Halverad träning för pigga löparben

Ja, det är ju viktigt att hitta sina egna metoder här i livet. Det gäller även löpning och annan träning. Helvila under längre perioder är jag medvetet dålig på, då jag tycker att det känns onödigt i en motionärs liv. Vi behöver liksom all rörelse vi kan få, undantaget om vi har utsatt kroppen för en riktigt ordentlig fysisk påfrestning.

Jag kände mig halvsliten i söndags på ett oskönt sätt och bestämde mig för att handbromsa lite. Så den här veckan (typ) halverar jag min träning. Om ett distanspass vanligtvis är mellan 10-16 kilometer är det denna vecka max åtta kilometer. Kvalitetsträning äger rum, men på ett ytterst spontant sätt. Igår hängde jag på löparbanan och hade fartroligt, som en fartlek med ståvila här och där. När familjen anslöt lade jag ner träningen och gick på upptäcksfärd med 4-åringen istället. Hur jag gör på gymmet vet jag inte riktigt än, men två gympass blir förmodligen ett och så undviker jag tunga lyft och många reps.

Det är bara onsdag och jag känner redan att kroppen har piggat på sig, men jag tänker halvera hela veckan ut för att kompensera ordentligt.

Och eftersom jag har kompensationsvecka lät jag 4-åringen cykla ifrån mig. Eller inte…

När man i ett oövervakat ögonblick bräker på Instagram

Det börjar med att jag är ute och springer i en gammal finisher-tisha från Stockholm Marathon och får feeling. Nån kvart senare har jag publicerat en bild på Instagram med texten som ni kan läsa nedan. Det hela sker i affekt på den där känslan jag har under mitt löppass. Jag är helt enkelt hög på något. Någon timme därpå inser jag att det kan bli svårt att få till några långpass, eller snarare det där långpasset…

”Min längtan efter att springa ett maraton har vuxit sig olidligt stor. Jag har gjort det förr, som bäst på 3.21 år 2011, men det var en annan löpar-Mia då. Jag visste inte vad kvalitetsträning var och tuffade på i 4.47-tempo genom livet, då det var min enda fart oavsett distans. Sedan dess har jag fött två barn och med hjärna, hjärta och min egna trygga hand i ryggen kommit tillbaka. Idag tränar jag annorlunda med mindre distans och mer kvalitet och styrketräning. Yngsta dottern har blivit 10 månader och jag känner mig väldigt glad, trygg och stark i min löpning. Litar liksom på att kroppen har ett maraton i sig och att det egentligen bara är att göra. Har dock lovat kroppen att den ska få ett långpass innan själva tävlingen… Så vad säger ni? Visst ska jag göra det här?”

Exakt så skrev jag och fick en herrans massa glada tillrop. Så nu finns det faktiskt ingen återvändo.

Jag ska springa ett maraton! Och det måste ske ganska snart så att feelingen inte hinner försvinna helt.

Bilden är från 30 kilometer på mitt första maraton, Stockholm Marathon 2010. Om ni tycker att mitt kroppsspråk är lite märkligt beror det på avsaknaden av just långpass och det faktum att jag är extremt skitnödig. Överlevde även det… Hoppas på mer atletiska och inte lika skitnödiga bilder 2017!

Min helg ur mobilen…

En sådan här måndag går det inte att komma undan att läsa härliga race reports. Jag läser om traktorn Anna som brummat sig igenom Köpenhamn Marathon helt galant. Jag hittar en hel drös med sköna loppstories om Göteborgsvarvet hos bland annat Malin, Emma och Ida. Även jag var ju rent fysiskt på Göteborgsvarvet som supporter och hejaklack, vilket jag redan bloggat om.

Jag känner att det är dags med ett inlägg och en bild som berättar något om mig och min helg. Med stor förväntan går jag igenom bildarkivet i mobilen för att hitta måndagens bloggbild…

Minivarvet 2017 – en medalj till samlingen

Ibland brukar jag tänka på hur många loppmedaljer fyraåringen redan har. Idag sprang hon sitt tredje minivarv, men det finns ju också ett antal priser från miniknat på O-Ringen och plaketter från Hagenrundan i Åmål. Mitt prisskåp ligger inte i lä än, men om jag inte bättrar på mitt eget tävlande är jag nog omsprungen av fyraåringen inom kort. Kan jag ta det? Bäst att googla ”loppkalendern adult edition” så snart som möjligt…

Nåväl…

Vi fick en fin och varm förmiddag i Slottskogen, där minivarvet kombinerades med att klappa getter, lunchbaguetter och en kik på de riktigt snabba killarna och tjejerna när de startade det stora Göteborgsvarvet.

Jag var fotograf och lyckades klippa huvudet på Ola på alla actionbilder och min egen vackra nuna lyser med sin frånvaro. Men vad gör väl det? Eftersom bebisen sov sig igenom hela spektaklet finns det bara en huvudperson idag – Moa the runner! Hon som har laddat med banlöpning och pasta under veckan som vilket proffs som helst.

