Den falska intervallpassionen

När jag är sjuk är det, förutom att bli frisk, bara en endaste grej jag längtar efter. Och det är att springa spyintervaller…

Under sjukveckan har jag promenerat på kvällarna och dregglat av åtrå när jag passerat löparbanan. Jag har ställt in nya intervallpass på klockan att längta efter. Snabbeskorna har faktiskt stått i hallen och bokstavligen skrikit efter mina fötter.

Så här intervallpassionerad är jag aldrig annars. I det verkliga och friska livet skjuter jag oftast upp veckans enda intervallpass till söndag eftermiddag alternativt hoppar över det och tar det söndagen därpå istället…

Någonstans där i bakhuvudet har det under helgen ändå gnagt ett litet, men ack så irriterande, sunt förnuft. Jag har känt att jag vill lägga band på mig, vara cool och leka den där bra förebilden, som jag egentligen inte är eller vill vara. Jag väljer till slut att lyssna på mitt sunda förnuft och inte skjuta pulsen i höjden direkt.

Det är lättare sagt än gjort, så för att inte finta mitt sunda förnuft ger jag mig helt enkelt ut på Skogsslingan

Jag är just nu väldigt ovan vid att springa terräng och trippar fram över stenar och rötter. Den muskel som arbetar mest är tungan som jag försöker hålla rätt i mun. Näe, det blir faktiskt inte en endaste pulstopp denna dag, men jag njuter maximalt av skogen, tystnaden och min långsamma strävan framåt. Jag blir till slut så disträ att jag lyckas springa fel trots att jag sprungit banan jättemånga gånger tidigare. Skogsslingan är ett perfekt val denna dag!

Kroppen är med på noterna och bjuder enbart på en kort sekvens kärringhosta efter avslutat pass. Jo, jag är frisk. Nu kan jag äntligen börja göra verklighet av alla de där intervallpassen jag lagt in i klockan. Och jag kan bosätta mig på löparbanan varje kväll! Med snabbeskorna på fötterna!

Eller inte…

Den där intervallpassionen har visst redan ebbat ut…

Istället för löpartävling…

Jag hade en liten sorg i hjärtat i förmiddags då jag tvingades hoppa över att springa 7.6 backiga kilometer i fyraminuterstempo. Varken kroppen eller luftrören var redo för det tyvärr.

Efter 30 sekunders sorgearbete kom jag till sans och jag och sambon drog till skogs för lite ovanlig och efterlängtad vuxentid på tu man hand. Under den tid vi spenderade i skogen såg vi knappt till varandra.

Sambon satt konstant på huk i mossan och plockade trattkantareller och jag som är en rastlösare själ tog mig an det mer rörliga och strövande projektet att hitta vanliga gula kantareller.

Hade jag vetat innan vi gav oss ut hur mycket kantareller vi skulle tvingas släpa hem hade jag eventuellt tryckt in ett styrkepass under veckan…

Och lite senare fick jag en smakbit av löpning ändå. Ni vet det där första och skitsega passet efter sjukdom då ingenting stämmer. Till och med min mage pajade, vilket aldrig händer annars. Nåväl. Jag gav mig själv en stor applåd vid målgång och konstaterade att trots att jag dagen till ära var helt kass, så är jag på gång igen!

Imorgon funderar jag på en SVOGG.

Att PLOGGA, det vill säga att göra nytta och plocka skräp medan en är ute och springer, som trendade för några veckor sedan, intresserar inte mig just nu då jag tycker att jag gör nytta mest hela tiden. Jag vill plocka svamp. Till mig själv. Punkt. SVOGG it is.

Hoppas du också haft en fin lördag!

Därför promenerar jag om kvällarna

Är det för att förbränna fett?

Nope, då skulle jag nog behöva gå lite fortare och inte släntra runt med dagdrömmande blick med siktet inställt på choklad på Willys…

Är det för att träna?

