Var god bygg mitt hemmagym!

Jag menar inte hemmagymmet med bollen jag aldrig blåser upp och TRX-banden som har försvunnit i min garderob.

Jag menar ett hemmagym med saker som jag faktiskt på riktigaste riktigt gillar träna med! För mig är bollar och TRX-band det roliga (och svettiga!) fluffet, som jag gärna avslutar min styrketräning med.

Mitt drömhemmagym är inte särskilt stort, men väger ganska mycket att släpa hem och skulle såklart kosta en del.

Jag behöver en skivstång som väger 20 kilo, viktplattor som gör att stången kan väga åtminstone 80 kilo, en kettlebell som väger minst 32 kilo och en som väger max 20 kilo. Släng med ett par hantlar också förresten, typ 12 eller 14 kilos kärlekar att leka med.

Bär hem det här till mig. Helst till huset. Sen får jag försöka få plats med allt någonstans.

Som tack för hjälpen med bärandet (och bekostandet?) kan du få komma och träna i mitt hemmagym ibland. Vi kan flytta ut delar av det och köra militärpressar mot himlen och kötta marklyft med havet som utsikt. Vi bygger en cirkel med tunga stationer och avslutar med bålrotationer.

Välkommen att fixa mig mitt drömhemmagym.

Tack på förhand!

P.S. Om du har tur skojar jag till det och kör min klassiker ”stångmustagen”…

Träningsplanering under stora kalasveckan

Ni vet när festligheterna går överstyr och det blir god tårta av alltihop? När man på torsdag morgon blickar tillbaka på den gångna veckan och inser att man har varit på två 50-årskalas, ett fyraårskalas och som grädde på moset hunnit ha en lyxig frukostdejt med kvinnorna i sitt liv.

En är ju inte gjord av tid precis samtidigt som en är ett socialt rovdjur som älskar kalas. Men man är ju inte bara ett socialt rovdjur utan även en träningsnörd, som gärna vill få in sin träning utan att någonting annat i hela världen blir lidande.

Det är svettigt med tårta och frukostdejter. Faktiskt mycket svettigare än under de där veckorna då det inte serveras någon tårta alls, men min kropp behöver röra på sig. Att sitta stilla känns liksom såååå 2010…

Jag har kämpat på och pusslat och tränat på lånad tid. Framför allt har jag tränat på (för mig) obekväm tid.

Näe, det är fan inte helt lätt att behålla hälsan under en kalasvecka.

Fast om man lyfter blicken och vågar bryta invanda mönster och dessutom har inställningen att all träning som blir av är mer än nog. Ja, då är det faktiskt inte så svårt.

Träning och rörelse serveras inte gratis på burk. Ibland är det asjobbigt och trösklarna är skyhöga.

Det är torsdag morgon. Vid tre tillfällen har jag klivit över den där skyhöga tröskeln den här veckan och planerar att göra det även ikväll. Om jag ångrar mig? Knappast. Om jag har rubbat balanser, minskat på sömnen, försummat jobbet, försakat nära relationer och slagit knut på mig själv? Näe, inte det heller.

Jag har lyft blicken, klivit utanför invanda mönster och bekvämlighetszoner och varit nöjd med det jag har fått.

Bra så.

Och jag fortsätter lycklig och nöjd att utforska vilka tårtor denna kalasvecka har att erbjuda…

Ta den där lunchpromenaden

Man vet liksom aldrig vilka skatter man kan hitta i sitt närområde, som man trodde att man kände utan och innan.

Jag trodde att jag redan hade sett det där vattnet och den där bron ur alla möjliga vinklar och vrår. Det hade jag inte.

Och så fick jag kollegialt samkväm och frisk luft på köpet.

Ta den där lunchpromenaden!

Förhalade intervaller är också intervaller

Jag har ju ett kort lopp på 7.6 kilometer framför mig och önskar få fart på de snabba löparspirorna igen. Så igår, efter väldigt många om och men, kom jag ut på det första intervallpasset på flera veckor. Jag ville väcka kroppen ordentligt och valde därför att kombinera korta intervaller i överfart med två något längre intervaller i önskad tävlingsfart.

