På jobbet befinner jag mig ofta i skarpa deadlinelägen. Inte sällan är det långa texter och omfattande modeller som ska korras. I dessa lägen är jag verkligen superskärpt och på tårna. Om jag då vid ett litet enstaka tillfälle hör fel…

”Lägg den i korvmappen!”

Ja, då är det svårt att få hjärnan att gå tillbaka till korrmappen eftersom ordet korvmapp är så mycket roligare. Så fort någon säger ordet korr nu för tiden så sprider sig ett bubblande fniss inombords. Det gör mig absolut ingenting. Vad spelar en korvrunda, korvgenomgång eller korvmöte för roll om hundra år liksom?

Eller den där gången för flera år sedan när min dotter berättade för sin förskolefröken att ”Min mamma jobbar som parningsledare!” Min titel vid tillfället var partneringledare och det tog lång tid innan jag kunde sluta att bita mig i tungan varje gång någon frågade vad jag jobbade med. Det har hänt, i väääääldigt trygga rum, att jag valt min dotters variant.

Jag kommer aldrig att glömma den där gången jag svarade på ett mycket formellt jobb-sms med två dödskalle-emojis istället för mina tänkta tummar upp. Personen ringde upp efter en stund och frågade om han gjort något. Jag vill sjunka genom jorden, vi kände ju inte varandra, hade aldrig ens träffats. Känner varandra gör vi nu. Dödskallarna var biljetten till en fin jobbrelation.

Kanske är det i korvmappen magin finns?
När vi får saker att skratta åt, både på egen hand och tillsammans.
För visst ska det väl vara bubbligt kul att jobba med tanke på hur mycket tid vi spenderar på jobbet?

Jag vill verka för ett bättre arbetsliv där skrattrynkorna frodas på arbetstid! Punkt.