Lite crazy är det ändå att en rödvinspimplande löpartant med sviktande träningsmotivation som aldrig upplevt runners high eller tränat med några direkta mål kniper plats 9905 i damernas världsranking (2011) på marathondistansen. Topp 10000! Om vi ser till hur många kvinnor det finns totalt i världen (löpare och ickelöpare) ligger jag i det absoluta toppskiktet 
Har själv inte kollat upp siffrorna, men tror på allt Mikael säger…
Just keep flirting with life.
Tweet
Gym igår innebär vadmuskler som sitter som små knutar uppe i knävecken och hånskrattar åt resten av min kropp idag.
Jag framstår gärna som vek eftersom det perspektivet ofta saknas i en värld som mest verkar bestå av supermänniskor numera. Ni som tycker att sånt är jobbigt kan glädja er åt att trender vänder. Snart kommer ingen att lyssna på dem mera.
Promenaden till kaffebryggaren var ett helvete denna morgon. Benen är mosade bananer, men jag gillar dem ändå, trots att klockan var ställd på morgonlöpning som jag glatt ställde in.
Idag ska benen få dansa mig genom jobb i Uppsala och umgänge i Stockholm på kvällskvisten.
Good hair day nu igen…
Tweet
Sambolöpning på lördagskvällen. Allt frös till is. Speciellt Olas skägg. Blickarna som mötte honom. Ögonbrynen som höjdes när vi när återvände till innerstan. En hårresande upplevelse både för oss och alla de oskyldiga människor som kom i vår väg. Skägget tinade lagom till Marie Serneholts guldoutfit i Melodifestivalen.
Jämnt skägg!
Tweet
Men inte Mia. Idag firar jag mitt tidigaste träningspass någonsin här i Uppsala. Halv sju var det liksom över.
Kände mig extremt ensam där i början. Gångvägarna var orörda. Jag var den första som trampade hål i det tunna lagret pudrig snö.
När jag var på väg tillbaka däremot var det galet många reflexvästar i farten.
Gillar mitt sätt att pussla ihop veckorna nu för tiden.
Igår kväll. Hamburgare, kollegor, vin och musik.
Tweet
Masa sig upp efter att ha snoozat i 45(…) minuter. Kika på termometern i köksfönstret som visar -11 grader. Bestämma sig för att just den siffran också får bli morgonens distans.
Komma ut på gatan iklädd X lager kläder och varma tumvantar utanpå löparhandskarna. Märka att termometern i köksfönstret nog är något missvisande. Det är kallare än så.
Ge sig iväg. Jag har flyt. Det är skönt. Kylan är av den goda sorten. Landskapet är vackert och gnistrar i gatlyktornas sken. När jag börjar närma mig slutet blir himlen rosa. Gryningen är här.
11 kilometer med inslag av fartlek på knappt en timme fick inleda denna torsdag.
Fint som snus. Nästan bättre än snus faktiskt.
På tassarna denna morgon.
Tweet
Måste bara ligga här under duntäcket och pusta ut så länge jag vill.
Ute är det svinkallt och lycklig är jag över att min kropp just denna dag bestämde sig för ryggläge.
Zzzzzzzz…
Tweet
Januari har: 31 dagar
Sjukdagar: 4
Skadedagar: 2 (blåsor under fötterna…)
Vilodagar på grund av likstelhet: 1
Spinningpass: 2
Besök på gymmet: 1 (orsaken till likstelheten)
Renodlade terrängpass: 3
Intervallpass: 2
Längsta passet: 53.5 km (Idioti!)
Bästa noteringen i träningskalendern: ”Usch! Allt kändes bajs och det luktade bajs.”
Mental status: Stabil
Humor: Mer än vanligt
Har jag glömt något? Ja just ja!
Antal löpta kilometer: 274
Hade varit nöjd med tvåsiffrigt, så min första månad som seriös är med beröm godkänd, speciellt med tanke på att jag hunnit vara sjuk också. Minns det knappt längre… Dagarna tickar på.
Om jag känner mig bekväm med att bokföra och outa min träning på det här sättet?
Absolut inte!
Godnatt vänner.