För att överhuvudtaget komma ut krävde jag att hela familjen skulle med och leka. Lekplatsen för igår eftermiddag blev därmed den drygt 1000 meter långa raksträckan utanför vår husknut. Det kanske inte låter som världens roligaste lekplats, men det var faktiskt ingen som klagade…

Gårdagens intervallpass

# 8 x 400 meter i typ maxtempo med en minut vila mellan varje intervall
Jepp, här snackar vi mjölksyra i princip hela tiden på grund av att benen just nu (i mitt fall) är ovana att springa snabbt överhuvudtaget. Hua…

# 1 kilometer nerjogg
Under denna sekvens fick jag farthållningshjälp av fyraochetthalvtåringen på springcykel, så det där med nerjogg kan diskuteras… Syftet är i alla fall att pulsen ska gå ner.

# 2 x 1000 meter i önskad tävlingsfart på kommande lopp med två minuter vila mellan intervallerna
För vet ni vad! När en tutat och kört i maxtempo på fyrahundringarna känns inte tävlingsfarten så vidrig längre. Win! Hade gärna kört några fler sådana här, men hann inte…eftersom jag hade förhalat passet så länge. 

Blir du sugen på att testa? Just do it! Det roliga är att man kan laborera själv med distanser. Istället för fyrahundringar kan du springa tvåhundringar i överfart och istället för tusingar kan du springa tvåtusingar eller en kortare snabbdistans i önskad tävlingsfart. Det finns inga begränsningar, så länge du blir trött och tycker att det är lite lagom kul…

Och bloggbildbanken växte sig stark. Att träna med familjen närvarande ger bilderna både dynamik och djup.

Den första bilden heter ”Löparmorsa så hög på sin egen förträfflighet att hon skymmer sitt eget barn vid fotograferingen.”

Den andra bilden har jag döpt till ”Okej, då du får vara med på bilden, så länge du får mig att framstå som cool”.

Intervallplanering…

Medan jag har varit ute och finsprungit, njutit av sköna naturvyer och himlar, sovit som en däckad säl och jagat småtroll både inomhus och utomhus har jag också skjutit helgens intervallpass framför mig…

Just nu sitter jag och tittar på bilder på allt det där jag har gjort och fortsätter att skjuta intervallpasset framför mig. Sanningen är den att vi nog snart ska ut på en liten familjeutflykt till skogs, så jag behöver nog inte springa de där intervallerna den här regniga söndagsförmiddagen heller…

De snirkliga och kuperade landsvägarna finns ju faktiskt kvar i eftermiddag också, eller senare ikväll. Kanske till och med så sent att mörkret har sänkt sig och jag får använda alla de där reflexbanden vi köpte på Ikea i fredags.

Jag känner mig själv och vet att intervallerna kommer att bli av. Frågan är bara vilka intervaller det kommer att bli och när de äger rum. Jag lovar att uppdatera er imorgon hur mina spännande intervallsaga slutade. Jag lovar dessutom att tänka nytt så att ni får ett roligt intervallpass att lägga till i er egen träningsrepertoar.

Det är väl en ganska bra deal för alla inblandade ändå va?

Lövhalka på ingång…

Alla årstider har sina för- och nackdelar ur ett löparperspektiv. Nu vankas hösten och det talas gärna om krisp, hög och klar luft och vackra färger för ögat. Jag håller med! Hösten är en fantastisk löparårstid! Precis som vintern, våren och sommaren också är det.

Igår påmindes jag dock om något lite farligt som ligger och lurar i höstvassen…

Jo, jag kom ut på min kvällsrunda igår. Det spöregnade, vilket är helt okej (förutom att jag höll på att frysa ballarna av mig de första två kilometerna). Det får gärna vara väder ute liksom.

