Framåtblick och en liten kik bakåt

Nästa anhalt är Skogsmaran 42 kilometer den 4 oktober. Jag antar att den är kuperad som fan. Givetvis är det terräng, det förstår en när det står skogs före själva maran. Det är…eh…låt mig räkna efter…12 dagar till den 4 oktober. Jag har med andra ord en träningsvecka på mig att lämna de korta intervallerna på bana och samla distans på skogsstig istället. Sen måste jag vila upp mig inför själva loppet. No stress. Det är luuuugnt. Jag gjorde exakt så här inför Tjejmarathon också.

Så nu vet ni vad jag ska göra den närmsta tiden. Eller i alla fall den närmsta veckan. Med start imorgon ska jag springa till skogs. Idag har jag gymmat en halvtimme och vill jogga senare ikväll om det finns tid.

Nåväl. Tog mig en tillbakablick i bildarkivet. Hittade njutningsbilden nedan, som är knappt ett år gammal. Förra året deltog jag i OK Orintos Terräng KM 10.5 kilometer med en fantastiskt rolig och bitvis brötig bana. Lyckades springa fel, men vann ändå. Måste kolla upp om de kör i år igen och om jag i så fall har möjlighet att vara med.

Den ena delen av min supporterstyrka var lite mindre då.

mia-moa2.jpg

Kretsloppet i Borås: Personligt rekord och kamp med mentala spöken

Uppladdning: MYCKET bättre än förra helgen. Vi har svärisarna på besök. Ola åker iväg tidigt på ett möte. Vår dotter är mer än gärna med sin farmor och farfar, vilket innebär att jag kan strosa runt lite i min egen värld. Äter en riktig dunderfrukost, men får tyvärr ont i magen. Av havregrynsgröt, ägg och bröd – en frukost som jag äter typ sex dagar i veckan. Typiskt. Är snäll mot mig själv sen. Går i väldigt god tid till busshållplatsen, där jag även ska möta upp mina kompisar. Kan sitta i solen och glo på folk. Det gör en ju inte så ofta nu för tiden.

Mikael och Ulrica kommer och vi har trevligt ända från busshållplatsen fram till startskottet går. I Borås skiner solen. Vi strosar runt och hyllar att arrangemanget är ett genomtänkt sådant utan köer. Allt flyter på.

Här kan en sitta och ta det lugnt. Mitt i folkfesten, men ändå lite på sidan av.
menmia-kretsloppet-borås-1
Jag stirrar på banan. Har ingen aning om vad som väntar, men hoppas på det bästa.
menmia-kretsloppet-1

Loppet: Under uppvärmningen får jag en överjävlig håll. Blir orolig, men så fort jag hamnar i min startfålla så känns det som att hållen släpper. Jag får en flygande start i nedförsbacke. Kroppen känns inledningsvis okej, men inte helt hundra. Det där lilla extra saknas. Ni vet vad jag menar va? Kopplar på autopiloten som fungerar utan problem till fem kilometer ungefär. Då kommer tvivlen. ”Du har sprungit för snabbt!” Du kommer  inte att hålla hela vägen till mål! Titta på karlarna runtomkring dig, vad starka de ser ut!” Jag får en rejäl dipp. Loppet är i huvudsak flackt, men ibland dyker det upp små kullar och lätta motlutar. Vissa svängar är rätt tvära och jag tappar fart. Ibland springer vi på grus. Kryper ihop och försöker därefter sträcka ut och få upp farten när det lutar nerför. Vid sju kilometer släpper det värsta och jag ökar farten igen. Blir lite stolt över mig själv och om jag hade orkat så hade jag gett mig själv en klapp på axeln…

Sista tre är sprängfyllda med mjölksyra och flås. Efter tappet mellan fem och sju kilometer måste jag trycka på för att komma in under 42 minuter. Och det vill jag för det är fanimej på tiden att den här kroppen gör det. Kämpar, kämpar, kämpar och trycker bort elaka hjärnspöken.