Fredagslistan med träning, pyssel och finbesök

Jag har gått och blivit dagvill för vi hade en sådan där mitt-i-veckan-ledig dag i huset vid havet igår. Men visst är det väl fredag idag? Om inte får ni byta namn på listan bara, så löser det sig…

Dagens träning

Ett ryggpass på gymmet och såklart den ljuvliga promenaden i sommarvärme dit och hem. Nu är det verkligen känslan av sommar ute. Just go and get it! Så mycket du bara kan!

Helgträning

Att springa Minivarvet med Moa och titta på alla tusentals varvetlöpare som kämpar i värmen kanske är ansträngning nog? Jag har faktiskt ingen egen plan, men om jag orkar i morgon bitti tar jag mig en rekarrunda längs med den blå linjen. Inte hela varvet, men väl utvalda och vackra delar. Och det skulle ju vara bra med ett gäng intervaller på söndag. Vi får se…

Besök

Jajemän. En av kvinnorna i mitt liv ska på yogakurs i Göteborg och passar på att bo hos oss och hänga med mig på lördagkväll. Bokade nyss bord på restaurang för bara oss två. Fint ska det vara!

Helgtripp

Ja, trots fullbokad helg måste vi ju ta oss en tur till huset vid havet där diverse pysselprojekt är på gång. Igår när vi var där grävde Ola igen ett jättelångt dike. Nej jag satt inte och tittade på. Jag kånkade runt på och underhöll två sommarglada barn. På söndag siktar vi på att flytta en bod och får fint besök som hjälper oss. Sen är det äntligen dags att anlägga en trädgård. Jag är lite nervös dock ty jag har inte gröna fingrar. De är snarare svarta som synden…

Fredagsfeeling

Oh ja (om det nu är fredag…)! Vi förstärker den ikväll med att laga billig indisk blomkålsgryta. Sen får jag väl sitta och trumma med fingrarna i bordet till nästa avsnitt av SKAM släpps.

Vi avslutar med en gårdagens outfit som jag nog även kommer att bära delar av kommande söndag. På bilden har jag ett par perfekta mysisar, en gammal gravidtröja som jag hade dagen då jag åkte till förlossningen samt mina leka-med-barn-skor. I am perfect! <3

Vad tänker en löpare som tar en sådan här selfie?

”Perfekt! Med den här posen lyckas jag säkert sälja linnet, som det ser ut som jag spillt blåbärssoppa på!”

”Här är beviset, jag är en fryslort. Det är därför jag springer med linnet nerstoppat så att det inte blir någon glipa där kylig luft kan slinka in.”

”Om du får se på min mage, så får jag se på din? Okej?”

”Kom och köp kropp! Här har ni ett riktigt praktexemplar!”

”Jag är en superhjälte. Kolla in coola manteln! Swish swosh!”

”Jag låter första plagget falla… Grrrrrr…”

Ja, varje gång jag går igenom mitt arkiv av bilder som tagits i samband med mina löprundor är frågorna betydligt fler än svaren.

Någon som är intresserad av vad jag försöker illustrera med min pose?

Oh well. Sluta tjata. På bilden hade jag precis sprungit 2 x 2500 meter i halvmarafart. Det var sjukt fuktigt ute och jackan liksom fastnade på kroppen. På bilden står jag och försöker få den värsta fukten att avdunsta innan jag ska springa hem igen. Effektiviserar min dag genom att kombinera avfuktning och fotografering.

Ett träningspass med en 4-åring och en baby

Den senaste tiden har det blivit mycket fotboll på Heden som familjeaktivitet på eftermiddagarna, men igår var det dags för äldsta dotterns första och förmodligen enda träningspass inför Minivarvet på lördag. Tro det eller ej, men trots att man har mig som mamma, så får man faktiskt bestämma helt själv över sitt träningspass när man är 4 år. Jag var bara inne och petade lite när jag började frysa och tyckte att vi behövde röra på oss i någon riktning…

Jag och mina två barn sprang tillsammans tre varv på löparbanan, hängde i lianer, välte däck, studerade blommor, samlade stenar och hoppade längdhopp i en för länge sedan igenvuxen längdhoppsgrop. Jo, bebisen satt i vagnen ty hon är inte riktigt löpbar än och stoppar det mesta som är olämpligt direkt i munnen när hon inte övervakas av mama hawk eyes.

Efter genomfört pass plockade vi upp pappan utanför gymmet och vandrade hemåt, som vore vi en familjeidyll extra allt. Att utomhusaktiviteter och rörelse är bra, det vet ni ju redan. Så det behöver jag inte skriva här.

Vi kikar på lite bilder istället.