Näe, jag byter faktiskt inte ens om, ty svett och puls är det ont om under dessa kvällspromenader.

Samlar jag steg?

Inte det heller. Litar på att stegtotalen i mitt liv är tillräcklig.

Vill jag ut och träffa folk?

Absolut inte! Brrr. Folkskygg is my middle name.

Men varför går jag då?

För att få lugn och ro, vara ensam en stund och samla ihop mig efter dagar som går i ett. För att planera familjelivet och samtidigt få distans till det. För att leverera diverse snilleblixtar till mig själv. För att dämpa jobbvåndor och kunna sova. För att drömma om den träning jag tänker bita tag i när den här förkylningen är borta från min kropp. Jag tror det händer på lördag!

Det finns så många bra anledningar att röra på sig som inte alls har med träning att göra. Väldigt lite i mitt liv har faktiskt haft med träning att göra den senaste veckan, men det gör inget och jag har inte misströstat. För jag har fått min dagliga dos av frisk luft och tid för mig själv, vilket är mitt livselixir. Det gör att jag orkar springa på helt andra sätt än i löparskor, vilket i min mening är livets enklaste typ av spring…

Det är därför jag promenerar om kvällarna.

Klara skratta spring! Ett förhållningssätt till träning och prestation.

Idag vill jag dela med mig av en känsla som jag vill att alla motionärer som springer ska få känna under sin idrottsliga karriär. Känslan har inte alltid varit självklar för mig. Jag vet att det är många där ute som drunknar i prestationsångest både i sin träning och inför och under lopp. Idag vill jag uppmana dig att hålla huvudet över ytan. Du är större än allt det där!

Jag vill att du ska hitta leendet i det du gör och när du gör det. Leendet behöver inte vara in your face. Om du precis som jag gillar att bli riktigt trött när du tränar och tävlar emellanåt så vet du också att skrattet lätt kan fastna i halsgropen då…

Det handlar om en inre känsla där du skapar kontroll över varför och för vem du knyter på dig löparskorna och genomför dina pass och springer dina tävlingar. Tjänar du pengar på din löpning? Inte? Då är det nog faktiskt bara en enda person som behöver bry sig om hur du gör och hur det går. Och den personen måste du bli kompis med, ty hen är din allra bästa vän.

Det är den kompisen som kommer att peppa dig till personliga stordåd, bromsa dig när det blir för mycket och putta ut dig i beckmörkret för att hen vet att du kommer att må grymt efteråt. Hen kommer hjälpa dig att prioritera, hitta rätt, balansera, motivera, inspirera och slutligen nå dina personliga mål.

Målet kan vara ett personbästa. Målet kan vara att klara en viss distans. Målet kan vara att överhuvudtaget ta sig ut några gånger i veckan. Målet är personligt och det är faktiskt bara ditt. Låt inte externa faktorer ta ditt mål ifrån dig och förminska det som är du. Lita på din allra bästa vän!

När du blir vän med dig själv – dina personliga förutsättningar och dina styrkor och svagheter – då kommer känslan! Leendet! Det där leendet som bubblar inombords och ibland når hela vägen fram till din mun.

Nervositeten och pirret inför nästa tävling kommer att kittla skönt i magen. Du har kontroll. Du är trygg. Du vet. Aldrig tidigare har det varit så uppenbart för vem och varför du gör det här. Ingenting annat spelar faktiskt någon roll.

Trots att det, de sista skälvande minuterna innan start, är lite trångt vid startlinjen så är den din. Precis lika mycket som det för han till höger är hans. Loppet du har framför dig är ditt. Han till höger kommer att springa sitt.

Klara skratta spring!

Söt och lättsam med lite riv i

Jag bloggar väldigt sällan vad jag äter. Dels tycker jag att det är ganska irrelevant då maten ju faktiskt hamnar i min mage och dels har jag inte tid. Dessutom gillar jag att alla tror att jag är väldigt hälsosam…

Fast den här lilla smoothie-rackaren som jag gjorde igår för att i sann placeboanda finta min pågående förkylning blev tillräckligt god för att få ett eget blogginlägg.

