Befrielsen i att inte vara för alla

Och det sköra och icke autentiska i att vara för alla. Dela något för att få en like eller kanske flera hundra tummar upp av ett gäng hurrande ja-sägare. Kommentera snabbt med något lite pajigt för att få synlighet i ”rätt” sammanhang. Skicka iväg en like för att det är bra för det personliga varumärket att gilla precis det där. Välja bild för algoritmens skull.

Jag orkar inte. Vill inte. Behöver inte.

Frågor jag alltid försöker ställa mig när jag delar något:

  • Skulle någon annan lika gärna ha kunnat skriva det här? Har någon redan skrivit det? Strunta i att dela. Sov på saken och kom upp med något som är unikt för dig.
  • Vilken specifik person/organisation riktar jag mig till? Kommer hen med stor sannolikhet att ringa till mig efter att ha läst det här. Om ja. Fortsätt. Om nej. Gå och lägg dig igen…
  • Varför delar jag? För att framhäva mig själv och få bekräftelse? Gå definitivt och lägg dig igen. För att du har hittat en lösning på någon annans problem? Fortsätt.
  • Är det här ”trendigt”? Biiip biiip red flag alert! Du är en tänkande individ och därmed bättre än alla trender i världen.

Jag vill liksom inte ha din like. Jag vill ha ditt förtroende. På riktigt. Jag vill inte trigga ja-sägaren i dig och få hurra-rop. Jag vill att du ringer mig och diskuterar hur vi kan vara bra för varandra och hjälpas åt att uträtta stordåd. Jag behöver inte omfattande spridning så länge rätt personer tar del av det jag delar.

Så växer och frodas nätverket. Det blir stabilt och tillförlitligt som en trästomme och mer varierat än en Gott & Blandat-påse. Så tycker jag om att ha det runt mig. Det är mitt sammanhang och mina förtroliga människor som hela tiden blir fler.

Det här inlägget kommer definitivt inte att falla jättemånga människor i smaken. Helt perfekt! 🙂

Vad har du att säga om saken?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Please reload

Vänta ...