En återhämtande och snäll helg

Aktivt familjeliv Träning och rörelse

Ljuset och vädret har varit magiskt vid Gullmarsfjorden den här helgen. Så fort jag har tittat ut genom fönstret eller varit ute mitt i det har jag blivit tårögd av tacksamhet. Tänk ändå att man lever och får ta del av så många vackra vyer, relationer och ting.

Min värdefulla Mia-tid har jag vid två tillfällen lagt på löpning och motion i gnistrande förmiddagssol, som ännu inte hade värmt upp världen och förintat frosten. Jag gladdes både över de vackra landskapen och över att min vad inte bråkade en endaste gång.

Vid båda tillfällena har jag landat här, på ”min” återhämtningsklippa nere vid stranden. Ena dagen bjöd på hård och ganska obehaglig vind medan den andra gav mig sol som värmde kinderna och gav en förnimmelse om vår. Hade svårt att släppa taget om den känslan och gå in.

Och barnen har jag rastat nere vid stranden och på grusvägarna mellan djurhagarna. Vi har släppt iväg alfahannen på löppass och hejat fram honom på raksträckan som är perfekt för tusingar. Jag har töjt och böjt för att mjuka upp min kropp och känner att en veckas regelbuden rörlighetsträning faktiskt har gett resultat för mitt mående. Jag har ätit gott, snattat av storbarnets lördagsgodis och druckit ett glas rött.

Jag har stått här med dunjackan på och mössan nerdragen med den isande havsvinden rakt i ansiktet och andats och tänkt helt klara tankar.

Det har varit en fin, återhämtande och väldigt snäll helg. Tack.

Världens mest oinspirerande träningsupplägg

Träning och rörelse

Jag skrev ju senast att jag hade bromsat typ allt och så även träningen. Därför tänkte jag ägna kvällen åt att låta er få en inblick i min nuvarande träningsvardag.

När jag började formulera mig i huvudet insåg jag att min träning är ett riktigt sömnpiller. Vem skulle vilja läsa det här liksom?!

Ach. Idag bjuder jag på kanske världens mest oinspirerande träningsupplägg, för jag tänker att någon måste göra det också.

Söndag
– 15 x 1 min joggintervaller  med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Måndag
– 15 x 1 min joggintervaller  med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Tisdag
– 10 x 2 min joggintervaller med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Onsdag
– 8 x 3 min joggintervaller med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Torsdag
– Styrkepass som passar en skev kropp med lätta marklyft, övningar för hamstring, ännu mera tåhävningar, rygg och axlar
– 15 min rörlighet

Har du somnat? Om inte kan jag ge dig det glädjande beskedet att jag inte känt av min onda vad en endaste gång, men eftersom jag vet att den är lömsk så kommer jag att vila imorgon för att slå på den riktigt stora trumman i helgen och springa så här:

Lördag
– 7 x 4 min joggintervaller med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Söndag
– 6 x 5 min joggintervaller med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Ja jag vet, mina helgäventyr är makalöst spännande. Straffa mig inte för det är ni snälla. Jag är nämligen överlycklig över de totalt 30 minuter jag kommer att springa på söndag!

Jag efterlämnar bromsspår

Feelgood Business Träning och rörelse

# Jag jobbar kopiöst många timmar ena dagen och klarar deadline med några timmars marginal. Dagen därpå vägrar jag jobbstressa en sekund, drar i handbromsen och spenderar förmiddagen med barnen med BVC-besök och mys. Eftersom jag har suttit på röven hela dagen innan (med korta avbrott för citywalking och tantmotion på kvällskvisten), tar jag tillfället i akt att använda benen till och från förskolan och till BVC. Innan lunch har jag samlat på mig drygt 8000 sköna steg och jag känner hur stegen i sig och den friska luften gör mig så himla gott.

