Jag springer!

Jag morgonspringer ett lätt distanspass iklädd löparkläder.

På förmiddagen ”springer” jag mellan olika Elgiganten-butiker iklädd jobbkläder (idag extra rivig i leopardmönstrat) för att hitta det där stativet och den där mikrofonen. Fuskar några kilometer och hoppar på en buss. Råkar av misstag köpa två sms-biljetter och blir snålförbannad. Tänker att jag få straffspringa en vända nästa vecka för att kompensera dessa 24 kronor. Grrrrr…

Jag springer från bussen över planen på Lindholmen för att komma in i värmen på jobbet. Det snålblåser och regnar ju för fan. Helt omöjligt att gå.

Fortsätter att ”springa” i korridorerna, ty jag är kaffesugen och kissnödig mest hela tiden. Ibland vill jag ha en frukt också.

Jag ”springer” och trivs. ”Springer” på trevliga kollegor.

Sen kommer dagens stora skräll som inte alls har något med springande att göra. JAG BOKAR EN KLIPPTID! Känner mig som en världsmästare, då sådana beslut sitter sjuuuukt långt inne. Fast egentligen är det inte min förtjänst att det blir av. Nej, det är den kollegiala peppen som gör det.

Jag springer till bussen. Sen springer jag mellan buss och spårvagn. Till slut springer jag från spårvagnen och hem. Det snålblåser och regnar fortfarande.

Jag springer uppför trappan för att jag saknar min familj så himla mycket.

Sen får det vara slut på det där springandet för idag.

Tur en är lite lagom vältränad alltså. Jag skulle ju inte orka med allt detta springande annars…

En springare… Lika snygg sommar som vinter.
menmia-löpning-hälsingland

I mitt huvud ska jag åka på SPA…

Fast den lilla Stockholmsresa jag ska göra torsdag till fredag är allt annat än precis det. Ändå envisas mitt huvud med att visualisera hotellgym, fluffiga lakan, skumbad, små shampoflaskor, fräscha frukter och ett glas rött i hotellbaren… Det där med att jobba, vara nervös, sy ihop, vara trevlig och så vidare. Ach… ”Mia, I really trust you. This is very important to us.” Can not hear you! SPA! SPA! SPA!

Kanske är ett dygn på ett SPA vad jag egentligen behöver. Vilka rekommenderar ni?

Det där var egentligen en parentes, men nu har jag glömt bort vad jag tänkte skriva om.

Och nu ska jag ta tillfället i akt och jobba lite till, prata med sambon, äta apelsiner och dricka te (jag dricker egentligen inte te, men gör det med Ola ibland bara för att det blir som en grej vi gör ihop).

Ciao!

Hanterar en ”tricky week”

Det är inte så att min vecka är dålig på något sätt, det är bara lite mycket kan man säga. Utmaningar kan en ibland hitta på helt nya sätt. Som i att ”boka fika för 91 personer” till exempel. Det har jag aldrig gjort tidigare. I hela min yrkeskarriär har jag lyxigt nog bara fikat det som någon annan har ordnat fram utan att reflektera så mycket. Jaja. Jag tror att jag har lyckats lösa fikapucken faktiskt. Det kommer inte att serveras bajs i alla fall och jag fick ett ryck och beställde 2.5 kilo choklad som backup…

Tiden är också en större utmaning än vanligt. Det vankas resdagar, hotellnätter och event på andra orter. Jag väljer att ta det dag för dag. Planerar inte så mycket utanför jobbet utan ser alla ”egoaktiviteter” som en bonus. I morse till exempel kunde jag ta löparbenen till jobbet. 30 minuter frisk luft är en bra start på veckan. Om benen vill och huvudet orkar om en stund kan jag köra lite kvalitet när timmen är sen. Håller det lite öppet, ty det spöregnar och vilan kanske behövs mer.

Hur ser din vecka ut? Är det fullt upp eller lugna gatan?

Vi tar en bild från en skön helg. Helgen som gick. Det är tur en får andas emellanåt.
menmia-ola-mia

Jag har en kropp!

Det är inget jättespeciellt med det påståendet direkt. Du har väl också en kropp hoppas jag… Fast vissa dagar blir det extra påtagligt. JAG ÄR ETT RAS IDAG. Jag är bara min kropp. Den är det enda som känns. Jag vet precis varför också.

