Jag känner våren i mig!

När det drippelidroppade mest överallt och vägbanorna var fria från snö och is. När solen värmde kinderna trots att de isiga vindarna ville annorlunda. När passet avslutades med att jag fick springa längs med en maffig regnbåge som tornade upp sig ovan granskogen. Ja då kände jag våren i mig!

Jag vet vänner, det blev tyst här igen. Det beror främst på att jag varit så nedrans skruttig, till och med sängliggande i några dagar. Därefter fick jag disponera den lilla energi jag hade väldigt väl.

I lördags, efter en dryg veckas snorchock, bestämde jag mig för att det fick vara nog och tog en rask promenad med sambon. Eftersom varken snorsläppet eller hostan blev värre av det vågade jag mig på en liten lätt löptur senare samma dag. Igår söndag friskförklarade jag mig själv.

För att inte göra det helt lätt och friskt startade jag måndagen med att skära ett djupt jack i vänster pekfinger. Så istället för snorchock har jag ägnat förmiddagen åt blodchock och en lätt svimningskänsla närvarande.

Ach, jag lever! Och ikväll ska jag få rasta löparbenen.

Jag känner våren i mig! 🙂

Som vanligt satte jag in attacken för sent

Det beror mest på att jag tror att jag är odödlig och fortfarande förlitar mig på det immunförsvar jag hade när jag brukade dricka C-vitaminrik Caipirinha varje fredag och metodiskt undvek alla människor under 25…

En person har legat i influensan här hemma under veckan som gått. Jag har pussat, kramat, matat med saft genom sugrör, sovit intill feberkropp och lånat ut min Lypsyl till flagiga och bleka läppar. Lägg till en hel del stress på jobbet, mycket fläng och familjepusslande. Jag borde väl rimligen ha förstått att det i detta läge är nödvändigt att sätta in förebyggande åtgärder för att inte bli sjuk?

Men nej. Det är först när kliet i halsen är ett faktum som jag pinnar iväg till affären och köper ingefära och citron som jag värmer till max 40 grader för att nyttigheterna inte ska försvinna. Jag tror att jag ska kunna mota Olle i grind, när Olle redan har stigit på att satt sig i soffan med fötterna nonchalant på vardagsrumsbordet.

Typiskt va? Men någon influensa är det inte, snarare en helt vanlig tjejförkylning extra allt.

Förutom mina näringsriktiga insatser, tänker jag på att den här familjen ska bege sig ut i naturen och njuta, så fort alla har piggnat till. Det får mig genast att må lite bättre. Tror minsann att Olle i soffan fick något jagat i blicken…

Jakten på en uppåtgående formkurva

Ambitionerna med min löpning har det senaste året varit väldigt låga och mentalt är jag fortfarande på en plats där jag blir nöjd av att bara komma ut och röra på mig. Det är jätteskönt att vara på den mentala platsen, typ som att vara i en glad motionärs drömläge! Träningspassen blir av utan minsta motstånd och jag håller mig frisk och stark.

MEN. De senaste veckorna har den trygga mentala platsen stundvis känts lite tråkig. Trots att jag har varit överbelamrad med jobb och inte haft någon tid till prestationsinriktad och fysiskt krävande träning har en gnista tänts i bakhuvudet och börjat glöda hela vägen fram till frontalloben…

Jag vill tillbaka! Med det menar jag inte att jag behöver upprepa gamla prestationer i form av tider och topp-10-placeringar i relativt stora lopp. Nej nej. Det är känslan jag vill åt!

Men jag stressar inte. Igår ställde jag in det första passet på grund av för trött… Tror att de senaste jobbveckorna kom i kapp mig lite och när jag fick möjligheten att vara hemma och slappa med barnen en hel måndag stängde systemet av och jag går fortfarande runt i en dimma. Väldigt skönt och välbehövligt.

Den kloka och hållbara jakten på en uppåtgående formkurva får helt enkelt starta en annan dag. Kanske ikväll.