# Jag är på gång med min löpning och är så motiverad att jag springer långpass. Det leder såklart till ont i vaden, eftersom deppens år 2018 fortfarande spökar i kroppen och gör mig fysiskt skev. Så jag bromsar träningen i nästan en hel vecka innan jag känner mig redo och motiverad att börja om från ruta ett. Jag lär mig springa igen med korta joggintervaller, tåhävningar och rörlighet på vardagsrumsgolvet.

# Jag är mitt i en tuff jobbperiod och sitter alldeles för mycket framför datorn. Därför har jag bromsat bloggen också. För så vitt jag vet ger den mig inga stålar… Jag vill verkligen inte leva mitt liv framför datorn eller i telefonen när jag inte har feeling för det.

Så nu vet ni varför det är så tydliga bromsspår efter mig. Vi hörs snart igen!

En halvdags vab-avbrott

Träning och rörelse

Första riktiga dagen på jobbet efter julledigheten i måndags och jag hamnade mitt i ett deadline-flow. Jag tycker det är härligt att ha fått tillbaka förmågan att fokusera och har verkligen njutit av mina arbetsdagar. Det är också härligt att ha förmågan att på cirka en millisekund ställa om för vab och vara hemma med mina två små troll.

Idag onsdag sysselsätter vi oss med Barnkanalen på SVT-play och håller handen. Jobbflowet hoppas jag kunna återuppta i eftermiddag. Allt kanske inte blir som jag hade tänkt, men det kommer definitivt att bli bra nog inför morgondagens möte där förväntningarna bor.

Hörrni… Jag skriver förmodligen om mitt jobb på grund av att jag har fått ont i min vad igen. Och det är skittråkigt!

Det finns ingen inspirerande löpning att rapportera om. Snarare tvärtom. Måndagens femkilometersrunda fick avbrytas dels på grund av vadont och dels på grund av jag inte kunde springa tillräckligt fort för att hålla värmen i ihållande iskallt regn och vind från alla håll. Gårdagens rehab och styrka på gymmet var å ena sidan en skön start på dagen, men å andra sidan längtade jag ut i löparspåret.

Nu ska jag återgå till att hålla handen, kolla på märkliga barnprogram och i smyg fundera kring hur jag ska lägga upp träningen framöver. Löpvila flera veckor? Fokus på styrketräning? Tvinga mig upp på en cykel? Inleda en oväntad zumbakarriär? Öppna den där Yoga-boken jag har i mina ägor?

En mer inspirerande rapport kommer inom kort!

De små, men värdefulla sakerna att se fram emot 2019

Aktivt familjeliv Träning och rörelse

Romantic getaway till Varberg

Varberg blev min julklapp till Ola, när jag redan hade köpt en deo och fler prylar kändes överflödiga. I slutet av april åker vi kollektivt typ nästgårds och bor på Varbergs Stadshotell, men skippar Asia Spa eftersom det finns så mycket annat vi ska hinna med. Vi snackar löptur längs med havet, träning i gymmet, relaxavdelning, middag på den japanska restaurangen Nami, hotellfrukost och morgontidning. Varför Varberg? Dels blev jag inspirerad av platsen när jag var där på jobb för några veckor sedan och dels var Varberg första romantiska stoppet på min och Olas första gemensamma sommarsemester år 2008 då vi bilade till Sveriges sydligaste punkt. Påminn mig om att jag måste fixa barnvakt, annars går liksom hela idén i stöpet…

Löpartävlingar

Göteborgsvarvet har seglat upp på min löparhimmel som en stark bubblare, eftersom jag skulle vilja genomföra loppet med jobbet som en social aktivitet. Helsingborg Marathon eller Atea Halvmarathon den 31 augusti har vi ju redan  bestämt är en tradition. Dessutom kanske Anna skulle bli sur om jag inte dyker upp till cappuccinon och pannkakorna…

Insjöarna och havet

Vi har snart bott i Hindås i ett år och jag ser verkligen fram emot att för andra gången i livet få möta våren här. Förra året bjöd exempelvis på helt ljuvliga vårvinterdagar på isen och sommardagar vid våra stränder som verkligen etsat sig fast i minnet. Jag planerar dessutom att bli mer salt och västkustsk i huset vid havet. Fick krabbestick av Ola i julklapp. En typiskt bra pryl, så vi slipper ta fram skruvmejseln och andra verktyg från förrådet när det vankas krabba…

Tåhävningar och prehab

Nej, tåhävningar är kanske inte det jag ser fram emot mest med 2019, men vaden trilskas och minnet av en trasig hamstring är väldigt färskt. Det måste bara göras om jag ska hålla, så därför får det vara med på listan över saker jag ser fram emot.

