Så utanför komfortzonen att det gör ont i själen…

”Nästa onsdag morgon är det bäst att ni håller er ur vägen. Jag kommer att vara på skitdåligt humör!”

Jag sa meningen ovan till sambon strax efter att jag berättat att jag äntligen gjort slag i saken och anmält mig till en crawlkurs.

Det är alltså dags att klä av sig och bli blöt. Crawlkurs kan mycket väl bli skamkurs. Det här är faktiskt så läskigt att jag har ont i själen. Jag valde med flit morgonkursen som startar 06.40 för att jag ska slippa ägna åtta onsdagar framöver åt att gå och gruva mig.

På något konstigt sätt gör jag ändå det här för att JAG VILL.

JAG VILL genomföra både triathlon och swimrun nästa sommar med start och mål vid vår husknut. Dels är det bra för grannsämjan och dels vill jag bli mer ”salt”. Jag menar, det saltaste jag gör just nu är att äta krabba.

Hittade lite friskvårdspengar på jobbet som låg och skvalpade, så då fanns det liksom ingen återvändo. Jobbet betalar för det här. Mitt i alla själasmärtor känns det ändå lite gött…

Strax efter att jag anmält mig läste jag Martina Johanssons inlägg, Sluta ursäkta – Börja utforska, och blev faktiskt stolt över mig själv. Det är ju precis det jag gör.

Sunday is funday!

Eller är det runday? Eller precis som det låter – sunday? Vi kanske bara kan låta söndagen vara lite av varje. För denna dag har också varit barnkalasday och the big day.

Vi kan stanna kvar vid varför detta har varit en stor dag.

Idag inträffade nämligen något som jag längtat efter ända sedan den 6 mars 2013 då Moa kom till världen. Denna söndag genomförde jag och Moa vårt första riktiga distanspass tillsammans. Jag i löparskor och hon på cykel. Och vi tog oss fram på ett sådant sätt att båda fick sitt under 6.5 kilometer. Hur bra?! Kan jag utnyttja barnet och bli en sådan där person som samlar kilometer nu?

Eller distanspass förresten… Att springa med en fyraochetthalvtåring på cykel bredvid blir mer en rivig fartlek.

Bloggfotograferingen efter passet fick dock bli helt på barnets villkor. Säger vi…

Konsten att vara sig själv när man dejtar

Om dejten ska äga rum på lördag eftermiddag innebär det att jag med stor framförhållning bakar kladdkakemuffins på fredag kväll. När lördagen väl är här springer sambon runt och städar som en galning inför min dejt, som ska äga rum här hemma. Sambon slutför städningen med bravur och jag skickar iväg honom för att köpa färskost, marmelad och saft.  Efter avslutad löptur, som jag tar för att bli lätt rödrosig och få skarpt sinne, förbereder jag en sconesdeg som jag gräddar vid exakt rätt tillfälle. Bröden är helt lagom ljumma när dejten anländer.

Det är så skönt att bara vara sig själv. Avslappnad och härlig liksom!

Jag hoppas verkligen att min dejt Malin, även känd som Trail & Inspiration och två av hennes kids hade det trevligt här hemma hos mig idag. Jag menar, jag bakade faktiskt två gånger inom loppet av ett halvt dygn…

Och så kan man ju tycka att två morsor som bloggar en hel del om löpning och som bloggdejtar borde få till en barnfri löpdejt också. Det satsar vi på nästa gång våra vägar möts i Göteborg eller Alingsås. Då kanske jag måste göra som sambon gjorde inför första gången han löpdejtade mig: köpa sprillans nya och coola löparkläder att impa med!

Det kanske vore på tiden med något nytt ändå faktiskt. Jag menar, ni har ju sett paltorna nedan som jag bar idag ganska många gånger förut.

Tack för idag Malin! <3

Fredagsgodis: Saker du kanske inte visste om mig

Tror jag har gjort ett sånt här inlägg förut, så idag blir det till att gräva riktigt djupt för att inte bli tråkig…

Du kanske inte visste att:

# jag på arbetstid (tillsammans med andra stjärnor) roddar med sociala kanaler som är betydligt större och framgångsrikare än min egen blogg och min personliga instagram. Förutom att de andra kanalerna har galet många följare så ger de, till skillnad från Men Mia!, pengar till mat också. Tyvärr ger de inga roliga pressutskick med löparskor och annat kul, men jag kan leva med det, så länge de gör mig mätt.

# de flesta av mina nuvarande bästa vänner, förutom typ en, har jag skaffat mig i vuxen ålder. Jag har alltid haft kompisar och aldrig varit utanför, men tydligen har jag skrämt bort ett gäng vänner på vägen…

# jag vissa dagar föredrar att vara helt tyst och bara svara på tilltal när jag måste, medan jag andra dagar bubblar över och tar massor med plats. Varken det ena eller andra betyder att jag är olycklig. Jag är bara olika.