Orsaken stavas chinsmarathon under veckan plus några kilometer (mil?) längdskidåkning för mycket i samband med säsongspremiären igår. Det sistnämnda misstaget gör jag varje år. Istället för att gå ut lugnt blir en så jäkla lycklig över att ÄNTLIGEN få åka skidor att en inte kan sluta… En kan inte bara sluta, en vill ha mer också. För det behöver inte vara så jobbigt under tiden. Det påfrestande kommer dagen efter och förmodligen dagen efter det.

Jaja. Att ge sig ut i skidspåret idag känns omöjligt (eller? ^^). Vila känns skittråkigt. Så jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Springa känns fullt möjligt om ljumskarna samarbetar. Jag har ännu inte kommit till det där stadiet då jag går bajsnödigt. Alltid något!

Vi kastar inte in handduken, då mina armar förmodligen inte orkar kasta något idag…

Vi biter ihop!

Det här alltså. Att hänga och dra i saker. Jag bara älskart. Här extra spännande då jag är halvnaken i jobbgymmet…
menmia-mos

Vi åkte till längdskidland

När Ola ringde till mig på jobbet igår eftermiddag och ba ”Mamma ringde. Det är jättefina skidspår i Åmål. Ska vi åka dit ikväll?” så kändes det inte helt självklart. Jag menar. Att springa hem, stresspacka, lasta bilen och åka 20 mil – vilket fredagsmysprojekt va? Men jag tog den snabbaste springvägen hem, vi packade ihop oss snabbt och löste det där med middag på vägkrog. Nu är vi här. Det finns inte en tillstymmelse till ånger.

Efter en lugn morgon gjorde jag och Ola längdskidpremiär för den här säsongen. Vi åkte både i fina spår och på ställen genom skogen där det inte fanns några spår. Det sistnämnda är min favoritåkning. Jag känner mig så mjuk, följsam och fri! En timme hann vi med, men dagen är inte slut än…

Nu sitter en här och ser fram emot en lasagnelunch, som ger oss energi att ge oss ut i skidspåren igen i eftermiddag. Och vi måste  ju även tänka på att tanka kropparna så att de orkar åka imorgon också. Ja, så gött kan livet vara ibland.

När den här helgen är över kommer jag nog att känna att  jag har både ljumskar och axlar. Underbart!

Tips! Underhåll romantiken med lite längdskidor :)
menmia-ola-längdskidormenmia-längd

Kalla gärna min träning för ensidig…

Själv är jag i vanlig ordning supernöjd :)

När arbetsveckan nu helt plötsligt har tagit slut (igen?!) har jag

…sprungit flera mil fördelat på ett gäng transportlöparpass till och från jobbet. Och veckan är ju inte slut än.

…bara åkt en enkelresa buss till jobbet = transportkostnader denna vecka, 22 spänn. BONUS!

…kört 17 minuter chinsträning i jobbgymmet i anslutning till en transportlöpning.

…mosat axlarna i 17 minuter. Även detta skedde i jobbgymmet i anslutning till transport.

…funderat över varför båda mina gympass blev 17 minuter, utan att det på något sätt var planerat. Är det så mycket tålamod jag har i gymmet nu för tiden?

…totalvilat en heldag. Om vi nu inte räknar gårdagens fem minuters stretch på köksgolvet som träning. Näe va?

Nu radar jag inte upp det här för att få klappar på huvudet och för att ni ska säga att jag är duktig. Det sista vet jag redan och är inget jag behöver er till :)

Vad jag vill säga är följande: 
Hitta det som funkar fysiskt, mentalt, logistiskt och i ditt förhållande till andra människor. Håll dig till det. Livet är inte som på Instagram – det är här och nu och bara ditt. Hitta din grej och ditt sätt att få ihop det. Bli tillfreds med dina förutsättningar och använd din tid smart och som du vill.

Veckans bästa träningssummering ur ett Men Mia-perspektiv:
# Träningen har blivit av.
# Jag har haft mängder med energi till där den behövs som allra mest (jobb och familj).
# Kvällarna har hållits helt fria och jag har kunnat vila.
# Jag har mått bra och aldrig känt ens en tillstymmelse till stress.
# En avslappnad, nytränad och energisk Mia är en bra morsa, sambo och kompis som dessutom sover väldigt gott på nätterna.