På bilden springer jag med en väldigt smärtande hamstring. Må det aldrig hända igen. Amen.

Tre händelser som formade mig under 2018

Feelgood Business Träning och rörelse

Jag funderade länge på att skriva en årskrönika, men lät bli. År 2018 var ett märkligt år och många veckor flyter bara ihop till en grå sörja av depp och trök … Istället för en väldigt sen årskrönika väljer jag istället att lyfta tre specifika händelser från 2018 som på ett eller annat sätt kommer att forma mig och min framtid.

1. Flytten från Göteborgs innerstad till Hindås.

Vi köpte vårt rosa parhus i Hindås redan i november 2017 och var förberedda på att 2018 skulle innebära en stor förändring för vår familj. Att gå från cityråttor till hindåsbor kändes väldigt rätt. Mina humörsvajningar och min ångest lindrades något av just detta, då jag trodde att närheten till något annat än Avenyn skulle ge mig energi och mer livslust. Så blev det naturligtvis inte helt automatiskt, men jag har hindåssjöarna och kringliggande skogar att tacka för att de lite senare hjälpte mig i mitt tillfrisknande från depressionen. Våra barn hamnade på en väldigt snäll, personlig och skogsnära förskola. Vi vuxna började pendla med buss till jobbet inne i stan. Det tog bara några dagar att ”hitta hem”. Idag ser jag Hindås som platsen där mina barn ska växa upp och jag själv ska bli gammal.

2. Jag tog tag i min egen hälsa.

Det stora uppvaknandet att något inte stod helt rätt till (och inte hade gjort på ganska länge) kom under februari när min fysik började att slås ut. Jag orkade ingenting längre. Löpturerna som alltid hade fått mig att må bra gjorde mig bara trött och svag. I mars skrev jag det här inlägget: Hälsan, ohälsan och allt där emellan. Men det hann bli maj innan jag kraschade ordentligt, gick till vårdcentralen och fick diagnosen utmattning . Jag var inte nöjd med etiketten ”utmattad”. Det stämde liksom inte in på mig och hur jag mådde. I ren trots bestämde jag mig för att genomföra Stockholm Marathon under min två veckor långa sjukskrivning. Hade ju tränat väldigt lite under våren och haft långa träningsuppehåll, men trots det och den värmebölja som härjade genomförde jag loppet på 3.45 utan efterföljande komplikationer. Så nej, utmattad var jag nog inte…

Tiden gick och jag hade svårt att boka tid hos psykolog. Till slut tog sambon tag i saken och i slutet av semestern i juli fick jag en tid. Jag gjorde ett test som visade att jag var ordentligt deprimerad och förmodligen hade varit deprimerad till och från sedan 2007. Tillsammans med läkare och psykolog tog jag beslutet att i kombination med terapi testa antidepressiva läkemedel.

Inledningen av medicineringen var otroligt tuff. Jag hade precis börjat jobba igen efter semestern, men det brydde sig inte medicinen om… När man sätter in antidepressiv medicin kan kroppen och psyket reagera starkt och till en början ge motsatt effekt. Jag kände mig konstant vinberusad i två veckors tid, blev känsligare och drabbades av mitt livs första och förhoppningsvis enda panikångestattack. Dessutom kröp det i kroppen och jag kunde inte sitta still.