# jag blir irrterad när min sambo väljer att ha ”godisstopp” eftersom det innebär merarbete för mig. Det vill säga jag måste köpa mina egna sötsaker och se till att det finns hemma…

# kan få helt sjuka cravings efter saker. Olika saker. Jag har faktiskt, trots att jag är betrakta som väldigt snål (eller bara sunt sparsam och miljömedveten?) betalat 30 spänn för en burk Cola en gång.

# jag har noll koll på vilken musik som är populär just nu, men kan alla låtar i Vajana (Moana), Frost och Rapunzel utantill, med stick och tonartshöjningar.

# jag just nu spenderar en hel del av min fritid på Hemnet. Både för nytta och nöjes skull. Lika mycket som jag spanar på möjligheter till ett nytt hem så älskar jag att hitta de där objekten som (i min mening) är riktigt BAD TASTE!

Det var allt fredagsgodis ni fick idag. Lev väl vänner!

Nöjdheten

Jag kan inte påstå att jag tränar vare sig målmedvetet eller med edge den här veckan. Väldigt många veckor nu för tiden är jag glad att jag kommer ut. Jag är nöjd över varje steg, varje lyft och varje litet uns av frisk luft. Jag orkar sällan samla ihop mig för någon form av kvalitetsträning.

För det finns liksom inga garantier att jag ska hinna med någonting i träningsväg. Ska det bli av så sker det på lånad tid, då antingen alla andra sover, mina egna barn sover och i steget mellan olika aktiviteter.

Men jag gör det. Jag byter om och rör på mig dagligen. Jag mår bra i varje löpsteg och bland vikter och skivstänger.

Därför är jag extra nöjd denna torsdag.

Att vara nöjd med något är en skön känsla. Nej, jag är inte nöjd med precis allt i min vardag, men att jag håller fast vid det som får mig att må bra – det räcker långt!

Nöjd. Punkt.

Facebook påminner mig om löparlycka

”Jag slutar aldrig att förundras över mig själv. Min längtan efter att bemästra ett maraton i kuperad terräng imorgon är helt sjukt stor. Om jag fick skulle jag springa NU. Helst nyss. Flera timmar till skogs kommer det att bli. Jag tänker älska varje steg.”

Enligt Facebook skrev jag meningarna ovan den 3 oktober 2014. Det var dagen innan Skogsmaran, vilket jag fortfarande hävdar är den finaste loppupplevelse jag har haft. Jag har blivit tre år löpning rikare med paus för barnafödande och sånt där, men ännu har inget knäckt de soldränkta skogarna mellan Skatås och Hindås 2014.

På lördag är det dags för årets Skogsmara. Jag kan själv inte vara med, då vi har en sådan där barnkalashelg och mellan kalasen ska jag förhoppningsvis träffa en väldigt speciell person. En så kallad kvinna i mitt liv som jag tidigare aldrig mött…

Eftersom jag inte kan springa loppet på lördag, så tänkte jag att du kan springa åt mig. Deal?

Läs gärna min racereport från Skogsmaran innan du startar, så att du inte glömmer chippet i väskan…

Väldigt mycket måndag

…med regntunga skyar, plaskfest i skorna, ett sönderblåst paraply, konstant hutter och ett gäng rövhattar.

Det är inte så lätt att vara en energisk, glad och bra människa då.

Jag har jobbat hårt för att inte tappa humöret och skrika fulare svordomar än du kan stava till. En stund under dagen funderade jag faktiskt på att bli en rövhatt själv. En rövhatt med extra mycket röv.

Om det är så här människor som pratar om en viss måndagskänsla har det varje måndag, så har jag nu fått förståelse för vad de menar. DET ÄR FÖRJÄVLIGT MED MÅNDAG! GE MIG TISDAG! Eller fredag…

Och så hade man ju tänkt träna också. Idag vill jag inte löpning även om det är det som ligger närmast till hands när den sena kvällen och ”min tid” kommer. Jag har aldrig varit på ett BOX-pass (visst slår man på saker då?), men nu längtar hela min kropp efter det. Jag skulle nästan kunna ställa mig i en boxningsring och improvisera. Och förmodligen åka på stryk. Men i min tanke är det inte vad som händer. Jag äger den där ringen – snabbare än en vessla och hårdare än en noshörning.

Kanske ska jag knyta på mig löparskorna ändå och sluta drömma om att slå på saker. Springer jag, får jag dessutom vara helt ifred far away from rövhattar. Eller så vilar jag.

De som brukar dra saker till sin spets säga ”Måndag hela veckan!” måste ha fel!

Imorgon tänker jag känna så här…

Den falska intervallpassionen

När jag är sjuk är det, förutom att bli frisk, bara en endaste grej jag längtar efter. Och det är att springa spyintervaller…

Under sjukveckan har jag promenerat på kvällarna och dregglat av åtrå när jag passerat löparbanan. Jag har ställt in nya intervallpass på klockan att längta efter. Snabbeskorna har faktiskt stått i hallen och bokstavligen skrikit efter mina fötter.

