Jag på tolvslaget på nyårsafton

Nej här delades det inte ut några nyårspussar och lyckoönskningar inför det nya året. Jag valde istället att filma ett fyrverkeri. Blev en sjukt snygg film by the way…

Skämtåsido.

Det pratas så mycket om att vi ska vara härvarande och närvarande. Leva nu och inte sen. Ta in och reflektera. Lägga bort telefonerna och titta människor i ögonen. Åka på rekreationsresor med mobilförbud avstängda från omvärlden. Stänga ute brus och sus. Koppla ner och koppla av.

Vet ni, allt det där snacket gör mig tröttare och mer frånvarande än själva mobilanvändandet. Folk tjänar pengar på vår socialdigitala(?) frånvaro också. Tjänsterna och de goda råden för ett mer närvarande och härvarande liv kan vara dyra…

Trots att jag är vuxen och gör precis vad jag vill, vågar jag knappt ta upp telefonen i lekparken längre med rädsla för att föräldramaffian ska komma och hugga mig i bakhuvudet med en yxa. Istället händer det att jag låser in mig på toaletten en stund för att få vara helt ifred med min mobil. Det kallar jag för närvaro!

Vi har ett samhälle som ser ut som det gör. För mig blir det knutar i hjärnan av att hela tiden försöka motverka det som är.

Det är status att visa att man här härvarande och närvarande. På Instagram. Som man uppdaterar med mobilen…

Jag lovar dig att om jag tycker att du är tillräckligt intressant kommer jag inte att dyka ner i min telefon mitt under vårt samtal.

Gör du något som är tillräckligt festligt att dokumentera och eventuellt sprida vidare – ja då kan du också lita på mig. Givetvis får du en länk!

Jag är medveten om att det finns nyanser, sjukdomar och annat som kan spela in, men precis som vanligt utgår den här bloggen från mig.

Och kanske dig?

Jag, som närvarande i ett nyårsfyrverkeri.

Men Yogi!

Jag skrev lite skämtsamt på Instagram att 2018 är året då jag ska satsa mer på stil, posering och finess.

Det må ha varit ett skämt då, men så sitter den bara där efter ett gäng riviga intervaller. Posen en tidigare bara drömt om. Ni vet när man blir ett med naturen och samspelar med bakgrunden. När man, trots livslång avsaknad av yogapass, blir en självklar yogi framför kameran.

Yogagirl är ju redan ett taget namn, men blir inte förvånade om den här bloggen inom kort byter namn till ”Men Yogi!”…

We are your Power Couple!

Jag skulle gärna hänga ut mig och Ola mer – både här och på Instagram. Att vara ett ”power couple” och visa sin gemensamma styrka i sociala medier är tydligen hett som tusan! Jag läste i en artikel någonstans att det handlar om att tillsammans utstråla ”World Domination”. Låter ju jäkligt töntigt, men det är kanske värt ett försök?

Jag och Ola skulle kunna vara paret som grillar korv oavsett väderlek, som träningshetsar varandra till nya höjder, som pusslar och trixar och hjälper varandra för att få vardagen att gå ihop. När jag glömmer bort att sätta in pengar på vårt gemensamma konto där alla räkningar dras ifrån har jag Olas trygga hand i ryggen som garanterar att pengarna kommer in…

POWER!

Tyvärr tror jag inte att  min Ola är särskilt intresserad av att bli min power partner i sociala medier. I och för sig så delade han en bild på mig på nyårsafton, där jag står iklädd prinsesstiara och skalar ägg direkt över sopkorgen. Men jag fick ingen länk…

Här är vi precis som någon skapade oss. Jag i gul ollonmössa från 2013 och Ola i yngsta dotterns mössa.

Allt går, men det behöver sällan vara vare sig perfekt eller tillrättalagt.

På årets första dag!

Jag tycker att det är helt okej att ta det lugnt och mysa (oavsett anledning) på nyårsdagen.

Själv bestämde jag mig för att bara vakna och inte ens känna efter om jag var trött.

Idag var det viktigt för mig att få springa en sväng och få pli på och bli kompis med 2018.

Och kompisar blev vi från första steget under regntunga skyar och på gyttjiga stigar. Om jag var trött och tung i huvudet så funkade löprundan som att svälja en Wonderbaum. Jag blev fräsch och luktade barr… Det ligger i linje med mina flummiga intentioner för detta år. Jag vill vara fräsch och lukta barr ofta!

Hoppas ni hade en fin nyårsafton förresten. Hos oss var firandet som ett barnkalas med pasta och korv kombinerat med vuxenparty med räkor och bubbel. Helt perfekt!

En nyårssnabbis innan gästerna kommer

Årets sista skälvande dag. Hör ni nyårsklockorna ringa? I mitt huvud susar det mest eftersom vi precis har landat i Göteborg igen efter en väldigt familjär jul på resande fot…

Jag tänker i vanlig ordning inte avge några nyårslöften och de mål jag har är mer på ett familjärt plan. Däremot har jag lovat mig själv och min hälsa några välförtjänta grejer.

