Om man bestiger ett högt berg i ottan…

går resten av dagen som en dans!

Yeah right! Men det var värt ett försök och skönt att andas morgonluft och få färg på de likbleka kinderna..

Hur det än gick resten av dagen så är morgonträning en av mina favoritaktiviteter i livet. Bor man i innerstan kan man springa mot röd gubbe eftersom det knappt kommer några bilar. Det är igen trängsel på de upplysta gångbanorna och andra löpare som hänger i stan i ottan nickar i tyst samförstånd.

Det är skönt att få vara ifred.

Jag samlar inga kilometer eller har speciellt bra koll på hur långt och fort jag springer, men morgonmilen är magisk. Den blir alltid tio punkt noll noll kilometer.

Vilken är din relation till morgonträning? Hiss? Diss? Outforskad aktivitet?

Jag tänker göra det imorgon bitti igen…

The transportlöpning is back!

Det KAN ha att göra med att jag anmälde mig till Stockholm Marathon igår. Det KAN ha att göra med det vinterkrispiga och soliga vädret utanför kontorsfönstret. Det KAN ha att göra med att jag lämnade på förskola på morgonen och måste fylla kvällen med att packa flyttkartonger. Ni ser. Löpningen höll liksom på att brinna inne!

Så igår söndag fick jag feeling och tog tag i det logistiska storprojektet att springa hem från jobbet.

Jag gjorde inga akuta ”nybörjarmisstag” förutom att jag inte hade räknat med att behöva springa i jättemånga minusgrader. Var inte riktigt rustad för det, så det blev väldigt kallt…

Helt klart värt ändå. Jag hoppas att jag gör det igen och får tillbaka gamla goda rutiner.

Kommer ni ihåg hur mycket jag brukade transportspringa för några år sedan? Typ tur och retur varje arbetsdag!

Kan denna söndag vara min ”Löpningens dag”?

För idag har jag faktiskt både sprungit och med ångestladdat klickfinger och urkass löpform anmält mig till Stockholm Marathon. Det är betydligt mer löpning än igår, på självaste Löpningens dag.

Jag brukar vara dålig på att fira alla speciella dagar, förutom min egen födelsedag då…

Fettisdagen går mig förbi eftersom jag avskyr semlor. Kanelbullar, kladdkaka och chokladbollar äter jag året runt, vilket gör deras alldeles egna dagar överflödiga. Lite samma är det ju faktiskt med löpningen. Den är med mig jämt. Precis som vilken god kanelbulle som helst.

Nåväl. Jag tänker inte sura över att jag missade en av årets mest högtidliga dagar för med tanke på vad jag skrev om min löpform i första meningen är det läge för väldigt många Löpningens dag framöver… Nu när man är Marathon-anmäld och allt.

Var ju på väg upp ur lata fislöpningsträsket för några veckor sedan. Fick pulsen precis över ytan innan jag åkte på både halsont och öroninflammation. Så nu börjar vi om. Igen. Lagom till vabruari…

Första flytthelgen och sportromantik i en korg

Den här helgen sladdar vi in till Hindås lite på en kant och startar upp det som om några veckor blir vår verklighet ”på riktigt”. Det har av förklarliga skäl inte hunnits med någon sportromantik än. Jag har faktiskt inte ens hunnit promenera ner till sjön.

Istället har jag dregglat floder över vår första inflyttningspresent…

Idag kom delar av släkten förbi med en korg fylld med ätbara godsaker och godsakerna nedan som är av helt annan karaktär.

– Friluftskartan över vår nya närmiljö med tillhörande tips om de bästa löprundorna och cykelvägarna.

– Värsta snygga designkåsorna och besticken för sköna utomhusdagar.

Presenten i sig är så sportromantisk att det nästan känns överflödigt att röra på sig eller gå ut…

Det bästa är att tiden för rörelse och utomhusaktiviteter kommer! Jag ser fram emot att testa milrundan runt sjön, sexmilacyklingen och spåren vid spårcentralen. Jag längtar efter att springa åt helt andra hållet också och utforska småvägar och gotta mig i nya vyer. Vår femåring är en stjärna i stadstrafiken, men jag tror att jag blir en bättre mamma att vara ute och cykla med i Hindås…

Vi bor kvar i stan ett tag till, men vi åker såklart till vårt nya hem även imorgon. Då ska vi försöka släppa det där med att skruva upp lampor och ta en promenad i våra nya omgivningar.

