Lördagmorgon. Vi äter en stor och god frukost och dansar fuldans till tonerna av Kung Fu Fighting. Stämningen är avslappnad och glad. Jag går från mensvärkande och skitnödig surkärring till pepptant och börjar se fram emot att få rasta benen lite efter fyra vilo- och stressdagar. Om en liten stund ska jag och Ola ge oss iväg till tävlingsarenan för en tidig start i startgrupp tre. Vår gäst Helena, som om några timmar ska göra sin halvmaradebut i startgrupp 24, stannar kvar i lägenheten för att softa, lyssna på musik och ladda. I vanlig ordning kissar jag uppe i skogen med karlarna två gånger innan det är dags för start. En sådan här dag bjuder jag gärna på lite vit stjärt. Jag är otålig och vill iväg. När vi möter upp Olas bror börjar karlarna att snacka om 1.35. Jag avviker från deras sida. Vill inte dras med i någon hets utan göra mitt eget lopp med tanke på hur mycket skit som omgett min fysiska form den senaste tiden. I startfållan hejar jag på Lotta, som jag lärde känna i samband med O-Ringen Challenge förra sommaren. KUL! Hon kommer också att bli den person som jag ser under precis hela loppet.

Startskott. Försiktigt och återhållsamt lägger jag den första kilometern bakom mig. Efter första kraftprovet uppför smäller det till. Jag njuter! Jag älskar att springa! Jag trycker på! Eftersom jag inte känt så sedan i mars, tänker jag att ”det får bära eller brista”. Och som jag springer…Jag har inte så mycket att säga om loppet, mer än att det kändes som vanligt. Så där som det ska kännas när jag springer ett lopp. Stabilt och kontrollerat. Är lugn som en filbunke inombords. Tar mig tid vid vätskestationerna, sänker farten i motlutarna över broarna och vågar trycka på ordentligt när det är flackt. Galet trött på Avenyn i och för sig, men vem fan blir inte det. Vid 18K ser jag ett bekant huvud – Olas – och får ny energi. Vi håller ihop in i mål. Hela tiden hör jag folk heja på Ola. Ingen hejar på mig. Jag syns tydligen inte Den här bilden tog Helena på Ola, men som ni ser så är jag också med fast det visste hon inte när hon tog kortet. 1.33.02 alltså. Ett nytt PB med över tre minuter. Jag är definitivt tillbaka och är jävligt glad för det. Ola, som också har en väldigt bra dag på jobbet sätter även han nytt varvetrekord med fina 1.33.10 – vi är galet jämna!
Ola skrattar och ler. Var det föresten någon som såg honom flirta med publiken? Det är en av hans stora styrkor, något han lägger mycket energi på. Tips från coachen: Spring vid hans sida och utnyttja det jubel han framkallar. Jodå, vi hade en egen hejaklack med stort engagemang även om de aldrig hejade på mig eftersom jag uppenbarligen inte syntes Är dock väldigt glad att de fick en fin dag i solen.
Helena och hennes halvmaradebut. Den kommer hon att berätta mer om en annan gång. Min vackra vän, som genomförde sin första halvmara någonsin på under två timmar. Som startade i allra sista startgrupp och höll humöret uppe som en liten sol. Som sprang i mål på 1.59.17 och grät av lycka. Det är stort. Det är fantastiskt. Jag är en extremt stolt hobbycoach och vän.
Tweet