Det är inte alltid superenkelt att pussla, planera och fixa. Men du är grym! Kom ihåg det!
menmia-löparskor

Vardagsvariation

Jag älskar rutiner. Jag älskar också att bryta dem… En är liksom så inrutad hela tiden för att få tiden att räcka till. Jag lägger alltid fram allt jag behöver kvällen innan. Löparkläder. Eventuella kompletteringar till ombytet som finns på jobbet. Matlådan i kylen. Mellanmålen. Kaffebryggaren laddas för att frigöra tid till morgonbus med den lilla. På morgonen är det fullt ös med gröt, spring och lek. Vi går till förskolan och kramas hej då. Jag kutar till jobbet. Rutiner. Jättebra att ha.

Så kommer de där få dagarna då löparkläder och annat inte behöver förberedas kvällen innan. Jag lämnar den lilla på förskolan iklädd mysbyxor och dunjacka. Går hem och sätter mig framför datorn vid köksbordet. Jobbar. Och det känns så skönt. Det är vardagligt, samtidigt något helt annat än det vanliga vardagliga. När mötet på stan börjar närma sig svidar jag snabbt om till kavaj och lägger på lite mascara. Förhoppningsvis lyckas jag pricka ögonfransarna.

Ingen löpning hit och dit. På eftermiddagen kör jag några lätta övningar på köksgolvet för att mjuka upp stela datoraxlar. Tänker att jag borde göra sånt när jag är på plats på jobbet också. Sen kommer familjen hem till mig. Vi hänger. Ihop.

Rutiner är bra, men är helt klart till för att brytas lite då och då.

Är din vardag full av rutiner? Eller har du möjlighet att vara mer spontan? :)

På min hemmaarbetsplats (vid köksbordet) har jag just nu ett gäng vackra tulpaner, som jag har fått av Ola, att njuta av. Inte så illa.
menmia-tulpaner

Hurtbullereflektioner

En riktig hurtbulle (ja jag tar mig friheten att se på mig själv som en sådan, då jag frivilligt tar alla chanser jag får till att byta om och utöva fysisk aktivitet som framkallar svett) blir riktigt glad när hurtbulleaktiviteterna smittar av sig på andra. När människor istället för att bara säga ”Vad duktig du är som tränar så mycket!” istället börjar komma fram till en och skryta om egna träningspass och nya bättre vanor.

Och helt plötsligt blir en låtsas-PT åt någon som, förutom att hen har ändrat sin kost, vill ha en rejäl spark i röven och komma igång med det fysiska. Vi snackar promenader med flås och tabata-omgångar som får det att svida i hela kroppen. Vi diskuterar tid, tålamod, tapperhet och det där med att ALDRIG jämföra sig med någon annan. Vi är överens om att det måste vara kul. Svettigt såklart, men framför allt kul.

Och det är numera normaliserat att strosa runt på jobbet i löparkläder och fixa det sista innan jag springer hem för dagen. Ibland fastnar jag hos någon och snackar träning alldeles för länge, så jag får nedrans bråttom hem.

Störtskönt!

Omklädningsrummet – när du vill vara dig själv för en stund…menmia-omklädningsrum

Dagens lista: Operfekta härliga människor

Förra veckan när jag skrev inlägget där jag outade fem mindre bra sidor hos mig själv och liksom i förbifarten ”Någon som vågar anta utmaningen och göra likadant?” så anade jag inte att…eeh…ja ni får läsa själva nedan.

Jag har fnissat  och skakat på huvudet av igenkänning. För varje lista jag har läst har jag känt att min borde ha varit 15 punkter lång. Minst. Telefonskräck och att inte svara vid ”okänt nummer” är festligt nog återkommande hos många. Vi tvivlar på oss själva, känner oss osäkra, är känslostyrda, tar för mycket plats, tar för lite plats, är alldeles för egoistiska, lyssnar för mycket på andra och så vidare. Det är helt fantastisk vad himla mycket vi är!

