Intervallförsök

 

Efter några koppar kaffe och en kissepaus skuttar jag ut på världens bästa raksträcka med spring i benen.

Klockan är strax efter åtta på morgonen och det finns fortfarande en gnutta krisp kvar i luften. Jag får hejarop av grannen och hans hund, vilket gör mig på bra humör.

Jag har bestämt mig för att testa intervaller igen. Kroppen och hög puls har inte varit så bra kompisar den senaste tiden, men inom mig finns en längtan efter den där känslan att ha pressat sig lite över gränsen. Istället för att känna ”Jaha?” när passet är slut, vill jag känna ”ÄNTLIGEN!”.

Jag är så ivrig att uppvärmningen bara blir 1.3 kilometer innan jag börjar samla fyraminutersintervaller – fram och tillbaka på raksträckan som vid den här tiden på morgonen är bara min och med en ljudbild som förskönas av en brummande traktor på åkern.

Efter sju fyraminutare känner jag mig färdig. Jag har inte tittat på klockan under hela passet och har fortfarande inte gjort. Det enda som räknas är att jag är trött och att det är skönt att jogga ner till klipporna för att få sittnjuta en stund.

Jag har förmodligen inte sprungit så snabbt som jag brukar och jag har absolut inte sprungit mig så där trött som jag brukade bli ibland efter mina intervallpass. Men jag har energi i kroppen! Jag kommer inte att behöva återhämta mig i tre dagar bara för att jag tog i lite extra…

Jag har haft fina springdagar den här helgen med ett kort långpass, ett blaha-distanspass och denna morgons intervaller.

Grundträningen inför Stockholm Marathon kom igång lite väl sent kan jag tycka med mina marathonstrategier under fyra veckor i mars och april. Nu vågar jag säga att jag efter en liten onödig paus är på gång. Igen…

Sommarchocken

Vissa har det bara i sig och kan leva på som vanligt när värmen kommer. Andra sillmjölkar (läs jag) måste vänja sig i några dagar innan sommaren känns bekväm under de få klädesplagg som omhuldar kroppen…

Löpning till exempel kan gå skittungt när det är varmt. Eller som igår när jag sprang ett kort långpass relativt lätt i 24 graders värme, men däckades totalt under den löpfria eftermiddagen när termometern nådde 27. Spenderade flera timmar med att ha svårt att ta rygg på en snart tvååring, som är en liten pall hög och har typ taxben.

Nu tror jag att jag är där, värmeacklimatiserad och klar. Idag när det ”bara” var 18 grader tvingades jag ta på mig en yllekofta eftersom det blåste lite kallt från havet.

Nu tänker jag njuta skiten ur den här sommaren som vi faktiskt väntat i en hel evighet på!

Vilken är din relation till värmen?

Det är så himla tråkigt att erkänna detta, men jag gillar ”lagom varmt”, så där typisk svensk halvsommar mellan 15-22 grader och gärna en rejäl regnsskur lite då och då, så luften blir klar och jag kan sova gott.

Jakten på lagomlöpning

Som utlovat, nu ska jag beskriva hur jag ska hitta en alldeles lagom fart att hålla när jag springer Stockholm Marathon. Själva tjusningen och utmaningen är att jag inte har någon klocka på armen när jag springer loppet, så farten måste liksom ”finnas i mig”.

I lördags sprang jag mitt första och förmodligen enda långpass. I två timmar och 36 minuter harvade jag backe upp och ner i det böljande landskapet. Det var utmattande, men samtidigt väldigt härligt att ta sig framåt så länge för egen maskin. Det var ju inte igår om man säger så…

När söndagen kom hade jag såklart trötta ben och en matt kropp, precis som sig bör dagen efter ett långpass. Då plockade jag fram mitt ess i bakfickan – söndagsmilen med en tvist!

Vad är söndagsmilen med en tvist och vad har det med lagomlöpning att göra?

Jag använde de första fem kilometerna av söndagsmilen till att springa lugnt och försiktigt och mjuka upp kroppen. Själva tvisten kom under andra halvan. Jag pressade helt enkelt upp farten lagom mycket med syfte att hålla precis det tempot kontrollerat hela vägen in i mål utan att försmäkta.

DET kära vänner är en lagom fart för mitt Stockholm Marathon.

Hur jag tänker?

Oh well. Detta tillvägagångssätt bygger inte på någon vetenskap precis, men jag tänker att känslan i kroppen där under andra halvan av söndagsmilen liknar lite vad jag kommer att uppleva under loppet, även om känslan efter 30K kommer att vara betydligt värre.

Det är dock skillnad på ett träningspass och ett lopp. En bra loppdag har kroppen och hjärnan resurser att sätta in när det börjar kännas förjävligt. Man står helt enkelt ut med mer.

Hur etsar jag fast farten i kroppen?