Vad gör du med din stress?

Vi har alla stressiga och mindre angenäma perioder i livet, utan att det för den sakens skull behöver leda till stressrelaterade sjukdomar. Om jag ska bli väldigt personlig så känner jag ganska ofta att jag ligger på gränsen till sammanbrott, men så händer något eller så gör jag själv något som får mig att tippa åt andra hållet istället. Jo, man måste göra något själv först för ingen annan kommer frivilligt att ta bort stressen åt dig…

Känner du igen dig? Vad gör du om du är stressad? Var stoppar du din stress?

Det är inte alltid man ”kan ta sig tid” för träning, trots att man vet hur bra det får en att må. Jag skulle ändock vilja hävda att mycket av min stress bearbetas eller suddas ut i samband med någon form rörelse.

Jag försöker med jämna mellanrum stänga av och bara leva för stunden, det vill säga bortse från alla måsten och försöka släppa skit som gnager och tar energi. Jag har svårt för det eftersom jag har guldmedalj i att älta och förstora saker, men det blir bättre. I den bästa av världar skulle man ju alltid leva i nuet och för stunden, men i ett vuxet och ansvarsfullt liv är det lättare sagt än gjort.

Jag tittar på mina barn. Nog för att de kan vara gnälliga ibland, men ack så oförstörda och bekymmerslösa de är de små liven. Det får bli ett lifegoal att se världen lite mer som ett barn.

Jag tänker på att jag i grund och botten faktiskt bestämmer helt själv över mitt liv och vad jag gör. Det innebär att jag egentligen är ”untouchable” för alla externa faktorer. Till den insikten är det väldigt svårt att nå när saker pressar sig på och skapar obalans, men det är en skön tanke att vila i.

Stress brukar jag inte skriva om, men nu gjorde jag det.

Vill du också skriva en rad om stress i en kommentar så blir jag glad!

När en löpare återuppstår efter en dryg veckas sjukdom

…och de första trevande löpstegen väl är tagna, vill hen springa mest hela tiden. Inte för att försöka ”ta igen” förlorade löpsteg, utan helt enkelt för att det är så förbaskat härligt!

Frisk luft och puls alltså, vare sig pulsen är skyhög eller ganska låg, inget slår den kombinationen.

Friheten, välmåendet och känslan av att vara en hurtig jävel i själ och hjärta – det är kanske inte livet, men för mig är det en väldigt viktig del av det.

Saken är den att jag tvingades träningsvila igår eftersom jag för första gången någonsin sprungit mig själv till träningsvärk i fotlederna. What?!

Man ska visst uppleva något nytt varje dag…

En löpares självinsikt

I mitt huvud är en jag riktig ”trail queen” som älskar att majestätiskt röra mig fram i skog och mark.

I verkligheten har jag levt city life de senaste 20 åren och mest sprungit på asfalt…

Så när jag trippar fram över stock och sten kanske det inte är så där graciöst och smidigt som jag tänker mig. Ibland kan jag typ bli rädd för en trädrot eftersom den ser ut att vilja slita fotleden av mig.

Ska vi ta och ändra på det? Att springa trail är faktiskt inget man behöver drömma om. Det är bara att göra.

Jag skrev på Instagram idag att jag drömmer om att göra en egen Tiffany Persson från världen roligaste TV-program Hipp Hipp! alternativt en kvinnlig Borat. Det behöver man inte heller bara drömma om. Det är faktiskt bara att skaffa en youtubekanal…

Trail-Borat? Eller en crazy lady i permanentat hår som springer runt i skogen och bräker på hälsingemål?

Glädje sprungen ur…

att ha helg!