Sen planade det ut. Jag minns så väl första gången jag satt på bussen in till stan och log för att jag mådde bra och hade framtidstro. Medicinen hade önskad effekt, terapin gav mig värdefulla verktyg och jag var äntligen på rätt väg.

3. Jag börjar jobba på Skanska.

I slutet av semestern ringde telefonen och jag satte i halsen när det visade sig att den enda jobbansökan jag hade orkat skicka in under våren hade väckt Skanskas intresse. Efter telefonintervjun vågade jag inte hoppas på något då jag inte var i mitt livs form precis. Nån vecka senare blev jag kallad på intervju. Jag hade precis tagit mig igenom de första veckorna med antidepressiv medicin och var osäker på hur jag skulle lösa intervjusituationen. Jag fixade intervjun hur bra som helst och njöt av att få stå i centrum. Där och då kände jag också att det här var ett sammanhang som jag verkligen skulle vilja vara i. Skanska gick från att vara en skyskrapa som vi alltid passerade på väg till stugan, till att bli min drömarbetsgivare.

Jag fick chansen att sätta i halsen en gång till lite senare den dagen. Min blivande chef ringde nämligen bara några timmar efter intervjun och berättade att jag hade gjort ett väldigt bra intryck och att de ville träffa mig på lunch två veckor senare. Jag kommer så väl ihåg den där lunchen då jag fick träffa mina närmsta kollegor i en ganska bullrig restaurangmiljö. Jag hör lite dåligt och fick tokfokusera på att höra vad de sa. Det resulterade i att jag knappt fick i mig någon mat och fick ta en stödmacka när jag kom tillbaka till mitt dåvarande jobb…

Dagen därpå fick jag samtalet som förändrade hela min livssituation. Sedan den första november arbetar jag Skanska Hus Väst som partneringledare. En roll som jag faktiskt inte visste fanns innan jag fick den, men som verkar passa mig helt perfekt!

Det var tre saker som jag tar med mig från 2018. Tack för att du följer mig och läser mina ord. Nu ser vi till att ha ett riktigt fick 2019 tillsammans.

Jag har inlett löparåret!

Träning och rörelse

Nyårsafton blev inte alls som vi hade tänkt oss, men den blev inte sämre… Vi hade laddat för att fira med vänner hemma hos oss i Hindås och sambon hade lagt flera timmar på att städa medan jag var ute och sprang samt rörde i grytorna. Gästerna skulle sladda in med en kalkon och sås vid 17.00 och vi skulle stå redo med kantarellsoppa till förrätt, hasselbackspotatis till kalkonen och Gino till efterrätt.

På grund av omständigheter fick vi tillsammans med en påse skalad potatis, en form med Gino och en kastrull med kantarellsoppa kasta oss in i bilen och åka till våra vänner istället. Det blev en toppenkväll på Hisingen och det var länge sedan jag dansade så mycket till Sean Banan och annan barnvänlig musik.  Jag hade så roligt att kroppen krävde två vilodagar från träning. Märk väl att nyårsafton var en barnvänlig tillställning där alkoholen knappast flödade, men ändå. Jag blev trött av Sean Banan!

Idag, den tredje januari, har jag äntligen inlett löparåret 2019 med ett långpass. Hade en plan på att öka från förra veckans 17 kilometer till 20, men vadjäveln började sura vid 18K så då valde jag att avbryta. Det är ändå ett alldeles lagom långt steg framåt på min haltande löparkarriär.

Långpasset sprangs förövrigt i Dalsland i Åmåls utkanter där vi befinner oss i några dagar för att kramas med nära och kära.

Bilden däremot är från Göteborg, där jag inledde löparåret förra året på årets första dag. Ja, ni vet ju hur bra det gick…

Om jag skulle dö de sista skälvande minuterna det här året

Träning och rörelse

Nä, ni behöver inte oroa er för jag planerar att vara lika försiktig och feg som vanligt…

Men om Lie-mannen skulle överraska mig och skicka en raket (som jag undviker på grund av farligt otyg) genom altandörren rakt in i mitt hjärta. Eller om jag skulle råka mixa kantarellsoppan till nyårsbuffén väldigt dåligt och sätta en svamp i halsen.

