Fredag och löparlördag

Vi fick en så bra start på dagen idag jag och Moa, om än något tidig. Ett extra glatt och spralligt barn (som börjar utveckla precis MIN humor :)) gör mig lugn och på bra humör inför resten av dagen.

Kavajen får vänta i några timmar. Ute är det solsken. Det finns faktiskt ingenting att klaga på. Ingenting. Den uppskruvade Mia som med beslutsamma steg dunkade ner ett sammanbrott i löparbanan igår är borta. Kvar finns en lugn och stabil person som vet att hon fixar allt. Hon vet också att tid finns. Skönt.

Imorgon är det lördag och löpardag i Borås. Kretsloppet – jag känner mig mer och mer redo för dig. Behandla mig väl så ska jag göra mitt bästa. En stor bonus är att mitt resesällskap redan kollat busstidtabeller och sånt där och skrivit ”Vi hoppar på bussen vid Korsvägen 11.10 imorgon.”  Och Ola gjorde samma research förra  veckan. Perfekt. Jag behöver liksom bara gå dit.

Fredag. Fina fina fredag. Jag gillar dig!

Mina löparben. Jag tror ju på er. Hoppas ni är lika starka som mitt huvud. menmia-löparfeeling

Kvinnor på gränsen till sammanbrott bör besöka löparbanor

Precis när jag var helt inställd på att den här veckan liksom var soft, skön och stressfri, så började det denna eftermiddag att snurra igen. På en torsdag! WHAT!?  Lägg till en lätt nervositet och en gnutta positiv hjärtsnörp – KABOOOOOM – så är det. Jahapp. Får liksom ingen ro i kroppen alls.

Gjorde det enda rätta och använde mina löparben för terapi ikväll. Eftersom det vankas millopp på lördag kunde jag tyvärr inte vara ute och kötta hur länge och hur snabbt som helst, vilket kanske hade behövts rent mentalt…

Dagens stampa-ner-ett-sammanbrott-i-löparbanan-pass:
Uppvärmningsjogg till löparbanan.
4 x 1 min med 30 sek vila
*konstpaus titta på himlen och fåglarna*
4 x 30 sek med 15 sek vila
*konstpaus iaktta ett gäng ungdomar och fundera kring huruvida de är kriminella*
4 x 30 sek med 15 sek vila
Hemjogg

Alldeles lagom så här tätt inpå tävling då jag faktiskt VILL ha dagsformen med mig och VÄLDIGT GÄRNA fixa ett nytt pers. Och inte vilket pers som helst. Utan ett rejält, som gör skäl för sitt namn. Inget fjös. Jag vill vara nöjd med mitt lopp och känna att jag och min kropp gav allt.

Men vi får se. Det är långt till lördag klockan 14. Innan dess ska kavajen på. Nerviga möten ska klaras av. Det sista imorgon 15.30 innan jag får ta helg och äta pasta Carbonara i fint sällskap.

Må lugnet sedan sänka sig över min uppenbarelse och skapa en fin löpardag i Borås.

Amen.

Selfie från en skön stund. Satt lutad mot ett traktordäck och andades i några minuter. 
menmia-selfie

Löpardebatter

Kan vara det fånigaste som finns och jag begriper inte ens att de existerar. Det pratas om huruvida en får kalla sig löpare om en springer bara för kul. Om det är rätt eller fel att jaga PB. Om det enda en vill göra är att jogga i solen. Om en ska få  vara nöjd med sin prestation vare sig en närmar sig de riktigt grymma eller frivilligt håller sig på armlängds avstånd från dem. Om det går att ha riktiga mål som motionär eller om de liksom inte betyder någonting eftersom en inte är bäst eller ens försöker bli bäst.

Alla har vi fått en kropp. Kroppar vill och kan olika. Huvuden vill och kan olika. Livet ställer olika krav på olika människor. Tid finns. Tid är knapp. Ibland finns tid inte alls.

Näe. Jag  förstår faktiskt ingenting. NADA. Spring för fan! Alla har rätt att springa och att synas. Svårare än så är det inte. Tack för mig!