Vinterland är njutarland

Hindås (ja inte bara Hindås) badar i ett tjockt lager vit snö, som yr och virvlar omkring. Sikten blir måhända lite dålig ibland, men snön gör mig barnsligt glad.

Trots att jag är en i grunden ganska vek fryslort har jag spenderat större delen av helgen utomhus i yrvädret. Igår söndag åkte jag och sambon nästgårds till Ulricehamn och spanade in världscupen i längdskidor. Att spendera en heldag på skidtävling är vad jag skulle vilja kalla ett kontrollerat ”outdoor living” utan större överraskningar. Så länge man har tillräckligt varma kläder på sig och matsäcken gör en mätt, är det få saker som kan gå fel.

Igår lät vi världsstjärnorna och tillika våra stora idoler göra det stora jobbet, medan vi fångade vind och snö med våra kroppar och hejade på. Mellan loppen rörde vi på oss för att hålla värmen och i kombiantion med att släntra omkring utan mål blev utfallshopp min favorit. Min nya lifehack är att ta en kaffe i bajamajakön för att ha en varm och go känsla i kroppen när man ska dra ner byxorna…

Nåväl. Rosorna på kinderna kommer jag att bära minst till på fredag.

Nu är det dags för en riktigt skön och lugn vecka. Pulsen har gått ner och löparbenen är laddade för stordåd!

Bjuder på tre världsstjärnor på bilderna nedan. Jag, Ola och Charlotte Kalla.

Jag är ledig. Alltså finns jag.

Att jobba som ett svin i perioder är oftast inget problem om perioderna är begränsade och har ett konkret slut. Precis så är det att jobba mot en deadline utan återvändo. När deadline är passerad finns det inget att göra mer än att släppa taget. Att ”let it go” kan dock vara lättare sagt än gjort. Människorna och texterna som jag ”levt med” de senaste veckorna, dag som natt, hemsökte mig i mina drömmar natten mot idag. Inte på något negativ sätt, för jag har faktiskt inget negativt att säga om den här arbetsintensiva perioden, nej jobbet var bara där och stökade till lite.

Nog om det. Idag lördag är jag ute på andra sidan och jag är så otroligt stolt över min egen förmåga att jobba stenhårt och professionellt och samtidigt behålla förståndet. Min självkänsla sviktar fortfarande ganska rejält ibland, men jag har känt mig så trygg i arbetsgruppen att jag har kunnat vara ärlig med det. Och vi har skrattat massor trots att flera av oss slitit som djur. För bara några månader sedan hade den här arbetsbelastningen varit helt otänkbar för mig. Till och med att skratta var faktiskt otänkbart. Det blir så tydligt för mig vad människorna och miljön gör för mitt mående.

Under veckan som kommer väntar en välförtjänt återhämtning med mer tid för mig själv, mina egna favoritaktiviteter och tankar. Jag ska avsluta varje arbetdag i tid, vara utomhus mer, rasta löparbenen så mycket jag bara kan och krama familjen extra hårt. De sistnämnda har bidragit massor till att det här faktiskt har varit görbart.

Den här gången kan jag skriva ”Vi hörs snart igen!” här i bloggen och verkligen mena det.

En återhämtande och snäll helg

Ljuset och vädret har varit magiskt vid Gullmarsfjorden den här helgen. Så fort jag har tittat ut genom fönstret eller varit ute mitt i det har jag blivit tårögd av tacksamhet. Tänk ändå att man lever och får ta del av så många vackra vyer, relationer och ting.

Min värdefulla Mia-tid har jag vid två tillfällen lagt på löpning och motion i gnistrande förmiddagssol, som ännu inte hade värmt upp världen och förintat frosten. Jag gladdes både över de vackra landskapen och över att min vad inte bråkade en endaste gång.