Jag ska:

# Skala bort!

# Sätta stopp!

# Växla upp!

Det betyder på ren svenska ”Bort med skit och in med mer av det göttiga”. Fatta vilket bra ledord i livet!

Göttighetslistan skulle jag kunna göra hur lång som helst…

Av 2018 förväntar jag mig bland annat mer tid för:

# utomhusaktiviteter och frisk luft i lungorna (både själv och med familjen)
# mina egna projekt (bok, frilans och coaching)
# löpningen (som just nu alltid sker på en höft på ”obekväma” tider)
# att gå till badhuset eller sjön (det är inte rimligt att tvingas gå simkurs 06.40…)
# att faktiskt kolla i en loppkalender och känna suget (under hösten har jag inte ens orkat trycka www…)
# att planera och genomföra en resa med familjen

Men snart dräller det in en massa fint folk här som vi ska bjuda på räkor och bubbel. Så action blir det tidigast imorgon.

Gott nytt år på er vänner!

Bilden är från ett tidigare nyårsfirande. Vi är inte där än…

En årssummering ur typ ett löparperspektiv

# Jag inledde året med att vara föräldraledig, vilket var sjukt skönt och jag sörjer fortfarande att det förmodligen var livets sista långsemester… Träningsmässigt minns jag att jag gjorde ett träningsprogram till mig själv, som jag nästan höll mig till. Glömde dock bort själva finalen – att springa mina snabbaste 5K. Haha… Hängde också en hel del på gymmet med bebissällskap.

# Efter vabruari, då även jag drabbades av dubbelsidig öroninflammation, spenderade vi två veckor av mars på Teneriffa. Jag tränade nästan varje morgon innan familjen vaknat och sen anslöt jag lagom till frukostbuffén. Snacka om drömliv! Efter poolhäng, lek och stödvilor kunde jag och sambon ge oss ut på några gemensamma löparäventyr i bergen.

# Under påsken testade jag om jag hade långdistansen kvar i kroppen efter graviditet, barnafödande och ett tvåbarnsliv med tid för enbart kortare löpdistanser. Piskade lätt in en tremilare på 2.34 och konstaterade att det hade jag.

# I maj, några månader efter att tidigare nämnda träningsprogram var slut, sprang jag faktiskt 5.3K i Gävle i 4.05-tempo, vilket får betraktas som godkänt då jag var nedtränad och allmänt slö. I bakhuvudet grodde ett marathonfrö…

# I mitten av juni både fick och började jag på ett nytt jobb. Dagen innan jag tog på mig kavajen igen sprang jag ytterligare en tremilare. Kände att det kunde vara skönt att ha i bakfickan, då livet snart skulle bjuda på betydligt mindre tid och ork än under föräldraledigheten. Och nu hade jag bestämt mig för att springa ett Marathon…

# Behövde inte jobba så länge på nya jobbet innan det blev semester och för första gången någonsin kunde vi spendera sommarsemestern i huset vid havet. Jo, jag sprang en hel del, oftast på lillbarnets förmiddagssovtid, så långpassen lyste (med ett undantag) med sin frånvaro.

# Mitt under en marathonperiod på nya jobbet var det den 2:a september faktiskt dags att springa mitt inplanerade Marathon. Med dunder och brak och stor förvåning levererade och persade jag i Helsingborg. I samband med Helsingborg Marathon fick jag också chansen att träffa Anna, the one and only Piggelina, för första gången. Efter ett Marathon i en solstol vid havet, med choklad i munnen tillsammans med sin ”running twin” känns livet väldigt enkelt…

# Jag börjar och avslutar en crawlkurs med goda resultat. Hur konstigt?

# Vi hade ett stort familjemål för året. Att flytta. Det uppfylldes under senhösten, men inflytt i vårt nya hus sker först i februari nästa år. Det ser vi fram emot! Shit vad vi ska grilla i skogen…

Jag har säkert glömt något och medvetet lämnat saker därhän, men det är ju faktiskt snart ett nytt år så det spelar inte så stor roll.

Mina planer för 2018 tar vi imorgon…

Come on Ola light my fire!

Medan jag kan vara väldigt bekvämt lagd i vissa situationer är min sambo Ola värsta bästa projektledaren och ”doern” för familjeaktiviteter som kräver extra pyssel.

Som idag till exempel, när hela familjen är förkyld och det minsta barnet är som en söt koalabjörn runt min hals, tar Ola tag i projektet ”Åka till skogen och grilla”. Först är jag kärvt inställd till middagsäventyret, men när väskan är packad med god mat och torr ved och vi faktiskt är på väg mot skogen förändras min inställning till oändligt tacksam.

Elden börjar spraka och sprida värme och barnen trivs som två skogsälvor tillsammans med storkusin Sylvia och hennes mamma Linda. Aktiviteten i skogen och mörkret känns helt självklar. Hur skulle jag någonsin vilja vara någon annanstans?