Så här intervallpassionerad är jag aldrig annars. I det verkliga och friska livet skjuter jag oftast upp veckans enda intervallpass till söndag eftermiddag alternativt hoppar över det och tar det söndagen därpå istället…

Någonstans där i bakhuvudet har det under helgen ändå gnagt ett litet, men ack så irriterande, sunt förnuft. Jag har känt att jag vill lägga band på mig, vara cool och leka den där bra förebilden, som jag egentligen inte är eller vill vara. Jag väljer till slut att lyssna på mitt sunda förnuft och inte skjuta pulsen i höjden direkt.

Det är lättare sagt än gjort, så för att inte finta mitt sunda förnuft ger jag mig helt enkelt ut på Skogsslingan

Jag är just nu väldigt ovan vid att springa terräng och trippar fram över stenar och rötter. Den muskel som arbetar mest är tungan som jag försöker hålla rätt i mun. Näe, det blir faktiskt inte en endaste pulstopp denna dag, men jag njuter maximalt av skogen, tystnaden och min långsamma strävan framåt. Jag blir till slut så disträ att jag lyckas springa fel trots att jag sprungit banan jättemånga gånger tidigare. Skogsslingan är ett perfekt val denna dag!

Kroppen är med på noterna och bjuder enbart på en kort sekvens kärringhosta efter avslutat pass. Jo, jag är frisk. Nu kan jag äntligen börja göra verklighet av alla de där intervallpassen jag lagt in i klockan. Och jag kan bosätta mig på löparbanan varje kväll! Med snabbeskorna på fötterna!

Eller inte…

Den där intervallpassionen har visst redan ebbat ut…

Istället för löpartävling…

Jag hade en liten sorg i hjärtat i förmiddags då jag tvingades hoppa över att springa 7.6 backiga kilometer i fyraminuterstempo. Varken kroppen eller luftrören var redo för det tyvärr.

Efter 30 sekunders sorgearbete kom jag till sans och jag och sambon drog till skogs för lite ovanlig och efterlängtad vuxentid på tu man hand. Under den tid vi spenderade i skogen såg vi knappt till varandra.

Sambon satt konstant på huk i mossan och plockade trattkantareller och jag som är en rastlösare själ tog mig an det mer rörliga och strövande projektet att hitta vanliga gula kantareller.

Hade jag vetat innan vi gav oss ut hur mycket kantareller vi skulle tvingas släpa hem hade jag eventuellt tryckt in ett styrkepass under veckan…

Och lite senare fick jag en smakbit av löpning ändå. Ni vet det där första och skitsega passet efter sjukdom då ingenting stämmer. Till och med min mage pajade, vilket aldrig händer annars. Nåväl. Jag gav mig själv en stor applåd vid målgång och konstaterade att trots att jag dagen till ära var helt kass, så är jag på gång igen!

Imorgon funderar jag på en SVOGG.

Att PLOGGA, det vill säga att göra nytta och plocka skräp medan en är ute och springer, som trendade för några veckor sedan, intresserar inte mig just nu då jag tycker att jag gör nytta mest hela tiden. Jag vill plocka svamp. Till mig själv. Punkt. SVOGG it is.

Hoppas du också haft en fin lördag!

Därför promenerar jag om kvällarna

Är det för att förbränna fett?

Nope, då skulle jag nog behöva gå lite fortare och inte släntra runt med dagdrömmande blick med siktet inställt på choklad på Willys…

Är det för att träna?

Näe, jag byter faktiskt inte ens om, ty svett och puls är det ont om under dessa kvällspromenader.

Samlar jag steg?

Inte det heller. Litar på att stegtotalen i mitt liv är tillräcklig.

Vill jag ut och träffa folk?

Absolut inte! Brrr. Folkskygg is my middle name.

Men varför går jag då?

För att få lugn och ro, vara ensam en stund och samla ihop mig efter dagar som går i ett. För att planera familjelivet och samtidigt få distans till det. För att leverera diverse snilleblixtar till mig själv. För att dämpa jobbvåndor och kunna sova. För att drömma om den träning jag tänker bita tag i när den här förkylningen är borta från min kropp. Jag tror det händer på lördag!

Det finns så många bra anledningar att röra på sig som inte alls har med träning att göra. Väldigt lite i mitt liv har faktiskt haft med träning att göra den senaste veckan, men det gör inget och jag har inte misströstat. För jag har fått min dagliga dos av frisk luft och tid för mig själv, vilket är mitt livselixir. Det gör att jag orkar springa på helt andra sätt än i löparskor, vilket i min mening är livets enklaste typ av spring…

Det är därför jag promenerar om kvällarna.