Vid båda tillfällena har jag landat här, på ”min” återhämtningsklippa nere vid stranden. Ena dagen bjöd på hård och ganska obehaglig vind medan den andra gav mig sol som värmde kinderna och gav en förnimmelse om vår. Hade svårt att släppa taget om den känslan och gå in.

Och barnen har jag rastat nere vid stranden och på grusvägarna mellan djurhagarna. Vi har släppt iväg alfahannen på löppass och hejat fram honom på raksträckan som är perfekt för tusingar. Jag har töjt och böjt för att mjuka upp min kropp och känner att en veckas regelbuden rörlighetsträning faktiskt har gett resultat för mitt mående. Jag har ätit gott, snattat av storbarnets lördagsgodis och druckit ett glas rött.

Jag har stått här med dunjackan på och mössan nerdragen med den isande havsvinden rakt i ansiktet och andats och tänkt helt klara tankar.

Det har varit en fin, återhämtande och väldigt snäll helg. Tack.

Världens mest oinspirerande träningsupplägg

Jag skrev ju senast att jag hade bromsat typ allt och så även träningen. Därför tänkte jag ägna kvällen åt att låta er få en inblick i min nuvarande träningsvardag.

När jag började formulera mig i huvudet insåg jag att min träning är ett riktigt sömnpiller. Vem skulle vilja läsa det här liksom?!

Ach. Idag bjuder jag på kanske världens mest oinspirerande träningsupplägg, för jag tänker att någon måste göra det också.

Söndag
– 15 x 1 min joggintervaller  med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Måndag
– 15 x 1 min joggintervaller  med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Tisdag
– 10 x 2 min joggintervaller med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Onsdag
– 8 x 3 min joggintervaller med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Torsdag
– Styrkepass som passar en skev kropp med lätta marklyft, övningar för hamstring, ännu mera tåhävningar, rygg och axlar
– 15 min rörlighet

Har du somnat? Om inte kan jag ge dig det glädjande beskedet att jag inte känt av min onda vad en endaste gång, men eftersom jag vet att den är lömsk så kommer jag att vila imorgon för att slå på den riktigt stora trumman i helgen och springa så här:

Lördag
– 7 x 4 min joggintervaller med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Söndag
– 6 x 5 min joggintervaller med 1 minuts gåvila mellan varje
– 15 min rörlighet + tåhävningar

Ja jag vet, mina helgäventyr är makalöst spännande. Straffa mig inte för det är ni snälla. Jag är nämligen överlycklig över de totalt 30 minuter jag kommer att springa på söndag!

Jag efterlämnar bromsspår

# Jag jobbar kopiöst många timmar ena dagen och klarar deadline med några timmars marginal. Dagen därpå vägrar jag jobbstressa en sekund, drar i handbromsen och spenderar förmiddagen med barnen med BVC-besök och mys. Eftersom jag har suttit på röven hela dagen innan (med korta avbrott för citywalking och tantmotion på kvällskvisten), tar jag tillfället i akt att använda benen till och från förskolan och till BVC. Innan lunch har jag samlat på mig drygt 8000 sköna steg och jag känner hur stegen i sig och den friska luften gör mig så himla gott.

# Jag är på gång med min löpning och är så motiverad att jag springer långpass. Det leder såklart till ont i vaden, eftersom deppens år 2018 fortfarande spökar i kroppen och gör mig fysiskt skev. Så jag bromsar träningen i nästan en hel vecka innan jag känner mig redo och motiverad att börja om från ruta ett. Jag lär mig springa igen med korta joggintervaller, tåhävningar och rörlighet på vardagsrumsgolvet.

# Jag är mitt i en tuff jobbperiod och sitter alldeles för mycket framför datorn. Därför har jag bromsat bloggen också. För så vitt jag vet ger den mig inga stålar… Jag vill verkligen inte leva mitt liv framför datorn eller i telefonen när jag inte har feeling för det.

Så nu vet ni varför det är så tydliga bromsspår efter mig. Vi hörs snart igen!