Vi grillar korv och majskolvar, dricker varm saft och värmer frysta kanelbullar över glöden. De två större barnen hittar på egna äventyr i den mörka skogen och den minsta käkar tunnbröd och underhåller oss med sitt, för det mesta, otydbara pladder.

Vi kivas lite när vi råkar blända varandra med pannlamporna vi har på huvudet. Min pannlampa från Silva, som jag har fått i ett pressutskick, är kraftfull som tusan och helt grym att springa med, men är inte lika populär när den riktas rakt in i ett par barnögon…

Till vår stora glädje har någon lämnat kvar en marshall som blir en extra ljuskälla att njuta av, så jag kan stänga av pannlampan en stund.

Kvällen seglar upp på topp fem på min jultopplista för 2017. I all sin enkelhet förvandlas skogen till en lyxrestaurang där magar mättas, ansiktsfärgen går från likblek till rödrosig och myrorna som fanns i brallan dövas.

Kan vi göra det imorgon kväll igen? Klart vi kan!

Löpning för oss som gillar kontraster

På juldagen och tillika måndag morgon har jag förmånen att vakna i Hälsingland. Utanför fönstret är vitt och sex minusgrader krispigt. Jag får självklart löparfeeling.

På eftermiddagen ska vi åka söderut och jag kan inte låta bli att tacka för mig med en löptur. Det är vinterlöpning när den är som allra bäst!

Med mig har jag sambon och äldsta dottern på spark. Uppför är de chanslösa, men i nedförsbackarna har jag inte en chans. Skitsamma. Det är krispigt!

Vi åker tåg i sex och en halv timme och skenar hem genom Göteborg för att packa om. Sätter oss i bilen och anländer mitt i natten till vår dalsländska pärla. Det är kolsvart ute så jag vet inte riktigt vad vi har att vänta, men när jag vaknar på morgonen är kontrasten mot det vita hälsingelandskapet slående.

På förmiddagen tar vi en långpromenad i regn och en begynnande storm. Snön finns endast som ett litet smycke i en slalombacke som håller stängt. Förmodligen på grund av brist på snö…

När mörkret faller infinner sig den där löparfeelingen igen. Jag, Ola och hans bror Filip svidar om till träningskläder och pannlampa och tar oss an en becksvart skog. Det böljande och krävande milspåret jag sprungit så många gånger förut blir en helt ny och spännande upplevelse. Speciellt när den där ”stormen light” har anlänt och det ligger nyfallna träd över stigarna och jag får en pinne i huvudet.

Att vara löpare i ett avlångt land innebär att man med fördel bör gilla kontraster. Och det gör jag!

Ena dagen snö under sulorna och den andra dagen grön och sumpig barmark.

Jag tänker springa och älska det imorgon igen.

Tillfällig jul- och husmoderlighet

Ärligt. Vi är inte jättejuliga av oss i vår familj. Det bakas inga lussebullar hemma hos oss i Göteborg och för någon vecka sedan orkade vi baka en fjärdedels pepparkaksköpedeg… När andra bakar, lägger vi vår tid på annat och köper våra lussebullar på Willys.

Därför är det lite av en skräll att det idag, dagen före dopparedan, blivit både en plåt med färska pepparkakor och stor bricka med knäck.

Inte bara det…  I sista stund sladdade jag in hos Underbara Clara och hämtade hem ett recept på saltlakritskola! Allt gick så fort att jag nästan inte hann med min återhämtningsjogg.

Jag ångrar inte vår tillfälliga jul- och husmoderlighet en enda sekund.

Apropå julfirande. Imorgon är ju den stora dagen. Barnen vill ha julklappar och närvarande föräldrar och jag vill ha min julaftonslöpning och giftig östersjöströmming. Jag är helt säker på att vi kan få ihop det på något bra sätt.

God jul på er!

When in Hudiksvall…

(…eller egentligen en mil utanför Hudiksvall mestadels av tiden)

återkommer både löpstyrkan och träningsenergin.

På förmiddagen springer jag backintervaller så hårt att istäcket på vägen går sönder, men ändå så lätt att jag blir helt ställd. Vad har hänt med det tunga och trötta som hängt över mig de senaste månaderna? Tackar och bockar för åkturen och hoppas på välförtjänt träningsvärk imorgon…

Lite senare på gymmet lyfter sambon tungt och så många reps att jag som står bredvid ser stjärnor. Av min egen träning ser jag inga stjärnor alls. Nä, jag har ju redan gjort mitt på förmiddagen och passar på att finträna, nynna jullåtar och småprata.

Småprat med främlingar kommer inte naturligt för mig, men när det bara finns en bosuboll gäller det att komma väldigt bra överens och inte framstå som en fientlig och ond människa…

Shit alltså, det går hittills helt grymt med julfirandet i år. Funderar på att fortsätta det med ett kort långpass imorgon och tusingar på julafton.

Bättre julklapp till mig själv än en pigg kropp och snabba ben kan jag faktiskt inte tänka mig.