# Solskenspromenad i minusgrader och en lyckad fotografering vid Vänerns strand. Lyckad fotografering innebär att jag tvingar sambon att fotografera mig. Han blir irriterad för att jag poserar för mycket och har mitt fotofäjs påklistrat i hela ansiktet. Jag tycker att alla bilder blir fula, skyller på fotografen och hotar slutligen med att lämna honom, helt enkelt för att jag behöver en bättre fotograf…

# Det första stapplande löppasset på vad som känns som en evighet. Landsvägslöpningen följs upp dagen efter med en riktigt slirig och hal trailrunda, som bjuder på några korta och sköna sträckor med barmark.

# Fryslorten i mig smyger in på min favoritklädbutik alla kategorier, Stilmagasinet i Åmål, och köper en ny och varm älskekofta. Risken är stor att de som träffar mig i civilkläder kommer att få se denna kofta dagligen ända fram till juni någon gång, då vintern börjar släppa sitt grepp. Shoppar hon?! Undrar ni säkert nu. Jo, när det är total utförsäljning och en dyrkofta kostar 180 spänn – då shoppar jag!

# Maten. Det här  är ingen matblogg så jag orkar inte berätta allt jag ätit. Vi nöjer oss med älg.

# Barnen då? Jo, de var med på precis allt, utom mina löprundor och inget av dem klagade på livet nämnvärt. Den äldsta tyckte eventuellt att jag var lite väl ängslig när vi var ute och cyklade tillsammans. ”Det kommer en bil!” Och det var verkligen bara en bil som kom…

Det har varit en bra helg.

Och nu laddar vi för veckan då vi ska bli med hus i Hindås. Vilken grej!

Önskemålen och målen med min träning

Önskemålen för min träning är kortsiktiga och sträcker sig faktiskt bara över helgen. Ni vet, den friska kvinnan har många önskningar, men den sjuka kvinnan har faktiskt bara en – ATT FÅ SPRINGA OCH RÖRA PÅ SIG.

Jag önskar mig den lilla uppstartande löpningen, men helst i storslagen natur. Jag önskar kunna hänga på badhuset med kidsen och kanske simma några egna längder. En fågel viskade i mitt öra att det ska bli busväder, men jag vill ändå vara utomhus så mycket det bara går.

Nu laddar vi helgkanonerna och skjuter skarpt…

Och så har vi målen, den större bilden av mitt träningsliv. Bilden som berättar vad jag vill träna mig stark till. Vad jag vill kunna genomföra utan större bekymmer.

Jag är nu nästan helt säker på att ett av målen stavas Stockholm Marathon. Förankrade idén hos sambon tidigt i morse och han verkade positiv till en Stockholmsweekend.

Jag ser framför mig en soft och ostressig 42-kilometare, det vill säga njutningslöpning genom vår vackra svenska huvudstad. Jag måste ha energi över så jag kan dricka en Cappuccino med Anna och det finns en risk för att den energin inte finns där om jag går för 3.15 eller något annat dumt… Speciellt med tanke på att jag precis som vanligt inte kommer hinna springa några långpass.

Det här blir kul! Både på kort och lång sikt.

Snart är det helg och jag börjar tänka på korv

Jag tänker inte bara på korv och inte på vilken korv som helst. Nej, det är enbart den utomhusgrillade korven jag tänker på. Den lilla enkla i bröd. Korven som blir så god för att den intas i naturen i kärt sällskap.

Blev inspirerad av Saras inlägg Tisdagsterapi igår och sedan dess har jag inte kunnat släppa korven…

Jag tänker inte bara på helgkorv. Jag tänker även på att jag förmodligen kommer att kunna ta upp träningen igen efter ett alldeles för långt sjukuppehåll. Det tär på min själ att gå runt och göra i princip ingenting. Ni vet när att gå ner till soprummet med en soppåse börjar kännas som ett JÄTTEPROJEKT.

Men jag tänker att om jag är riktigt bra på att vara sjuk nu, så blir jag riktigt bra på att vara frisk sen.

Nåväl. Nedan följer lite bilder från vårt korvliv.

Hälsingekorv en tidig vårdag.

Åmålskorv mitt i vintern trots avsaknad av snö.

En bild som visar att ”I am on fire”, men tänker på säkerheten och grillar nära vatten…

Grillade juläpplen i Hälsingland, en väldigt snöfattig vinter.