Jag gruvar mig lite inför de sista 500 meterna som går på knagglig kullersten i svag motlut. Och det ÄR sjukt jobbigt när jag väl kommer dit. Tack och lov känner jag doften av målportalen och juice från Brämhults, hör ett ”Heja Mia!” alldeles innan målgång och orkar hela vägen fram.

Går i mål på 41.22 på placering 12 av 1672 kvinnor. Med tanke på att det är några riktigt grymma tjejer som sprungit på mellan 33 och 38 minuter där i toppen, så är jag mer än nöjd med det. En får ju liksom välja sina strider… :)

Jo, igår var jag rätt nöjd efter målgång om än sugen på att anmäla mig till ytterligare ett millopp. Trots att det är så överjävligt när en springer, så längtar jag till nästa gång.
menmia-kretsloppet-mia-hellstrom

Efter loppet: Vi väntar in varandra, dricker äppelmust från Brämhults (kan vara det godaste jag någonsin druckit), köper godis och tar bussen hem till Göteborg. Tack Mikael och Ulrica för en era fina prestationer och för sällskapet. Det blev en strålande löpardag i Borås!

Här är det. Kullerstensupploppet som satte många löparben på prov igår.
menmia-upplopp-kretsloppet

Kretsloppet ”Sjukt bra, men inte helt perfekt”

Jo, jag kom i mål idag igen. Slipade mitt pers med knappt en minut och snubblade i mål på kullerstensupploppet på 41.22. Jag är nöjd såklart, men med viss distans…

Kretsloppet i Borås var en helt fantastiskt välordnad och trevlig tävling, som avnjöts i strålande sol och i mycket gott sällskap. En svindlande race report, som kastas mellan hopp och förtvivlan, kommer. Jag lovar! Den kommer nog att heta typ ”Sjukt bra, men inte helt perfekt”. Jag har en hel del att jobba med, främst på det mentala planet, för att få till det där milloppet jag drömmer om. För det gör jag!

Nu ska jag mysa med sambon i soffan framför en film. Så, nu vet ni det också.

En strålande löparbild. Togs innan start, då jag och mina kompisar softade i gräset.
menmia-kretsloppet-borås

Men Mia! och Borås

Sist jag gick i mål i Borås, för bara några månader sedan, var jag väldigt rödhårig och såg ut som om jag tagit droger. Just det. En kuperad terrängultra på 56 kilometer hade jag lagt bakom mig också.

Jag tror inte att euforin kommer att vara densamma efter dagens mil. Inte är jag rödhårig heller. Det är en sådan väldigt annan grej och upplevelse att springa ett millopp. Absolut inte sämre, men väldigt annorlunda. Och i mitt huvud är Kretsloppet i Borås mycket värre än en terrängultra. En större utmaning för kropp och knopp helt enkelt.

Jag har haft en väldigt skön dag hittills. Det är bra. Jag inbillar mig dock att magen krånglar lite, men jag är snäll mot den och litar på att den skärper till sig.

Håll en liten tumme är ni snälla. Ett lopp hit och dit är liksom inte hela världen för mig, men det är ju kul om det går bra. Annars är risken stor att jag måste anmäla mig till ytterligare ett millopp. Vetteefan om jag har tid och råd med det…

Droger skapade inte denna stirriga blick och diffusa armföring. Ultra did.
menmia-borås

Fredag och löparlördag

Vi fick en så bra start på dagen idag jag och Moa, om än något tidig. Ett extra glatt och spralligt barn (som börjar utveckla precis MIN humor :)) gör mig lugn och på bra humör inför resten av dagen.

Kavajen får vänta i några timmar. Ute är det solsken. Det finns faktiskt ingenting att klaga på. Ingenting. Den uppskruvade Mia som med beslutsamma steg dunkade ner ett sammanbrott i löparbanan igår är borta. Kvar finns en lugn och stabil person som vet att hon fixar allt. Hon vet också att tid finns. Skönt.

Imorgon är det lördag och löpardag i Borås. Kretsloppet – jag känner mig mer och mer redo för dig. Behandla mig väl så ska jag göra mitt bästa. En stor bonus är att mitt resesällskap redan kollat busstidtabeller och sånt där och skrivit ”Vi hoppar på bussen vid Korsvägen 11.10 imorgon.”  Och Ola gjorde samma research förra  veckan. Perfekt. Jag behöver liksom bara gå dit.