Enkelt – jag tränar med klocka och ser till att vissa träningspass helt vigs åt min marathonfart och andra träningspass får inslag av min marathonfart. Kroppen får helt enkelt lära sig att springa lagom.

Det här kan faktiskt hålla hela vägen in i mål.

Är ni med mig kompisar? Jag kommer såklart att berätta hur det går!

Risker med att springa utan klocka

Jag har tidigare nämnt att jag kommer att springa mitt femte Marathon på asfalt utan klocka på armen. Så här inför loppet ger det mig ett skönt lugn. Jag har verkligen bara ett mål med Stockholm Marathon – att ta mig runt och vara så pass hel efteråt att jag orkar vara social och dricka en kopp kaffe…

Min bild av mig själv är att jag är en stark löpare som trots alla motgångar kommer att klara utmaningen galant. Men. Jag kommer bara att klara den galant om jag tar mig an den på rätt sätt.

I september förra året sprang jag Helsingborg Marathons krävande bana på 3.20.05. Då hade jag helt andra förutsättningar och var, förutom att kroppen kanske hade önskat några fler långpass, väl förberedd för uppgiften.

Ett Marathon är alltid långt för alla, men personligen känns det extra långt just nu…

Trots att jag har bestämt mig för och det känns helt rätt att springa klocklöst, finns det risker med just klocklösheten.

Riskbeteende 1

Jag upplever alltid stora känslostormar i samband med marathonstarter. Det kan få mig att få tuppjuck och jag avverkar första kilometern i 4.30-tempo. Det är så himla härligt att springa så jag avverkar även kilometer 2, 3, 4, 5, 6 och kanske 7 i denna fart. När jag passerar milen inser jag att jag har förtagit mig, farten sjunker och jag börjar misströsta. Vid 15 kilometer är jag helt slut som löparpajas. Jag får krypa de återstående 27 kilometerna och missar kaffet…

Riskbeteende 2

När jag lufsar förbi klockan vid halmarapasseringen inser jag att jag haft det lite för gött och sprungit så långsamt att jag inte kommer att hinna i mål till det där efterlängtade kaffet…

Riskbeteende 3

Jag är så avslappnad och härlig och stannar på minst en cool kaffebar längs med banan (har ju läst på banbeskrivningen att nya banan går genom hipster-kvarter). När jag kommer i mål är jag kaffemätt och tvingas dricka något annat. Det blir inget efterlängtat målgångskaffe…

Jepp, det finns sannerligen stora risker med att springa utan klocka. Just nu känns att springa lagom fort viktigare än någonsin. Lagom måste liksom inte vara tråkigt och betyda sölkorven Allan. Lagom kan vara helt perfekt.

Imorgon kommer jag att skriva om hur jag försöker hitta detta lagom.

Bra grejer med och för mitt måndagshumör

# Helt ostressad höll jag på att missa bussen i morse. Jag var liksom bara tvungen att springa hem efter förskolelämningen och fotografera körsbärsblommorna som överraskat oss i vår trädgård. Det är fint att bo in sig i nytt hus om försommaren. Speciellt när någon annan redan förverkligat mina trädgårdsdrömmar…

# Sen när jag väl satt på bussen som jag inte missade hade det tyvärr skett en trafikolycka på motorvägen. Istället för att stressa upp mig passade jag på att njuta av naturen i Landvetter och Mölnlycke, som vi passerade när bussen tog en omväg på småvägar.

# Jag kände att jag verkligen längtade efter några kollegor. En som kom sent och en som är på semester. Jag kan ha mycket att önska av min arbetssituation, men det spirar varm och djup vänskap och tillit till kontorsgrannarna bredvid mig. Det är fint.

# Sen lyckades jag med väldigt enkla medel och på ingen tid alls skapa en likesraket på vårt jobbinstagramkonto. Sånt får en ju alltid att känna sig lite mer värd än dagar utan likesraketer…

# Jag lyckades övertala mig själv att det är helt ok att sitta på röven på en kontorsstol en vacker försommardag när livet kommer att ge mig flera långhelger framöver.

# När kvällen kom och mina små troll sov och det stora trollet ville städa snörade jag på mig löparskorna för en sen, kort och uppfriskande kvällsrunda i Hindås. Jag tänkte att ”Det här är fanimig livet!”.

Nu tänker jag sova sött medan måndagen stilla ebbar ut och ger plats för en tisdag…

Jag önskar det får mig att flyga fram!

Jag vet att det är skittuffa löparförutsättningar här vid Gullmarsfjorden. Vart jag än vänder blicken finns en tuff uppförsbacke som efterföljs av en till. Och en till. När jag är i väldigt bra löpform är det här platsen som tar ner mig på jorden en smula…

När jag inte är i någon bra löpform och som grädde på moset har en halvtaskig dagsform på grund av dålig sömn är det här platsen som dödar ben och karaktär efter första kilometern. Som är en brant uppförsbacke…

Nej, det blev inga 30K idag. Efter backe upp och backe ner i 2 h och 36 minuter kastade jag till slut in handduken och gick hem för att inte missa lördagslunchen med familjen.