Bild från årets och januaris längsta pass.
Tweet
Ikväll till exempel, den 31 januari 2012, är första (och kanske sista) gången jag kan göra en månadssummering av min träning. Jag ser fram emot den med skräckblandad förtjusning. Har hittills bara räknat ihop sjuk- och skadedagarna eftersom jag inte planerar att bli nå mer sjuk och skadad innan den här månaden är slut. Allt annat är fortfarande öppet. Och jag tänker göra summeringen ur mitt eget perspektiv – feelgoodperspektivet – eftersom det är årets stora mål. Om jag glömt att nämna det, så gör jag det nu då.
Siffror ni kan räkna på:
Sjukdagar: 4
Skadad: 2
Jag vet att jag sprungit en bit över 25 mil, men förmodligen inte nått upp till 30…
Vad kan ni utläsa hittills? Är jag en vekling?
Eftersom det är så jävla kallt ute bjuder jag på lite gammal varm sommarsvett.
Tweet
Jag fattar inte alltid varför jag gör det här. Dessutom är jag lite halvbra på det, ur en dekadent och rödvinspimplande motionärs synvinkel alltså.
Ikväll var det kallt. Säkert tio minusgrader. Alltså, precis som för alla andra här i krokarna som var ute och sprang. Men mig är det alltid lite extra synd om. Så att ni vet.
Jag gjorde det enda rätta. Avverkade passet snabbt utav bara helvete. Det gäller att göra avståndet till duschen så kort som möjligt.
Nu kanske ni tycker att jag är lite negativ va? Fast jag bidrar gärna med det. Det är ett perspektiv som ofta saknas. Ni vet ju att jag egentligen är en träningsnörd utav rang. Som inte kan överleva en vecka utan att slicka i mig min egen svett från överläppen. Men ändå.
Ikväll är jag negativ för att jag kan. För att det är tillåtet. För att det är bra att stoppa ner huvudet i en tunna och skrika ett ångestskri emellanåt. Sånt är livet.
God natt solstrålar!
Förutom de två löpturer vi har tagit i helgen så har vi mestadels spenderat vår tid i sängen. Hör hur ni drar efter andan nu. ”Mia, give us the details!”. Okej då… Vi har sett typ hela säsong ett av TV-serien Heroes. Thats it. Över 20 avsnitt. Förutom detta har vi också hunnit med en hel söndagsförmiddag framför Vinterstudion och SM-tävlingarna samt långloppet Marcialonga. Very well done Mia och Ola. Inte alla människor klarar en sådan grej på en helg.
Igår kväll var det ytterst välbehövligt att komma ut och träffa folk. Våra vänner som bor ca två minuters promenad från oss bjöd på hembakade kanelbullar och hallongrottor.
Löpningen då? Well. Det var extremt motigt att komma iväg både lördag och söndag. Göteborg är inte så där fantastiskt just nu, rent löparmässigt alltså. Isiga partier drar ner kilometertiderna rejält och ni vet ju vad jag tycker om det.
Lördag: Den klassiska ”Över broarna”, 16 kilometer från dörr till dörr. Det var inte alls så vackert som det brukar utan mest grått och kallt. Jag blev bajsnödig ganska tidigt och längtade hem.
Söndag: Ola tog mig med på ett kuperat äventyr i krokarna kring sitt jobb. Det var meningen att vi skulle leka med farten, men andningen var inte med mig och jag fick kasta in handduken och hålla händerna ovanför huvudet för att ta igen mig. 13 km finlir alltså, vilket ändå är att betrakta som bättre än noll.
Pust. Förra veckan var verkligen hejkonbejkon vad gäller träning. Lite här och lite där. Inte ett enda alternativt träningspass. Mer oplanerat än vanligt. Tröttma efter långa arbetsdagar och fruktdrinkar. Svårt att motivera mig. Totalt 61 kilometer. Lugn, ska öka snart…
Men utöver träningshejkonbejkon så har jag haft det helt grymt! Fast det skulle jag skriva mer om i en annan blogg om jag hade haft någon. Det här är faktiskt en träningsblogg.
Stilstudie på Mia och Ola.
Tweet