Löpare? Tveksamt. Jag prioriterar ju mestadels att göra annat än att springa ;)
menmia-löpare-ja

Förberedelser inför Kretsloppet i Borås

Det blir nya tävlingsrutiner på lördag. Dels ska jag åka buss till tävlingen och dels får jag åka utan min familj, som har annat för sig. Jag måste erkänna att det sistnämnda känns lite tomt. Det har blivit en god och bortskämd vana att ha Ola och Moa med sig som support och hejaklack.

Tack och lov får jag sällskap av min kompis Mikael som också ska springa Kretsloppet. Det blir kul! Då kan vi sitta på bussen och nörda ner oss i löpartermer :) Sen hoppas jag att han hittar bättre än jag. Sist jag var i Borås sprang jag vilse efter 54 kilometers löpning och sumpade en solklar andraplats i Tjejmarathon. Haha. Mitt livs loppavslut, då jag hade alldeles för pigga och snabba ben i förhållande till hur tätt snitslarna satt.

Note to self: Spring inte vilse på lördag, det har du absolut inte tid med under ett millopp…

Göteborgs Jubileumslopp från i lördags är borta ur benen. Vad som däremot finns i benen är en lätt stelhet efter måndagens gymmande. Planerar jogg och några få och väl utvalda löpskolningsövningar idag. Imorgon blir det korta intervaller på bana för komma igång med snabbheten igen. Sen vilar jag till startskottet går.

Jag är inte lika stressad och uppe i varv den här veckan som förra. Planerar också att ta det lugnt på lördag förmiddag innan loppet. Med lite planering går det att skaffa sig bättre förutsättningar.

Så hoppas jag att jag har dagsformen med mig. Den är väldigt avgörande för om mitt PB ska putsas eller inte. Jag har stor tilltro till mina ben och min kropp. Jag vet vad jag går för. Nu vill jag bara ha ut det ur systemet, men om det inte händer, får ”det perfekta milloppet” vänta till nästa säsong. Värre än så är det inte. Livet är större än löparbesvikelser.

Efter lördagens millopp väntar nya förberedelser och en helt annan typ av löpning som jag och min kropp känner oss mycket mer bekväma med. Skogsmaran 42 kilometer terräng, vilket mentalt känns som en löparsemester… Men det ska jag inte tänka på nu. Nepp. Först milen. Den där jävla milen. Om någon hade sagt till mig för drygt ett år sedan att jag skulle satsa på att springa en snabb mil hade jag garvat…och garvat…och garvat… Det är INTE min grej, men jag hoppas att det kan bli.

Variation förnöjer! Nu kör  vi! Förresten… Gissa min tid här.

I lördags åkte vi båt i solen och käkade varmkorv efter loppet. Alla nöjda och glada!
menmia-familj-lopp

Så blir jag som ny

Vissa dagar är stelare än andra. Min jag-är-frustrerad-över-valresultatet-träning på gymmet igår måste ha varit lite tuffare än vanligt med tanke på dagens kropp…

Och jag satte mig framför datorn i morse och var effektiv. Speciellt mellan nio och tio då jag faktiskt tror att jag uträttade ett helt dagsverke. Sen kom den – spänningshuvudvärken. Ajaj! Mina stela styrketräningsmuskler  i kombination med datortid visade sig inte vara någon höjdare. Så jag bröt upp och bytte om.

Lätt distans med paus för stretch och en gnutta bara-sitta-och-vara-tid gjorde susen. Det är så himla enkelt. Feelgoodträningen tog förvisso en hel  timme i anspråk trots att jag planerat för ca: 45 minuter. Men ach. Värt.

Nu är jag tillbaka framför datorn igen utan huvudvärk och måste speeda upp innan jag hämtar hem den lilla fröken klockan 14. Det rullar på så att säga.

