En avstickare jag envisats med att ignorera

Har ni också ”de vanliga löprundorna” med er? De där löprundorna som man springer på rutin och sällan, för att inte säga aldrig, gör avstickare ifrån…

Jag har ett gäng sådana rundor, även om de har minskat något i antal sedan jag lämnade Göteborgs innerstad för Hindås. I Hindås har jag hittills bara samlat på mig en sån runda, den runt sjön som mäter 11 kilometer, i övrigt har jag inte lärt känna mina nya stigar och vägar tillräckligt väl och varje pass som inte går runt sjön är ett miniäventyr.

I helgen hängde vi vid Gullmarsfjorden och där har ”de vanliga rundorna” satt sig sedan länge. Speciellt med nuvarande form och förutsättningar är det bekvämt och skönt att ge sig ut på bekanta stigar och vägar, som man vet hur långa de är. Det finns liksom ingenting att oroa sig för.

Döm om min förvåning när benen helt plötsligt började springa åt ett annat håll än det vanliga…

Det var ingen lång avstickare jag tog, men på den korta biten hann jag passera en skylt där det stod ”VARNING FÖR ORM”.

Det var värt all ormfrossa i världen – för jag hamnade här!

Med ormfrossan kliande i kroppen vågade jag inte slå mig ner och njuta av den magiska utsikten och de sprakande färgerna.

Jag vågade däremot traska runt (läs klampa för att skrämma eventuell orm…) en stund och fundera över varför jag inte sprungit ner till den här platsen tidigare.

Bestämde mig där och då för fler avstickare under löppassen, speciellt när jag springer ”de vanliga rundorna”.

Den här gången fanns magin bara några hundra meter bort från mina vältrampade vägar och stigar.

Medan alla andra sprang lopp…

Det har i alla fall känts som om ”alla andra” har sprungit lopp. Den ena målgångsgesten efter den andra har levererats på Instagram. Jag har sett folk som ätit medalj och folk som jublat över personbästan och storprestationer. Det har varit en inspirerande lopphelg i mina sociala kanaler, men själv har jag pysslat med helt andra grejer…

Lät det där bittert? Det var inte meningen!

Någon lopphelg har jag inte haft, men löpningen har precis som vanligt varit med mig som en kär vän. Två lugna pass vid havet. Inget att skryta om, men precis vad jag mäktar med just nu och väldigt välgörande för kropp och knopp.

Himlen har varit blå med solen som ett litet värmande smycke i fjärran. Isvindarna från havet hindrade mig dock från att gå all in på sommarträningsoutfit, men jag visade i alla fall lite mer hud än vanligt. Känns ändå fint att smalbenen matchar vitsipporna som har tagit över dikena längs med landsvägen…

Jag har såklart fått min utomhusgrill, även om den traditionella korven byttes bort mot lite lyxigare hamburgare med många tillbehör på höjden och grillost och morötter on the side.

Det har förresten handlat ganska mycket om utomhuseld då lördagens andra ”träningspass” bestod av att släpa ris, köra skottkärra och sätta fyr på allt i en stor brasa. Under de cirka fem minuter jag fick sitta ned och titta på elden och peta lite slött i den, kom jag på vad jag borde jobba med. Eldvakt.

Nåväl. Imorgon hoppas jag få veta mer om min hälsa och min springstatus de närmsta veckorna. Att lufsa runt i ingenmansland och ”inte träna” gör mig egentligen inte så mycket. Samtidigt vill jag sätta punkt och komma ut på andra sidan. Få börja om och ha lite mål och ambitioner liksom.

Det mår jag bra av!

Beach 2018 är här!

Torsdagen den 19 april 2018 bestämde jag mig för att göra plats för BEACH 2018. Till er stora förtret glömde jag att pulverbanta och hetsträna innan och behöll kläderna på under hela beachpremiären…

Låt mig berätta varför det är helt fantastiskt att gå till beachen en dimmig och lite småfrusen förmiddag i april!

1. Det är mygg- och folkfritt. Det finns oändliga möjligheter till att ta mer eller mindre lyckade selfies helt ifred. När du lite senare sätter dig på en stubbe för att bara vara och äta din medhavda lunch är det ingen som undrar varför du sitter där helt själv.

2. Om du har transportlöpar- eller cykelavstånd till en strand – ta chansen att förena nytta med nöje. Jag har lite drygt fyra kilometer till pärlan Nedflo Strand, även om det känns som minst sju på grund av stark kupering. På bilden nedan känner jag mig väldigt frilufsig och outdoor-tuff. En skön känsla för kropp och själ.

3. Har du tur har moder natur skapat vackra konstellationer så att du utan problem kan leka grym naturfotograf och fylla ditt galleri med fina minnen och känslor.

4. Jag får erkänna att jag blev lite frusen om fingrarna, men mat smakar bäst utomhus. Så är det bara. På bilden en kall pajbit med tomat, feta och oliver. I vanliga fall när jag snackar om utelunch på en torsdag, handlar det om ”fancy” restaurang och att leta efter ett bra bord. Det har sin charm det med, men det är fint att få bryta vardagsmönstren med den här typen av utelunch.