Då skulle jag i alla fall ha sprungit den här rundan först.

Vildmarksleden mellan Hindås och Skatås gör skäl för sitt namn. I förmiddags fick jag se dimman vägra släppa taget och älvorna dansa över tjärnen. Mina ögon bländades av den lågt stående solen och jag tvingades gå några steg på skogsstigen för att inte snubbla. Som en bubblare dök ett mullrande flygplan upp på himlavalvet  och skrämde bort allt det trollska, men det kanske var tur. Annars hade säkert en grådvärg eller ett skogsrå kidnappat mig och låst in mig i en stubbe. Det är inte så jag har planerat att fira in det nya året.

Efter en halvtimmes skogsmys släntrade jag ner från hindåsbergen med siktet inriktat på min sjö. Den såg jag aldrig, ty älvorna hade lagt beslag på den också. Typiskt…

Det hade ju varit högtidligt om dagens magiska spring vore årets sista löprunda, men det tror jag inte att det blir. Det finns nämligen starka krafter som kommer att yrka på att jag springer ut det gamla och in med det nya imorgon.

Jag har skapat utrymme för Mia-tid genom att förbereda nyårsmiddagens kantarellsoppa och skala potatiskarna som vi ska ha till kalkonen. Sen om vädret och omgivningarna är allt annat än magiska, det gör faktiskt detsamma.

Jag brukade käka 17K till frukost

Träning och rörelse

Jag har haft träningsperioder (för länge sedan) när jag knappt räknade ett träningspass under 20K som träning… Jag har sprungit marathon på 3.20 och tagit mig 56 kilometer genom skogen mellan Hindås och Borås. Jag har tänkt att jag borde börja springa ultra, för det verkar passa mig att springa långt. Jag har…

Jag brukade banne mig käka 17K till frukost!

Nej, texten ovan är inget skryt, det ger mig bara tydliga perspektiv på att livet händer och att fysiken förändras.

Under 2018 har jag masat mig igenom ett Marathon på 3.45 i 30 graders värme. Det är ingen dålig prestation, men den ger mig perspektiv. Jag har haltat 18 kilometer av 21 i Helsingborg och gått i mål i ett halvmarathon på strax under två timmar. Det är heller inte dåligt, men åter igen, det ger mig perspektiv.

Idag sprang jag 17K utan att kroppen protesterade eller gick sönder. Jag var superstolt och glad efteråt, vilket (förlåt om jag tjatar…) ger perspektiv.

Det känns så fint att avsluta året starkt och springa ut det gamla på lätta ben. Nu ska jag bara hålla mig skadefri till nyårsafton…

En lunch att minnas

Aktivt familjeliv

Årets bästa lunchinbjudan kom i onsdags. Det var vår sista heldag i Hälsingland. Jag morgonjoggade mina landsvägar hej då när det kom ett sms med löfte om grillad korv och utomhusluft. Lite senare skulle det visa sig att denna lunchinbjudan även innehöll strålande sol, glögg i en kastrull på grillen och bekväma plusgrader. Men först var vi ”tvungna” att transportera oss två kilometer genom vinterlandskapet med spark och pulka.

Ja, detta var en tillställning av ytterst familjär karaktär. Alla var med, men trots fyra barn och sex vuxna vid grillen blev det aldrig trångt runt matbordet och maten räckte till samtliga.

Min minsta tappade nog räkningen på antal korvar och russin i magen och i sann utomhusanda totalslocknade hon i pulkan på vägen hem. Jag var minst sagt lite avundsjuk på den stödvilan…

Jepp, det här är definitivt en av årets bästa luncher. Den andra hände i påskas när vi grillade korv i en skogsglänta utanför Hindås.

Jag äter faktiskt bara korv som har grillats utomhus. Det är ingen ätstörning. Det är bara som det är. Jag behöver en skön utsikt till korven helt enkelt.