På bilden ser ni banan, blåbär, hallon, satsumas (ja säsongen är här!), bladspenat och ingefära. Jag hade i en hel del vatten och honung också, men de blev inte så bra på bild.

Näringsbomber likt den nedan är ju såklart alltid bättre att dricka i förebyggande syfte. Vad jag än äter i hemlighet bakom stängda dörrar så förespråkar jag alltid mycket frukt och grönt. Mest för att det är gott, men också för att det gör gott.

Under föräldraledigheten gjorde jag en frukt- och gröntskola här i bloggen. Minns ni?

Livsmedelsverket rekommenderar minst 500 gram frukt och grönt om dagen – här visar jag vad 500 g frukt och grönt kan vara och här delar jag med mig mina bästa tips för att äta mer frukt och grönt.

Nåväl.

Nu går jag runt och hoppas att jag ”ska bli vad jag äter” då det efter gårdagens smoothie skulle innebära söt och lättsam med lite riv i.

Rossel med DNS-risk

Jag har haft en tuff helg på ett sätt med rossel, bultande tinningar och en och annan Alvedon. På ett annat sätt har den varit hur skön som helst.

Har försökt vara ute så mycket som möjligt utan att anstränga mig nämnvärt. Både jag och barnen blir liksom lättare att hantera för min förkylningssvullna hjärna när vi exponeras för frisk luft. Istället för att ligga ner och vila precis hela tiden har jag målat runt en dörr och några fönster, promenerat stillsamt (s.k. återhämtande egentid) och andats barrdoft och plockat middagssvamp till skogs. Det är den typ av återhämtning jag kan räkna med just nu mitt i småbarnslivet.

Det enda som skaver lite är att jag inte känner mig jättepepp på Hagenrundan och att räjsa 7.6 kilometer på lördag. Risken är överhängande att det blir en DNS.

Visst, en kan ju alltid åka dit och lufsa runt banan, men det var liksom inte tanken. Då kanske kroppen helt enkelt mår bättre av en promenad eller jogg till skogs utom tävlan. Vi får se hur det går med rosslet under veckan och om jag hinner skaka liv i kroppen i tid.

Idag har jag hängt en tvätt och postat ett brev för att få lite frisk luft. Det var nog också det mest ansträngande jag gjorde idag. Nu ska jag sova, äta citrus, ingefära, honung och blåbär och tänka på att imorgon är faktiskt en annan dag.

Och barrdoften från helgen finns kvar i näsborrarna. På bilden befinner vi oss i en brant på ett charmigt kalhygge… Fast ni ser ju hur nöjd hon är 🙂

Kilometermarkeringar som berör

Idag tog jag en promenad. Varför orkar jag inte ens skriva, men gick det gjorde jag…

Den långsamma farten gjorde mig uppmärksam på min omgivning och efter en stund kunde jag konstatera att jag befann mig på löpslingan på det triathlon jag har tänkt genomföra nästa sommar.

Den fem kilometer långa löpningen, på väldigt bekanta stigar och vägar, gör mig knappast nervös. Ändå lyckades jag stressa upp mig en hel del när kilometermarkeringarna tornade upp sig framför mig.

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  1:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Kyla! Brännmaneter! Brrrr…”

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  3:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Jag har ju inte ens varit på badhuset och doppat mig i bubbelpoolen än. Jag har ju i och för sig pratat med en person som går en crawlkurs. Måste ta det här i små små steg…”

Saker jag tänkte när jag promenerade förbi kilometermarkering  4:

”Helvete, jag ska simma 400 meter i havet! Står sjöräddningen på tårna? Kan jag anlita en stuntkvinna till den delen av tävlingen? Yä yä, kommer jag hit har jag bara en kilometers nedförslöpning kvar till mål i alla fall.”