Nej, idag vill jag varna för lövhalkan! Det är en löparfara som man kanske inte tänker på så ofta, men slemmiga löv på asfalt är fotleders, halvtrasiga knän och ischiasnervers värsta fiende så här i september.

Idag har jag egentligen bara en enda sak att säga till mina löparvänner.

Be careful when you fall in löv…

Motivera kvällsträning

Jag har inte sprungit mitt pass idag, men jag ska… Tänkte att jag skriver det här för att motverka att jag låter bli. Det ligger inget borde eller tvång bakom, men jag vet ju hur bra jag kommer att må efteråt. Jag kommer att sova bättre, kvällsfikat kommer att smaka mer och det sista lilla pysslet innan sänggång kommer inte att kännas lika jobbigt.

Frisk luft är bra. Den friska luften blir extra frisk för mig om jag andas den medan jag springer.

För någon som väljer morgonträning alla dagar i veckan sitter ett kvällspass väldigt långt inne. Det är som om det byggs upp en jäkla mur under dagen. Som om träningskläderna blir för små och passar bättre på stolen där jag hängt fram dem…

Jag borde inte, men jag ska. För att jag vet att det får mig att må bra.

När jag ger mig iväg ikväll kommer jag att ha nattat minst ett av mina barn och blivit gosig i hela kroppen. Det där mörkret som fanns där när  jag vaknade i morse kommer att vara tillbaka. Jag kommer att titta drömmande på min egen säng. Nej, jag är ju ingen nattuggla precis…

Fast ikväll tänker jag gilla det. Jag tänker uppskatta kvällsträningen och vara tacksam för varje steg jag tar.

Och nu har jag skrivit det här. Vi ses imorgon, förhoppningsvis på andra sidan kvällsträningen…

Just nu är det ju ändå ganska lätt. Snart kommer löpningen att kräva fler lager kläder, mössa och pannlampa ibland 🙂

Goodlife-dagar

…och vikten av att bryta vardagsmönstren. Det är ju så att jag, precis som alla andra, inte är gjord av tid precis. För att få till det ”lilla extra” måste något annat bort, eller läggas någon annanstans.

I morse skuttade jag som vanligt upp i ottan, men lät träningskläderna ligga kvar i garderoben. Inte var jag en duktig flicka och gick extra tidigt till jobbet heller…

Nej, jag promenerade ner på stan för att träffa mina vänner. Klockan 07.00 möttes vi upp för långfrukost på Espresso House vid Brunnsparken – en bra knutpunkt mitt emellan allas våra jobb och måsten under dagen. Vi är upptagna och svårplanerade som tusan, men att ses för en frukost funkar oftare än andra typer av träffar.

Och när jag promenerade till frukostdejten, bestämde jag mig för att hela den här dagen skulle få gå i återhämtningens tecken. Jag har ju nämnt förut att det är skitlätt att träningsvila, det är liksom bara att låta bli att träna. Fast jag behöver en annan typ av återhämtning också.

Det är svårt att bestämma sig för att ta det lugnt en hel dag och ännu svårare att genomföra det, men med hjälp av frukostdejt och trevliga aktiviteter på bästa arbetstid så gick det vägen. Jag hann aldrig fastna i mailkorgen eller stressa upp mig över alla (minst sagt) splittrade arbetsuppgifter jag har på mitt bord. Jag förblev cool…

Ikväll har det bara varit jag och storbarnet. Vi har ätit pannkakor och rått om varandra.

Det har i sin enkelhet varit en riktig goodlife-dag, en väldigt värdefull sådan. Tack! Och jag tror att tröttheten jag har känt i inledningen av den här veckan flyr sin kos imorgon…

En ny möjlighet att stå på startlinjen

Kommer ni ihåg att jag för ett tag sedan planerade att springa ett lopp på 14.9 kilometer, som ställdes in och inte blev av för första gången på 36 år? Jag tog det inte med vidare värst jämnmod eftersom loppet har blivit tradition i vår familj. Det är alltid någon av oss som springer just den här tävlingen.