5. Efter maten tycker jag att du ska ta dig tid att spatsera omkring och njuta av att vara mätt i magen och ta några extra djupa andetag av den friska luften. Då får du en trevligare transportupplevelse hem sen.

Hej då Nedflo strand! Vi ses snart igen! Jag undrar vilket väder och vilka färger du kommer att bära då?

Att göra medan saker passerar

Tänk ut något som alltid får dig att må riktigt bra. Samla ihop dig och gräv djupt efter kraften att göra den där saken. Sedan genomför du. På andra sidan kommer du vara oändligt tacksam för att du tog dig för.

Jag gjorde det väldigt enkelt för mig igår och joggade och gick längs med Vildmarksleden mot Göteborg. Ni hör det ju på namnet. Vildmarksleden betyder djupa skogar och frisk natur.

Det var ändå inte riktigt dagen för att följa Vildmarksleden nitiskt så jag gjorde små avstickare längs med vägen och hamnade i vild urskog. För att ta in syret och doften på den här platsen måste du komma hit! Vill du komma till Hindås och springa i urskogen på mjuk mossa med mig?

Vi kan ta med oss gofika och slå oss ner på trädrot.

Och fotgraferingen av vår amazing dag kommer vi att få göra helt ifred…

Efter en stund kom jag fram till en stilla tjärn där fågelkvittret och vårkänslorna (med en stor förhoppning om sommar) var närmast berusande. Hittade ett vindskydd och grillplats att slå mig ner vid en stund innan det var dags att följa det böljande landskapet hem igen.

Tacksamhet.

Jag ska ta mig för något fint för mig idag också.

Smolk i marathonfabriken = ingen marathonstrategi

Jag lovar att jag ska försöka skriva hela det här inlägget i en positiv och peppande anda…

Ni kan ju min story vid det här laget. Erkännandet om att jag inte mådde så bra och bristen på träningsmotivation och energi som hängde med mig från november till mars. Mina olika marathonstrategier som efter den långa dippen fick upp mig på marathonbanan igen. Strategierna som inleddes med femkilometersrundor varje kväll och fortsatte med bland annat mängdvecka och efterföljande vilovecka.

Jag kände mig på gång och som om jag hade löst motivationspusslet och mådde mycket bättre mentalt. Jag funderade ofta över varför inte typ alla anlitar mig som motivations- och träningcoach…

Jag mår mycket bättre mentalt nu. Humöret har stabiliserats och jag har den senaste tiden orkat utmana mig fysiskt.

Så BOOOOOM dimper det ner ett fysiskt hinder, som inte är löprelaterat, på vägen.  Jag tänker inte gå närmare in på hindret, men det finns där och det hindrar mig just nu från att träna. Rörelse i viss mån går bra, men högintensiv träning eller långpass är bara att glömma. Jag vet inte hur länge det kommer att vara så.

Det har helt enkelt blivit jobbigt och marathonsvårt – igen! Men på ett helt annat sätt.

Så vare sig jag vill eller inte, kommer jag att bryta min fina och härliga svit med marathonstrategier denna vecka.

Jag är jätteglad och stolt över den träning jag genomfört de senaste veckorna. Det är välinvesterad tid i mig och mitt mående.

Jag ser fram emot den träning som komma skall och på att få fundera över nya marathonstrategier när jag är redo.

Just nu är det paus.

Fast jag har en förhoppning om att i sakta mak lera ner mig lite på Vildmarksleden senare idag…

Alla dessa stockar

Stockar som i tunga stocklår.
Stockar att ta sig över under löprundan…
Stockar som är i vägen mitt under pågående photoshoot.
Krånglande äggstockar. Jepp ett nytt problem på marathonagendan som hindrar min träning och framfart.
Och Stockholm Marathon närmar sig.

Alla dessa stockar alltså.

Jag blir å ena sidan galen.

Å andra sidan har jag muntrat upp mig själv med att äntligen beställa nya löparskor. För ovanlighetens skull så var jag lite wild and crazy och beställde exakt sådana som jag har fast i en annan färg och nyare årsmodell…

Det är inte min löpar- och träningssäsong det här, men så länge jag undviker att få en stor stock i huvudet så kommer ingen att dö.

Jag gillar läget, kör på efter bästa förmåga och skjuter envist det där enda långpasset framför mig. För jag har inget val.

Nog om mig nu. Hur mår du så här mitt i vårsäsongen?

Att komma till jobbet helt fysiskt utmattad…

på en måndag är lite skönt. Då har helgen i min mening tagit helt rätt!

Jag har förnedrat mig själv med att springa sju tusingar och dagen därpå ta mig an en sådan där riktigt kuperad och svidande runda. Trots förnedring gjorde båda passen mig sjukt stolt och glad.

