen. Trampa mossa i lä är riktigt fina grejer en kall oktoberdag.

Eller varför inte, i skydd av träden, köra lite styrketräning i ett sparsmakat utegym. Det känns så fint i kroppen när man springer vidare sen.

När den korta eftermiddagspromenaden med hästsspaning börjar bli en aning för kall är det bara att snabba på hem till en varm kopp kaffe och kladdkakerester direkt från frysen.

Det ska vara enkelt och friskt att ha helg!

Morgonguld och sammet

Jag kommer tidigt till dagens frukostställe, Le Pain Français på Avenyn. I kroppen har jag ett helt ok gympass och frisk luft från mitt strosande genom stan. Livet känns väldigt enkelt att leva, trots att jag är helt själv inne i den bombastiska restaurangmiljön, där man inte sparat på inredningsdetaljer och mysbelysning. Dessutom vet jag att jag snart ska få fint sällskap och en delux-frukost…

Sällskapet och maten anländer. Frukosten och sammankomsten är ett hej då till människor jag tycker om att dela min jobbvardag med. Det här är vår sista dag tillsammans som kollegor. Muntrar upp mig med en croissant och lite annat och tänker på att det faktiskt bara är mina arbetsuppgifter och miljön som försvinner, inte människorna.Vi är inte längre kollegor. Vi är vänner.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en bättre start på min sista dag som kommunikatör.

När vi strosar genom stan mot jobbet värmer höstsolen och morgonens röda sammetsintryck upp hela kroppen i ett stort leende. Jag har det bra. De här människorna är bra. Allt kommer att bli grymt bra.

Och så tar vi strax en utelunch på stammisstället för att liksom knyta ihop jobbsäcken…