Här kan jag vara. Är glad att  det är nära till skogs.
menmia-menmia

Jag brukade ha en frisyr

Den kom till tidigt i vintras någon gång. Den gången fick jag sitta hos frissan i över tre timmar för att få bukt med barret. Då sa både jag och Ola (som väntade ihärdigt på att få äta lunch med mig efter frisörbesöket…) ”Nämen, nu ska det här göras regelbundet så behöver det inte bli så dyrt och ta så lång tid nästa gång.”

Jag visste att det inte skulle bli så, ty jag hittar alltid på roligare saker att göra än att gå till frisören…

Så nu sitter jag här med en stor och lockig hårhjälm som är i vägen och känns tung. Hur en hårhjälm ser ut kan du se på min Instagram. Och jag har bara mig själv att skylla. Jag saknar den där lätta känslan av nyklippt hår, men orkar inte gå ner på stan för att ta död på hårhjälmen. Vad är det för fel på mig? Varför måste jag göra andra saker hela tiden? Vad är det som tar emot?

Det fanns en gång i tiden en välkammad kvinna…
mia-frisyr

Löpning, miljö och mening

Idag fick jag mitt startbevis från Kretsloppet i Borås. I sann vi-tänker-på-miljön-anda kom det som sms. Det går att skriva ut från hemsidan också, men näe det tänker jag inte göra. Lite lika var det i lördags på Göteborgs Jubileumslopp. En fick helt enkelt ta reda på sitt startnummer via webben, komma ihåg det och hämta ut sin nummerlapp med sitt goda minne. Fler lopp borde ta efter. Speciellt de större. Tänk vad mycket onödigt papper som skickas runt. Folk vill ju bara springa i alla fall. Det tycker jag att löpningen kan bidra med – som ett viktigt statement. Vi vill ju ha våra skogar kvar att springa i, eller hur?

Nåväl. Jag är lite extra grön i tankarna så här dagen efter valet. Precis som så många andra jag känner/följer/gillar/älskar är jag också lätt lamslagen. Trodde inte att jag skulle bli så berörd av valresultatet, men jag är som gråtfärdig hela tiden på grund av de rasistiska vindarna. Vill typ inte se folk i ögonen. Usch.

Tog mig därför ett tidigt måndagsgym i färgglada kläder och lyfte av mig lite frustration. Och så kom då det där startbeviset och jag började se framåt mot helgen. Nu vill jag att det ledsna ska förvandlas till konstruktiv handling. Kanske inte idag, men sen…

Här kan du gissa min tid på Kretsloppet förresten. Bara två personer har hittills vågat göra det. Nu finns det ju något att gå på också. Mina 42.16 i lördags planerar jag att putsa ordentligt om dagsformen är med mig. Barasåattnivet :D

Ett bättre startbevis!
menmia-startbevis-kretsloppet

Ett startögonblick

Det är något magiskt med starter. En står där och trampar. Väntar på det där ögonblicket. Ibland ska drömmar infrias och de högt uppsatta målen ska nås. Andra gånger är det mer relaxed och lugnt.

Det har hänt flera gånger att jag gråtit i ett startögonblick. Stockholm Marathon 2011 till exempel då jag kände mig så himla väl förberedd och redo för utmaningen. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när speakern berättade för oss tusentals hur bra vi var, som stod just där och väntade på att få springa 42 kilometer. En annan tårfylld gång var Jubileumsmarathon 2012 med start inne på Stockholm Stadion. Kanske kände jag på mig att Moa låg där i min mage och skvalpade, trots att jag inte fick det bekräftat förrän två dagar senare. Känslorna låg i alla fall utanpå huden från start till mål.

Att starta. Det ÄR mäktigt. Alla som startar i något lopp är grymma kämpar. Igår under Göteborgs Jubileumslopp kom det väl inte några tårar direkt, men Ola lyckades ta ett gäng fina bilder.