”Mamma, jag vill hänga i indianen!” Det tog en stund innan vi redde ut det där och jag förstod att det var lianen hon menade…

På varv tre kände Moa att hon ville testa barnvagnslöpning. Det gick kanonbra och bebisen var överlycklig. Barnvagnsräjset höll ända till de dammade in i ett traktordäck, men även det var ett roligt moment tydligen. För barnen…

Jo, nog flög tiden iväg under vår dryga timme på löparbanan. Och hade det inte börjat regna hade vi nog varit kvar där än. Jag antar att det bara är att njuta så länge kidsen går med på att dela ens största intresse…

Fördelen med tidiga mornar

Jag kan inte tala mig nog varm om morgonträning. Förutom de rent självklara fördelarna med känslan av ”att ha världen för sig själv” och att träningen är gjord innan dagen ens har startat på riktigt blev jag denna morgon varse om en helt annan grej…

Startade passet 05.45 och det kändes hur bra som helst i kroppen. Ju längre jag sprang desto krokigare blev jag. Vid hemkomst hade marklyftsträningsvärken från helvetet blommat ut med full kraft. Jag gick alltså från ung och morgonfräsch till krokig och gammal på bara drygt en timme.

Vilken himla tur att jag startade där i ottan. Hade jag sparat på löparkaramellen hade jag ju fått springa krokig och gammal hela vägen…

Nu kan jag sitta här och vara stel hela dagen. Fast det tillåter ju inte riktigt livet. På äldsta dotterns begäran ska vi i eftermiddag ut och slipa formen inför Minivarvet <3

I år tror jag inte att det kommer att handla om att springa hela vägen och vara nöjd sen. Näe, den stora frågan är hur många gånger hon kommer att springa den 250 meter långa banan innan hon tröttnar och vill äta sin kexchoklad.

Måndagsfeelings 1-5

1. Stark! Hann hänga på gymmet en stund i morse och lekte upp marklyftsstången som vore den en slickepinne. Gårdagens intervaller och backträning retades lite i baksida lår och i skinkorna, men det var ingen större fara.

2. Göteborgsvarvetångest! Jag är inte anmäld. Jag ska inte springa. Det känns så himla fel. Nog för att jag är i skaplig löparform, men det hade inte varit grejen på lördag. Om jag hade varit anmäld hade jag helt klart prioriterat att ha det skönt och socialt längs med vägen. Kanske till och med ge några av alla barn längs med banan en high five och faktiskt titta på dem som ropar mitt namn. Står inte ut med sånt trams när jag jagar pers…

3. Hungrig! Vad är det med mig och styrketräning alltså. Kan typ äta en hel kamel med sås efter ett bra styrkepass. Och hungern går liksom aldrig över under dagen. Det är dyrt och tidskrävande…

4. Stolt! Alltså jag hade aldrig tagit på mig uppdraget som postpreggoträningscoach åt min bästa vän om jag inte trodde att jag var kapabel. Jag fick ett sådant där mail i morse som gav en tår i ögat. Det handlade om nyvunnen kroppskännedom och fysisk- och mental utveckling. Vi är på rätt väg. Det här kommer att bli grymt!

5. Hungrig igen… Kommentarer överflödiga.

Fast om vi återgår till punkt 2. Jag vet ju att jag kommer att få springa Minivarvet i år igen, precis som de senaste två åren. Det gör mig väldigt varm i hjärtat så här på en måndag.

Mamma och Moa 2015

Moa och pappa 2016 (var för gravid för att orka hänga med)

Låt kvalitetsträningen lida!

När jag springer planlöst utan direkta mål och definitivt utan träningsprogram så smiter jag undan kvalitetsträningen så ofta jag bara kan. Jag vill (i ett annat universum…) springa ett intervallpass varje vecka, men ganska ofta byts intervallerna ut mot en skön lökarrunda i bekvämt och milt tempo. Då brukar jag kalla det för att jag är ute och samlar kilometer, trots att jag är helt ointresserad av det också…

Så en söndag mitt i livet händer det något. Jag får feeling och måste ut och piska upp pulsen i brygga för att bli nöjd.

Dagens pass kan ni bara kopiera om ni har tillgång till en 530 meter lång backe som bitvis är så stupbrant att snigelfart känns smärtsamt. På Instagram tidigare idag kallade jag töntigt nog passet för ”The big four” fullt medveten om att jag failade på en snygg serie med fyror eftersom backen mätte 530 meter.

Nåväl here we go…

Del 1

Vi börjar med ett gäng traditionella norska fyror (4x4min) i överfart. Jag baserar min egen överfart på att jag vill springa 5K på 20 minuter, vilket innebär att intervallfarten bör ligga en bit under 4 min/km. Jag lyckas nästan jämt… Idag valde jag att vila två minuter mellan varje intervall.

Del 2

När fyrorna var klara och både kroppen och huvudet var helt säkra på att nu var det äntligen över tog jag en liten finjogg till den 530 meter långa backen jag nämnde i inledningen. Och så köttade jag upp för den fyra gånger också. Här fick jag faktiskt lite undrande blickar från grannar ”VA?! SPRINGER HON VERKLLIGEN UPP FÖR DEN DÄR BACKEN?!” men det bjuder jag på. Jag hade ju feeling! Jag var tvungen att göra det!

Nu kan jag md gott samvete låta kvalitetsträningen lida ett tag igen, eftersom jag idag fick så mycket kvalitet att det räcker och blir över.

Och kolla på coolaste bilden. Jag håller liksom upp fyra fingrar. The big four! Hela jag är ett koncept…