Solen sken och jag kunde inte på något sätt vara missnöjd med missat distansmål. I kroppen kändes det nämligen som om jag hade sprungit 1000 kilometer. Minst.

Det finns  inte längre några flacka och lätta rundor i mitt liv. Vid hemmet i Hindås är det nästan lika kuperat som här vid Gullmarn. När det friskvårdas på arbetstid springer vi i Änggårdsbergen och man hör ju på namnet vad det är för typ av terräng.

Jag hoppas och tror att de här bergsgetfasonerna för något gott med sig på till exempel Stockholm Marathon. Kanske kommer jag flyga fram och skrika ”Var är backjävlarna?!”

Varför får jag inte betalt för varje löppass och dusch?

Jag som gillar att springa så mycket och gärna skulle göra det varje dag mest hela tiden. Visst borde jag kunna kräva att alla mina löppass ger mig något mer än ”bättre hälsa” och förhoppningsvis ett längre liv?

Livet – var är stålarna?

Idag tog jag och Johanna vår friskvårdstimme i natursköna Änggårdsbergen. Vi fick alltså betalt för att springa, flukta på blommor, ta selfies och duscha. I vanlig ordning hade vi lyckats matcha våra kläder och dagens träningsfärg var turkos.

Sen firade vi livet och helt andra jobbframgångar än löpning med en härlig utelunch. På min tallrik landade en halloumi- och morotsbiff med goda tillbehör som smakade massor. Och gott.

En bra jobbfredag må jag säga.

Men jag tycker fortfarande att mina löppass borde inbringa mer stålar…

Löparcravings

Jag ska springa en asfaltmara i city om mindre än en månad, men har naturcravings.

Så fort jag får chansen beger jag mig till murriga barrskogar och sandiga stränder, där underlaget är så olikt en asfaltmara som möjligt. Jag skyndar mig genom de asfalterade partierna, som jag enbart betraktar som transport.

Vad hjärtat vill går inte hand i hand med mitt närmsta mål och jag har svårt att inte lyssna på löparhjärtat.

Jag vet att Prickelina suktar efter långlånga långpass.

Vilket är ditt största löparcraving just nu?

Det blir som jag säger

Det blir långpass till helgen. Jag tänker våga det första riktigt långa långpasset sedan jag gick i mål på Helsingborg Marathon i september förra året.

Hade ju inte strösslat med långpass innan den maran heller så jag är lite nervös. Långpass känns som ett annat löparliv…

Kommer jag att orka hela vägen fram till 30K eller står jag på näsan av trötthet redan efter 22?

Nu vill jag ha er hjälp.

Svara på en eller flera frågor nedan så jag får fler drivkrafter och kulsaker som tar mig framåt!

Långpassbrydderier:

1. Vad ska jag sysselsätta hjärnan med för att inte bli uttråkad?

2. När och hur ofta är det rimligt att ta paus och vad ska jag göra då?

3. Kan jag tråka ut min instafollowers med en riktigt lång story? Skulle du vilja hänga med mig på långpass via stories? Jag lovar att dra några skämt…

Ett väldigt litet steg för mänskligheten

Ett stort sjumilakliv i mitt löparliv. Ungefär så känns gårdagens efterlängtade framsteg.

Trots att jag hållit mig väldigt cool och rycka-på-axlarna-ostressad de senaste månaderna så är det klart att det tagit på krafterna att känna sig som ett kylskåp med för korta ben, för små fötter och ett rossligt aggregat – varje träningspass.

Löpning har inte varit något inspirerande och härligt i sig, men naturupplevelserna eller känslan efteråt har ändå fått mig att sträva på och träna regelbundet och efter bästa förmåga.

Jag har lärt mig att leva med kilometertider och känslor i kroppen jag inte är van vid, men på något konstigt sätt har jag gillat läget och lyckats coacha mig själv både fysiskt och mentalt och behållit förståndet…

För någon som inte springer eller tränar regelbundet kan det jag beskriver ovan vara svårt att förstå. Vad spelar det för roll liksom? Ni som fattar ni fattar och jag önskar fler möjligheten att få uppleva känslan ”när det lossnar” och löparlivet leker.

Under andra halvan av gårdagens elvakilometare runt sjön hände precis det.

Kroppen började pressa upp farten. Jag kände klipp i steget, fartvind i håret, driv i armföringen och en puls som rusade av helt rätt anledning. Jag brydde mig aldrig om tiden på klockan utan lät känslan ta över helt.

Faktiska tider och distanser får vara helt irrelevant en tid framöver. Det är 32 dagar kvar till Stockholm Marathon. Jag är inte där jag borde vara i min träning, men jag är precis där jag är. Det får räcka.

Nu öppnar vi upp för nya och härliga löparäventyr!