Varsågoda! Här har ni ett gäng helt fantastiska bloggare, människor och personligheter att njuta av! (Detta är dom som på något sätt pingat eller kommenterat min blogg. Är ni fler så säg gärna till!)

Anna, ser till att roffa åt sig bästa träningstiden och är för långsint för sitt eget bästa.

Sara, som inte öppnar sina räkningar och är nöjd, men aldrig nöjer sig.

Jessica, som kan bli helt utmattad av sig själv och vägrar svara om du ringer med skyddat nummer.

Malin, som inte bara skrev en lista med fem operfekta saker utan även utvecklade en egen med fem bra saker.

Cilla, vill ha livrem och säkerhetslina innan hon testar nya saker och ogillar att prata i telefon.

JoHo, har svårt att säga nej, är ofta dubbelbokad och fuskar när hon ger sig själv en utmaning/ett löfte.

Kari, blir snabbt uttråkad och det är inte helt säkert att hon lyssnar på vad du säger.

Anne, tycker synd om sig själv när det regnar småspik och blåser och gör det mesta i sista stund.

Karin, är beroende av lakritsfudge och choklad och har svårt att be om hjälp.

Charlotta Sofia, är lättkränkt, känner sig ofta förolämpad och får PANIK av ändrade planer.

Nina, har myror i brallan, kan aldrig sitta still och är en smulgestapo i köket.

Elna, bär känslorna utanpå kroppen och suger åt sig negativ kritik som en svamp.

Erika, bor för mycket i sitt eget huvud och jobbar på att allt inte behöver vara perfekt.

Malin, är en temperamentsfull känslomänniska som tänder på alla cylindrar.

Helena, som reflekterar så fint kring det hela och om hur vi påverkar varandra.

Camilla, är inte alls lika bra på att fullfölja projekt som på att komma på dem och starta dem.

Emilia, kallas för Skalman, då hon rabiat följer sin ät- och sovklocka.

Jeanna, som hela världen snurrar runt. Faktiskt.

Camilla, har kort stubin och hamnar lätt i tyckasyndomsigsjälv-mode.

Fanny, gör tusen saker på en gång och har en förmåga att avbryta människor.

Tony, som inte ser någon poäng med detta i jantelagens högborg.

Annie, som ställer till kaos, har humör och har svårt att lita på människor.

Tack för att ni delat, skrivit, länkat och bjudit på er själva! <3 Fortsätt att vara precis så grymma som ni är.

Jag tänker fortsätta att vara ganska naken och osminkad. Med ett stort leende! För trots mina tillkortakommanden är det faktiskt så jag oftast är – GLAD (och full i fan).
menmia-nakentema

Ett försök till transportkvalitet

Jag har blivit transportlöpningsinspirerad av Andréa, som kör ett gäng backar på väg till jobbet. Bland annat. Och av Snorkkis som räjsar det snabbast hon kan till förskolehämtningen.

Själv lökar jag mest bara på när jag transportspringer och intalar mig själv ”Det är återhämtning Mia! Du vilar på väg till och från jobbet!”  Ja, det kan faktiskt vara alldeles sant att jag vilar, men… Om jag vill spara ännu mera busspengar och ta transportlöpningen till en ny nivå, ja då bör jag bita ihop och låta åtminstone några av passen vara kvalitet.

Så jag gav det ett försök denna eftermiddag. Värmde upp med 17 minuter axlar i jobbgymmet och fick därmed extra bråttom hem… Hade ställt in ett pass på klockan kvällen innan, vilket motverkade maskning och att ramla tillbaka i gamla hjulspår direkt. Själva kvaliteten i dagens pass bestod av 10 x 1 min med 30 sek joggvila mellan varje.

Det gick, men inte skitbra precis. Jobbiga människor i innerstan störde mig i min framfart. En jättestor buss tyckte att det var en bra idé att avbryta mig mitt i en intervall. Ja, jag vet att det var rött, men måste en bussjävel tuta så högt?! Det var slirigt och halt dock inte is, speciellt i nedförsbackarna. Men ach. Jag kom hem med en liiiiiite högre puls än vanligt i alla fall..

En behöver ju inte ha skyhöga förväntningar på premiären. Nu är det bara att öka!

Fotogenisk!
menmia-apa