Hur tror ni det kommer att gå? Kommer jag att banga när det närmar sig?

Var god bygg mitt hemmagym!

Jag menar inte hemmagymmet med bollen jag aldrig blåser upp och TRX-banden som har försvunnit i min garderob.

Jag menar ett hemmagym med saker som jag faktiskt på riktigaste riktigt gillar träna med! För mig är bollar och TRX-band det roliga (och svettiga!) fluffet, som jag gärna avslutar min styrketräning med.

Mitt drömhemmagym är inte särskilt stort, men väger ganska mycket att släpa hem och skulle såklart kosta en del.

Jag behöver en skivstång som väger 20 kilo, viktplattor som gör att stången kan väga åtminstone 80 kilo, en kettlebell som väger minst 32 kilo och en som väger max 20 kilo. Släng med ett par hantlar också förresten, typ 12 eller 14 kilos kärlekar att leka med.

Bär hem det här till mig. Helst till huset. Sen får jag försöka få plats med allt någonstans.

Som tack för hjälpen med bärandet (och bekostandet?) kan du få komma och träna i mitt hemmagym ibland. Vi kan flytta ut delar av det och köra militärpressar mot himlen och kötta marklyft med havet som utsikt. Vi bygger en cirkel med tunga stationer och avslutar med bålrotationer.

Välkommen att fixa mig mitt drömhemmagym.

Tack på förhand!

P.S. Om du har tur skojar jag till det och kör min klassiker ”stångmustagen”…

Träningsplanering under stora kalasveckan

Ni vet när festligheterna går överstyr och det blir god tårta av alltihop? När man på torsdag morgon blickar tillbaka på den gångna veckan och inser att man har varit på två 50-årskalas, ett fyraårskalas och som grädde på moset hunnit ha en lyxig frukostdejt med kvinnorna i sitt liv.

En är ju inte gjord av tid precis samtidigt som en är ett socialt rovdjur som älskar kalas. Men man är ju inte bara ett socialt rovdjur utan även en träningsnörd, som gärna vill få in sin träning utan att någonting annat i hela världen blir lidande.

Det är svettigt med tårta och frukostdejter. Faktiskt mycket svettigare än under de där veckorna då det inte serveras någon tårta alls, men min kropp behöver röra på sig. Att sitta stilla känns liksom såååå 2010…

Jag har kämpat på och pusslat och tränat på lånad tid. Framför allt har jag tränat på (för mig) obekväm tid.

Näe, det är fan inte helt lätt att behålla hälsan under en kalasvecka.

Fast om man lyfter blicken och vågar bryta invanda mönster och dessutom har inställningen att all träning som blir av är mer än nog. Ja, då är det faktiskt inte så svårt.

Träning och rörelse serveras inte gratis på burk. Ibland är det asjobbigt och trösklarna är skyhöga.

Det är torsdag morgon. Vid tre tillfällen har jag klivit över den där skyhöga tröskeln den här veckan och planerar att göra det även ikväll. Om jag ångrar mig? Knappast. Om jag har rubbat balanser, minskat på sömnen, försummat jobbet, försakat nära relationer och slagit knut på mig själv? Näe, inte det heller.

Jag har lyft blicken, klivit utanför invanda mönster och bekvämlighetszoner och varit nöjd med det jag har fått.

Bra så.

Och jag fortsätter lycklig och nöjd att utforska vilka tårtor denna kalasvecka har att erbjuda…

Ta den där lunchpromenaden

Man vet liksom aldrig vilka skatter man kan hitta i sitt närområde, som man trodde att man kände utan och innan.

Jag trodde att jag redan hade sett det där vattnet och den där bron ur alla möjliga vinklar och vrår. Det hade jag inte.

Och så fick jag kollegialt samkväm och frisk luft på köpet.

Ta den där lunchpromenaden!