Fredag. Fina fina fredag. Jag gillar dig!

Mina löparben. Jag tror ju på er. Hoppas ni är lika starka som mitt huvud. menmia-löparfeeling

Kvinnor på gränsen till sammanbrott bör besöka löparbanor

Precis när jag var helt inställd på att den här veckan liksom var soft, skön och stressfri, så började det denna eftermiddag att snurra igen. På en torsdag! WHAT!?  Lägg till en lätt nervositet och en gnutta positiv hjärtsnörp – KABOOOOOM – så är det. Jahapp. Får liksom ingen ro i kroppen alls.

Gjorde det enda rätta och använde mina löparben för terapi ikväll. Eftersom det vankas millopp på lördag kunde jag tyvärr inte vara ute och kötta hur länge och hur snabbt som helst, vilket kanske hade behövts rent mentalt…

Dagens stampa-ner-ett-sammanbrott-i-löparbanan-pass:
Uppvärmningsjogg till löparbanan.
4 x 1 min med 30 sek vila
*konstpaus titta på himlen och fåglarna*
4 x 30 sek med 15 sek vila
*konstpaus iaktta ett gäng ungdomar och fundera kring huruvida de är kriminella*
4 x 30 sek med 15 sek vila
Hemjogg

Alldeles lagom så här tätt inpå tävling då jag faktiskt VILL ha dagsformen med mig och VÄLDIGT GÄRNA fixa ett nytt pers. Och inte vilket pers som helst. Utan ett rejält, som gör skäl för sitt namn. Inget fjös. Jag vill vara nöjd med mitt lopp och känna att jag och min kropp gav allt.

Men vi får se. Det är långt till lördag klockan 14. Innan dess ska kavajen på. Nerviga möten ska klaras av. Det sista imorgon 15.30 innan jag får ta helg och äta pasta Carbonara i fint sällskap.

Må lugnet sedan sänka sig över min uppenbarelse och skapa en fin löpardag i Borås.

Amen.

Selfie från en skön stund. Satt lutad mot ett traktordäck och andades i några minuter. 
menmia-selfie

Löpardebatter

Kan vara det fånigaste som finns och jag begriper inte ens att de existerar. Det pratas om huruvida en får kalla sig löpare om en springer bara för kul. Om det är rätt eller fel att jaga PB. Om det enda en vill göra är att jogga i solen. Om en ska få  vara nöjd med sin prestation vare sig en närmar sig de riktigt grymma eller frivilligt håller sig på armlängds avstånd från dem. Om det går att ha riktiga mål som motionär eller om de liksom inte betyder någonting eftersom en inte är bäst eller ens försöker bli bäst.

Alla har vi fått en kropp. Kroppar vill och kan olika. Huvuden vill och kan olika. Livet ställer olika krav på olika människor. Tid finns. Tid är knapp. Ibland finns tid inte alls.

Näe. Jag  förstår faktiskt ingenting. NADA. Spring för fan! Alla har rätt att springa och att synas. Svårare än så är det inte. Tack för mig!

Löpare? Tveksamt. Jag prioriterar ju mestadels att göra annat än att springa ;)
menmia-löpare-ja

Förberedelser inför Kretsloppet i Borås

Det blir nya tävlingsrutiner på lördag. Dels ska jag åka buss till tävlingen och dels får jag åka utan min familj, som har annat för sig. Jag måste erkänna att det sistnämnda känns lite tomt. Det har blivit en god och bortskämd vana att ha Ola och Moa med sig som support och hejaklack.

Tack och lov får jag sällskap av min kompis Mikael som också ska springa Kretsloppet. Det blir kul! Då kan vi sitta på bussen och nörda ner oss i löpartermer :) Sen hoppas jag att han hittar bättre än jag. Sist jag var i Borås sprang jag vilse efter 54 kilometers löpning och sumpade en solklar andraplats i Tjejmarathon. Haha. Mitt livs loppavslut, då jag hade alldeles för pigga och snabba ben i förhållande till hur tätt snitslarna satt.

