Jag funderade länge på att skriva en årskrönika, men lät bli. År 2018 var ett märkligt år och många veckor flyter bara ihop till en grå sörja av depp och trök … Istället för en väldigt sen årskrönika väljer jag istället att lyfta tre specifika händelser från 2018 som på ett eller annat sätt kommer att forma mig och min framtid.
1. Flytten från Göteborgs innerstad till Hindås.
Vi köpte vårt rosa parhus i Hindås redan i november 2017 och var förberedda på att 2018 skulle innebära en stor förändring för vår familj. Att gå från cityråttor till hindåsbor kändes väldigt rätt. Mina humörsvajningar och min ångest lindrades något av just detta, då jag trodde att närheten till något annat än Avenyn skulle ge mig energi och mer livslust. Så blev det naturligtvis inte helt automatiskt, men jag har hindåssjöarna och kringliggande skogar att tacka för att de lite senare hjälpte mig i mitt tillfrisknande från depressionen. Våra barn hamnade på en väldigt snäll, personlig och skogsnära förskola. Vi vuxna började pendla med buss till jobbet inne i stan. Det tog bara några dagar att ”hitta hem”. Idag ser jag Hindås som platsen där mina barn ska växa upp och jag själv ska bli gammal.
2. Jag tog tag i min egen hälsa.
Det stora uppvaknandet att något inte stod helt rätt till (och inte hade gjort på ganska länge) kom under februari när min fysik började att slås ut. Jag orkade ingenting längre. Löpturerna som alltid hade fått mig att må bra gjorde mig bara trött och svag. I mars skrev jag det här inlägget: Hälsan, ohälsan och allt där emellan. Men det hann bli maj innan jag kraschade ordentligt, gick till vårdcentralen och fick diagnosen utmattning . Jag var inte nöjd med etiketten ”utmattad”. Det stämde liksom inte in på mig och hur jag mådde. I ren trots bestämde jag mig för att genomföra Stockholm Marathon under min två veckor långa sjukskrivning. Hade ju tränat väldigt lite under våren och haft långa träningsuppehåll, men trots det och den värmebölja som härjade genomförde jag loppet på 3.45 utan efterföljande komplikationer. Så nej, utmattad var jag nog inte…
Tiden gick och jag hade svårt att boka tid hos psykolog. Till slut tog sambon tag i saken och i slutet av semestern i juli fick jag en tid. Jag gjorde ett test som visade att jag var ordentligt deprimerad och förmodligen hade varit deprimerad till och från sedan 2007. Tillsammans med läkare och psykolog tog jag beslutet att i kombination med terapi testa antidepressiva läkemedel.
Inledningen av medicineringen var otroligt tuff. Jag hade precis börjat jobba igen efter semestern, men det brydde sig inte medicinen om… När man sätter in antidepressiv medicin kan kroppen och psyket reagera starkt och till en början ge motsatt effekt. Jag kände mig konstant vinberusad i två veckors tid, blev känsligare och drabbades av mitt livs första och förhoppningsvis enda panikångestattack. Dessutom kröp det i kroppen och jag kunde inte sitta still.
Sen planade det ut. Jag minns så väl första gången jag satt på bussen in till stan och log för att jag mådde bra och hade framtidstro. Medicinen hade önskad effekt, terapin gav mig värdefulla verktyg och jag var äntligen på rätt väg.
3. Jag börjar jobba på Skanska.
I slutet av semestern ringde telefonen och jag satte i halsen när det visade sig att den enda jobbansökan jag hade orkat skicka in under våren hade väckt Skanskas intresse. Efter telefonintervjun vågade jag inte hoppas på något då jag inte var i mitt livs form precis. Nån vecka senare blev jag kallad på intervju. Jag hade precis tagit mig igenom de första veckorna med antidepressiv medicin och var osäker på hur jag skulle lösa intervjusituationen. Jag fixade intervjun hur bra som helst och njöt av att få stå i centrum. Där och då kände jag också att det här var ett sammanhang som jag verkligen skulle vilja vara i. Skanska gick från att vara en skyskrapa som vi alltid passerade på väg till stugan, till att bli min drömarbetsgivare.
Jag fick chansen att sätta i halsen en gång till lite senare den dagen. Min blivande chef ringde nämligen bara några timmar efter intervjun och berättade att jag hade gjort ett väldigt bra intryck och att de ville träffa mig på lunch två veckor senare. Jag kommer så väl ihåg den där lunchen då jag fick träffa mina närmsta kollegor i en ganska bullrig restaurangmiljö. Jag hör lite dåligt och fick tokfokusera på att höra vad de sa. Det resulterade i att jag knappt fick i mig någon mat och fick ta en stödmacka när jag kom tillbaka till mitt dåvarande jobb…
Dagen därpå fick jag samtalet som förändrade hela min livssituation. Sedan den första november arbetar jag Skanska Hus Väst som partneringledare. En roll som jag faktiskt inte visste fanns innan jag fick den, men som verkar passa mig helt perfekt!
Det var tre saker som jag tar med mig från 2018. Tack för att du följer mig och läser mina ord. Nu ser vi till att ha ett riktigt fick 2019 tillsammans.