En halvdags vab-avbrott

Första riktiga dagen på jobbet efter julledigheten i måndags och jag hamnade mitt i ett deadline-flow. Jag tycker det är härligt att ha fått tillbaka förmågan att fokusera och har verkligen njutit av mina arbetsdagar. Det är också härligt att ha förmågan att på cirka en millisekund ställa om för vab och vara hemma med mina två små troll.

Idag onsdag sysselsätter vi oss med Barnkanalen på SVT-play och håller handen. Jobbflowet hoppas jag kunna återuppta i eftermiddag. Allt kanske inte blir som jag hade tänkt, men det kommer definitivt att bli bra nog inför morgondagens möte där förväntningarna bor.

Hörrni… Jag skriver förmodligen om mitt jobb på grund av att jag har fått ont i min vad igen. Och det är skittråkigt!

Det finns ingen inspirerande löpning att rapportera om. Snarare tvärtom. Måndagens femkilometersrunda fick avbrytas dels på grund av vadont och dels på grund av jag inte kunde springa tillräckligt fort för att hålla värmen i ihållande iskallt regn och vind från alla håll. Gårdagens rehab och styrka på gymmet var å ena sidan en skön start på dagen, men å andra sidan längtade jag ut i löparspåret.

Nu ska jag återgå till att hålla handen, kolla på märkliga barnprogram och i smyg fundera kring hur jag ska lägga upp träningen framöver. Löpvila flera veckor? Fokus på styrketräning? Tvinga mig upp på en cykel? Inleda en oväntad zumbakarriär? Öppna den där Yoga-boken jag har i mina ägor?

En mer inspirerande rapport kommer inom kort!

De små, men värdefulla sakerna att se fram emot 2019

Romantic getaway till Varberg

Varberg blev min julklapp till Ola, när jag redan hade köpt en deo och fler prylar kändes överflödiga. I slutet av april åker vi kollektivt typ nästgårds och bor på Varbergs Stadshotell, men skippar Asia Spa eftersom det finns så mycket annat vi ska hinna med. Vi snackar löptur längs med havet, träning i gymmet, relaxavdelning, middag på den japanska restaurangen Nami, hotellfrukost och morgontidning. Varför Varberg? Dels blev jag inspirerad av platsen när jag var där på jobb för några veckor sedan och dels var Varberg första romantiska stoppet på min och Olas första gemensamma sommarsemester år 2008 då vi bilade till Sveriges sydligaste punkt. Påminn mig om att jag måste fixa barnvakt, annars går liksom hela idén i stöpet…

Löpartävlingar

Göteborgsvarvet har seglat upp på min löparhimmel som en stark bubblare, eftersom jag skulle vilja genomföra loppet med jobbet som en social aktivitet. Helsingborg Marathon eller Atea Halvmarathon den 31 augusti har vi ju redan  bestämt är en tradition. Dessutom kanske Anna skulle bli sur om jag inte dyker upp till cappuccinon och pannkakorna…

Insjöarna och havet

Vi har snart bott i Hindås i ett år och jag ser verkligen fram emot att för andra gången i livet få möta våren här. Förra året bjöd exempelvis på helt ljuvliga vårvinterdagar på isen och sommardagar vid våra stränder som verkligen etsat sig fast i minnet. Jag planerar dessutom att bli mer salt och västkustsk i huset vid havet. Fick krabbestick av Ola i julklapp. En typiskt bra pryl, så vi slipper ta fram skruvmejseln och andra verktyg från förrådet när det vankas krabba…

Tåhävningar och prehab

Nej, tåhävningar är kanske inte det jag ser fram emot mest med 2019, men vaden trilskas och minnet av en trasig hamstring är väldigt färskt. Det måste bara göras om jag ska hålla, så därför får det vara med på listan över saker jag ser fram emot.

På bilden springer jag med en väldigt smärtande hamstring. Må det aldrig hända igen. Amen.