Sist men inte minst så tänkte jag ju använda loppet som formtoppning inför marathonstarten, men det har jag kommit över eftersom marathonloppet gick bra ändå.

Igår nådde en fantastisk nyhet mig. Nyheten kom direkt från svärföräldrarna och idag har jag läst i Provinstidningen Dalsland att Hagenrundan räddas. Fatta bra?! Loppet som jag inte fick springa när jag tänkte springa det, får jag nu en ny möjlighet att springa.

Den 30 september står jag på startlinjen. Jippi!

Eftersom det inte längre ligger något Marathon och väntar på mig kommer jag förmodligen att springa den korta banan på 7.6 kilometer. Den kuperade lilla helvetesslingan, som utmanar och gör ont. Längtar!

Och det är nog inte bara för mig som det här är en positiv nyhet 🙂

Men Mia-intervaller till Piggelina

Alltså den rubriken… Som jag alltid har velat skriva den. När Anna frågar efter intervaller börjar jag liksom gnugga handflatorna av förtjusning.

Hon har ju redan konstaterat av vi är väldigt lika på flera sätt, på ungefär lika många sätt som vi är olika. Medan hon springer långpass oftare än vad jag hinner byta trosor, så prioriterar jag bort långpassen och springer intervaller istället. Jag hoppas dock att hon byter underkläder lite oftare än vad jag springer intervaller. Speciellt med tanke på att jag är periodare… Nåväl, vi kan lämna underkläderna och gå direkt på tre av intervallpassen som jag tycker att Anna ska pimpa sin träning med.

4 x 4 min med en överraskning

De fyra fyraminutarna ska springas i uppskattad milfart, helst något snabbare. Mellan varje intervall är det två minuter vila som gäller. Efter fyra intervaller, då kroppen och huvudet liksom tror att det är färdigt är det dags för en svettig överraskning. Vad och hur kan variera, det är det som gör ett av mina absoluta favoritpass så festligt. Nedan följer förslag på överraskningar som jag själv har genomfört.

# 4 x 530 meter stupbrant kliv-kliv-överlev-backe (joggvila nerför)

# 2 (eller 3) x 8 min i uppskattad halvmarafart (2 min vila mellan intervallerna)

# 4 x 2 min (1 min vila mellan intervallerna) + 4 x 1 min (30 sek vila mellan intervallerna)
OBS! Intervallerna ska gå snabbare ju kortare de blir och detta är därmed inget pass man startar sin intervallkarriär med…

Sölkorv dit – Snabbdistans hem

När jag inte vet vad jag ska hitta på joggar jag åt ena hållet och springer snabbdistans hem. Här finns också möjlighet till variation. Vill man ut och testa marathonfarten kan man med fördel jogga ganska länge, typ 10 kilometer, innan man springer i sin marathonfart hem. För halvmaratempo kan sju kilometer vara lagom medan det definitivt räcker med max fem för miltempot…om man har något annat viktigt inplanerat senare den dagen.

12 världsrekordsenminutare med marathonavslutning

Det här är passet som surar ner löparbenen riktigt ordentligt innan det är dags för snabbdistans i marathonfart. För enminutarna, som är tolv till antalet, ska gå i det där överjävligt höga tempot du aldrig springer i annars och vila mellan intervallerna får du göra i max en minut. När du har sprungit 12 x 1 min är det tillåtet att jogga ner pulsen i en kilometer innan du kör en snabbdistans (4-7 kilometer) i din önskade marathonfart. Och ja, när du är färdig känner du dig som en riktig hårding, som kan klara vilket jäkla Marathon som helst!

Jag har inte skrivit något om vare sig uppvärmning eller nerjogg i passbeskrivningarna ovan. Det ingår såklart, men det litar jag på att Anna och alla ni andra klarar av själva.

Lycka till! Och eventuellt en styrkekram…