Mellan träningarna har jag burit sten och skrotat runt med barnen på en lerig tomt, där vi jobbar stenhårt (haha!) med att anlägga en gräsmatta innan sommaren.

Jag kollade lite på min marathonstrategi och träningsplan från förra veckan. Jag får väl godkänt, trots att jag gjorde några mindre avsteg från planen. När jag skrev den visste jag till exempel inte att jag skulle bära en massa sten på lördagen eller få feeling för värsta myspasset i skogen på torsdagen då jag egentligen skulle ha sprungit fartlek…

Man ska vara snäll mot sig själv och klappa sig själv på axeln för alla ansträngningar man faktiskt gör, vad det än gäller.

Idag brottas jag med helt andra grejer än träningen, med försöker behålla den snällhet jag har mot mig själv just vad gäller fysisk aktivitet och prestation.

Ingen kommer att dö. Då kan det heller inte vara livsviktigt.

Det brinner

Himlen brinner över sjöarna när jag springer mina sena kvällspass i Hindås.

Hjärtat brinner hoppfullt över saker som jag önskar av framtiden. Saker som jag verkligen tror på.

Huden brinner av svett när jag står på löpbandet.

Smaklökarna börjar glöda när jag tänker på utomhusgrillade helgkorvar…

Jag tänker också på att det är alldeles för ofta som jag inte brinner och gör saker på slentrian och för att det förväntas av mig.

Allt kan inte vara kul och drömmigt jämt. Våren har varit tuff och jag har gått lite på vänt.

Med något påfyllda energidepåer börjar jag ändå känna att det är dags att göra något. Om än bara något litet.

Nästa vecka ska jag försöka sälja in en grej samt springa ett ordentligt långpass. Det får det att pirra och brinna inombords.

Vad gör du för glödhet grej nästa vecka?

Den där dagsformen

Dagsformen som gör att jag en lördag eftermiddag knappt orkar ta mig framåt i styrfart, men ändå gör det, för jag vet att löpstegen kommer att landa fint i kroppen. Efteråt.

Dagsformen som en söndag förmiddag får mig att tagga till för långa intervaller i mitt drömmarathontempo, som just nu känns väldigt långt borta och som jag med glädje sparar till en annan säsong…

Stegen kändes starka och balanserade. Jag bara sprang och kände under korta sekvenser igen löpningen som den en gång i tiden brukade kännas.

Långa och ”balanserade” intervaller är förövrigt det som passar mig bäst just nu.

Du får gärna kopiera det enkla, men sköna passet!

Långa intervaller

Uppvärmning 2.5 kilometer

4 x 2000 meter med 2 minuter vila mellan varje intervall.
Jag utgick från mitt senaste marathontempo. Så skalade jag bort typ 15-20 sekunder från marathonfarten och sprang mina tvåtusingar i det tempot. Satt hur fint som helst!

Nerjogg 2.5 kilometer

Färdig!

I love helgträning

Jag älskar helgträning för att den kan ske lite mer på mina villkor vad gäller när den äger rum. Som allra bäst på att träna är jag en dryg timme efter helgfrukosten, som intagits i lugn och ro och toppats med oändligt många koppar kaffe.

Typiskt att det oftast bara är två helgdagar per vecka…

Till vardags är det som det är. Jag uppskattar mina snortidiga mornar också. Mest gillar jag att åka den knäpptysta 05.26-bussen till träningen. Älskar när folk håller käften och sköter sitt!

Jag uppskattar inte lika mycket att ge mig ut på kvällskvisten, även om det börjar bli lättare nu när ljuset sakteligen kommer tillbaka.

I alla fall. Det är något speciellt med att få träna när man är som allra bäst. När batterierna är laddade med både energi och vila. Då finns det möjlighet att explodera! På ett positivt sätt…

Den här träningsveckan har medvetet varit väldigt lugn. Inledde med två vilodagar, gick till gymmet en sväng och tränade igenom hela kroppen och tog en vilodag igen. I morse sprang jag några lätta kilometer på bandet och gav bålen lite kärlek.

Nu känns det fint att ha en springhelg vid havet framför sig. I den bästa av världar blir det ett intervallpass på pigga ben och ett kort långpass på intervallpasströtta ben.

Fast jag hugger inget i sten. Det är lite så min marathonstrategi är för den här veckan – vidöppen för alla möjliga infall, idéer och mer vila om det behövs.

Tänk, för bara nån vecka sedan fick jag tvinga mig ut för att springa fem kilometer och hade knappt energi till det. Förra veckan sprang jag två korta långpass och totalt åtta mil.

Stockholm Marathon kommer att bli en lugn och skön resa där målet är själva målet. No stress – just pleasure! Och en känsla av att jag har gjort ett grymt jobb med mig själv.

Jag har fortfarande mentala bitar att jobba med och blir lätt trött, men det får ta sin tid. Fysiskt går det i alla fall ingen nöd på mig.

Go helg på er!