Ett startögonblick…
menmia-start-Göteborgs-jubileumslopp
menmia-jubileumslopp-start
start-menmia-göteborgs-jubileumslopp

Göteborgs Jubileumslopp: Från surkart till vinnare

Uppladdning: Obefintlig. Klev upp klockan 06.20 med ungen och satt nog inte en minut på röven innan starten som gick 14.00. Slevade i mig lite pasta och bacon på två minuter till lunch. Toppade med en dryg halvtimmes stressad promenad till starten vid Rosenlund. Blev överhettad och trött och ville hoppa i vattnet. Istället skulle jag springa ett millopp om tio minuter. Näe, som motionär har en sannerligen inte möjlighet att ladda optimalt varje gång. Idag var en sådan dag. Nästa helg när det är dags för Kretsloppet kommer det att bli helt annorlunda. Då finns det en plan. Det fanns det inte idag. Därför fick det bli lite hur som helst.

Glad var jag ju ändå. Det ska man alltid vara. By the way. Ola har tagit alla bilder.
menmia-göteborgs-jubileumslopp
Loppet: Satsar fullt ös från start såklart. Ligger i runt fyraminuterstempo de första fyra kilometerna på pin kiv mot gammelkroppen. ”Nu ska du allt få veta att  du lever!” Det är helt platt, medvind och lättsprunget och jag mår bra. Då kommer den. Älvsborgsbron. Och inte bara den. Vi börjar på djupet nere i Masthugget och klättrar en kilometer uppför. Det är min kropp INTE sugen på. Börjar ”krypa” fram, men springer ändå om folk. När jag når toppen VILL jag göra en Uhrbom, men skärper till mig. Tvingar fram varje löpsteg. Skiter i klockan på armen för nu är det ett helt annat krig som pågår. Det handlar om att ta sig i mål upprätt.

OBS! Bilden är från uppvärmningen. Hade nog inte riktigt det här löpsteget sen…
menmia-uppvärmning

Och jag kämpar. Efter den ytterst obehagliga och branta nedförsbacken från bron är det återigen platt. Platt med motvind. Och jag är så nedrans känslig för alla förändringar nu. Vi tvingas springa en liiiiten snutt på gräs. Vill dö. Det är lite ojämnare underlag på en bro. Vill dö. Ja, ni fattar. Det är sjukt jobbigt. Lyckas ändå ta mig framåt och passerar en brud. Gött mos! Målsnöret känns lite närmare. Kääääääämpar tillsammans med några stiliga herrar. Ser upploppet. Det är sjukt långt. Går i mål.

En vinnare: Jag går i mål på tiden 42.16 på placering nummer åtta av 559 damer. Min envetna kamp har alltså räckt så långt ändå. Är glad och besviken på samma gång. Sen förvandlas allt till glädje. Speakern meddelar att nummer 110 har vunnit en hotellnatt för två. That is me! Och där kommer familjen. Vi hittar ett ställe där det serveras gratis varmkorv och Festis. Jippi! Vi tar båten från Lindholmen till Rosenlund och promenerar hem. Det är sommarvärme. Vem fan kan sura då?

Lite senare kommer jag på att 42.16 faktiskt är min snabbaste mil någonsin. Men det är lite skitsamma när en har sprungit ett riktigt skitlopp. Längtar redan till nästa helg. Då jävlar! Det finns SÅÅÅÅÅ mycket mer i de här benen. Det vet ni va?

Fin after running på en båt i solen.
menmia-efter-loppet

Idag springer jag ett lopp!

Eftersom jag anmälde mig i sista sekund och inte har laddat och förberett mig mer än med en vilodag igår, så tänkte jag skita i att skriva om det först. Det är ju inte mer än ett jävligt jobbigt träningspass med en nummerlapp på magen liksom. En liten koll och fartboost inför nästa helg då jag springer Kretsloppet i Borås.

Men i alla fall. Jag startar i Göteborgs Jubileumslopp idag. En bana på 10 kilometer, som innehåller den förbannade Älvsborgsbron, men i övrigt är ganska platt. Hoppas på fint väder, pigga ben och en bra tid.

Det ska i alla fall bli väldigt roligt att springa på hemmaplan. May the force be with me!

Sist jag sprang ett lopp var jag lite besviken efteråt, då jag var alldeles för pigg och fräsch i mål. Den känslan vill jag inte ha idag. Tack på förhand kropp och pannben!
menmia-springa-lopp