Note to self: Spring inte vilse på lördag, det har du absolut inte tid med under ett millopp…

Göteborgs Jubileumslopp från i lördags är borta ur benen. Vad som däremot finns i benen är en lätt stelhet efter måndagens gymmande. Planerar jogg och några få och väl utvalda löpskolningsövningar idag. Imorgon blir det korta intervaller på bana för komma igång med snabbheten igen. Sen vilar jag till startskottet går.

Jag är inte lika stressad och uppe i varv den här veckan som förra. Planerar också att ta det lugnt på lördag förmiddag innan loppet. Med lite planering går det att skaffa sig bättre förutsättningar.

Så hoppas jag att jag har dagsformen med mig. Den är väldigt avgörande för om mitt PB ska putsas eller inte. Jag har stor tilltro till mina ben och min kropp. Jag vet vad jag går för. Nu vill jag bara ha ut det ur systemet, men om det inte händer, får ”det perfekta milloppet” vänta till nästa säsong. Värre än så är det inte. Livet är större än löparbesvikelser.

Efter lördagens millopp väntar nya förberedelser och en helt annan typ av löpning som jag och min kropp känner oss mycket mer bekväma med. Skogsmaran 42 kilometer terräng, vilket mentalt känns som en löparsemester… Men det ska jag inte tänka på nu. Nepp. Först milen. Den där jävla milen. Om någon hade sagt till mig för drygt ett år sedan att jag skulle satsa på att springa en snabb mil hade jag garvat…och garvat…och garvat… Det är INTE min grej, men jag hoppas att det kan bli.

Variation förnöjer! Nu kör  vi! Förresten… Gissa min tid här.

I lördags åkte vi båt i solen och käkade varmkorv efter loppet. Alla nöjda och glada!
menmia-familj-lopp

Så blir jag som ny

Vissa dagar är stelare än andra. Min jag-är-frustrerad-över-valresultatet-träning på gymmet igår måste ha varit lite tuffare än vanligt med tanke på dagens kropp…

Och jag satte mig framför datorn i morse och var effektiv. Speciellt mellan nio och tio då jag faktiskt tror att jag uträttade ett helt dagsverke. Sen kom den – spänningshuvudvärken. Ajaj! Mina stela styrketräningsmuskler  i kombination med datortid visade sig inte vara någon höjdare. Så jag bröt upp och bytte om.

Lätt distans med paus för stretch och en gnutta bara-sitta-och-vara-tid gjorde susen. Det är så himla enkelt. Feelgoodträningen tog förvisso en hel  timme i anspråk trots att jag planerat för ca: 45 minuter. Men ach. Värt.

Nu är jag tillbaka framför datorn igen utan huvudvärk och måste speeda upp innan jag hämtar hem den lilla fröken klockan 14. Det rullar på så att säga.

Här kan jag vara. Är glad att  det är nära till skogs.
menmia-menmia

Jag brukade ha en frisyr

Den kom till tidigt i vintras någon gång. Den gången fick jag sitta hos frissan i över tre timmar för att få bukt med barret. Då sa både jag och Ola (som väntade ihärdigt på att få äta lunch med mig efter frisörbesöket…) ”Nämen, nu ska det här göras regelbundet så behöver det inte bli så dyrt och ta så lång tid nästa gång.”

Jag visste att det inte skulle bli så, ty jag hittar alltid på roligare saker att göra än att gå till frisören…

Så nu sitter jag här med en stor och lockig hårhjälm som är i vägen och känns tung. Hur en hårhjälm ser ut kan du se på min Instagram. Och jag har bara mig själv att skylla. Jag saknar den där lätta känslan av nyklippt hår, men orkar inte gå ner på stan för att ta död på hårhjälmen. Vad är det för fel på mig? Varför måste jag göra andra saker hela tiden? Vad är det som tar emot?

Det fanns en gång i tiden en välkammad kvinna…
mia-frisyr